"Är det meningsfullt att föra LVU-mål
till Europadomstolen?"
Av
Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.
|
Jur.kand., med.lic.
Siv Westerbergs föredrag "Är det meningsfullt att föra LVU-mål till
Europadomstolen?" hållet vid NKMR:s symposium på temat "Barnets och
föräldrars rätt till privat- och familjeliv" på Franska Reformerta
Kyrkan i Stockholm den 24 augusti 2002. |
Nästan varje dag så blir jag på min juridiska byrå
uppringd av människor som ber mig hjälpa till med att föra ett mål till
Europadomstolen i Strasbourg. Det rör sig om en väldigt varierande typ av mål.
Men inte så få av de här telefonsamtalen
kommer från offer för LVU.
Flertalet av de här samtalen kommer från
privatpersoner men en hel del av samtalen kommer från andra jurister och
advokater. Som vill biträda en klient med att försöka få upp ett mål i
Strasbourg. Och de har inte haft något mål Strasbourg förut och vill ha litet
råd om förfarandet. Eller vill att jag skall ta över klientens sak och försöka
få upp målet i Strasbourg.
Gemensamt för de flesta av de här uppringande
privatpersonerna och juristerna och advokaterna är att de mycket grovt underskattar svårigheterna med
att få ett mål admissible i Strasbourg, alltså svårigheten med att få
prövningstillstånd för ett mål i Strasbourg. Med reservation för att den siffra
jag ger inte är helt aktuell kan jag säga att
av de klagomål, som kommer in till Strasbourg från alla
konventionsstaterna i Europa blir endast 3 % admissible. 97 % avvisas alltså
och får ingen sakprövning.
De här uppringande privatpersonerna och juristerna
underskattar också vanligtvis omfattningen av det arbete och den arbetstid man måste räkna med att lägga på de
här målen. Ett mycket omfattande arbete med att utarbeta en första inlaga, som
är så omsorgsfullt utarbetad och försedd med så väl utvalda bilagor att målet
har en chans att passera de många nålsögon som förfarandet i Strasbourg innebär
att man måste passera för att få målet admissible. Vanligtvis underskattar de
också mycket grovt omfattningen av det arbete man måste lägga mer på målet
under den fortsatta handläggningen med bemötande av svenska statens skriftliga
inlagor, utarbetande av en vettig memorial, alltså en skriftlig sammanfattning
av målet inför den muntliga förhandlingen och att förbereda en lagom lång
plädering till den muntliga
förhandlingen.
Varför jag förstår att de personer som ringer mig för
att få min hjälp med att ta ett mål till Strasbourg underskattar omfattningen
av det här arbetet beror på att jag vid sådana här telefonsamtal brukar på ett
tidigt stadium av telefonsamtalet säga
ungefär som så att det är ju ett väldigt omfattande arbete man måste lägga på
ett sådant här mål och säga att även om
man lägger ner ett mycket stort arbete på målet så är det ingalunda säkert att
man vinner målet eller ens får prövningstillstånd.
Om det är en privatperson som ringer brukar han /hon
då avbryta mig och säga att det här är
ett alldeles solklart fall—”jag har alla bevis så det är inte alls svårt det är
bara fråga om att skicka det till
Strasbourg”. Jurister som ringer mig säger inte precis så men säger kanske att
”ja, jag har ju drivit det här i svenska domstolar så alla papper finns ju.”
Vad de flesta också grovt underskattar är hur lång
tid det tar att få upp ett mål i Strasbourg, De mål jag haft har i genomsnitt
tagit fem-sex år från det jag sände in den första inlagan till dess jag hade
Europadomstolens dom i min hand. Om det är LVU –mål det handlar om så säger ju
ofta förtvivlade föräldrar till mig att jag måste snabbt få upp det här i
Strasbourg så jag får hem mitt barn. Då nödgas jag ju tyvärr svara att någon
snabb väg att få hem sitt barn är det inte. Om det rör sig om större barn säger
jag att det här tar fem – sex år så Ditt barn kommer att vara nästan vuxet
innan vi får en dom i Strasbourg och då är frågan hur meningsfullt det är att
gå till Strasbourg. Och rör det sig om mindre barn säger jag att det tar fem –
sex år och inom den tiden kommer Ditt barn, som är tvångsplacerat i
fosterhem—och som ju tyvärr som vanligt är föräldrarna får mycket litet umgänge
med — att ha glömt Dig och då kommer det att användas av svenska myndigheter som
ett skäl för att Du inte får tillbaka Ditt barn ens om Du vinner i Strasbourg.
Så Du måste, säger jag, fortsätta att kämpa i de svenska domstolarna med
förnyad begäran om upphörande av LVU. Du
måste försöka skaffa fram nya bevis för att Du är lämplig som förälder och så
vidare. För det här med Strasbourg, att
Du går dit, det kan i framtiden hjälpa andra föräldrar och barn i samma
situation som Du. Och det kan leda till lagändringar i Sverige. Men det är
ingen väg att snabbt rädda sitt barn
från ett förfärligt fosterhem.
Jag sände min första inlaga till Strasbourg år 1983,
alltså för snart 20 år sedan. Det var Olsson-målet nr 1. I det målet hade jag
förmånen att arbeta tillsammans
med mina klienter makarna Stig och Gun
Olsson som de perfekta samarbetspartnerna. Alltid lojala och hänsynsfulla,
alltid samarbetsvilliga, psykiskt stabila , skötsamma och vänliga människor, De
kom aldrig en enda minut för sent till ett möte med mig, de utförde alltid det
jag bad dem om beträffande framtagande av dokument och så vidare. Jag vill här
inskjuta att det naturligtvis är en enorm fördel när personkemin stämmer mellan
det juridiska ombudet och klienten när man skall arbeta så mycket och under så
lång tid tillsammans i ett för klienten
livsavgörande mål.
Under de gångna tjugo åren har jag drivit ett antal
mål i Strasbourg och lagt ett enormt arbete på dessa mål.
Självklart
frågar jag mig då och då --- och
det är ju frågeställningen i det här föredraget jag håller här idag --- har det
varit meningsfullt att göra allt det här arbetet?
Mitt eget svar är tveklöst ja. Trots att jag, liksom
väl flertalet av Er som är här idag --- väl har märkt att det inte alls blivit
någon bättring i Sverige på det här området under de senaste åren. Snarare
tvärtom. Det har växt upp en mångmiljonindustri där allt mer hänsynslösa
fosterföräldrar roffar åt sig allt mer pengar på de här tvångsomhändertagna
fosterbarnen i allt sämre fosterhem. Där allt fler psykologer,
socialsekreterare och barnpsykiater får större delen av sin försörjning genom
LVU-ärenden. Och dessvärre finns det även ett antal samvetslösa advokater som
tjänar ”easy money”, lättförtjänta pengar, på att i domstolarna vara offentliga
biträden för barn som de många gånger inte ens har träffat. Men som de hävdar skall vara fortsatt tvångsomhändertagna. För
hävdar ”barnadvokaten” motsatsen så tycks han/hon inte alls få fler sådana här
uppdrag av länsrätterna!!
Motiveringarna för att ta barn blir allt grumligare.
Och dessvärre är det ju så att Strasbourg- domstolen
ofta skjuter just de här frågorna ifrån sig . Säger i domen ungefär som så att
vad beträffar de medicinska bedömningarna så får de inhemska domstolarna göra
dessa bedömningar—det fanns ju ett barnpsykiaterintyg på att de här barnen
borde tvångsomhändertagas.
Av de LVU-mål jag haft uppe i Strasbourg så kan jag
inte säga att något haft den utgången att när domen kommit från Strasbourg har svenska myndigheter ändrat sig i just det
fallet just då. Resultatet av domen har inte blivit att svenska myndigheter
lämnat tillbaka barnet till föräldrarna eller ens givit föräldrarna det umgänge
med barnet som Strasbourg så kraftigt kritiserat Sverige för att föräldrarna inte har fått.
Men jag tror att det faktum att vi hade målet i
Strasbourg gjorde att medan målet var anhängigt där fick genom dom i svensk domstol det äldsta
Olsson-barnet flytta hem till sina föräldrar. Liksom att LVU-vården av Roger
Andersson upphörde medan målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige
var anhängigt i Strasbourg. Jag
tror att svenska myndigheter och domstolar faktiskt fick ”kalla fötter” av den pågående
Strasbourgprocessen.
Och så har mina mål lett till vissa lagändringar.
Exempelvis att det går att till domstol överklaga umgängesrestriktioner vid
flyttningsförbud och att det lagreglerats
huruvida anhöriga kan förvägras besöka ett tvångsomhändertaget barn, som
ligger på sjukhus. Sådant var tidigare utlämnat åt enskilda tjänstemäns
godtyckliga och icke överklagbara beslut.
Och jag tror att bara vi fortsätter föra LVU-mål
till Strasbourg kommer så att säga
droppen att urholka stenen och det kommer att ske en rättsutveckling i
Strasbourg. Europadomstolens ledamöter i Strasbourg kommer inför anhopningen av
svenska LVU-mål att förstå att det är något galet med hela det här systemet med
godtyckliga intyg från psykologer och barnpsykiater.
Vanligtvis är
det ju formaliafel som man får målet admissible på,. Så leta sådana fel i de
svenska dokumenten när Ni skriver Era klagoskrifter till Strasbourg. Leta efter
kränkningar av rätten till familjeliv som inte går att överklaga till svensk
domstol. Exempelvis att det tvångsomhändertagna barnet inte får träffa sina
syskon eller mor –och farföräldrar. Det finns ju ingen möjlighet att gå till
svensk domstol för att få den rätten.
Men när man nu tyvärr huvudsakligen får målen
admissible på formalia-saker och inte på
de här grova kränkningarna att barnet tas från skötsamma föräldrar och placeras
i fosterhem där de vanvårdas och misshandlas av fosterföräldrarna, hur skall
man då få Strasbourg-domstolen att inse att det är något allvarligt fel med
tillämpningen av LVU-lagstiftningen i Sverige.
Ja, då kan man göra som jag gjorde i målet
Paulsen-Medalen och Svensson mot Sverige. En skötsam ogift mor blev fråntagen
sina två barn. Som placerades i två olika fosterhem. Den ena pojken, en fysiskt
och psykiskt handikappad liten pojke, placerades som fosterbarn hos en
fyrabarnsfamilj, där bägge fosterföräldrarna hade alkoholproblem, De vanvårdade
och misshandlade den lille handikappade pojken. Men de enda frågor målet blev admissible på i Strasbourg var att
det tagit så lång tid som tre år för modern att få en dom i Regeringsrätten vad gällde umgänget och att
den ogifte fadern till ett av barnen --- fadern hade en mycket god relation
till modern --- inte kunde gå till svensk domstol för att få umgänge med sin
son.
I min plädering i den muntliga förhandlingen i
Strasbourg visste jag ju att jag skulle bli tvungen att strikt hålla mig till
dessa två formella frågor som blivit admissible. Hade jag börjat tala om vilken
bra mor Ann-Marie Paulsen -Medalen var och tala om vilket eländigt fosterhem
den handikappade pojken placerats i visste jag att jag omedelbart skulle bli
avbruten av domstolens president, som skulle uppmana mig att hålla mig till
ämnet. Men då gjorde jag så att i den memorial, alltså den skriftliga
sammanfattning, som vardera parten
lämnar in till domstolen någon månad innan den muntliga förhandlingen,
inledde jag med att skriva att jag lämnar härmed inledningsvis en sammanfattande
redogörelse för bakgrunden till det här målet. Och därmed kunde jag helt
korrekt även skildra de grova kränkningar, som inte blivit admissible.
Sammanfattningsvis är jag glad över att jag lagt så
mycket arbete på att driva LVU-mål i Strasbourg och jag kommer att fortsätta
att driva LVU-mål i Strasbourg. Och jag uppmanar Er som är offer för LVU och
Era professionella rådgivare att göra detsamma.
När det gäller andra grova kränkningar i Sverige
såsom tvångssteriliseringar och lobotomier så har ju ändå svenska staten, om än
alldeles för sent, erkänt att det var
fruktansvärda saker, som svenska staten gjorde sig skyldig till.
Jag tackar för uppmärksamheten och hoppas på
intressanta frågor och en intressant diskussion kring det jag sagt.
Andra
föredrag av Siv Westerberg
Barnets
mänskliga rättigheter till familjeliv. Siv Westerbergs Oslo föreläsning
Siv Westerberg's lecture to The Family Education Trust, London
Pseudoadoptioner av fosterbarn i
Sverige.