"Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv"

Jur.kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag vid Foreningen 2 Foreldres konferens i Oslo den 21 september 1999 om "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd."

Föredraget "Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv" är också publicerat i särtryck "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd" Oslo den 21 september 1999, KONFERENSRAPPORT.

Särtrycket är finansierat av Barne - og familiedepartementet

När jag för några månader sedan blev ombedd att hålla detta föredrag ville jag bland de mål jag haft på min juridiska byrå välja ut ett bra exempel på hur ett barns liv förändrats till det bättre när vi lyckats genomdriva att barnet fick ha god kontakt med bägge föräldrarna. Jag tyckte ett lämpligt mål var en sydeuropeisk man, bosatt i Sverige, som fått ett barn med en svenska som han sammanbott med en tid. Föräldrarna separerade redan när barnet var baby. Eftersom föräldrarna inte var gifta fick modem vårdnaden. Fadern yrkade inte på vårdnaden men han ville ha umgänge. De första åren fick fadern umgänge man plötsligt vägrade modern honom umgänge. Processen om umgänget drog ut i flera år men slutligen vann fadern såtillvida att han fick ett visst umgänge som enligt domen skulle utökas.

Vad fadern alldeles särskilt sörjde över under de år han inte hade umgänge var att han inte fick ta sonen med till sitt hemland på semester, alltså att sonen förvägrades varje kontakt med sin stora släkt i Sydeuropa, farmor, fastrar farbröder, kusiner och så vidare.

Efter åratals processande vann han målet, pojken var då i 8-årsåldem. Tyvärr blev fadern Sjuk i en tumörsjukdom ungefär samtidigt. Men han opererades och operationen gick bra. Och det sista jag hörde av honom var att han mådde bra och att umgänget kommit igång fint. Och att han gladde sig åt att umgänget skulle utökas så att han äntligen skulle kunna låta sonen få kontakt med sin med sin stora familj i Sydeuropa.

Så nu försökte jag ringa honom för att höra litet om hur det var. Och kunna ha hans fall som exempel här. Men lyckades ej få telefonkontakt med honom så jag tänkte att han kanske flyttat Och vände mig till folkbokföringen för att få hans nya adress.

Då fick jag veta att han avlidit.

Så istället får hans fall tjäna som ett exempel på vilken fruktansvärd förlust det innebär för ett barn när en moder i åratal saboterar en umgängesrätt.

Den här pojken har inte fått lära känna sin stora familj i Sydeuropa, inte fått lära sig deras språk. Han torde med största sannolikhet aldrig få någon kontakt med den stora familj, som hade kunnat vara en betydelsefull faktor i hans hela liv när nu fadern gick bort så tidigt.

Det här exemplet visar nödvändigheten av lagändringar, som verkligen garanterar barnets rätt till bägge föräldrarna under hela barnets uppväxttid.

Föräldrars och barns rätt till familjeliv tillsammans med varandra tillhör de mänskliga rättigheter som är garanterade i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Både Sverige och Norge har undertecknat Europakonventionen.

Europakonventionen garanterar ju en rad mänskliga rättigheter. Rätten till frihet från slaveri, den enskildes rätt till sin egendom, rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet med mera.

När det gäller flertalet av dessa rättigheter så har lagstiftarna i konventionsländerna sett till att Du enligt inhemsk lag har dessa rättigheter. Att Du har dem så att säga automatiskt. Du behöver exempelvis inte gå till någon myndighet eller domstol för att få tillstånd att använda Dig av de pengar som är Dina. Och Du behöver inte gå till domstol för att få tillstånd att uttrycka Din åsikt om något.

Men när det gäller rätten att utöva sina i Europakonventionen garanterade mänskliga rättigheter till familjeliv, alltså barns och föräldrars rätt till familjeliv och barns rätt att umgås med sina syskon , så har man inte automatiskt den rätten i de många fall där barn inte växer upp i en kärnfamilj.

Och eftersom i Sverige ungefär häften av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa (och jag har förstått att Norge har nästan lika höga siffror härvidlag) så är det ju numera ett mycket stort antal barn som inte växer upp i en kärnfamilj. Som inte växer upp i en familj som består av ett gift par och deras gemensamma barn.

Och det är ju om dessa många barns rätt till familjeliv som den här konferensen handlar.

Nu är det ju så i Sverige att enligt lagen är det vårdnadshavaren (i flertalet fall alltså modem) som bestämmer om och hur och när och var den icke vårdnadshavande föräldern --- som oftast är fadern ---- får umgås med sitt barn.

Om den icke vårdnadshavande fadern är missnöjd med den vårdnadshavande moderns beslut blir det fadern som far gå till domstol och stämma modem med krav på umgängesrätt med sitt eget barn.

Norsk lag är här bättre än den svenska. För i norsk lag ges schematiska bestämmelser om vilket umgänge icke vårdnadshavande förälder skall ha om intet avtal träffats.

Och det är just p ål den punkten som jag menar att det allvarligaste felet ligger i den lagstiftning som vi har i Sverige : alltså den lagstiftning, som reglerar rätten till umgänge mellan föräldrar och barn i splittrade familjer. Om jag nu får använda orden splittrade familjer utan att någon missförstår mig. Med splittrade familjer menar jag alltså de många familjer där man inte lever sitt vardagsliv i solskensidyllen modell mamma-pappa-barn under samma tak.

Och rätten till umgänge mellan syskon i splittrade familjer - när det gäller ett barns rätt till umgänge med sina syskon så är den rätten inte lagreglerad alls därvidlag är barnen helt utlämnade till de inblandade vuxna personernas godtycke.

I de här splittrade familjerna är det ju så att det är den icke vårdnadshavande föräldern som nödgas gå till domstol för att fä använda sig av den mänskliga rättighet - rätten till familjeliv - som han är garanterad i Europakonventionen. Det här är enligt min mening helt galet.

Naturligtvis borde det istället vara så att den person, i det här fallet vårdnadshavaren, som vill beröva Dig denna i Europakonventionen garanterade rättighet, som skulle få besvära sig med att g ål till domstol och där försöka bevisa att det finns omständigheter, som gör att det här barnet bör berövas rätten att umgås med den ena av sina föräldrar.

Och därtill kommer beträffande den nuvarande lagstiftningen: Det stackars barnet, vars vårdnadshavare har fått för sig att barnet inte skall få umgås med sin icke vårdnadshavande förälder, det barnet kan inte ens gå till domstol för att fal en umgängesrätt. För det underåriga barnet företrädes ju i rättsliga angelägenheter av vårdnadshavaren. Och den trilskande vårdnadshavaren lär ju inte gå till domstol för barnets räkning i den frågan. Och för övrigt kan jag inte se att svensk lag eller norsk lag ens ger en domstol möjlighet att ta upp ett sådant mål till prövning på talan av barnet.

Trots vad jag säger nu så vill jag inte att det i vårdnadstvister skall utses en särskild advokat för barnet. I Sverige sker detta mycket ofta i barnevernssaker. Och jag har utomordentligt dåliga erfarenheter av det systemet. Ofta utser domstolen en advokat som har föreslagits av föräldrarnas motpart socialmyndigheten - alltså motsvarigheten till barnevernet i Norge.

Dessa advokater rekryteras huvudsakligen bland två grupper advokater.

1) Advokater som är så dåliga att de inte får tillräckligt många klienter som frivilligt söker deras hjälp. Men ett barn som tilldelas en sådan advokat av rätten kan inte protestera. Och den här dåliga advokaten blir ekonomiskt beroende av att bli föreslagen till sådana här uppdrag. Och då gäller det att inte gå emot socialmyndigheten.

2) Unga jurister under utbildning, notarier, på stora kända affärsjuridiska advokatbyråer, alltså advokatbyråer som sysslar med forrettningsjus. Advokatbyrån måste se till att sysselsätta dessa unga notarier med något som drar in pengar till byrån, så att notarien gör skäl för sin lön. Det är otänkbart att säga till någon av byråns rika och mäktiga klienter att "nu låter vi den här nyanställda unga notarien sköta Ert mål." Den här rika och mäktiga klienten skulle omedelbart protestera och säga att då går jag till en annan advokat.

Men ett barn kan inte protestera. Och den här unga notarien far stränga order av sin chef att han/hon måste absolut gå på samma lin e som barnevernet för annars får byrån inte fler sådana här uppdrag.

Så vad som sker är inte alls att barnet får en advokat som tillvaratager barnets intressen. Det som sker är att det kommer in ytterligare en advokat i processen, som går på barnevernets linje och som arbetar emot att barnet skall få hålla ihop med sina föräldrar.

Jag hade för några år sedan ett mål där jag företrädde en icke vårdnadshavande moder, som ville ha umgänge med in 14-åriga son. Fadern var vårdnadshavare. Och han vägrade modern helt varje form av umgänge, trots att sonen tidigare bott hos modern och sonen ville ha umgänge med modem. Bägge föräldrarna levde ett socialt välanpassat liv. Det här var faderns enda barn och fadern var gift med en ofrivilligt barnlös kvinna. Den verkliga orsaken till fadern vägran torde ha varit att han var rädd att sonen, om han fick umgås med sin mor - där det hemma hos modern dessutom fanns en yngre halvbroder, som sonen tyckte mycket om, snart skulle begära att få flytta tillbaka till sin mor. Nu mobiliserade fadern ett antal barnpsykiater, psykologer och lärare som i rätten framförde att det var bäst för sonen att inte ha något umgänge alls med sin mor. Och så blev domen både i tingsrätt och hovrätt. En helt unik dom. Jag gick igenom de prejudikat som fann i Högsta domstolen där icke vårdnadshavande förälder helt förvägrats umgänge med ett tonårigt barn. Det rörde sig i dessa prejudikat alltid om barn där det av vårdnadshavaren gjordes gällande - och vann tilltro i rätten - att barnet självt absolut motsatte sig umgänge. Men i det här målet var det ostridigt mellan parterna att sonen ville ha umgänge med sin mor. Så jag trodde jag skulle kunna få upp det här målet i Högsta Domstolen men vi fick inte prövningstillstånd.

Men det här löste sig i alla fall. Efter några månader kom pojken bara hem till sin mamma och ringde på dörren så umgänget återupptogs. Fadern var rasande av ilska, anmälde modern för polisen och så vidare. Men, lyckligtvis finns det ju ingen lag som förbjuder en mor att släppa in sin tonårige son när han ringer på dörren och vill besöka henne och sin halvbror.

För övrigt upphörde faderns ilska så småningom. Han skilde sig nämligen från den ofrivilligt barnlösa kvinna som han varit gift med och gifte om sig en frånskild fyrabarnsmor . Och hon hade väl förmodligen nog av sina egna fyra barn för hon sade genast till sin nya make att det är väl klart att pojken bör få umgås med sin mor!!! Och då ändrade plötsligt fadern åsikt och hade inget emot att sonen tillbringade en del veckoslut hos sin mor.

Det här exemplet visar hur det enbart blir de vuxnas intressen och de vuxnas situation som beaktas och hur barnets rätt till umgänge med bägge föräldrarna och med syskon helt kommer i skymundan. Och hade nu den här pojken varit fyra år istället för fjorton - alltså så liten att han själv inte kunde ta initiativ till att gå hem till sin mor - så hade sannolikt den här domen - där domstolarna uppenbarligen helt manipulerats av de så kallade experterna - inneburit en total brytning mellan mor och barn för all framtid .

Jag menar att ett grundläggande fel i lagstiftningen är att det är den icke vårdnadshavande föräldern som i tvistiga fall måste gå till domstol för att få använda sig av sin i Europakonventionen garanterade rätt till familjeliv. Och än allvarligare - barnet kan inte ens gå till domstol för att få prövat sin rätt till familjeliv med icke vårdnadshavande förälder och med syskon, som inte bor under samma tak. Det finns alltså allvarliga brister i lagstiftningen härvidlag. Jag menar att dessa brister i inhemsk lagstiftning utgör en kränkning av Europakonventionen. Artikel 8 i Europakonventionen garanterar rätten till familjeliv. Artikel 6 i Europakonventionen garanterar den enskilde rätten till opartisk domstolsprövning när det gäller den enskildes civila rättigheter, dit ju rätten till familjeliv hör.

Jag menar att lagstiftarna borde, utöver att ge i vart fall äldre barn en egen rättighet att få sin sak prövad i domstol, borde ändra lagen så att det istället blir den förälder, som vill vägra sitt barn rätten att umgås med den andra föräldern, som skulle nödgas gå till domstol för att genomdriva en sådan sak.

Som jag sa finns i norsk lag bestämmelser om omfattningen av umgänget. Sådana bör införas i svenska lag enligt min mening. Och norsk lag bör göras mer detaljerad. Jag menar att i föräldrabalken borde stå kristallklart och detaljerat uttryckt att barn vars föräldrar lever separerade skall, såvida inte föräldrarna i samförstånd överenskommer om något annat, ha rätt till umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut från fredag klockan 18 till söndag klockan kl 18, varannan storhelg och därtill en månad på sommaren under former och på platser som den umgängesberättigade föräldern bestämmer. Den förälder, som icke är nöjd med detta lagstadgade umgänge får gå till domstol. Det vill säga om vårdnadshavande moder vill ge icke vårdnadshavande fader mindre umgänge än vad lagen stadgar, blir det modern som får gå till domstol. Och om icke vårdnadshavande fader inte är nöjd med det umgänge som lagen föreskriver, utan vill ha mer, exempelvis vill ha umgänge alla veckoslut, så blir det han som får gå till domstol. Då slapp vi det nuvarande systemet att exempelvis en helt vanlig skötsam fader nödgas gå till domstol för att få träffa sitt eget barn - bara för att modern som hämnd för påstådda gamla oförrätter vill straffa honom med att han inte skall få träffa barnet.

Vidare borde i lagen klart och tydligt preciseras när detta umgänge skall börja vad beträffar både veckoslutsumgänge och helgumgänge och sommarumgänge. Lagen bör föreskriva att veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det domstolen tilldömt den ena föräldern vårdnaden genom ett interimistiskt beslut. Eller kanske ännu hellre, veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det föräldrarna separerat, alltså slutat bo under samma tak - för då fick man även med separerande samboföräldrar i lagen. Och lika kristallklart borde lagen precisera när storhelgsumgänget skall börja och vem som skall bestämma när sommarumgänget skall ske och hur och när det skall meddelas den andra föräldern . Och lagen borde kristallklart precisera vem som skall lämna och hämta barnet och var och hur det skall ske och hur kostnaden för barnets resor mellan föräldrarna skall fördelas. Och lagen skall tala om hur den umgängesberättigade skall kompenseras med annat umgänge om barnet på grund av sjukdom eller annan tvingande omständighet ej kan lämnas ut för umgänge. Lagen skall vara s al tydlig och detaljerad att det helt enkelt inte skall finnas något kvar att tvista om.

I den nuvarande lagen talas det huvudsakligen om förälderns rätt till umgänge med barnet. Jag skulle vilja att det stod i lagen barns och föräldrars umgänge med varandra. Eller barnets rätt till umgänge med sina både föräldrar. Men då är vi kanske inne på farliga vägar vad beträffar fri- och rättigheter i en demokratisk stat. Jag tycker nog inte det är acceptabelt i en demokratisk stat att man tvingar en förälder att umgås med ett barn, som föräldern inte vill ha något att göra med. De föräldrarna är väl inte så många idag. Men bara en generation bakåt i tiden vimlade det av män som knappast ens för sin allra närmaste omgivning medgav att de hade ett utomäktenskapligt barn. Och som absolut inte ville ha någon personlig relation till det barnet. Det skulle allvarligt störa deras äktenskap och familjeliv med en annan kvinna.

Lagen bör alltså slå fast att det för den icke vårdnadshavande föräldern finns en lagstadgad rätt till umgänge och att detta umgänge börjar direkt efter separationen. Då skulle vi slippa det här som är en så vanlig anledning till att många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den icke vårdnadshavande föräldern. Nämligen att vårdnadshavaren använder den närmaste tiden efter separationen eller till och med de första månaderna eller åren efter separationen, till att inför barnet smutskasta och förtala den icke vårdnadshavande föräldern. Med det nuvarande systemet med vilket det kan taga lång tid att fä en lagakraftvunnen dom om umgänge och få verkställighet av domen så har vårdnadshavaren en lång tid på sig att bearbeta barnet, som under den här perioden inte får träffa den förälder som vårdnadshavaren utmålar som en skurk och ett odjur.

Det barn som dagligen av sin mor får höra att pappa gjort så många elaka saker både mot 'Dig och mot mig', får höra att pappa super, är arbetsskygg och lögnaktig och våldsbenägen och psykiskt sjuk och allt vad det nu är som parter lägger varandra till last i en skilsmässoprocess - det barn som får höra detta kanske inte bara av sin mor utan även av sin mormor och av sina mostrar, det barnet tror på vad modem säger om hur hemsk och farlig barnets pappa är. För det är ju vanligtvis först i tonåren, som barn börjar ifrågasätta sin vårdnadshavande förälders omdöme om andra människor. Och därtill använder ju ofta den vårdnadshavande föräldern de närmaste månaderna eller åren efter separationen till att släpa runt med barnet hos olika psykologer och barnpsykiater, som den vårdnadshavande föräldern förmår att skriva psykologutlåtanden och läkarutlåtanden att barnet kommer att taga allvarlig skada om det tvingas till umgänge med icke vårdnadshavande förälder.

Om man nu genom en lagändring såg till att barnet vid separationen redan 3-4 dagar efter separationen fick umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern - och hade trevligt ihop med den föräldern under ett veckoslut - så tror jag nog att även ganska små barn skulle utbrista: " Men mamma, varför säger Du så om pappa, han är ju så snäll, vi hade så roligt och trevligt tillsammans i lördags-söndags."

Med andra ord, luften skulle helt gå ur de argument som trilskande vårdnadshavare brukar anföra i domstolarna för att hindra umgänge, nämligen att barnet har glömt bort sin pappa och att barnet har sagt att det absolut inte vill träffa sin pappa.

Och även en icke vårdnadshavande förälder fick då i samband med umgängestillfällena en chans att ta barnet till psykologer och barnpsykiater för att skaffa "motintyg". Ja, vad jag tycker om sådana här läkarutlåtanden och psykologutlåtanden i vårdnads- och umgängestvister - det kommer jag till om en liten stund. För rent allmänt ogillar jag dem. Men mer om detta om en stund. Men helt klart är ju att domstolarna fäster mycket stor vikt vid sådana intyg.

Och nu kommer jag till en annan viktig fråga när det gäller att förhindra att så många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den ena föräldern under resten av sin uppväxttid.

Nämligen frågan om verkställighet av en umgängesrättsdom.

För flertalet av oss jurister som är ombud i vårdnads- och umgängestvister har nog upplevt den situation som jag nu skall skildra. Jag företräder som juridiskt ombud en umgängesförälder, låt oss säga att det är fadern. Han har inte fått träffa sitt barn på ett och ett halvt år för modem har tagit sin hämnd på honom. För påstådda oförrätter som den före detta maken skall ha gjort sig skyldig till mot henne. Och den hämnden har bestått i att hon som vårdnadshavare har meddelat honom att han får inte träffa sitt barn. Nu har vi kämpat oss igenom en umgängesprocess i tingsrätten och nu kommer domen. Min klient, alltså fadern, får bifall på alla punkter. Han får i domen den umgängesrätt som han yrkat. Och i enlighet med vårt yrkande har domstolen i domen skrivit att domen gäller omedelbart oaktat den ej vunnit laga kraft.

Och det tillhör ju de verkligt trevliga och angenäma stunderna i mitt yrke att ringa en klient och tala om att vi vunnit ett mål. Så jag talar om för klienten att vi vunnit målet. Och jag talar om hur glad jag är för den här domen både för hans skull och för min egen skull. Och jag tillägger att "så bra, nu får Du träffa Din lilla dotter till veckoslutet. Du ordnar väl nu så Ni far en riktigt trevlig weekend tillsammans."

Och min klient tackar mig hjärtligt, säger att han tycker att jag gjort en väldigt fin insats och vi säger adjö.

Men på måndagen ringer han mig igen, upprörd och förtvivlad. 'Jag fick inte träffa min dotter" säger han. "När jag kom för att hämta henne var det ingen som öppnade när jag ringde på. En granne berättade att mamman hade rest bort och tagit barnet med sig". Eller han säger att "en timme innan jag skulle hämta min dotter ringde mamman och sa att flickan var förkyld och hade feber, så Du kan inte få komma och hämta henne." Eller han säger att "mamman ringde och sa att hon kommer inte att lämna ut barnet till mig. För, sa mamman, flickan har sagt att hon absolut vägrar att träffa Dig."

Eller, än värre, " mamman ringde en timme innan jag skulle hämta flickan. Mamman sa att det blir inte tal om något umgänge. För några dagar sedan hade flickan berättat för sin mamma att sist när hon träffade sin pappa för ett och ett halvt år sedan hade pappan utsatt henne för incest. Så, igår, sa mamman, så har jag med hjälp av min socialsekreterare lämnat in en polisanmälan mot Dig för misstänkt incest. Så nu skall det bli en utredning om den saken. Och min socialsekreterare sa att medan den utredningen pågår skall jag absolut inte lämna ut barnet för något umgänge."

Ofta i sådana här fall får fadern på omvägar lång tid senare veta följande. Till barnet har modern sagt något helt annat beträffande orsaken till att det inte blev något umgänge det där veckoslutet. Till barnet har hon sagt att "pappa har ringt och sagt att han kommer inte och hämtar Dig för han vill inte träffa Dig." Att hon i sitt förblindade hat till ex-maken genom sina åtgärder berövar barnet sin far och därtill inbillar barnet att fadern inte vill träffa barnet, det har hon helt bortrationaliserat för sig själv. Och kanske har mamman skaffat sig en ny make eller en ny sambo. Och då intalar hon sig själv att nu har hon skaffat sitt barn en ny far. Som är snäll mot barnet och som barnet tycker om. Nu har barnet inte längre något behov av den biologiska fadern intalar hon sig själv - och intalar barnet.

Ja, i det här ögonblicket på måndag morgon när jag får det här telefonsamtalet så är den här domen, som jag och min klient var så glada för i förra veckan, inte värd mer än det papper den är skriven på.

Men - en viktig del av rättsväsendet i en rättsstat skall vara att domar skall vara exigibla - att det skall finnas en möjlighet att snabbt och effektivt fä tvångsvis verkställighet av domar när den tappande parten i ett mål vägrar att rätta sig efter domen.

I en rättsstat skall vinnande part genom rättsväsendets försorg snabbt och enkelt och billigt kunna fa verkställighet av en dom. Detta är ju av avgörande betydelse för att rättsstaten skall fungera . Av avgörande betydelse för att det inte bara skall bli så att den starkare parten i en tvist tar sig den rätt han/hon vill ha.

När det gäller affärsjuridiken, forrettningsjus, så finns det ju i Sverige och Norge bra och enkla och fungerande metoder att fa verkställighet av en dom. Om exempelvis en person i en dom döms att betala mig 2000 kronor i skadestånd för att han förstört mitt staket och han inte betalar så är det en enkel sak för mig att vända mig till fogden. Och förutsatt att den här personen har 2000 kr så tar fogden raskt dessa pengar från honom och översänder dem till mig.

Man skulle önska att det fanns ett lika effektivt system när det gällde umgängesrättsdomar. Men det finns det definitivt inte. Att få verkställighet av en umgängesrättsdom är ett långdraget, byråkratiskt och osäkert sätt att få umgänge med sitt barn. Under den utdragna processen hinner små barn glömma sin frånvarande förälder. Och beträffande större barn använder den vårdnadshavande föräldern tiden till att skrämma barnet för den umgängesberättigade föräldern. Säger exempelvis att "pappa tänker skicka polisen på Dig för att hämta Dig."

I Sverige går själva umgängesprocessen i de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt, Högsta Domstolen. Men en process om verkställighet, alltså en process om utsättande av vite eller beslut om polishämtning av barnet, går i förvaltningsdomstolarna, alltså i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten.

I de allmänna domstolarna är huvudprincipen i umgängesrättstvister att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Men i mål rörande verkställighet av umgängesrättsdomar i förvaltningsdomstolarna är huvudregeln att förlorande part döms att betala vinnande parts rättegångskostnader.

Så nu den här måndagen då den förtvivlade fadern, som inte fick träffa sitt barn, ringer mig så måste jag säga till honom att visst, vi kan gå till länsrätten och begära verkställighet. Men Du får ha klart för Dig att förlorar Du så döms Du att betala motpartens rättegångskostnader. Och jag vet att Din ekonomi redan är hårt pressad genom att Du måste skaffa ny bostad efter skilsmässan och genom att Du måste betala underhåll till barnet".

"Vad då? Förlorar i länsrätten?" säger han. 'Vi har ju en dom från tingsrätten på att jag har rätt till umgänge?"

'Jo då" säger jag. "Du löper visst risk att förlora."

Om jag gör jämförelsen med exemplet jag drog för en stund sedan med mitt skadade staket så gör ju inte fogden någon ny prövning av omständigheterna i målet. Han prövar inte på nytt om staketet verkligen blev förstört och om det verkligen kostar 2000 kr att reparera det. Det har ju tingsrätten redan prövat.

Men i länsrätten, där jag som ombud för min klient, fadern som har en dom på sin umgängesrätt men ändå inte får träffa sitt barn, begär verkställighet genom ett vitesföreläggande mot modern - i länsrätten görs märkligt nog en ny prövning av sakförhållandena i målet. En ny prövning i vilken modern åter får möjlighet argumentera mot ett umgänge, far möjlighet lämna in nya barnpsykiaterutlåtanden om faran för barnets psykiska hälsa om det umgås med fadern, får komma med nya incestanklagelser och så vidare. Och de nya incestanklagelserna måste ju utredas av polisen och så vidare. Och i denna verkställighetsprocess blandas det in nya psykologer och nya socialsekreterare. Så till slut har det hela övergått i en prestigekamp mellan olika experter och tjänstemän. Barnets rätt till umgänge med bägge sina föräldrar blir helt bortglömt. Du ser nästan aldrig i sådana här verkställighetsdomar att domstolen diskuterar den stora risken av att om inte umgänget kommer igång i full omfattning nu omedelbart så är det risk att barnet för all framtid förlorar kontakten med icke vårdnadshavande förälder.

Ofta drar den här länsrättsprocessen ut på tiden att de 7-8 umgängestillfällen beträffande vilka vi begärt verkställighet redan hunnit passera. Och då är det bara att börja om på nytt igen.

Och om jag lyckas få ett vite utsatt och modern ändå inte lämnar ut barnet, så måste jag på nytt gå till länsrätten och begära att det utsatta vitet utdömes. Och går det att få en sådan dom, så kanske modern visar sig tillhöra den tredjedel av alla ensamstående mödrar i Sverige som har socialbidrag. Alltså hon har endast existensminimum. Och då kan hon hånskratta åt det utdömda vitet och fortsätta att vägra lämna ut barnet. För fogden har inget att hämta hos henne.

Det här är rena vanvettskarusellen. En parodi på rättsskipning. En vanvettskarusell, som lett till att så många barn förlorat kontakten med den ena föräldern.

Visst, man kan begära polishämtning av barnet också. Men jag brukar avråda mina klienter från det. En polishämtning kan innebär ett så stort trauma för barnet att det omintetgör all framtida god kontakt mellan barnet och den icke vårdnadshavande föräldern.

Jag skulle kunna stå här och berätta om många tragiska fall där denna vanvettiga processordning lett till att barnet helt förlorat rätten att umgås med den ena föräldern och rätten att umgås med hel- och halvsyskon. Många förtvivlade fäder har bett mig föra deras fall till Europadomstolen i Strasbourg, Jag är nog den jurist i Norden som har störst erfarenhet av att driva mål i Strasbourg. Jag har fatt upp nio mål mot Sverige i Strasbourg och vunnit sju av dem. Flertalet av dessa mål har handlat om onödiga tvångsomhändertaganden av barn, alltså barnevernssaker. Alltså mål där svenska staten berövat barn bägge deras föräldrar och tvingat barnet att växa upp i fosterhem eller barnhem.

Men de här fallen vi talar om idag där ett insufficient rättsväsende berövar barnet kontakt med den ena föräldern, uppvisar många likheter med barnevernssakerna. Exempelvis att domstolarna helt är slavar under sakkunniga barnpsykologer och barnpsykiater. Att dessa experter använder undersökningsmetoder som är helt ovetenskapliga och att dessa experter vanligtvis saknar insikt om den biologiska samhörigheten mellan ett barn och dess familj.

Ni kanske menar att jag talar om svenska förhållanden och nu är vi i Norge. All right, jag är svensk och jag har min juridiska byrå i Göteborg. Men jag har genom samarbete med norska jurister och inte minst genom att jag är med i styrelsen i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter - en ideell organisation som arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna - fatt en god kännedom om förhållandena i Norge. Och jag tycker mig se att problemen när det gäller statsmaktens nonchalerande av barnets rätt till sin familj är ett problem som är helt likartade i Sverige och Norge.

Jag sa att många fäder bett mig ta deras fall till Strasbourg. Men i flertalet fall har jag svarat att det är en så långdragen process och tar så många år att Ditt barn är vuxet innan det är klart. Och även om Du far upp Ditt mål där statistiskt 3 % chans att ens få målet admissible, alltså fa prövningstillstånd och Du vinner målet i Strasbourg så får Du kanske ett skadestånd, men kanske ändå inte far träffa Ditt barn. Det är nämligen så Sverige reagerat på en del av de mål jag vunnit åt svenska föräldrar i Strasbourg.

Exempelvis i det mycket kända målet Olsson mot Sverige. Makarna Olsson vann två gånger mot Sverige i Strasbourg. Men fick ändå inte tillbaka sina två yngsta barn och fick inte ens umgänge med dem.

Jag talade för en stund sedan om hur lagen borde ändras och umgängets omfattning borde i detalj skrivas in i lagen.

Även när det gäller verkställighet bör lagen ändras och verkställigheten så att säga ske automatiskt. Även där bör man vända på bevisbördan och vända på vem som skall gå till domstol när det gäller verkställighet.

Jag menar att i lagen skulle stå att den vårdnadshavare som vägrar lämna ut ett barn vid ett umgängestillfälle skulle omedelbart och inom en vecka vara skyldig att till staten betala in 5000 kronor. Om beloppet inte betalats inom en vecka går kravet automatiskt till fogden, som inom en vecka skall driva in pengarna.

För flertalet människor är det inte möjligt ekonomiskt att betala 5 000 kronor varannan vecka, så då blir det bara att rätta sig efter lagen och lämna ut barnet för umgänge. En sådan lag blir ett effektivt påtryckningsmedel.

Men de riktigt rika och de riktigt fattiga, på dem blir det här inte något effektivt påtryckningsmedel. Så för att göra det här systemet effektivt bör lagen kompletteras med ett stadgande att den vårdnadshavande förälder, som tre gånger i rad vägrar lämna ut barnet för umgänge, skall automatiskt mista vårdnaden och vårdnaden skall då automatiskt gå över på den andra föräldern.

Och om vårdnadshavaren har invändningar mot att betala de här femtusen eller invändningar mot att mista vårdnaden. så blir det den trilskande vårdnadshavaren som får gå till domstol och få sina skäl prövade.

Med en sådan lagändring skulle barnets rätt till en tät och nära relation till bägge föräldrarna bättre tillgodoses. Och om barnets rätt till bägge föräldrarna fanns inskriven i lagen skulle förhoppningsvis det här expertväldet i domstolarna brytas. Det finns ju nu en härskara av barnpsykiater, barnpsykologer, familjeterapeuter, socialsekreterare, kontaktpersoner och allt vad de kallas, som har sin huvudsakliga försörjning av vårdnads- och umgängestvister och av barnevernssaker. De kommer säkert att protestera mot en sådan här lagändring. De vill naturligtvis inte säga av den gren de själva sitter på.

Jag skulle vilja ha bort alla de här experterna från de här målen. Att ett barn skall ha rätt till familjeliv med bägge sina föräldrar efter det föräldrarna separerat är varken någon medicinsk eller psykologisk fråga. Det är en rättssäkerhetsfråga. Barnets rätt till bägge föräldrarna är garanterad i Europakonventionen.

Och det skall enligt min mening till enormt starka och tvingande skäl, av typen grav alkoholism eller svår psykisk sjukdom hos en förälder, för att hindra denna barnets rätt. Och den vårdnadshavare som anför sådana skäl mot umgänge skall få dessa skäl bedömda av en domstol med användande av sunt förnuft och juristdomarnas tolkning av gällande lag.

Frågor om vårdnad och umgänge skall inte avgöras av psykologer och psykiater. Det finns inga vetenskapligt hållbara metoder inom psykiatri och psykologi med vilka man kan avgöra vad som händer med ett barn om det utsättes för en viss sak, till exempel att få träffa sin far som barnet inte har träffat på flera år.

Min personliga uppfattning är att 99 % av det som står i de här utlåtandena från barnpsykiater och barnpsykologer som lämnas in i domstolarna i vårdnads- och umgängestvister och barnevernssaker, det är rent nonsens. Nonsens som saknar varje form av vetenskapligt underlag.

Flertalet vårdnads- och umgängestvister handlar om friska barn och friska föräldrar. Det finns ingen som helst anledning att medikalisera eller psykologisera frågan om barnets rätt till kontakt med bägge sina föräldrar.

Det är vanligtvis bara till nackdel för barnet om ytterligare ett antal personer, stödpersoner, psykologer med flera drages in i den konflikt som föräldrarna har i samband med en skilsmässa och en vårdnadstvist.

Tvisten skall lösas av domstolsjuristerna. Inte av läkare. Läkare är utbildade för att sköta sjukvården och bör hålla sig till det och inte blanda sig i juridiska frågor genom ovetenskapliga intyg i vårdnadstvister.

Jag vill avslutningsvis säga att jag talat mycket om umgänge och inte så mycket om vem som skall ha vårdnaden. Men jag menar att om barnet får ett rikligt umgänge har barnet redan ett liv ihop med icke vårdnadshavande förälder. Vilket är värdefullt för barnet om det blir önskvärt för barnet att flytta till den andra föräldern om exempelvis vårdnadshavaren bildar ny familj och barnet får en askungeroll i den nya familjen.

I och för sig kan det många gånger vara en fördel för barnet rent materiellt om vårdnadshavaren gifter om sig istället för att förbli ensamstående. Men vi får inte glömma att risken för ett barn att bli misshandlat eller sexuellt utnyttjat eller till och med dödat är oerhört mycket större i en styvfamilj än i en kärnfamilj. Och det är viktigt att barnet har ett så omfattande umgänge med icke vårdnadshavande förälder att barnet omedelbart kan slå larm till icke vårdnadshavande förälder om barnet behandlas illa av en styvmor eller styvfar.

Jag tackar för uppmärksamheten. Jag ser fram emot en intressant diskussion om de lagändringar jag föreslagit.

Siv Westerbergs London lecture

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan