Jur.kand., med.lic.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s symposium den 14 juni 2003 i Göteborg.
Symposiets tema: Det är i fosterhem som
barn far illa.
Temat för Siv
Westerbergs föredrag:
”Några
exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i
fosterhem.”
|
|
”Staten är en dålig mor” finns det ett
uttryck som heter. Och detta har jag fått bekräftat många gånger under de drygt
20 år som jag varit juridiskt ombud för föräldrar, vars barn tvångsomhändertagits och tvångsplacerats
i fosterhem.
Jag ska nu under den närmaste halvtimmen berätta om
en rad konkreta fall av missförhållanden i svenska fosterhem. Missförhållanden
som består av vanvård, fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp,
underlåtenhet att ge skolpliktiga fosterbarn en normal skolgång och så vidare.
De här konkreta fallen ur verkligheten har jag fått
dels genom de biologiska föräldrarnas berättelser till mig om vad de iakttagit
när de någon gång fått besöka sitt barn i fosterhemmet eller vad barnet
berättat om fosterhemmet när fosterbarnet fått en obevakad permission till sitt
föräldrahem. Och sådana barn har jag
passat på att träffa under en sådan permission och då själv fått höra barnet
berätta. Ett stort antal fosterbarn får emellertid inte under obevakade former
träffa sina föräldrar. Och att de i närvaro av socialsekreterare eller
fosterföräldrar skulle våga berätta om den misshandel de utsättes för i
fosterhemmet är föga troligt.
Beträffande en del av de här barnen har mitt arbete
med att få LVU-vården att upphöra lyckats. Och då har barnen, när de väl kommit
bort från det förfärliga fosterhemmet och återförenats med sina föräldrar
berättat för mig om allt som de utsatts för i fosterhemmet. Och eftersom jag
hållit på med LVU-mål på min juridiska byrå här i Göteborg i över tjugo år har
ju en hel del av de här barnen hunnit bli vuxna och har som vuxna berättat för
mig om vad de utsatts för i fosterhemmet.
Och en del skildringar har jag fått från vuxna
personer, som sökt min juridiska byrå i helt andra angelägenheter. Dessa
personer har varit före detta fosterbarn. Och har hört talas om mitt intresse
för missförhållanden i fosterhem. Och då så att säga i förbigående berättat för
mig om den misshandel med mera som de utsatts för i fosterhemmet.
När jag förberedde det här föredraget stod jag inför
frågan: Skall jag tala om vad de här offren för svensk LVU, alltså fosterbarn
och före detta fosterbarn, heter. Trovärdigheten av en berättelse ökar ju
markant när man uppger namn, plats och datum. Men det förutsatte ju att jag tog
kontakt med dessa personer och inhämtade deras tillstånd. Ett tillstånd som jag
vet att jag skulle fått i flertalet fall om jag frågat. Men jag vet också att
en del av dessa offer i efterhand har sagt till mig ungefär som så att jag vill
nu lägga allt detta hemska som hände mig i fosterhemmet bakom mig. Jag vill
starta ett nytt liv och det smärtar mig alltför mycket att på nytt börja riva i
dessa gamla sår.
Och med hänsyn till vad jag nyss sagt har jag valt att
i denna framställningen endast benämna de här offren med ett fingerat förnamn,
inget efternamn och inte säga något om orten där händelserna utspelats eller
vilket år dessa händelser ägde rum.
Lisa berättade som ung
vuxen för mig om hur hon som sexåring kom som fosterbarn till en
lantbrukarfamilj. Hon kom dit från ett barnhem. Första året tyckte hon att hon
fått det bra i den här nya fosterfamiljen. Men efter cirka ett år började
misshandeln. Den ena fosterföräldern höll fast henne och den andra slog henne
med baksidan av en rotborste. Slagen var så hårda att hennes kropp var full av
blåmärken. Barn skuldbelägger ju sig själva när de blir misshandlade. Så Lisa
försökte på olika sätt undvika deltagande i skolgymnastik och simundervisning
eftersom hon var livrädd att barn eller lärare skulle se hennes blåmärken.
Lisa
intalades av fosterföräldrarna att hon var ful och dum och att ingen tyckte om
henne och ingen ville ha henne. Lisa fick höra av fosterföräldrarna att om de
inte ville ha henne längre skulle hon överhuvudtaget inte ha någonstans att ta
vägen.
När Lisa var tretton år började fosterfadern
förgripa sig sexuellt på henne. Han kom in i hennes rum när fostermodern inte
var hemma ---- fostermodern var nämligen ofta borta och repeterade i kyrkokören.
Fosterfadern tog henne på brösten, drog henne i könshåren och försökte sticka
in ett finger i hennes slida. Samtidigt som han sade till henne att hon skulle
tycka att det här kändes skönt. Lisa var förtvivlad och nu följde två
helvetiska år. När hon var femton år
stod hon inte ut längre. Lisa anförtrodde sig åt några klasskamrater. Och dessa
flickor övertalade Lisa att komma med till skolsköterskan och berätta. Helt
korrekt anmälde skolsköterskan vidare till socialmyndigheten. Som anmälde
vidare till polisen. Förundersökning inleddes. Och då satt fostermodern hos
polisen och beklagade sig över att om hennes make blev dömd för detta skulle de
mista alla fosterbarnen. Och då måste de sälja släktgården. För den gick med
förlust och de täckte förlusten med inkomsterna av fosterbarnen. Ingen dålig
inkomst för efter skatt motsvarade inkomsten av de fyra fosterbarnen en svensk
universitetsprofessors lön.
Fosterfadern erkände vissa av de sexuella
övergreppen men förnekade vissa. En klantig åklagare åtalade fosterfadern bara
för de övergrepp han förnekade och inte för de övergrepp han erkänt. Då sa
tingsrätten i sin dom att mot sitt nekande kunde han inte dömas och han
frikändes.
Detta blev
för magstarkt till och med för den klantiga åklagaren, som överklagade den
friande domen till hovrätten. Men då svarade socialmyndigheten, som ju varit
den myndighet som under alla år menat att det här fosterhemmet var så bra, med
att ta Lisa till en barnpsykiater. Och barnpsykiatern sa att Lisas berättelse
var visserligen trovärdig. Men Lisa orkar inte ställa upp i en rättgång till så
Lisa kommer inte att infinna sig i hovrätten. Och därmed berövad sitt
bevismaterial, alltså Lisas muntliga berättelse, återkallade åklagaren
överklagandet och tingsrättens friande dom vann laga kraft. Lisa flyttades visserligen till ett annat
fosterhem men övriga fosterbarn, däribland en annan tonårig fosterflicka, fick
fosterföräldrarna behålla!!!
Så har vi berättelsen från en annan ung kvinna, Margareta. Margareta kom till min
juridiska byrå i ett helt annat ärende. Och då passade hon på att berättade för
mig om sin tillvaro som fosterbarn. Även den i en lantbrukarfamilj men i en
helt annan del av landet. Enda ljuspunkten i en dyster tillvaro var att även
hennes biologiska syster fanns i fosterhemmet. När socialmyndigheten märkte hur
de bägge systrarna höll ihop flyttades systern till ett annat fosterhem.
Och
lantbrukarfamiljen använde Margareta som arbetskraft. Hon tvingades stiga upp
vid femtiden på morgonen för att hinna deltaga i morgonarbetet i lagården innan
hon gick till skolan. Med resultat att hon i skolan var så trött att hon
somnade under lektionerna. Då kan det ju inte bli några vidare skolresultat.
Statistiken visar ju att fosterbarn går ut i livet
med mycket sämre skolutbildning än barn som vuxit upp hos sina föräldrar. Och
jag har flera exempel på att fosterbarn under fosterhemsvistelsen långa
perioder inte fått gå i skola alls.
Todor var invandrarbarn.
Fadern ensamstående. Modern död. Todor tvångsomhändertogs vid sju års ålder
just när han skulle börja skolan. Under första året i fosterhem fick han inte
alls gå i skola under motivering från socialmyndighet och fosterföräldrar att
han var så psykiskt störd att han inte skulle klara att gå i skola. Under de
första månaderna av fosterhemsvistelsen sade man till Todor att hans pappa var
svårt sjuk, vilket han inte alls var. Men under många månader visste inte Todor
om hans pappa levde eller var död.
Jag har träffat Todor flera gånger. Både medan han var i fosterhem och efter det jag när han var tolv år lyckats få loss honom från fosterhemmet och återförd till fadern. Och jag har träffat honom när han var vuxen och det sista jag hörde från honom var att han studerade på universitetet. Vid samtliga tillfällen jag träffade honom har han förefallit psykiskt fullständigt normal.
Det här med att socialsekreterare utan medicinsk
utbildning sätter psykiatriska amatördiagnoser på föräldrar och barn leder till
katastrofer.
Och den här
egendomliga amatördiagnostiken förstår penninghungriga fosterföräldrar att
använda sig av. Det är nämligen så att den redan för friska och normala barn
mycket höga fosterbarnsersättningen kan flerdubblas om barnet är handikappat.
Så fosterföräldrarna får ett starkt intresse av att hävda att fosterbarnet är handikappat.
Och då hävdar fosterföräldrarna ofta att barnet är psykiskt utvecklingsstört!!
Och det så att säga omvända beviset för det skaffar fosterföräldrarna genom att
se till att barnet placeras i särskola.
Att ett barn som
med grovt polisvåld slitits från sina föräldrar och slängts in i ett uselt
fosterhem där barnet ofta inte ens får tillräckligt med mat --- (som en
fosterförälder sa –”Det går alldeles utmärkt att föda upp barn på makaroner”)
--- att ett sådant barn inte presterar
så bra i skolan är föga förvånande. Nu är det ju så att särskolan är ju inte
avsedd att vara någon avstjälpningsplats för barn med dåliga skolbetyg. Dåliga
skolbetyg kan ju ha många andra orsaker än bristande intelligens. Särskolan är avsedd för barn med psykisk
utvecklingsstörning.
Men ekonomiskt hårt trängda skolmyndigheter - med
dåligt med pengar till stödundervisning för elever med dåliga betyg - brukar
inte bjuda motstånd när någon föreslår placering av ett barn med dåliga
skolresultat i särskola. Men att ha gått i särskola ger en stämpel för livet.
Den som gått i särskola får inget normalt arbete, får ingen normal
yrkesutbildning. Och den dag en som gått i särskola får barn kommer socialen
och tar barnet från föräldrarna, ofta redan på BB!!
Men fosterföräldrar ser ofta till att deras
normalbegåvade fosterbarn placeras i särskola. För det ger mer ersättning och
kan till och med ge fortsatt ersättning till fosterföräldrar även efter det
fosterbarnet blivit l8 år. Massor med pengar att hämta alltså för
fosterföräldrarna.
Detta system drabbade Annika hårt. Annika tvångsomhändertogs som baby och placerades hos
en penninghungrig ogift fostermor, som under Annikas uppväxt sammanbodde med
flera olika män. Redan när Annika var i förskoleåldern började fostermodern
påstå att Annika var utvecklingsstörd. Barnavårdscentralens läkare och
sjuksköterska, som gjorde fyraårskontrollen på Annika protesterade och
förklarade att testresultaten och övriga undersökningar visade att Annika var
ett normalbegåvat barn.
Trots detta hävdade fostermodern inför skolstarten
att Annika skulle placeras i särskola. Annikas biologiska mor protesterade och
föreslog som en kompromiss att det vore väl då bättre att vänta med skolstarten
ett år och då sätta Annika i normalklass. Och när Annika vid åtta års ålder
fick börja skolan i normalklass var Annika en av de första i klassen, som lärde
sig läsa!!
Men fostermoden gav inte upp försöken att få sitt
fosterbarn Annika stämplat som utvecklingsstörd. Men fostermodern förstod att
den biologiska moderns skulle stoppa det här. Så nu bakom ryggen på den
biologiska modern gjorde fostermodern ett
försök att få Annika i särskola inför övergång till högstadiet. Och det
skedde i samarbete med socialsekreteraren. Socialsekreteraren skrev på
uppmaning av fostermodern en ansökan till skolan om placering av Annika i
särskola. På ansökningsblanketten angav socialsekreteraren falskeligen att
socialsekreteraren var Annikas vårdnadshavare.
En ren lögn. Det var den biologiska modern som var rättslig
vårdnadshavare. Ansökan bifölls av
skolan och Annika placerades i särskola. Efter några veckor fick dock den
biologiska modern reda på att Annika nu gick i särskola. Den biologiska modern
klagade till Skolverket. Skolverket förklarade i sitt beslut att för det första
var det på intet sått styrkt att Annika var ett barn som hörde hemma i en
särskola och för det andra får man inte placera ett barn i särskola utan den
rättsliga vårdnadshavarens medgivande. Så med stöd av Skolverkets beslut fick
alltså Annika flytta till en normalklass. Och Annika gick ut nian i normalklass
med godkänt betyg i alla ämnen. Observera att i Sverige - åtminstone i
storstäderna - är det 20-25 % av barnen som går ut nian som inte har godkänt
betyg i alla ämnen.
Men fostermodern och socialen gav ändå inte upp sina
ansträngningar att få Annika betecknad med amatördiagnosen psykisk
utvecklingsstörning.
Efter den biologiska moderns framgång hos Skolverket
så ville fostermodern för alltid koppla bort den biologiska modern. Så nu intensifierade
socialmyndigheten sina ansträngningar att hos tingsrätten få den rättsliga
vårdnaden - alltså förmyndarskapet över Annika överflyttat från den biologiska
modern till fostermodern. Alltså åstadkomma en pseudoadoption. Som ger
fostermodern alla en adoptions fördelar men ingen av dess nackdelar. En
pseudoadoption som ger Annika alla en adoptions nackdelar men ingen av dess
fördelar.
Och när Annika var sjutton år och skulle
börja gymnasiet fick fostermodern förmyndarskapet. Och placerade Annika i en
gymnasiesärskola!!!
Så har vi historien om Gunnel. När Gunnel var nio år och gick i normalklass
tvångsomhändertogs hon och placerades i ett fosterhem som omedelbart flyttade
Gunnel till särskola. Sina biologiska föräldrar fick hon knappast träffa alls.
Men en några år äldre syster fick ibland besöka Gunnel i fosterhemmet. När
Gunnel var 13 år blev denna äldre syster vittne till en märklig händelse i
fosterhemmet. Gunnel går in i badrummet för att duscha. Strax efteråt går
fosterfadern in i badrummet. Och därefter hör systern Gunnel skrika förtvivlat
i badrummet.
När Gunnels äldre syster kommer hem ringer hon
socialmyndigheten och rapporterar händelsen och säger att det inte kan stå rätt
till i det fosterhemmet. Socialmyndigheten gör ingenting, antecknar inte ens
telefonsamtalet i akten.
De här sexuella övergreppen på Gunnel pågår i
ett par år och när Gunnel blivit femton år handlar det om samlag. Till Gunnels
förtvivlan. Men då tar ett annat fosterbarn fosterfadern på bar gärning. Det
var en fosterpojke i övre tonåren, som genom ett sovrumsfönster på
nedervåningen får se fosterfadern och Gunnel ligga i samma säng. Den här pojken
slår larm till socialmyndigheten. Det görs polisanmälan och Gunnel flyttas till
ett annat fosterhem. Jag har läst förundersökningsprotokollet. Åklagaren lade
ner förundersökningen utan att väcka åtal mot fosterfadern. Så att säga mellan
raderna kan man läsa att åklagaren tycker inte att man behöver bry sig om vad
en utvecklingsstörd flicka säger!!
Så har vi Josefin.
Josefin placerades vid fem års ålder i ett fosterhem där hon första året stod
still i vikt och till och med gick ned i vikt. Vilket socialmyndigheten och med
socialmyndigheten lierad barnläkare lyckas dribbla bort betydelsen av. Josefin
fick troligen inte mat. Fosterföräldrarna var ofta borta på sina arbeten
samtidigt och tillsynen av femåriga Josefin överläts på fosterföräldrarnas
barn. Eller Josefin var så deprimerad av
separationen från modern att hon inte åt.
Långt om länge fick Josefin träffa sin mor och så småningom
fick Josefin under några timmar då och då träffa sin mor utan bevakning. När
Josefin var nio år berättade hon för sin mor att fosterfadern på lördagarna
brukar supa sig full och i berusat tillstånd bjuder han då Josefin på sprit.
Och sedan sitter hela fosterfamiljen och skrattar åt att Josefin blir
spritpåverkad. När jag fick höra detta anmälde jag omedelbart detta till
socialmyndigheten. Enda resultatet av denna anmälan blev att Josefin inte fick
träffa sin mor ensam mer. Socialen ville inte att Josefin skulle få fler
chanser att berätta om verkligheten i fosterhemmet
Jag skulle kunna berätta många fler exempel men tiden är begränsad; vi bör hinna litet diskussion också. Men jag är övertygad om att det jag fått veta om missförhållanden i svenska fosterhem - det är toppen på ett isberg.
Tack för ordet!
Andra föredrag av Siv Westerberg
"Är det
meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?"
Barnets mänskliga
rättigheter till familjeliv. Siv
Westerbergs Oslo föreläsning
Siv Westerberg's lecture to The Family Education Trust, London
Pseudoadoptioner
av fosterbarn i Sverige.