Ruby
Harrold-Claessons föredrag för Mormorsupproret
Hej
Allesammans.
Jag
heter Ruby Harrold-Claesson, och jag är jur. kand., med fransk och svensk
jurist utbildning. Jag är ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga
Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i Norden.
Presentation
av NKMR
NKMR
är en internationell organisation omfattande
Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den grundades den 30 november 1996 på
Christiansborg i Köpenhamn, som en reaktion mot de ständigt återkommande fall
där de sociala myndigheterna i våra olika länder tvångsomhändertar barn och
placerar dem i fosterhem, på vad vi bedömer vara godtyckliga grunder. NKMR
arbetar således uteslutande med barns och deras föräldrars och släktingars rätt
till skydd mot de sociala myndigheternas onödiga ingripanden i deras privat- och familjeliv genom
onödiga tvångsomhändertagande av barn. Förutom mig Ruby Harrold-Claesson, består styrelsen i NKMR av norska professorn Marianne Haslev
Skånland, vice ordf. och andre vice ordf. är den finske
antropologen Peter Klevius. De övriga styrelsemedlemmarna jur. kand., med. lic.
Siv Westerberg, (Sverige) som för övrigt innehar europarekordet i vinnande mål
i Europadomstolen, journalisten Eva Granheim, (Norge), teol. cand. Hans Olav
Okkels (Danmark) och som suppleant har vi gävleadvokaten Tryggve Emstedt. För
en mer ingående presentation var god och besök NKMR's hemsida på Internet där
vi publicerar på svenska, norska, danska, (nordisk sida), engelska, franska,
tyska och finska har var sin egen sektion. Stadgarna för NKMR,
årsmötesprotokoll m m finns på hemsidan på Internet. Adressen är http://www.nkmr.org. Sedan NKMR hemsida togs i bruk i
början av december 1997 till idag den 14 juli 2001 har vi fått 248,445 besök från hela världen. Jag vill hälsa alla välkomna att avlägga besök även på våra sidor på andra språk och att besöka
hemsidorna till de organisationer som vi har länkar till. Detta gäller såväl Ni
som redan känner till NKMR:s hemsida som Ni som inte tidigare känt till vår
hemsida.
Nu till mitt
föredrag.
Sent i förrgår
kväll fick jag ett e-mail från NKMR:s andre vice ordf. Peter Klevius. Han skrev
så här:
"Hej Ruby
En liten
ljusglimt. PESUE och Anu Suomela vann mot finska staten trots deras överklagan.
Domen, som kom i dag, finns på PESUEs hemsida på engelska eller på ECHRs
hemsida och målet gällde K & T mot Finland."
Tidigt igår morse
laddade jag ner Europadomstolens nya dom i Fallet K & T mot Finland och
publicerade den på NKMR:s hemsida. Därefter skickade jag ut grupp e-mails till
NKMR:s medlemmar och sympatisörer, ringde till styrelsemedlemmarna som inte har
tillgång till Internet och till Prof. Jacob Sundberg i Stockholm - trots att
han också har Internet. Jag skickade gratulationer till Anu Suomela och PESUE
och jag ringde till den finske handläggaren vid Europadomstolen i Strasbourg
och framförde NKMR:s tack för den epokgörande domen.
Ni kanske undrar
varför jag är så upphetsad över denna dom från Europadomstolen. Jag ska
förklara. Domen är unik. Domen innebär en viss omprövning av
omhändertagandelagarna. I K & T mot Finland har för första gången
Europadomstolen klassat själva tvångsomhändertagandet av ett barn som en
kränkning av familjens mänskliga rättigheter. Det är också första gången som en
stat har överklagat Europadomstolens dom och fått en omprövning - Grand
Chamber Hearing - av fallet. Det är också första gången som en stat har
fällts två gånger i samma mål.
Europadomstolens
domar i K & T mot Finland finns på NKMR:s hemsida under rubriken "
Europadomstolen". Eftersom domarna finns endast på engelska och finska ska
jag berätta lite om fallet för Er.
Katrin har fyra barn. Pia född 1986, Mikael 88, Jaana 93 och Raija 95. De
två yngsta har hon tillsammans med Timo som hon flyttade ihop med i 1991.
Katrin har haft psykiska problem, blev vårdad på sjukhus tre gånger mellan 1989
- 90 och under tiden tog mormor hand om barnen. Mellan 1991 - 93 pågick en lång
utdragen vårdnadstvist mellan Katrin och Pias far. Fadern fick vårdnaden.
Katrin var gravid och fick psykoser pga. den stress som vårdnadstvisten
orsakade henne.
Katrin fick sjukhus vård och två läkare intygade att hon inte förmådde ta
hand om barnen just då, men att hennes sjukdom utgjorde inget permanent hinder
för henne att ta hand om Mikael. Katrin och Timo placerade Mikael frivilligt i
ett barn i tre månader eftersom förlossningen närmade sig. Socialtjänsten
beslutade ett omedelbart omhändertagande av barnen efter Jaana föddes.
Socialarbetarna informerade inte föräldrarna om sina planer men sjukhuset
fick order om att inte överlämna barnet till Katrin efter förlossningen. Socialen
motiverade beslutet om omedelbart tvångsomhändertagande av Jaana så här: Det
kan utgöra fara för barnet om Katrin får reda på att socialen planerar att
omhänderta henne.
Men, Katrin hade aldrig utgjort en fara för sina barn.
Båda barnen tvångsomhändertogs och trots att det inte fanns något
domstolsbeslut blev umgänge med barnen förbjudet under de första dagarna.
Nyfödda Jaana placerades i ett litet barnhem där Timo fick sköta henne
varje dag. Det fanns inget att anmärka på hur han skötte babyn. Socialen
upplyste Timo om att han kunde få vårdnaden om Jaana OM han bröt med Katrin. (Vi
känner alla säkert igen socialens sätt att vilja reglera och kontrollera folks
privatliv). Timo flyttade till en egen lägenhet när Jaana var en månad gammal. Han
tillät Katrin att träffa barnet när hon hade permission från sjukhuset. Socialen
fick reda på detta och som bestraffning för hans olydnad fick han inte behålla
Jaana. Länsrätten biföll socialens beslut att tvångsomhänderta barnen i
September 1993.
Samma dag som domen meddelades började socialen att leta efter en foster
familj till barnen. Föräldrarna fick inget veta. Katrin blev frisk och
utskriven från sjukhuset i oktober 1993. Regeringsrätten godkände
omhändertagandet i september 1994. Barnen flyttades till fosterfamiljen - ett
barnlöst par - i början av 1994. Katrin och Timo fick besöka barnen en gång i
månaden - dock med kontaktperson dvs. övervakning. Anledningen: barnen måste
rota sig i fosterhemmet. (Detta känner vi ju igen från
tvångsomhändertagandefallen i Sverige).
Det skall noteras att under perioden 1994 - 2000 har föräldrarna - Katrin
och Timo aldrig fått träffa sina barn utan övervakning. En gång om året
har barnen fått besöka sina föräldrar - dock åtföljda av fosterföräldrarna.
Katrin och Timo flyttade ihop igen i början av 1994. I mars 1994 begärde de
att socialen skulle upprätta en plan för familjens återförening. Därefter
begärde de att omhändertagandet och umgängesbegränsningen skulle upphöra. Dessa
processer pågick fram till år 2000 och har pågått till nu i dagarna. Men nu är det slut. Huruvida föräldrarna får tillbaka
sina barn återstår att se. Socialtjänsten brukar visa betydligt större motstånd
mot att återlämna barn till sina familjer än att ta bort dem från deras nära
och kära.
Andra saker som Ni
skall veta: Socialchefen skickade Katrins och Timos journaler för utlåtande
till en doktor (Dr. V) som är ökänd i Finland som en som förespråkar att barn
skall tas från sina mödrar. Förvaltningsdomstolarna biföll alla
umgängesrestriktionerna med angivande om att "barnen skall ha en levande
bild av sina föräldrar."
När Katrin var
gravid med Raija under hösten 1994 blev hon upplyst av socialchefen om att alla
deras framtida barn skulle omhändertas och fosterhemsplaceras.
Raija föddes i
April 1995. Raija blev aldrig omhändertagen och Katrin och Timo bor tillsammans
fortfarande.
Katrins hälsa blev
helt stabil i början av 1996 men socialen och förvaltningsdomstolarna höll fast
vid omhändertagandet och fosterhemsplaceringen av Mikael och Jaana. Alla
överklaganden avslogs. Förvaltningsdomstolarna vägrade förordna Katrins och
Timos ombud, Anu Suomela, som offentligt biträde för dem.
Socialen beslutade
om ytterligare umgängesbegränsningar. En period beslutades löpa mellan den 2
februari 1999 t o m den 31 december 2000. Socialen motiverade beslutet med
nödvändigheten av att begränsa myndighetspersonernas arbete. Socialen fortsatte
att kontrollera familjen fram till 1999.
Föräldrarna klagade
till Europadomstolen i 1994. Målet fick prövningstillstånd och domen meddelades
den 27 april 2000.
Europadomstolen
skrev i sin dom beträffande omhändertagandet följande:
Båda barnen befanns
i trygga förhållanden i var sin institution. Jag citerar:
"Moderns
psykotiska uppförande ett par timmar efter det att hon fått reda på att hon
hade blivit fråntagen sitt nyfödda barn kan inte rättfärdiga ett beslut som
redan hade fattats.
Inte heller kan
farhågor för sådant beteende från moderns sida för det fall att ett
tvångsomhändertagande kan bli aktuell rättfärdiga beslutet att omhänderta barnet.
Domstolen finner
det sannolikt att vilken mor som helst - med eller utan tidigare psykiska
problem - skulle under sådana förhållanden, löpa risken av beteendestörningar
..."
"... de
anledningar som givits för att rättfärdiga omhändertagandet var otillräckliga
och metoderna som använts var överflödiga
... Domstolen
finner att genom att vidta de ovan angivna åtgärderna de inhemska myndigheterna
överskred sina befogenheter (margin of appreciation) och att sådana åtgärder kan inte vara nödvändiga i
ett demokratiskt samhälle ... (således) utgör tvångsomhändertagandet en
kränkning av Artikel 8 av den Europeiska Konventionen..
Domen i april 2000
fick stor uppmärksamhet i finska media men den förbigicks med tystnad i
Sverige. Finlands regering reagerade starkt och begärde omprövning av domen.
Det blev Plenumavgörande den 14 mars 2001 och som jag nämnde tidigare
meddelades den nya domen den 12 juli 2001.
Av redogörelsen för
fallet K och T mot Finland framgår att de sociala myndigheterna i Finland
arbetar på samma sätt som de sociala myndigheterna i Sverige. Trots att mormor
och morfar utgjorde en ressurs för barnen - innan Katrin började sammanbo med
Timo - negligerade socialtjänsten att placera barnen i släktkretsen. I stället
placerades barnen hos ett barnlöst par som därmed fick sin barnlöshet avhjälpt
och pengar för att ta hand om barnen. Jag arbetar med två liknande fall - det
ena i Kumla och det andra i Uddevalla - där tvångsomhändertagandet av barnen är
inget annat än förtäckta adoptioner. Jag höll ett föredrag om dessa fall vid
NKMR:s symposium i juni 2000. Titeln på föredraget är "Förtäckta
adoptioner - två fall" och det finns publicerat i NKMR:s Artikelarkiv.
Jag kan berätta att i Kumlafallet finns en ung farmor som har varit mycket
aktiv och begärt att bli utredd som fosterhem till sitt enda barnbarn sedan
barnet var tre dagar gammalt. Faktum är att barnet lovades bort till det
barnlösa paret - vänner till en av socialarbetarna - redan dagen efter
födelsen.
De så kallade
välfärdsinstitutionernas rättsövergrepp mot barn, deras föräldrar och
släktingar måste upphöra om Sverige ska kunna betecknas som ett civiliserat
demokratiskt samhälle. Detsamma gäller för de andra nordiska länderna - vilket
Europadomstolens dom i fallet K och T mot Finland visar.
Jag vill uppmana
alla samlade här till möte hos Mormorsupproret att fortsätta kampen för Era
barn och barnbarn. Detta gagnar inte bara Er utan alla barnen i detta
samhället. De sociala ingenjörerna och deras familjefientliga metoder är
skadliga för barnen, deras familjer och hela samhället i dess förlängning.
Denna skattefinansierade verksamheten - som påstås vara med "barnens
bästa" för ögonen - kostar skattebetalarna åtskilliga miljarder varje år.
Och resultatet av socialens s k insatser för barnen är ytterst tvivelaktigt
vilket visas av Bo Vinnerljungs forskning och av åtskilliga skrifter som har
författats av Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell.
Kommunerna
överskrider jämnt sina sociala budgetar men dessa pengar kommer inte barnen som
socialen utger sig att hjälpa till del. I stället används våra skattepengar
till att fördärva barnen. Huvudparten av kommunen pengar går till att göda
fosterhemmen och till att stärka socialarbetarnas makt över familjerna. Det är
således inte barnen som är dem som egentligen omhändertagits för försörjning -
utan det är fosterföräldrarna och socialarbetarna. Statistiken visar att
sammanlagt 17500 barn och ungdomar var omhändertagna i Sverige under 1999. Det
var således 1000 barn fler än år 1998. 1999 var det 4000 nyrekryteringar till
denna s k vårdform.
Det är alltid ett
stort problem när människor tillåts livnära sig på barn på något sätt - varje
sig som beslutsfattare över barnen eller som vårdgivare/fodervärdar.
Handeln med barn
genom tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering i Sverige och de andra
nordiska länderna måste bringas att upphöra. Sverige och de andra nordiska
länderna måste erkänna varje individs rätt till privat- och familjeliv så som
garanteras i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen
och FN:s Barnkonvention. Sverige, Danmark och Finland är medlemmar i EU. I
huvudparten av EU:s medlemsstater är familjen erkänd som samhällets grundsten
och där är familjens roll starkare. Men i de nordiska välfärdsstaterna har
välfärdsinstitutionerna övertagit familjens roll. Det var så sent som i nådens
år 1997 som den svenska riksdagen antog en lag som medgav mor- och farföräldrar
och andra släktingar rätten att bli "utredda" av socialtjänsten i
fall ett släktingbarn behöver vård utanför sitt eget hem. De s k u-länderna i
omvärlden skrattar åt Sverige och anger att de hellre vill förbli
underutvecklade om det som vi i Sverige lever under är utveckling.
Jag beklagar att
jag inte kan vara mitt bland Er idag men jag och de övriga styrelsemedlemmarna
i NKMR önskar Er alla en lyckad konferens och framgångar i vår gemensamma kamp
att återupprätta Familjen som samhällets grundsten med
rätt till skydd från onödiga - och bevisligen ytterst skadliga -
myndighetsingripanden.
Tack för ordet.
Ruby
Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR
Olofstorp, den 14 juli 2001