Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk litteratur i den kritiserade psykologin

Artikeln är tidigare publicerad i Gaudeamus nr 12. 1975-11-28.

Den publiceras här eftersom de som är - eller har varit - utsatta för socialsekreterarnas, socialnämndernas och förvaltningsdomstolarnas hantering av tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av deras barn kanske känner igen myndigheternas ovetenskapliga metoder från innehållet i artikeln.

Främst i skottgluggen för kritiken står de båda psykologilärarna Ann Helleday och Patricia Rosén. Båda har tidigare gjort sig bemärkta genom sina extrema åsikter och metoder.

Deras gemensamma doktorsavhandling fick i betygsutlåtandet bland annat följande kommentarer: "Kan inte finna detta förhållningssätt vetenskapligt acceptabelt", "väldigt klara brister i dataunderlaget" beroende på "en ohållbar modell for hur verklighetsbeskrivningen byggs upp med utgångspunkt från en dialektisk referensram". Det konstateras också att det begränsade perspektivet och det svaga dataunderlaget inte utesluter en tolkning som "är diametralt motsatt författarnas och därmed ödesdiger för deras normativa slutsatser".

Trots allt godkänd

Trots dessa omdömen, som ju punkterar hela avhandlingen, blev den godkänd! I

Tidskriften Socialt Forum kommenterar kommunförbundets vice VD, Sten-Sture Landström, som själv har forskarbakgrund: Jag bara konstaterar att så här kan den nya doktorsexamen få se ut. Eller vågar man tro att denna avhandling är och förblir ett undantag?

"Uppenbarligen har dock avhandlingen fallit i god jord bland vissa på socialhögskolan. Den har nämligen upphöjts till rang och värdighet av obligatorisk kurslitteratur i psykologi!

Kryptisk avhandling

Doktorsavhandlingen, som behandlar den sociala utbildningen vid högskolan, bär den något kryptiska titeln Att förändra det oföränderliga - ett pedagogiskt dilemma. Utgångspunkten är politisk. Författarna vill studera Socialhögskolan som "en del av det kapitalistiska samhället". Lärarna är "representanter för den härskande klassen och dess intressen" och eleverna "de undertryckta i skolans maktkamp".

Motsättningar Överallt

Den viktigaste motsättningen i samhället "gäller hur människorna förhåller sig till produktionsmedlen, om de äger eller brukar dem, om de bestämmer över produktionen eller producerar". Relationen lärare-elever jämställs med förhållandet kapitalister-arbetere.

Den svenske socialvården påstås ha följande uppgift: "…kapitalisterna vill att socialvården skall garantera att ingenting förändras i stort, men att näringslivet får hjälp med omhändertagande av de människor som är oanvändbara som arbetskraft".

Kritik mot kollegor

För att få underlag för avhandlingen skrev Patricia Rosén in sig söm elev på sociala linjen och hennes anteckningar från den liden har legat till grund för avhandlingen.

Hon förde dessutom en dagbok, som under namnet "Dagbok från Sopis" spreds under våren 1972. Boken innehåller en mängd aggressiva och personliga angrepp på lätt identifierade enskilda lärare.

Några smakprov på Roséns karakteristik av kollegornas sätt att undervisa: "ser ruskigt auktoritär ut", "slarvig på alla punkter", "är överlägsen som faan", "ger fan i vad eleverna vill", "mycket småskoleaktig", "dödtrist", "papegojkunskap", "kastar skit på marxismen".

Dagboken förbjöds

Dagboken väckte av naturliga skäl måttlig entusiasm bland övriga lärare. När det visade sig att dagboken givits spridning på högskolan var måttet rågat. Den dåvarande rektorn Bengt Börjeson betecknade i en skrivelse till styrelsen Roséns sätt att beskriva enskilda lärare som "både oskickligt och oriktigt."

Styrelsen instämde och förbjöd dagbokens användande som kurslitteratur. Vid lärarrådets sammanträde lät en lärare anteckna till protokollet att "P Howard-Rosén har genom spridningen av dagboken visat synnerligen grov omdömeslöshet."

Inget genmäle

Självklart hade vi tänkt att Ann Helleday och Patricia Rosén skulle få möjlighet att kommentera kritiken mot dem. Vi gjorde också upp med Helleday om en tid då vi skulle träffas. Allt verkade OK.

Vi anlände till hennes tjänsterum på den avtalade tiden. Men då var det plötsligt stopp. Helleday häda tydligen hunnit prata med Patricia Rosén och då blivit tillsagd att hon inte borde diskutera frågan.

Ann Helleday lyckades dock i en kärnfull sentens motivera varför hon inte ville prata med oss:

- Ni kommer ändå inte att ställa de rätta frågorna.

Röd sopis: Föreläsning av Prof. Jacob W. F. Sundberg

Justitiekanslerns beslut

Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth

Hon användes som "hatobjekt" av läraren: - När jag kom hem var jag knäckt!

Röda fanor
Nyhetsartikel i DN

"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Gaudeamus nr 12. 1975-11-28

Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar