Röd sopis: Föreläsning av Prof. Jacob W. F. Sundberg

 

 


Prof. Jacob W. F. Sundberg var professor i allmän rättslära vid Juridicum, Stockholms Universitet, när han höll föreläsningen om socionomutbildningen för sina studenter.
Prof. Sundbergs föreläsning, är tidigare publicerad i "En liten bok om allmän rättslära", i skriftserien från Institutet för offentlig och internationell rätt, IOIR nr 80, sid 94 – 98, under rubriken "Tvångsomhändertagande av barn".

Den återges här med upphovsmannens benägna tillstånd.

 



Tvångsomhändertagande av barn

 

Bland arbetsgruppens indignationsreportage återfinns ett avsnitt rörande "om­händertagande av barn" (s 11 i promemorian). Det består av ett citat från några studentanteckningar av obestämbar proveniens. Det enda man vet är att de icke kommer frän "en föreläsning VT 1987" som arbetsgruppen påstår. Därutöver innehåller reportaget arbetsgruppens indignerade beskrivning av en tankegång som tillskrives mig.

 

I den mån arbetsgruppens uppdrag var bestämt av Tidens klagomål, och hela den 14-sidiga promemorian torde hänga på detta, gäller saken undervisningen vårterminen 1988. Det förhållande att Peterson 1987 utsetts till linjenämndens ordförande samtidigt som jag själv förlorade varje insyn i fakultetens olika organ lät ana aktioner som skulle komma. I Affären fr. Eddan t. Ekelöf hade jag konfronterats med tekniken att någon student fick påslå att något sagts på en föreläsning - i del fallet en viss Lundholm - och att därefter utan varje kritik och kontroll detta påstående godtogs och lades till grund för diverse olika åtgärder som i det fallet formellt slutade hos JK (i realiteten slutade det på ett helt annat sätt, se nr 14 ovan). Inför detta perspektiv föranledde Petersons nya position till särskilda försiktighetsåtgärder vad gäller skriftlig utformning av föreläsningarna. Det 'blomkvistande' som arbetsgruppen ägnat sig åt i förevarande ärende har hindrat densamma från att efterfråga sådan dokumentation. Det kan därför vara belysande för kvaliteten på dess insatser att här kort återge ur föreläsningen vad som sades om tvångsomhändertagande av barn. "Talk show" tekniken kan visserligen leda till att man något avviker från ett etablerat scenario för föreläs­ningen men betydelsen av sådana avvikelser torde vara försumbar. Efterföljande text kan läsas som den kondenserade framställningen.

 

Ni erinrar Er kodifikationerna på familjerättens område från föreläsningen om Socialistlägrets 60-talslagstiftning. Ni fick där den teoretiska förklaringen till varför det då lagstiftades, och varför denna lagstiftning såg så totalt annorlunda ut än den som infördes på 20-talet. I sin tur har då detta att göra med den dynamiska uppfattningen av utvecklingen; att människans natur är reformerbar, att man så småningom skall kunna lyckas skapa den socialistiska männi­skan, och att den socialistiska människan till sist skall kunna så förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de skadliga inflytandena kommer framför allt från familjen. Därför gäller det att åtminstone bevaka familjen noga, så att den s.a.s. blir statsmaktens yttersta redskap. Detta är själva grundtanken. Men hit hör då också att om familjen råkar sprida fel budskap, som icke harmonierar med statsmaktens, så måste man skilja familjen från detta inflytande, Enklast kan så ske genom att man omhändertar barnet, eller också genom att man förebygger situationen genom att tillse att familjens inflytande blir så ringa som möjligt. Ju färre timmar och minuter man tillbringar tillsammans i familjen, dess mindre chans finns det att det ondskefulla, felaktiga inflytande utövas, som leder till de olyckliga konse­kvenserna.

 

-----------------------


Under 70-talet har vi i Sverige fått den enorma socialbyråkratin. Utveck­lingen är inte utan intresse, inte minst därför att den tilldragit sig en ganska intensiv europeisk uppmärksamhet. Vi har haft och har ett antal mål i Stras­bourg, där de här synsätten konfronteras med varandra.

 

Det är i mitten på 70-talet som man utbildar den nya socialbyråkratin. Det sker framför allt i Stockholm, i Lund och i Umeå. Det utbildades då ett speciellt system som bl.a. föranledde tre elever att göra anmälan till Justitiekanslern [här visas bild av Gaudeamus 28.11.1975; rubriken är "Röd terror - marxistisk mobbning" och "massiv vänsterextremistisk propaganda"]. Systemet innefat­tade att man måste först passera psykologin för att komma vidare på socio­nomlinjen. Psykologin var ett slags entré-ämne. I psykologin tillämpade man på den tiden s.k. sensitivitetsövningar, "group dynamics". Som det framställs här i Gaudeamus var det alltså mobbningsövningar som leddes av läraren. Vad de gjorde i allmänhet i en övningsgrupp var att man plockade ut någon som misstänktes för borgerliga sympatier. Därefter "knäcktes" vederbörande. Det­ta tillhörde visserligen "flum"-perioden men det var helt vetenskapligt: vi hade ämnet gruppdynamik och det var vetenskapligt underbyggt, framför allt genom en viss Illeris som utvecklat temat.

 

Den unga flickan som Ni först såg i Gaudeamus (28.11.1975) utvecklar här för tidningen hur hon utvalts som mobbningsobjekt i den gruppdynamiska träningen. Hon togs in på sjukhus efteråt. Hon tålde inte vid det. Det är jobbigt att vara ensam och det är det som är själva finessen, när man experimenterar med grupptrycket. Men det kan naturligtvis användas för olika ändamål. Det fordrades kurage för att ställa upp i Gaudeamus, så helt knäckt var hon inte fast det var ruffigt.

 

Här har Ni då JK:s beslut i saken från den 6 december 1976 (bild). Det blev ett ganska stort utlåtande. Men JK säger att han kan ingenting göra, det är en pedagogisk fråga och pedagogiska frågor är för dem i universitetet. Så systemet fortsatte relativt ohindrat under hela 70-talet även om det skedde vissa personskiften.

Detta betydde då, att man småningom fick fram en sådan här social­byråkrati som var utbildad och formad på ett alldeles bestämt vis. Samtidigt utarmades juridikundervisningen på Sopis. De juridiska ämnena nedvärdera­des av marxistiska lärare och elever. Huvudläraren, lektor Gunnar Fredriksson, som är död numera, utsattes för en hatkampanj. Två kvinnliga psykologilärare - Ann Helleday och Patricia Howard [Rosén] - skrev in sig som elever på Sopis för att bl.a. studera Fredrikssons tentamensmetoder. [Fråga var om en 1970 startad undersökning med arbetsnamnet "Social utbildning"; inskriv­ningen gällde fr.o.m. vårterminen 1971.] Fredriksson tenterade med sedvan­liga skrivningar. På den tiden hade man grupptentamen på Sopis och det ansågs vara 'progressivt'. En grupptentamen betydde att man inte kunde tentera om man inte var i en grupp. De som styrde i klassen kunde se till att de som inte delade deras uppfattning aldrig kom till examen.

 

I Umeå, där det också försiggick en del av samma slag, sades det i all enkelhet: "låtsas att Du är marxist, annars kommer Du aldrig att överleva."

 

Så det skedde en viss, ganska bestämd rekrytering av den här social­byråkratin. Meningen var då att använda daghemmen såsom instrument för att fortare nå fram till det nya samhället, d.v.s. det är samma filosofi som gör sig gällande som i Socialistlägret.

 

Då är man framme vid 80-talet. Generationen som utbildades på 70-talet sitter nu i beslutande positioner, inte i chefspositioner utan i mellanpositioner. Det här [bild] är en marxistisk avhandling. Den heter "Socialstaten. Till kritiken av socialteknokratin" och den är författad av Alf Rönnby. Marxisterna är begåvat folk och kommunistpartiet är ett elitparti. Det gäller bara att ha klart för sig vad de står för och deras egenheter: man får ju vara litet rädd om hälsan. Avhandlingen innehåller en analys av vad själva byråkratiseringen av social­funktionen innefattar och det står en hel del sanningar i den. Från att ha stått i en s.a.s. mänsklig relation till klienterna har man övergått till att administrera klienterna, att administrera socialvården.

 

På detta vis har man fått, dels en på speciellt sätt rekryterad byråkrati, dels ett i själva systemet inbyggt systemskifte.

 

Nu är vi framme vid år 1983. Alla i 70-talsgenerationen är ute på mellan­nivå. Dessutom disponerar de det fackliga trycket, d.v.s. de sitter själva i den fackliga verksamheten och kan gå och göra uppvaktningar om att de är illa behandlade. Detta föranleder småningom Socialdepartementet att utfärda en Press Release som ser ut på det här viset [bild]:

Med den urskillningslösa kritik och de påhopp på hela socialarbetarkåren som allt oftare förekommer i massmedia också i en tidning som anser sig stå arbetarrörelsen nära – inte bara en förolämpning mot socialarbetarna utan dessvärre också till stor skada för de människor som behöver samhällets stöd - i båda fallen framställs socialarbetarna snarast som hjärtlösa, utan förståelse för människors väl och ve.

Det är just detta som den marxistiska avhandlingen pekar på: hur man övergått till en byråkratisk syn på själva uppgiften.

 

Slutet på visan blir att det ganska automatiskt uppkommer motsättningar mellan socialbyråkratin och personer som inte delar föreställningen om den marxistiska progressionen - uppgiften att utveckla den 'socialistiska männi­skan' - och som därför av den förra anses utöva ett olämpligt inflytande i största allmänhet. T.ex. människor sprungna ur en bondekultur, där de bibring­ats vanan att klara sig själva, de kommer automatiskt i motsättning till den här nya socialbyråkratin. Eller det kan vara i all enkelhet så som i fallet Aminoff att föräldrarna kritiserat socialbyråkratin på Lidingö. Inom socialbyråkratin är det då lätt att bli upphetsad, att betrakta sig som förföljd. Byråkratin sitter på maktmedlen och kan få hela dynamiken i gång.

 

Man kan inte bedöma de ganska breda stridigheter rörande just barnomhändertagandena, som förekommer i svensk debatt, om man inte också, infogar dessa bitar i perspektivet.

Den som tar del av denna föreläsning, som är normalföreläsningen i kursen under senare år, har ganska lätt att se den emotionella laddning - indignationen - som arbetsgruppen tillfört sin framställning och som helt saknas i den verkliga föreläsningen. Tankegången som tillskrivs mig är en polemisk karikatyr som ger anledning till djup misstro mot arbetsgruppens integritet och goda vilja. Föreläs­ningen är vederhäftig och underbyggd och fokuserar på en viktig aktuell proble­matik av stort svenskt och europeiskt intresse. Arbetsgruppens framställning är ovederhäftig och ounderbyggd och så fjärran från vetenskaplighet i kritiken som man kan komma.

 

 

'Resan utan mål'
Av Professor Jacob W. F. Sundberg

Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
Av Professor em Jacob W. F. Sundberg

Justitiekanslerns beslut

"... systematisk marxistisk mobbning av oliktänkande"
Gaudeamus nr 12. 1975-11-28

Tvivelaktig doktorsavhandling blev obligatorisk litteratur i den kritiserade psykologin
Artikel i studenttidningen Gaudeamus


Jag kom hem knäckt från sensitivitetsträningen...
Av Anders Bendroth

Hon användes som "hatobjekt" av läraren: - När jag kom hem var jag knäckt!

Röda fanor
Nyhetsartikel i DN


Tillbaka till Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet


Tillbaka till Artiklar