Rebeccas jul
En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson
|
Texten i fetstil är Samtidsmagasinet Salt kommentarer. |
Vi vill
gärna tro att vi lever i en rättsstat. Det gör vi inte. Det är förvisso en
minoritet som råkar ut för rättsövergrepp, men den är större än man tror. Och
majoriteten, som sömngångaraktigt framlever i tron på att det går att hävda sig
mot godtycklighet och illvilja från myndigheterna, kan ofta inte ta till sig
sanningen, vill inte veta.
Det
handlar här om tvångsomhändertagande av barn. Inte av sargade barn till
föräldrar som är psykiskt sjuka, eller alkohol- eller narkotikamissbrukare,
utan tvångsomhändertagande av "normala" barn till "normala"
föräldrar.
Denna
vidriga praxis har blivit ett näringsfång för kvasivetenskapliga psykologer och
oseriösa, penningslukande behandlingshem och fosterföräldrar. Låter det
överdrivet? Det är det inte. Den genomgående reaktionen från dem som bekantat
sig med denna verklighet är bestörtning över hur djävligt det går till.
Salt
kommer att lyfta på den här stenen. Vi kommer att granska de ekonomiska motiven
bakom hanteringen, socialassistenters maktfullkomlighet och kopplingarna till
ett feministiskt etablissemang och dess djupa agg mot normala
familjerelationer.
Vi inleder
med att publicera en text av en medborgare och mor vars enda barn tagits ifrån
henne. Kommentarer till hennes berättelse skulle vara överflödiga. Vi kommer
att följa upp fallet Rebecca i nästkommande nummer av Salt, som ägnas temat
rättsmedvetande och rättssäkerhet.
Jag är en
ensamstående mor. Ni anar inte hur mycket fördomar socialvårdens tjänstemän har
mot oss och våra barn. När jag var 29 år fick jag det finaste en människa kan
få. Jag födde min dotter Rebecca. Det var sex år sedan. Det var den lyckligaste
dagen i mitt liv.
Jag hade
tidigare arbetat som sjukvårdsbiträde. När nu mammaledigheten gick ut ville jag
egentligen inte alls placera mitt barn på något daghem. Jag tycker inte att så
små barn skall vara från sin mamma hela dagarna. Som ensamstående mamma ansökte
jag då om socialbidrag för att kunna försörja mig och min dotter. Jag vet att
många människor, framför allt sådana människor som själva har gott om pengar,
har fördomar mot oss socialbidragstagare. Men tänk efter en stund. Skillnaden
mellan en förmögen nolltaxerare och en socialbidragstagare är hårfin. Bägge
utnyttjar den situationen att andra människor betalar skatt. Jag utnyttjade den
situationen för att min dotter skulle få en bra barndom.
Men den dag
Rebecca börjar skolan ville jag yrkesarbeta. Så nu när jag var hemmamamma
genomförde jag en distansutbildning till undersköterska. När katastrofen i mitt
och Rebeccas liv inträffade hade jag klarat av elva av tolv kurser med goda
betyg. Jag och Rebecca försörjde oss alltså på socialbidrag. Och när man gör
det så kommer man lätt i klorna på maktberusade socialsekreterare. Som anser
sig ha rätt i att bestämma allt om mitt och mitt barns liv. Och som anser att
alla småbarn skall tillbringa dygnets vakna timmar på dagis.
Jag hade
själv mycket dåliga erfarenheter av socialsekreterares maktmissbruk och
hänsynslösa behandling av barn. Jag växte upp hos mina morföräldrar. När jag
föddes hade min mamma problem i sitt äktenskap. Så jag placerades hos mina
morföräldrar. De var underbara människor och jag hade en mycket lycklig barndom
hos dem. Min mor kom ofta på besök och jag fick alltså hela min barndom behålla
kontakten med henne.
Men när jag
var femton år kom den första katastrofen i mitt liv. Bägge mina morföräldrar
avled med bara ett par månaders mellanrum. Från det jag var femton år till det
jag blev arton år hann socialmyndigheten med att flytta mig mellan sex olika
fosterhem, det ena mer förfärligt än det andra. Det var en fruktansvärt
olycklig period i mitt liv.
Jag är en
självständig person. Och sådana tycker varken fosterföräldrar eller
socialsekreterare om. De vill helst ha att göra med sådana som de kan tvinga
till total underkastelse. Så alltsedan denna socialvård, som påstår sig se till
"barnets bästa", sände runt mig mellan olika förfärliga fosterhem,
har jag hyst en välgrundad misstänksamhet mot socialvårdens tjänstemän. Så när
jag och min dotter nu levde på socialbidrag blev det konflikter mellan mig och
socialsekreterarna. Och jag sa vad jag tyckte om dem och det var inte precis vackra
saker.
Med andra
människor har jag inte haft problem att komma överens. Jag har många vänner och
bekanta. Jag bor nära min mor och mina syskon och vi hade nästan daglig
kontakt. Rebecca lekte dagligen med sina kusiner och med sin bästa kompis, som
bodde i huset intill oss. Jag fick alltid beröm av släktingar och vänner och av
barnavårdscentralens sköterskor för att min dotter var så ren och fin och
välskött och välklädd. Och beröm för att jag och Rebecca hade en så fin
relation till varandra. Vi bodde i en modern trerumslägenhet. Min dotter
älskade leksaker och hennes rum var fullt av leksaker. I socialvårdens papper
vändes detta till en anklagelse mot mig att Rebecca "fick allt hon pekade
på".
Socialvården
låg på för att tvinga in min dotter på "dagis". Till slut gav jag
efter och placerade henne på ett daghem. När hon hade varit där några månader
hade hon fått halsfluss fyra gånger. Daghemmen är ju förfärliga smittohärdar
för små barn, som ännu inte hunnit få immunitet mot infektioner. Därtill hade Rebecca
av de andra daghemsbarnen lärt sig en del beteenden, som jag inte tyckte om. Nu
hade jag fått nog och bestämde mig definitivt för att vara hemmamamma tills min
dotter börjat skolan. Jag tog min dotter från daghemmet.
Men jag
hade gjort upp räkningen utan värden. Nu anklagade socialtanterna mig för att
ha "brutit överenskommelsen". Och så blev det nya gräl mellan mig och
socialsekreterarna. Och deras hämnd dröjde inte. När Rebecca var fyra år
tvångsomhändertogs hon enligt Lag om vård av unga (LVU). Jag anklagades för att
vara psykiskt sjuk och utgöra en fara för min dotter! Jag anklagades för att ha
"relationsstörningar".
Jag och
Rebecca, tvångsplacerades på ett "behandlingshem" i Vimmerbytrakten.
Jag undersöktes av två olika psykiatriker. Som bägge förklarade att jag inte
var psykiskt sjuk! Min dotter undersöktes av en barnpsykiater. Som förklarade
att hon var ett helt normalt barn! Man tycker att då borde LVU-vården av min
dotter omedelbart ha avslutats och jag och min dotter fått lämna detta
förfärliga behandlingshem.
Men icke!
För nu hade hela denna vanvettskarusell med LVU och behandlingshem kommit igång
och den gick inte att stoppa. Kring varje tvångsomhändertaget barn i Sverige
samlas nämligen som flugor kring en sockerbit personer som skall tjäna pengar
på barnet. Det är psykologer och terapeuter och assistenter och kontaktpersoner
och stödpersoner och jag vet inte vad.
På det här
behandlingshemmet utsattes jag för oändliga och meningslösa samtal med olika
personer som hade sitt levebröd av dessa kvacksalvar-"behandlingar".
Ni skattebetalare anar inte vilket fruktansvärt slöseri med skattemedel som
dessa behandlingshem är. Dessa behandlingshem, oftast drivna i någon sorts
aktiebolagsform av samvetslösa privatpersoner eller före detta socialvårdstjänstemän,
växer upp som svampar ur jorden. På detta behandlingshem i Vimmerbytrakten
betalades för mig och min dotter av allmänna medel (alltså av Era skattepengar,
kära läsare) mellan 1500 och 2 000 kr per dag! Om man så betänker att där bodde
nio mammor och sexton barn så kan Ni tänka Er hur miljonerna rullar. Till ingen
nytta!
Jag frågade
när jag kom till behandlingshemmet om jag kunde tillåtas slutföra min
undersköterskeutbildning under tiden där. Svaret blev ett bestämt nej från
socialvårdens sida. Med tillägget att om jag trotsade detta nej skulle Rebecca
omedelbart tagas ifrån mig och placeras i fosterhem. Inför denna djävulska
utpressningsmetod hade jag inget annat val än att avbryta den nästan slutförda
utbildning, som skulle ha givit mig och min dotter vår försörjning.
Av de nio
mammor som fanns på behandlingshemmet var det bara jag och en mamma till som
inte hade missbruksproblem. Själv har jag aldrig varit ens i närheten av sprit
eller knark eller kriminalitet. Och ingen har heller anklagat mig för något
sådant. Jag tillhör en frikyrklig församling. För närvarande arbetar jag på
heltid i denna. Jag sköter kaffeservering, städning, telefonpassning, med mera,
i kyrkan och dess verksamhet.
De här
missbrukande mammorna på behandlingshemmet hade som sitt huvudsakliga
samtalsämne sitt drogberoende. Då och då nödgades Rebecca och jag bevittna hur
personalen kom hemsläpande med någon mamma, som de hade funnit redlöst berusad
på någon restaurang i Vimmerby. Alla ansvarskännande föräldrar inpräntar i sina
små och stora barn att de aldrig skall ha något med missbrukare att göra.
Missbruk är ju som bekant tyvärr oerhört "smittsamt". Men jag och min
dotter tvingades alltså att bo ihop med missbrukare!
När man
sammanför nio mammor (varav flertalet missbrukare!) och sexton barn och tvingar
dem att bo ihop så blir det naturligtvis kaos. Om ett barn springer från
matbordet så springer alla barnen från matbordet! Hur kan det då bli någon
ordning på barnens näringsintag? Ni som läser detta, hur länge tror Ni att Ni
skulle ha stått ut med att bo på ett sådant ställe? Jag tror flertalet av Er
skulle ha packat sina väskor och rest därifrån efter mindre än en vecka. Men
det kunde jag inte göra. För socialvårdens bestämda och upprepade hot var att
om jag avbröt "behandlingen" skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån
mig och placeras i ett fosterhem.
Så Rebecca
och jag bodde under två år under dessa vidriga förhållanden på ett
behandlingshem för missbrukare! När man tvingar nio mammor och sexton barn att
bo ihop dygnet runt så börjar givetvis barnen slåss med varandra. Och varje
mamma tar naturligtvis parti för sitt barn! Och då blir mammorna inbördes osams
och det blir konflikter både mellan barnen och mellan mammorna. Och det var vad
som skedde på det här behandlingshemmet. Och för dessa konflikter fick jag
skulden. För jag var den enda som hade kraft att kritisera förhållandena på
behandlingshemmet. De andra mammorna var ju missbrukare. Ni vet hur det är med
missbrukare. De har tyvärr bara en sak i huvudet - sitt missbruk. Så tyvärr har
de ofta tappat all initiativförmåga (såvida det inte rör sig om att skaffa
droger). Och tappat all självrespekt. Och låter sig förödmjukas och hunsas hur
som helst av socialsekreterare, terapeuter och psykologer.
Men jag har
alltid varit en självständig person. Och jag vill inte att jag och min dotter
skall förödmjukas. Eller att min dotter skall få stryk av större barn; barn som
i den egendomliga miljön på behandlingshemmet blir frustrerade och aggressiva.
Så när jag kritiserade förhållandena vändes det hela mot mig. Jag beskylldes
för att vara orsak till konflikterna. Jag fick besked att varken personalen
eller de andra mammorna ville ha mig kvar på behandlingshemmet. Jag fick besked
om att jag och Rebecca skulle lämna behandlingshemmet och resa hem.
Det var en
stor lättnad för mig. Äntligen skulle jag och min dotter få resa hem till vårt
eget trivsamma hem i Värnamo. Rebecca skulle få återse sina kusiner och bästa
kompisen. De hade väntat intensivt på henne. Och jag skulle äntligen få leva
ett normalt liv med min dotter. Få återuppta min yrkesutbildning. Få återuppta
det dagliga umgänget med släktingar och vänner.
Så det var
med glädje jag packade våra väskor den 4 maj 1999 för att äntligen få flytta
hem. När vi stod resklara med våra väskor bad personalen mig och Rebecca under
någon förevändning att gå in i två olika rum. Där fick jag besked att Rebecca
nu skulle föras till ett fosterhem med hemlig adress. Jag fick besked att det
rådde ett absolut förbud för mig att taga kontakt med min dotter. Jag fick veta
att jag omedelbart måste lämna behandlingshemmet.
Från det
andra rummet hörde jag Rebeccas förtvivlade rop: "Mamma! Mamma! Hjälp mig!
Hjälp mig. Du lämnar mig väl inte?" Jag hindrades att gå in i det rum där
Rebecca var. Rebecca klamrade sig förtvivlad fast i dörrkarmen, hysteriskt
skrikande på hjälp från sin mamma. Jag föstes in i en taxi, som körde från
behandlingshemmet och min förtvivlade dotter.
Ja,
"barnets bästa" tar sig märkliga former i välfärdslandet och
socialstaten Sverige.
Förtvivlad
kom jag hem till en tom lägenhet i Värnamo. Min dotters förtvivlade rop bakom
den stängda dörren ringde i mina öron natt och dag. Rebecca hade ju sänts till
ett hemligt fosterhem. Jag fick veta av socialvården att man sagt till Rebecca
att hennes mamma var sjuk. Sjuk? Jag som har intyg från två specialistläkare i
psykiatri att jag inte är sjuk! Men om nu Rebecca fått den informationen och
jag inte ens ringde henne (jag visste ju inte ens var hon fanns) kanske hon
trodde att hennes mor var döende eller död.
Min
förtvivlan ökade alltmer.
På olika
vägar lyckades det mig emellertid att spåra det här hemliga fosterhemmet. Jag
tog reda på att det var en familj som bodde på landet och hade tre egna barn,
en pojke på 12 år och en flicka och en pojke i tonåren. När det gått två
månader utan ett livstecken från min dotter kunde jag inte hålla mig längre.
Trots kontaktförbudet reste jag oanmäld till fosterhemmet. Det var en varm
julidag. När jag kom fram och Rebecca fick se mig på gårdsplanen blev hon överlycklig.
Hon rusade fram till mig och kastade sig upp i min famn och kramade mig och
ropade överlycklig "mamma, mamma",
När Rebecca
flög upp i min famn kände jag hur hon hade gått ner i vikt. Jag hade alltid
varit så noga med min dotters hälsa. Noga med kontroller på
barnavårdscentralen. Noga med att hon fick bra mat. Hon hade alltid ökat i vikt
som hon skulle. Och jag hade alltid fått beröm för henne på barnavårdscentralen
för att hon var så frisk och välskött. Jag blev förskräckt när jag nu såg
henne. Min dotter hade bara ett linne på sig. Jag såg hur hon hade magrat. Hon
såg alldeles insjunken ut i kroppen. Rebecca hade utslag i ansiktet och jag
kände att hon var varm och hade feber.
Jag vände
mig till kvinnan i familjen. Hon stod intill mig och Rebecca när Rebecca flög
upp i min famn och kramade mig. Jag sade något om att Rebecca hade feber. Det
bekräftades av kvinnan utan några ytterligare kommentarer. Kvinnan mumlade
något om att Rebecca "skulle hjälpa till med höet." Nu såg jag att
Rebecca hade fullt med blåmärken på både armar och ben. Att ett barn får
blåmärken på benen om sommaren är ju inte så konstigt. Barn ramlar ju ofta
under lek och slår sig. Men Rebecca hade blåmärken på konstiga ställen,
exempelvis på armarna. Så jag sa; "Men Rebecca, har Du ramlat och slagit
Dig så?" "Nej", sa Rebecca," det är pojkarna som nyper mig
och slår mig." Kvinnan, pojkarnas mor, protesterade inte på något sätt mot
Rebeccas beskrivning av blåmärkenas uppkomst.
Så
småningom kom för övrigt både pojkarna och den femtonåriga flickan ut på
gårdsplanen. Ingen av dem gjorde någon ansats till att komma fram och hälsa på
mig. Märklig form av barnuppfostran, tänkte jag, som alltid varit så noga med
att lära Rebecca att hälsa artigt på människor som kom på besök i vårt hem.
Ingen bad oss stiga in i huset. Så Rebecca och jag stod på gårdsplanen och
pratade med varandra och kramade varandra. Intill stod kvinnan.
Efter en
stund kom en schäferhund fram mot oss. Rebecca blev påtagligt rädd och sökte
skydd genom att återigen flyga upp i min famn. Jag sade: "Så bra, Rebecca,
att det finns en hund här. Du tycker ju så mycket om hundar." Rebecca sa
"Inte den här hunden för han biter mig så mycket". Jag frågade
Rebecca var hunden bet henne och hon svarade "överallt". Jag såg nu
att utöver de många blåmärkena hade Rebecca revor och sårskorpor litet
varstans. Kvinnan, som hörde samtalet, protesterade inte på något sätt mot
Rebeccas påståenden om hundbett.
Nu tänkte
jag på en av huvudanklagelserna mot mig när socialmyndighet och domstolar
beslutade tvångsomhänderta min dotter enligt LVU. Nämligen följande: Jag har,
liksom Rebecca, alltid tyckt mycket om djur. Innan Rebecca föddes hade jag både
katter och kanariefåglar i min lägenhet. Nu är det ju inte så alldeles lätt att
få katter rumsrena. Alldeles särskilt svårt är detta när man har flera katter i
lägenheten. Så det hände att katterna kissade på golvet. När jag flyttade från
den lägenheten anklagade hyresvärden mig för att ha förstört golvet. Och krävde
mig på pengar för att lägga nytt golv.
Den här
historien, som alltså hände för cirka sju år sedan innan Rebecca ens var född,
har socialmyndigheten gjort stort nummer av. Och domstolarna har tydligen svalt
historien med hull och hår som ett bevis för att jag skulle vara oduglig som
mor! Säg inte annat än att Sverige är fantastiskt! För "barnets
bästa" tar man ett barn från modern för att moderns katter kissat på
golvet för sju år sedan. Och placerar barnet hos en familj vars hund biter
barnet så mycket att det har sår över hela kroppen. Och vars barn slår och
nyper barnet så att det får blåmärken! Det är till sådan verksamhet Era
skattepengar går, kära skattebetalare. Ni bidrar med Era skattepengar (få
människor är så överbetalda som fosterföräldrar) till att tillgodose
"barns bästa"!
Efter en
stund på gårdsplanen sa kvinnan till mig att jag måste ge mig iväg därifrån.
Familjen skulle köra in hö. Och för övrigt var det kontaktförbud. Jag var inte
tillåten att besöka Rebecca. Hon sade att socialmyndigheten hade sagt att de
skulle ringa polisen om jag kom. Hon sa att om jag gav mig iväg med detsamma så
skulle de inte ringa polisen denna gången. Så jag måste ge mig iväg. Rebecca
ville inte släppa mig. Det sista jag såg av henne var hur hon kämpade för att
hålla tårarna borta.
Min lilla
fina älskade dotter! Du hade det så bra hemma hos Din mamma! Och nu är Du mager
och febrig och blåslagen. Och jag har fått veta av socialmyndigheten att i
fosterhemmet har Du kissat i sängen och drömmer mardrömmar. Du som var blöjfri
i tvåårsåldern och sedan dess aldrig kissat i sängen hemma. Och som alltid sov
så gott om nätterna hemma hos Din egen mamma.
För ett par
veckor sedan kom det ett telefonsamtal på min mobiltelefon. Nu efteråt har jag
förstått att det nog var en vanlig felringning. Men den som ringde - och som
talade ganska otydligt - sade ett namn som jag tyckte liknade
fosterföräldrarnas efternamn. Så när jag lagt på luren tänkte jag att det
kanske var fosterföräldrarna som ringt. Kanske det hänt Rebecca något? Kanske
hade hon råkat ut för någon olycka och de ville ha tag på mig?
Så jag
trotsade kontaktförbudet och ringde fosterhemmet. Det var vid sjutiden på
kvällen. En pojke svarade. Jag sade inte vem jag var. Jag frågade bara om - och
så sa jag fosterföräldrarnas förnamn - var hemma. Nej, sa pojken, de är på
arbetet och har inte kommit hem ännu. I bakgrunden hörde jag Rebeccas röst. Jag
sa att jag ringer senare och lade på.
Jag ringde
två gånger till den kvällen. Sista gången så sent som strax efter klockan nio.
Samma svar varje gång. Nej, det är bara barnen hemma. Föräldrarna var kvar på
jobbet. Även vid niotiden hörde jag Rebeccas röst i bakgrunden.
Jag har
tagit reda på att fosterfadern är chaufför och fostermodern arbetar på ett
varuhus. Så till jul måste man väl sannolikt arbeta övertid på varuhuset, med
OB-tillägg och sådant. Det ger ju bra med pengar. Att man samtidigt tar emot en
saftig summa pengar varje månad för att ha vård och tillsyn av ett sexårigt
fosterbarn, som man lämnar utan tillsyn, får man väl leva med.
Vem ser
till att min lilla Rebecca får kvällsmat? Vem ser till att hon borstar tänderna
innan hon lägger sig? Det som jag alltid var så noga med. Vem läser godnattsaga
för henne? Är det hennes två plågoandar, fosterföräldrarnas egna pojkar? Som
nyper och slår henne så att hon får blåmärken.
Stackars
min lilla Rebecca! Inte konstigt att Du är så olycklig och otrygg att Du kissar
i sängen!
Kontaktförbudet
kvarstod trots mina överklaganden i många månader - en evighet för en sexåring.
Jag insåg då att jag borde byta juridiskt ombud. Jag engagerade nu en jurist
som är specialiserad på att företräda föräldrar som berövats sina barn genom
LVU. Den juristen har vid flera tillfällen lyckats få svenska staten dömd för
kränkningar av mänskliga rättigheter vid Europadomstolen i Strasbourg just för
att Sverige hindrat kontakten mellan tvångsomhändertagna barn och deras
föräldrar.
Nu inledde
min nya jurist "hem-till-jul offensiven" för att få hem Rebecca. Min
nya jurist lyckades snabbt få upp målet till muntlig förhandling i länsrätten i
Jönköping. Vi krävde omedelbart upphörande av LVU-vården och i vart fall ett
omedelbart hävande av det grymma kontaktförbudet. Och vi krävde i vart fall att
Rebecca skulle få fira jul hemma.
Den 10
december 1999 kom domen. Och dråpslaget mot Rebecca och mig. Nej på alla
punkter.
Hur kan en
domstol helt förbise att Rebecca vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet? Hur
kan en domstol svälja - som bevis för att det skulle vara nödvändigt att beröva
Rebecca hennes mor - sådana dumheter som socialmyndighetens påståenden om
kissande katter som skulle vara bevis för att jag skulle vara olämplig som mor?
Hur kan en domstol svälja en frustrerad och i medicinska frågor outbildad
socialsekreterares diagnos på psykisk sjukdom hos mig? Jag som har två
psykiaterintyg på att jag inte är psykiskt sjuk.
Min kära
lilla Rebecca! Din mammas hjärta blöder när hon tänker på att Du min lilla
flicka inte tillåtes att fira jul hos Din mor och Dina nära och kära.
Tack för
att Ni läst detta! Mitt råd till Er barnfamiljer: Sätt aldrig Er fot innanför
dörrarna på en socialbyrå! Ni vet aldrig var det slutar.
För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist
Fallet Rebecca - Fortsättningen
Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5
Farliggörande av föräldrar
Av Lena Hellblom Sjögren
Att sila mygg och svälja kameler
Av Ruby Harrold-Claesson
Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson