Rättvisan och psykologin
"Rättvisan
och psykologin" tar upp en brännande fråga: Kan vi lita på psykologin? Hur
stor roll spolar psykologiska expertutlåtanden inför domstolarna? Riskerar inte
tilltron - eller rentav övertron - på psykologisk expertis att underminera
rättssäkerheten, inte minst i laddade mål som rör incest eller våldtäkt? Mål
där det ofta saknas annan bevisning än parternas egna vittnesmål.
En rad
psykologer och jurister behandlar detta för många enskilda människor
livsavgörande ämne. Livsavgörande för den som är offer för ett brott, men lika
mycket för den: som är oskyldig och får sitt liv slaget i spillror av falska
anklagelser som underbyggs med missvisande utlåtanden från psykologisk
expertis.
Medverkande författare:
Fil lic Arne Andersson
Psykologen
Lars Billing
Universitetslektor
Bo Edvardsson
Advokat
Lennart Hane
Docent Berl Kuchinsky
Professor
Marianne Rasmuson
Överläkare
Rudolf Schlaug
Professor
Lennart Sjöberg
Jur kand, med lic Siv Westerberg
Box 8052,104 20 STOCKHOLM.
ISBN 91-86092-29-4
Inledning
av LENNART HANE
Rättssäkerhet eller psykologi
Rättssäkerhetsbegreppet
är förhållandevis gammalt och väl inarbetat i vårt modersmål. För många betyder
ordet den säkerhet och hållfasthet med vilka lagarna gäller och tillämpas av
rättstillämparna mot eller för oss alla. För andra betyder det fysisk säkerhet
under skydd av allt fler poliser. Men också ett skydd för de besuttna även i
betydelsen att utsugare och förtryckare skyddas mot dem de parasiterar på.
Andra
frågar kanske: Rättssäkerhet för vem ?
För barnen,
för deras föräldrar och för familjen sedd som en okränkbar enhet? - För de psykologiska föräldrarna? - För
fosterföräldrarna eller varför inte för byråkratin? Byråkraterna gör ju alltid
det rätta eftersom de alltid vet bäst. Då skall vi kanske vara tacksamma för
att rättssäkerheten gäller just för dem. Rättssäkerheten skulle då kräva att de
skyddas mot anmärkningar, straff eller skadestånd för vad som mätt med sunt förnuft
liknar allvarliga fel eller till och med övergrepp.
Stundom
förtydligas rättssäkerheten som sådan med de anglosaxiska uttrycken "the rule of law" via markeringen
av motsatsen "the rule of men". Häri
framträder också kravet att grundvalen för rättssäkerheten är
legalitetsprincipen. Enligt denna måste lagen vara klar och tydlig och inte så
generell eller svepande att den ger utrymme för godtycke. Först härigenom
skapar rättssäkerheten ett skydd för vad som vanligen förknippas därmed, ett icke alltför snävt revir av frihet och spelrum för de
skapande krafterna samt skydd för den personliga integriteten eller kort och
gott det rättsliga skyddet för våra mera grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter.
Det kanske
mest drastiska exemplet på rättssäkerhetens fundamentala betydelse för ett
drägligt liv utgör sovjetsystemet (kommunism eller socialism). Utmärkande härför är avsaknaden av en fungerande rättssäkerhet, ersatt
av en väldig byråkrati. Ett system som för första gången i mänsklighetens
historia med en serie brutaliteter tvingar medborgarna kvar i det egna landet
tvärtemot vad som eljest sker - att utestänga
främlingar. När nu gränserna i dessa länder öppnas framträder ansatser till en
kolossal folkvandring.
Trots
rättssäkerhetens närmast livsavgörande betydelse tycks dess angripare vara fler
och ha lättare att komma till tals än dess få och kanske nedtystade försvarare.
I västvärlden, men kanske alltmer markant i vårt land, har angreppen på
rättssäkerheten varit framgångsrika. Angreppen har huvudsakligen sökt sig tre
fåror.
I den första
träffar vi på en enastående språkförbistring och begreppsförvirring som icke sällan är så framgångsrik att även våra mera värdefulla
begrepp antingen uttänjs över sin bristningsgräns eller också förvrids till sin
motsats. Härvidlag uppmärksammar jag endast rättssäkerhetsbegreppet som i en
slags marxistisk trend styckats av rättssociologer till en formell
(traditionell) och en materiell (modern) funktion. Den förra utmärkes
av hård lagbundenhet och kännetecknas bl a av att
förvaltningsbeslut och domar skall vara förutsebara. Medan i den senare
rättvisan skulle framträda i varje enskilt fall som en produkt av förhärskande
värderingar och beslutsfattarens höga visdom, vilken bäst kom till sin rätt via
ett fritt skön. I den andra träffar vi på nyspråkets ordmagi som lyckats
glorifiera en oavbruten ström av lagar och författningar, vilka praktiskt taget
alla överlämnar avgörandet åt domarens fria skön. Några gränser härför mot ett allmänt tyckande eller godtycke står ej att
finna. Icke heller går det att bevisa att en domare
tycker bättre än någon annan. Faran för rättssäkerheten med denna nya
lagstiftningsteknik är att den kan helt undergräva
rättssäkerheten utan att det märks på annat sätt än av de av godtycket direkt
drabbade. Rättssäkerheten kan slås ut just genom att legalitetsprincipen
förintas.
I den tredje
fåran möter vi den stora skaran av experter med anspråk på att ta över
domstolens beslutsmakt. Med teknikens framsteg är det nödvändigt att knyta
olika sakkunniga till domstolen och att de i praktiken får fälla domstolens
avgöranden.
Enligt den
marxistiska teorin skulle allt kunna ges en vetenskaplig förklaring, även då
mänskliga beteenden, relationer och icke minst människans utveckling, vars
förändringar huvudsakligen påverkas av miljöfaktorer.
Detta
synsätt har gett psykologin dess stora politiska och kommersiella chans.
Skilda
hugskott eller som de numera heter - projekt - kan enkelt förpackas i en
psykologisk språkdräkt som backar upp och smidigt anpassas till flertalet
politiska initiativ och beslut samtidigt som de som gått någon kurs i psykologi
eller tillägnat sig ett anmärkningsvärt litet förråd med psykologiska termer
såsom beslutsfattare fått ett växande inflytande. Nu har ju vetenskapen trätt
in i beslutsprocessen. Psykologerna har framför allt inom den offentliga
sektorn blivit något av en ny överhet till gagn för byråkratins makttillväxt -
på bekostnad av det sunda förnuftet.
Här ges
tyvärr inte utrymme för frågeställningen om vi över huvud har något psyke eller
hur detta förhåller sig till vår själ och var platsen för våra samveten finns. Ej heller för frågan om icke alla förment psykologiska
förändringar och förklaringar enbart beskriver en följd av (kemiska?)
förändringar i den mänskliga hjärnan, som ju dock är det största av alla
biologiska mirakler.
Ej heller ges
utrymme för annat än att uppmärksamma att behandlingsexpansionen som
väsentligen tar sin näring i psykologiska termer mestadels misslyckats och då
enkelt kan bli ett skoningslöst vapen mot helt värnlösa.
I stället
avgränsas undersökningen till att granska psykologernas intåg i våra
rättssalar. Främst i fråga om byråkratins offensiva insatser mot familjen,
varvid barnen omvandlats till bevismedel mot
föräldrarna. Psykologerna skall exklusivt finna sanningen ur barnens
berättelser om sexuella närmanden från föräldrarna men också om barn utan några
synbara missförhållanden i hemmen, men som en följd av prognoser om framtida
psykiska skaderisker, bör skiljas från sina hem.
Har
familjerna ingen rättssäkerhet - vem kan då känna sig säker?