Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin
|
|
Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på
rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav
på bevisning och bevisvärdering. Med rättssäkerhet menas här inte trygghet på
gator och torg utan den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Man
brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står över
allt rimligt tvivel. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet
är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.
När det gäller sexualbrottmål ger emellertid medierna ofta en bild av
händelseförlopp och domskäl som verkar oförenlig med normala krav på rättssäkerhet.
För att få större klarhet i hur domstolarna resonerar i sådana fall begärde vi
in tillgängliga rättegångshandlingar i ett uppmärksammat mål.
Det rör sig om en man från Värnamo som 1993 skilde sig från sin hustru och
då fick vårdnaden om parets två barn, en pojke på nio och en flicka på åtta år.
Familjen flyttade till NV Skåne, men efter ett par år återvände barnen till
modern i Värnamo. Efter ytterligare en tid blev flickan omhändertagen enligt
LVU och placerades slutligen på vårdhem, där hon började gå i psykoterapi. I
början av år 2000 framförde hon under terapin anklagelser om grova sexuella
övergrepp begångna mot henne av fadern och flera andra personer under åren
1993-95. Anklagelserna ledde till rättegång. Två av de utpekade personerna
kunde aldrig identifieras, en man frikändes medan fadern och en annan man
dömdes till långa fängelsestraff. Domarna skärptes ytterligare i hovrätten.
Tingsrätten i Helsingborg refererar utförligt i domen mot fadern Högsta
Domstolens (HD) riktlinjer för bedömningen av sexualbrottmål. Dessa ger
domstolarna möjlighet att döma till ansvar enbart på anklagelser från
målsäganden om annan bevisning saknas, och det även om målsägandens version av
händelseförloppet lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens bedömning
av målsägandens trovärdighet. Svarandens trovärdighet tycks inte spela någon
roll, varför riktlinjerna redan av det skälet framstår som partiska. Samtidigt
deklarerar HD märkligt nog att samma höga beviskrav måste tillämpas som för
andra brottmål.
Tingsrätten inriktar sig således på att bedöma flickans trovärdighet.
Rätten konstaterar också att uppgifterna måste bedömas med stor försiktighet,
eftersom så lång tid förflutit sedan de påstådda händelserna. Flickan har
lämnat motstridiga uppgifter vid flera polisförhör, en del av hennes uppgifter
har varit uppenbart oriktiga eller osannolika och hon har i polisförhör rörande
en annan anmälan strax innan terapin tog sin början sagt att hon aldrig blivit
utsatt för sexuella trakasserier av någon. Hennes beteende gentemot fadern
verkar också märkligt med tanke på vad han påstås ha utsatt henne för. Av allt
att döma har hon inte visat någon rädsla eller motvilja mot honom utan ringt
och beklagat sig för honom och rymt tillsammans med honom från en fosterfamilj på
Öland. Sommaren 1999 tillbringade hon tillsammans med fadern och hans sambo
utan att göra några försök att återvända till fosterfamiljen.
Tingsrätten tvivlar således på flickans uppgifter i vissa detaljer, man
finner henne ”utan tvekan trovärdig” i stort. Hennes psykiska ohälsa, som bl. a
yttrar sig i att hon skadar sig själv (s.k. självskärerska), anses bero på de
påstådda övergreppen. Att det också kan vara tvärtom, dvs. att den psykiska
ohälsan lett till anklagelserna om övergrepp tycks aldrig ha fallit tingsrätten
in.
Flickans uppgifter relateras inte heller till någon bild av faderns
personlighet. Han har uppenbart inte tidigare gjort sig känd som pedofil eller
som mycket brutal och hänsynslös. Enligt flickan har han överlämnat henne till
andra personer för att de skulle utnyttja henne sexuellt, men något motiv för
att göra så anges inte. Fadern har inte heller betett sig på ett sätt som tyder
på oro för att flickan skulle avslöja vad han gjort med henne.
I de fall flickans uppgifter eller beteende kan medföra tvivel på hennes
trovärdighet vänder sig tingsrätten ofta till psykoterapeuten och får av honom
en psykologisk ”förklaring”, som rätten genast godtar. Rätten tycks inte på
någon punkt ha ifrågasatt terapeutens bedömning eller ens tagit reda på vilken
metod terapeuten använt. Man frågar sig om det under sådana förhållanden varit
möjligt för flickan att lämna sådana uppgifter att rätten börjat tvivla på
henne. Terapeuten får på så sätt ett mycket stort inflytande över utgången av
målet och fungerar som auktoritativ extra advokat åt flickan. Det är onödigt
att nämna att svaranden inte får samma förmån.
För sin bedömning av flickans trovärdighet stöder sig tingsrätten dels på
terapeutens vittnesmål, dels på flickans uppträdande under
huvudförhandlingarna. Den helt avgörande frågan om berättelserna under terapin
beskriver verkliga händelser eller är s.k. falska minnen avfärdas av rätten på
ett par rader. Falska minnen är inte detsamma som lögn utan uppfattas som
verkliga minnen av faktiska händelser. Falska minnen kan inplanteras avsiktligt
i försökspersoner, men kan också uppstå oavsiktligt särskilt vid vissa former
av psykoterapi. Enligt vår mening borde rätten ha hört en minnesforskare eller
annan expert som kunnat ifrågasätta terapeutens bedömning i det här avseendet.
Domarna i målet ger intryck av partiskhet och psykologisk amatörism, som
inte låter sig förenas med normala krav på rättssäkerhet. Det förvånar inte att
flickan efter domen i hovrätten i två brev tog tillbaka anklagelserna mot
fadern och därpå tog tillbaka tillbakatagandet och förnekade att hon skrivit
breven. Dessa undersöktes då närmare och när flickan fick kännedom om
resultatet erkände hon att hon skrivit dem.
På grund av denna flickas anklagelser och domstolarnas misslyckande med
bedömningen sitter två män i fängelse på åtta respektive fem och ett halvt år.
Fadern försöker nu åter få resning i målet. Hans ansökan bör beviljas av HD.
En stor del av ansvaret för att sådant här kan hända måste sägas vila på
HD:s tidigare nämnda riktlinjer. Dessa är enligt vår mening oklara och tar inte
tillräcklig hänsyn till svarandens rättssäkerhet. I ivern att komma åt förövare
ges domstolarna här möjlighet att tumma på vedertagna beviskrav och bevisvärdering.
Rättegångarna blir partiska, de anklagade döms på förhand och vad de säger
betyder ingenting. Skall Sverige behålla sitt anseende som rättssamhälle bör
dessa riktlinjer ändras.
Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren
Hellre
fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren
"Vi dömer oskyldiga till fängelse"
Av Bo Severin
Är
sanning och rätt inte Högsta Domstolens sak?
Av Bo Severin
Sanning
och rätt i Högsta domstolen. En av
Svensk Juristtidning (SvJT) refuserad replik
Av Bo Severin
Barns
vittnesmål räcker inte
Av Anders Forsström
Synpunkter och kommentarer till RÅ:s nya
riktlinjer vid sexuella övergrepp, att barnets berättelse ensamt ej är
tillräckligt för åtal samt att advokater vill slippa munkavle
Av Rigmor Persson
Synpunkter på debattartikel i GP Debatt
den 8 november 2002 angående utsatta barns rättssäkerhet
RÅ:s nya riktlinjer gällande sexuella övergrepp på barn inger hopp.
Av Rigmor Persson
Rättsövergrepp i incestmål
Av Harald Wigforss
"Inga beviskrav i sexmål".
Domskäl hemligstämplas för
att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas
Eriksson
Tillbaka till Artiklar