Rättsövergrepp i
incestmål
Av HARALD WIGFORSS, Fd chefredaktör för Handelstidningen
Skärpta beviskrav och större öppenhet behövs, skriver Harald Wigforss.
|
Harald Wigforss var fd
chefredaktör för Handelstidningen. Artikeln är tidigare publicerad i Uppsala
Nya Tidning (UNT) den 12 oktober 1995. Artikeln återges här med det
benägna tillståndet av författarens efterlevande. NKMR:s kommentar:
Harald Wigforss artikel är snart sju år gammal. Faran för män att fortfarande
bli utsatta för falska anklagelser med därav följande kränkande behandling av
förhörspolis, åklagare m m och sedan bli dömda till långvariga fängelsestraff
kvarstår än i dag. Frågan som måste ställas är: |
H ÖGSTA DOMSTOLEN kan ändra sig. För ett halvår sedan avslog den en 66-årig
mans ansökan om resning. Han hade mot sitt nekande dömts till fyra års fängelse
och ett skyhögt skadestånd för att ha misshandlat och våldtagit sin sons styvdotter.
(Jag skrev om fallet i UNT 20 december 1994 och 23 mars 1995.
HD har nu behandlat en andra ansökan om resning av samme man. Denna gång
beviljades den.
Ett pågående rättsövergrepp har därmed hejdats, man får hoppas för gott.
Framtiden kan bli bättre för en olycksdrabbad familj. Men det förflutna kan
inte göras ogjort.
VAD SOM FÖRMÅDDE domstolen att vända på klacken var att målsäganden
påvisades ha ljugit om sina sexuella kontakter med en pojkvän, något som i hög
grad påverkar utredningen i övrigt. Detta hade enligt HD inte ensamt motiverat
resning, men tillsammans med vad som framkom vid förra resningsansökan blev det
avgörande.
Vad som skedde den gången var framför allt att slutsatserna i en
rättsläkares intyg om skador i flickans underliv totalhavererade.
"Synnerliga skäl" föreligger alltså, menar HD, att på nytt pröva om
66-åringen begått de brott för vilka han dömts, senast i Svea hovrätt som nu
får pröva sitt eget domslut.
NYLIGEN BEVILJADE Högsta domstolen resning i ett annat incestmål,
påfallande likt 66-åringens. Där hade målsäganden, en tonåring, tagit tillbaka
den anklagelse mot sin styvfar som en terapeut förmått henne framföra.
Varje sådan händelse sänder en stöt genom publiken. Vad är det som pågår
bakom de lyckta dörrarna? Men intresset brukar snabbt falna, varpå det
journalistiska skummet flyttar över till något annat bekymmer. Så mycket större
skäl att stanna och tänka efter. Om någon genom obevisade påståenden kan få
rättsväsendet att fängsla, skandalisera och ruinera en omvittnat skötsam
medmäniska, då är vi illa ute.
JAG HÅLLER MIG till den 66-årige lärarens fall, det enda jag har kunnat
tränga in i. Det är emellertid en klar och riskabel möjlighet att de problem
man finner där förekommer också i andra rättsfall av samma typ.
Nya omständigheter och bevis kan enligt lagen innebära en grund för
resning. Det nya som framkommit i detta fall är inte nyare än att det hela
tiden funnits till hands eller kunnat kallas fram. Flickans pojkvän har inte först
nu dykt upp i sinnevärlden, och slutsatserna i rättsläkarens intyg har aldrig
varit något annat än ett fördomsfullt misstag. Domstolarna har beslutat på
grundval av en ofullständig, för att inte säga bristfällig utredning.
VARFÖR? Riksåklagaren står till tjänst med en förklaring. Med en papegojas
ihärdighet upprepar detta ämbete då det avstyrker resning: "Domstolarna
har ju funnit flickan trovärdig." Alldeles riktigt, och i detta har de
synbarligen misstagit sig. Vad de en gång har tyckt blir inte rätt bara för att
de tyckt det.
Men det kan lätt bli bestående. Att en felaktig bevisvärdering i och för
sig inte utgör någon grund för resning i målet är en upplysning som torde
förvåna många lekmän. Lägg därtill att Högsta domstolen inte så ofta använder
sin rätt att säga sista ordet. Vi tycks i stor utsträckning ha en ordning byggd
på två instanser. Ett fel i bevisvärderingen kan avancera genom tingsrätt och
hovrätt och aldrig bli rättat.
VAD SOM GICK snett i 66-åringens fall var såvitt jag kan förstå detta.
Domstolarna tyckte sig få sin tro på flickan bekräftad genom "annan
bevisning". När denna visade sig ingenting kunna bevisa avslog likväl HD
en ansökan om resning. Nu byggde domen i realiteten inte längre på någonting
annat än flickans uppgifter.
Det räcker inte. "Efter ens tal skall ingen dömas", sade man
förr. Innan den fria bevisföringen stadfästes 1942 var detta en lagregel,
alltjämt är det ett budord som skall respekteras i brottmål.
Högsta domstolen har dessutom så sent som för tre år sedan inskärpt att det
i sexualmål inte är "tillräckligt" att målsägandens uppgifter
framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. I det fall jag har skriver
om var målsäganden mindre trovärdig än den misstänkte.
ATT DÖMA ÄR också att bedöma. Domaren trampar förrädisk mark. Det är en av
våra fasta och oersättliga rättsgrundsatser att den tilltalades
gärningsmannaskap skall vara ställt "utom rimligt tvivel". I
praktiken varierar tolkningarna, tex av parters och vittnens trovärdighet.
En erkänd auktoritet bland våra rättslärda har funnit fog för denna
vemodiga reflexion: "Klokt är att besinna, att rättvisans handhavande är,
låt vara av mig en smula tillspetsat uttryckt, det största av hittills
konstruerade lotterier." (Carl M Elwing i skriften Brott och brottmål.)
DET TYCKS VAD incestmålen beträffar finnas en utbredd olust över
djupsinniga experter som med ledande frågor avlockar ungdomar hiskliga
bekännelser. Man oroar sig också för att våldtäktsmän går fria i brist på
bevis. Bevis är omistliga, de falska bevisen en fara.
Själv är jag inte i tvivel om vad som är den främsta lärdomen av målet mot
66-åringen. Den grundläggande utredningen som är så avgörande för det
psykologiska klimatet i hela processen måste vara bättre än här. Vad ett
effektivt försvar kan uträtta blev uppenbart vid behandlingen av den dömdes
resningsansökan. Hade denna insats uteblivit skulle hans sak varit förlorad.
Åklagaren hade inte rört ett finger.
Det måste betonas - men ursäkta alla dessa självklarheter - att åklagarens
uppgift inte medför något ensidighetens privilegium utan tvärtom en plikt till
objektivitet. De värsta rättsövergreppen är de som rätten själv begår: att
utmäta straff där inget brott finns.
MIN ANDRA SLUTSATS är att hemligstämpeln är ett fördärv när den som i dessa
mål tvingas med nära nog total mörkläggning som följd. Namn är inte väsentliga
för publiciteten och skall skyddas, men rättsfallens detaljer i övrigt borde i
långt större utsträckning göras tillgängliga för offentligheten.
Som det nu är redogör domstolarna så kortfattat för saken att meddelandet i
de flesta fall blir intresselöst. Kunniga och eftertänksamma personer ur
allmänheten skulle kunna bistå rättskipningen med vad den alltid behöver, en
upplyst diskussion, men dessa tidningsläsare får ingenting ut av notiserna och
kan ingenting tycka.
Tillsätt en utredning med uppgift att ge offentlighet åt allt det
väsentliga i dessa mål. Det tjocka lagret av sekretess är ytterligare en fara
för att en felaktig dom består för alltid.
Varför tar svenska
domstolar inte lärdom? Av Rudolf Schlaug
Sex-krigens tragedie. Av Max Iversen
Hemligheter och minnen. Av Lena Hellblom
Sjögren
Rättsröta vid behandling av misstänkta för
sexualbrott. Av Knut Ahnlund
Incesthysterin och Domstolarna. Av Max Scharnberg
Sexualhysterin. Av Björn Gudmundsson