Av Göran Lambertz, Justitiekansler
|
|
Rättshaverister eller kverulanter. Så brukar vi
kalla personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper
systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin
misstänksamhet har förlorat mycket av förankringen i verkligheten. De är ett
problem både för sig själva och för oss i rättsväsendet och förvaltningen. Men
de är också ett tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter,
såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet. Så påstås i
alla fall i denna uppsats, som framför allt ställer frågan vilka insatser som
kan göras för att missnöjda personer inte skall behöva utvecklas till
rättshaverister. Att skapa ett sådant system är utmaningen. Men kan denna
uppgift vara prioriterad för oss jurister? I vilken mån har vi anledning att i
vår yrkesroll ta hänsyn till sådana fenomen som kränkningens mekanismer och det
mänskliga behovet av upprättelse?
1 Inledning
Jag börjar detta referat med en berättelse ur
verkligheten.
En man med iranskt ursprung
kom till Sverige år 1990. Vi kallar honom AR. Han arbetade under flera år som
tolk och översättare vid sidan om studier på universitetet i Stockholm.
Studierna gick ganska bra, men när han skrev en tiopoängsuppsats i statskunskap
blev han osams med läraren. Denne vägrade godkänna uppsatsen, som enligt
läraren i alltför hög grad plagierade en tidskriftsartikel av en
statsvetenskaplig auktoritet. AR blev djupt kränkt och anklagade läraren för
rasism. Under protest arbetade han om uppsatsen en del, men lärarens omdöme
kvarstod och uppsatsen underkändes. AR försökte få beslutet ändrat genom att
vända sig till fakultetens dekanus och universitetets rektor, men utan
framgång. Hans klagomål till Högskoleverket lämnades utan åtgärd, liksom hans
anmälan till polis och åklagare. Efter anmälan mot universitetet och
Högskoleverket till Justitiekanslern beslöt denne att inte granska ärendet
närmare. Justitieombudsmannen fick också en anmälan men hänvisade bara till
Justitiekanslerns beslut. Under lång tid skrev sedan AR långa brev till framför
allt Riksåklagaren och Justitiekanslern med allt häftigare anklagelser om
sammansvärjningar, vänskapskorruption m.m. Även anklagelser om undanskaffande
av allmänna handlingar, illvilligt bemötande, allvarliga språkbrister hos
myndigheterna och mycket annat förekom.
Detta är alltså ett verkligt
fall, som jag dock har friserat lite grand. Man får säga att AR utvecklades
till en rättshaverist – på danska och norska en kværulant/kverulant[1].
Den kränkning han ansåg sig utsatt för kom så småningom att överskugga allt
annat i hans tillvaro. Hans anklagelser blev allt hätskare och alltmer orimliga.
Han tycks till sist ha förlorat det mesta av sin verklighetsförankring.
Rättshaveristerna är en
säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och
skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte
riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för
oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller
ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna
ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller
kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i
våra lagböcker, men där finns sällan några svar.
Vilka är de egentligen,
rättshaveristerna? Varför har de blivit som de blivit? Har vi jurister någon
skuld till deras öde? Hur skall vi förhålla oss till dem? Representerar de ett
problem som vi bör försöka lösa? Eller kanske rentav en intressant och viktig
utmaning? Detta är några av de frågor som skall diskuteras i den här uppsatsen.
2 Varför skall vi intressera oss för
rättshaverister?
Syftet med uppsatsen är att presentera
rättshaveristerna och diskutera frågor om orsaker, ansvar, implikationer och
möjliga insatser. Men varför är detta intressant på ett Nordiskt Juristmöte?
Handlar det inte mer om beteendevetenskap än om juridik?
Jo, så är det nog. Särskilt
mycket juridik finns inte i det här ämnet. Men: Rättshaveristerna finns
där hela tiden, mitt i rättsväsendet, alldeles framför oss. De påverkar vår
vardag, vår möjlighet att arbeta effektivt. Och de väcker en massa frågor, inte
minst processrättsliga och förvaltningsrättsliga sådana. Ofta är frågorna
oväntade och svårlösta. Och, kanske ännu viktigare: Mycket talar för att
antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på
rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv, i
varje fall på kvaliteten när det gäller bemötande. Detta är en hypotes, inte
någon etablerad sanning. Men visst har man anledning att förmoda att ju fler
rättshaverister vi har, desto större är problemen i systemet. Och om denna
hypotes stämmer kan ingen gärna bestrida frågans betydelse.
För åtminstone den som har
daglig kontakt med rättshaverister – som t.ex. många hos Justitie-,
Folketings-, Alltings- och Stortingsombudsmännen, i justitieministerierna och i
åklagarväsendet – är det lätt att känna att dessa människor står för något
sjukt och egendomligt, svårt att ta på allvar men samtidigt allvarligt. De är
ofta människor som bollas från den ena instansen till den andra med
standardbrev, och som ingen tycks kunna hjälpa. Ofta är det vi jurister som
drabbas av deras misstänksamhet och otålighet, ibland rentav hat, någon gång
hot. Detta är också ett skäl för oss att intressera oss för dem.
Rimligen har också
samhällets institutioner en skyldighet att i varje fall inte onödigtvis bidra
till att människor utvecklas på det sätt som är fallet med kverulanterna.
En intressant fråga är om
det finns något i samhällsutvecklingen som medverkar till att människor
utvecklas till rättshaverister. En därmed sammanhängande fråga är förstås om de
blir fler och fler, eller om antalet är ungefär konstant.
Det kan vara särskilt
intressant att diskutera dessa frågor i ett nordiskt perspektiv. Finns det
några viktiga skillnader mellan våra länder när det gäller problemets karaktär
och omfattning? Kan vi lära oss något av varandra?
Det är givet att
diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister
representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling.
Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna
utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är
naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla
ämnet.
Juristernas perspektiv på
ämnet skulle kunna innebära en genomgång av relevanta rättegångsregler
och regler för förvaltningen. Det kunde i och för sig vara intressant att se
vilka regler som finns och hur de kan och skall användas. Jag väljer ändå att
lyfta blicken och undvika reglerna. Det gör jag inte minst därför att
diskussionen skall kunna föras på ett intressant sätt i den nordiska kretsen.
I referatet har jag i viss
mån fokus på rättsväsendet. Med det menar jag här polisen, åklagarna och
domstolarna samt de advokater som verkar där. Men jag försöker också inrymma
förvaltningsmyndigheterna i diskussionen.
3 Vilka är de?
Vi som arbetar i rättsväsendet eller förvaltningen
möter många människor som är uppretade och misstänksamma. Självfallet förtjänar
inte alla dessa epitetet rättshaverist. Här reserverar jag detta begrepp för personer
som har tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som
angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i sin
misstänksamhet har förlorat mycket av sin verklighetsförankring.
Många av kverulanterna är
övertygade om att de personer inom rättsväsendet och förvaltningen som de har
mött är korrumperade, eller i varje fall totalt ointresserade av rättvisa.
Åtskilliga av dem ägnar stora delar av tiden åt att försöka bevisa för
omgivningen att de har rätt och att myndigheter och tjänstemän bara försöker
dölja sina fel. Men allteftersom orimligheterna blir uppenbara och de
förskingrar den kärna av rätt och sanning som deras kamp ibland kan ha
innehållit, blir det allt färre som lyssnar. Till sist är det ingen som orkar
bry sig. Rättshaveristen känner sig alltmer missförstådd och avvisad.
Myndigheterna blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Kverulanten kämpar
vidare, men hans överdrifter och beskyllningar blir alltmer besynnerliga. Ofta
förser han myndigheterna med långa tättskrivna brev med krav på ekonomisk
kompensation för kränkning och lidande med hisnande belopp. Somliga sitter hela
dagarna och telefonerar eller skriver e-post till myndigheter. Kampen för
upprättelse blir det enda viktiga. Det leder till såväl social som psykologisk
utslagning.
Inte sällan handlar det,
såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början ordinärt liv.
Och inte sällan tyder deras skrivelser på att de inledningsvis kan ha råkat ut
för någon större eller mindre oförrätt eller blivit nonchalant behandlade. Men
oftare rör det sig om personer som helt enkelt inte kan acceptera att förlora
en tvist eller få nej på en ansökan. De driver sin kamp även om det rättsligt
sett inte har begåtts något fel alls, och även om de i varje fall inledningsvis
har blivit helt korrekt bemötta.
Så gott som alla kverulanter
känner sig djupt kränkta, med rätt eller orätt. Sannolikt är vi
myndighetspersoner alltför okänsliga inför kränkningars inverkan på människors
beteenden. Och det gäller kanske särskilt sådana kränkningar som är svåra att
uppfatta för den som inte själv är berörd. De känns bara hos den som drabbas.
Man frågar sig
varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett
nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig. Mest beror det sannolikt på
personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk
störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt
normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet
som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
Rimligen har
motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro
raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att
återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång.
Om man bortser från krav på
vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors
utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt
punkterna a – f nedan.
a. De vanligaste
rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och
som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller
mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi
kan kalla dessa för motgångsfallen.
b. Relativt vanliga är också
personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk
störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
c. Inte ovanliga är vidare
personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina
olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa
personer är ofta påtagligt aggressiva.
d. Mindre vanliga är de
personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som
kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
e. Ännu ovanligare som
rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en
osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av
misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
f. Slutligen finns det
personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och
någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men
upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten
erbjuder (kontaktfallen).
Det finns alltså många
skilda bakgrunder och karaktärer. Vissa personer hör ganska tydligt till en
kategori, medan andra passar i flera. Ytterligare några är svårkategoriserade.
Jag vill åter betona att beskrivningen bygger på en högst osäker och
ovetenskaplig genomgång.[2]
4 Problem och utmaning
Det är ingen tvekan om att rättshaveristerna utgör
och skapar problem. Dels tar de ofta en väldig massa tid för
tjänstemännen i rättsväsendet och förvaltningen, tid som i regel känns
bortkastad för dessa tjänstemän, dels skapar de obehag genom sina
angrepp, ibland rädsla, dels representerar de ofta någon form av misslyckande
för de myndigheter och personer som de har haft att göra med och dels
har de fått sina egna liv mer eller mindre förstörda.
Mindre tydligt
är i vilken mån rättshaveristerna också representerar problem, dvs. i
vilken utsträckning de avspeglar andra och kanske större problem i samhället.
Den senare
frågan hör ihop med en viktig och intressant utmaning. Det bör rimligen
vara ett mål för rättsväsendet och förvaltningen att ordna verksamheten så att
den inte bidrar till att någon blir kverulant i onödan. Ju färre personer som
utvecklas till rättshaverister, desto bättre har vi sannolikt lyckats. Häri
ligger utmaningen. Vi bör ställa oss frågan vad som fordras av ett sådant
system. Och vi bör fråga oss vad vi jurister i systemet kan göra för att
åstadkomma det.
Problem och utmaning.
Utmaningen kan alltså sägas ligga i att identifiera och ta sig an de problem
som kverulanterna representerar, dvs. orsakerna. Att enbart ta sig an de
problem som de utgör och skapar är en behandling av symptomen. Det är
visserligen också viktigt men i grunden mindre intressant, och det låter jag i
stort sett vara här. Jag nämner dock något om hur rättshaveristerna enligt min
mening bör bemötas.
5 Orsak, skuld och ansvar
Vilka är orsakerna till att människor blir
rättshaverister? Vems är skulden? Och vems är ansvaret för att ta sig an de
problem som de skapar resp. representerar? Frågorna är komplexa, och de kan
inte besvaras i ett juristperspektiv enbart. Men vårt perspektiv fordras för
att frågorna över huvud taget skall kunna besvaras. Och vi har anledning att
fråga oss i vad mån vi är en del av orsaken, och i vad mån vi bör känna ansvar
för att problemen angrips.
Säkert skall orsakerna
många gånger sökas i människorna själva, deras bakgrund, familjeförhållanden,
händelser i livet osv. Vi jurister har inget med dessa orsaker att göra, och vi
kan inte göra något åt dem.
Men sannolikt är också vi
ibland en del av roten till problemen. Det gäller i varje fall i den mån vi ser
oss som en del av det system av myndigheter och domstolar som den enskilde
konfronteras med. Och en sak kan man nog säga ganska säkert: Den av oss som har
makt i ett mål eller ett ärende med stor betydelse för en person och därvid
behandlar personen klart felaktigt, t.ex. påtagligt nonchalant, den kan mycket
väl vara en del av orsaken om personen blir bitter och kanske på sikt utvecklas
till rättshaverist.
För att göra en
lång historia kort när det gäller orsakerna i den mån de berör oss jurister:
Mitt intryck är att många personer utvecklas till rättshaverister delvis som en
följd av
a) att vår tid
inte räcker till,
b) att vårt
engagemang inte räcker till och/eller
c) att vi
säger, skriver eller gör fel saker.
Tiden räcker
inte. Vi har mycket att göra och pressas av den ena uppgiften viktigare än
den andra. Vi har inte tillräckligt med tid att ha tålamod med en besvärlig och
envis person, vi hinner inte förklara så noga. Vi har många andra ärenden som
väntar, en halvtimme i telefon är en omöjlighet. Dagens tidsschema för
domstolsförhandlingar kan saboteras helt av en besvärlig och envis person.
Irritationen och stressen ligger nära när någon faller ur ramen och kräver mer
tid än som finns.
Engagemanget räcker inte.
När vi är unga kanske vi orkar och vill hjälpa den som behöver vår tid. Men när
vi blir äldre blir de flesta av oss mindre beredda att låta våra ”kunder” ta
vår alltmer dyrbara tid i anspråk. Den som har problem får klara sig själv, det
är inte vår sak.
Vi säger, skriver eller
gör fel saker. Under en domstolsförhandling visar vi kanske alltför tydligt
var våra sympatier ligger. Vi kanske snäser åt den som blir för envis, eller
som ilsknar till. Vi kanske använder en onödigt okänslig formulering i ett
beslut eller en dom. När en person ringer för att få en förklaring kanske vi
svarar onödigt bryskt eller avfärdande. Efter att vi med gott tålamod har
svarat samma sak flera gånger utan att personen förstått kanske vi säger något
ovänligt som ger personen intrycket att han har att göra med en motståndare,
någon som inte vill honom väl eller som i varje fall inte är särskilt
intresserad av hans fall.
Har vi då anledning att
känna skuld när vi har del i att en person utvecklas till rättshaverist?
Oftast har vi väl inte kunskap om att vi har bidragit, och oftast är det väl
för övrigt ingen som riktigt vet hur det gick till. Men antag att vi faktiskt
har en del i den negativa utvecklingen till följd av vår bristande tid, vårt
bristande engagemang eller vår otillräcklighet i övrigt. Även om det inte
tjänar mycket till att tala om skuld kan vi väl konstatera att det är bättre om
vi kan bidra till en positiv utveckling hos de personer som vi möter i vårt
arbete än en negativ.
Att vi har för lite tid kan
vi sällan göra något åt. Brådska, stress och knappa resurser är ett
samhällsproblem, i varje fall i Sverige. Stressen och brådskan har ökat tydligt
i såväl rättsväsendet som förvaltningen de senaste åren. Det är omöjligt för
oss att ägna all den tid åt missnöjda personer som de nog skulle må väl av att
få.
Bristande engagemang är en
känsligare fråga. De flesta av oss får nog erkänna att vi inte känner någon
större inlevelse i missnöjda parters, sökandes eller misstänktas fortsatta öden
och äventyr. När vi har avslutat ett ärende vill vi helst slippa fortsatta
kontakter med de inblandade. Vi har annat att göra. Detta är begripligt. Men
det står klart att det större eller mindre engagemanget hänger väsentligen på
oss själva, betydligt mer än som gäller för tidsbristen. Visserligen kan engagemanget
fullt förklarligt växla till följd av stress och annat, men vi kan i princip
inte skylla bristande engagemang på någon annan eller något annat än oss
själva.
Detsamma gäller
förmågan att säga, skriva och göra rätt saker. Vi är inte alla utrustade med
den rätta psykologiska blicken. Vi utsätter nog ibland människor för små
kränkningar utan att riktigt tänka på det. Vi är i och för sig mycket väl
medvetna om ledstjärnor som opartiskhet, respekt och omsorg, men vi förmår inte
alltid agera efter dem. Även på den här punkten får vi nog säga att det hänger
väsentligen på oss själva. Vi kan inte skylla vår bristande skicklighet vad
gäller ordval, agerande och psykologisk blick på någon annan.
Alltså: Att vi
inte hinner bemöda oss om människorna är inte vårt fel. Men att vi inte orkar
det eller inte förmår det på rätt sätt, det får vi ta vårt ansvar
för, även om också detta oftast har sina fullt rimliga förklaringar.
Det är väl
närmast självklart att vi jurister i rättsväsende och förvaltning har ett ansvar
för att tillståndet är så bra som möjligt. Vi har inte hela ansvaret, för vi är
beroende exempelvis av vilka resurser vi tilldelas. Och eftersom vi har ett
ansvar för mycket annat också kan vi inte beskyllas om vi inte gör allt som är
möjligt för att undvika att människor utvecklas till rättshaverister. Men
otvivelaktigt bör vi göra vad vi kan i den mån ett riktigt bemötande inte
kräver mer av vår tid än ett oriktigt. Och kanske bör vi göra lite mer än så.
Inte alla har
samma ansvar. Det är uppenbarligen särskilt viktigt att de som oftast kommer i
kontakt med potentiella kverulanter handlar på ett riktigt sätt. Detsamma
gäller de som på olika sätt kan påverka utbildningar, ge riktlinjer och på
andra sätt styra beteenden och prioriteringar. Men alla har ett ansvar för sitt
förhållningssätt och sina ambitioner.
6 Vad bör göras?
Hur skall vi ta oss an den utmaning som skisserades
i avsnitt 4 ovan? Hur skall vi ordna verksamheten så att den inte bidrar till
att någon blir kverulant i onödan? Vad kan vi jurister i systemet göra?
Vi bör skilja mellan å ena
sidan åtgärder som syftar till det nu sagda – dvs. insatser för att ta oss an
de bakomliggande problem som rättshaveristerna kan sägas spegla – och åtgärder
som avser ”behandling av symptomen”, dvs. sådant som främst handlar om
bemötandet av de personer som redan har blivit fullfjädrade rättshaverister.
Jag vill på nytt understryka att mina rekommendationer i allt väsentligt avser
personer som inte (ännu) har blivit rättshaverister. Symptombehandlingen berör
jag bara helt kort.
Vi bör också skilja mellan å
ena sidan det som kan göras medan en process hos myndigheter eller domstolar
pågår och å andra sidan insatser efter att processen har avslutats.
Under processens gång
Vi jurister kan naturligtvis inte göra något åt att
människor på olika sätt har dåliga förutsättningar att klara en rättslig
motgång. Det vi kan göra begränsar sig i allt väsentligt till vårt eget
handlande. Där kan vi dock göra en hel del. Vi bör bemöda oss om att alltid
hålla oss till vissa grundläggande regler för vårt professionella agerande. I
det följande anger jag några regler för uppträdandet som enligt min mening bör
iakttas. De är förvisso inte nya, men det kan finnas ett värde i ett diskutera
en sådan ”uppträdandekod” just i det perspektiv som gäller för den här
uppsatsen.
a. Vi bör ge oss tid att lyssna. Vi måste ha så
mycket tålamod att människor får säga allt det som de rimligen bör få tid att
säga. Ofta är det viktigt att låta personen berätta från sitt eget perspektiv,
även om vi som jurister kan se att mycket av det som sägs är irrelevant.
Varsamma försök till styrning mot det som är relevant är dock sällan fel.
b. Vi måste alltid vara opartiska och uppträda
opartiskt. Den som känner att han eller hon har beslutsfattaren emot sig har
skäl att bli misstänksam.
c. Vi får aldrig uppträda nonchalant eller
överlägset. Vi bör inte heller vara alltför formella i kontakterna med
enskilda.
d. Vi måste visa respekt. Den som blir respektlöst
behandlad blir kränkt. Kränkningar är ett underskattat sätt att få människor i
obalans. Och många gånger kränker man utan att tänka på det.
e. Vi måste försöka inge
lugn, auktoritet och respekt, aldrig brusa upp och aldrig uppträda
okontrollerat.
Men de krav som ställs på
oss jurister under processen handlar inte bara om uppträdandet. Det handlar
förstås också om prövningen i sak och vårt sätt att presentera
avgörandet. Här gäller nog framför allt att vi måste visa omsorg om målet eller
ärendet och den prövning som skall göras, dvs. vara samvetsgranna. Det är
oftast fråga om en stor och viktig händelse för den som berörs. Den som
förlorar har anledning till missnöje om beslutsfattaren tar alltför lätt på sin
uppgift.
Viktigt är också hur
avgörandet motiveras. Vi bör sträva efter att ge våra beslut och domar så
begripliga skäl som möjligt. Motiveringen bör gå rakt på sak och aldrig gömma
undan de egentliga skälen.
I vissa mål kan en aktiv
förlikningsverksamhet i ett tidigt skede vara till stor nytta för att undvika
att någon av parterna kommer ut ur processen missnöjd och bitter. Det är
uppenbart att förlikningsdiskussioner inte alltid är möjliga. Det gäller t.ex.,
i varje fall i princip, i brottmål och de flesta förvaltningsärenden. Men lika
uppenbart är att processen som sådan kan göra att en person blir argare och mer
misstrogen än han var innan det hela började.
För att klara allt det nu
sagda behöver vi bättre tid och resurser. En hel del kan visserligen göras inom
ramen för vad vi redan har till vårt förfogande. Men man kan inte kräva ett
perfekt agerande av den som har mycket annat att tänka på.
När personen återkommer efter processens slut
I många fall kan man säkerligen förhindra att en
person utvecklas till rättshaverist genom skickligt utförd ”eftervård”.
Personen måste kunna vända sig någonstans med sina frågor och sitt missnöje.
För många räcker det inte med den sociala omgivningen. Det fordras att någon
med sakkunskap kan ta sig tid. Det kan vara någon på den berörda myndigheten eller
domstolen, en advokat eller en myndighet som utövar tillsyn.
För det mesta finns det
möjlighet att överklaga ett avgörande. Men utifrån det nu diskuterade
perspektivet räcker det inte att den enskilde hänvisas att överklaga. Den som
efter ett par år har kommit igenom alla instanser och förlorat har ofta i
onödan cementerats i misstro och ilska.
Jag tror att det är mycket
viktigt vilket bemötande missnöjda personer får när de beklagar sig. Vid kritik
mot vårt eget agerande bör vi inte automatiskt inta en försvarsposition. I
stället bör vi vara öppna, lyssna, behålla lugnet och svara på kritiken på ett
så balanserat sätt som möjligt. Ibland kan ett brev med en hel eller halv
ursäkt göra susen. Vi bör inte vara oförstående eller ointresserade. Och vi bör
i rimlig mån anstränga oss att förklara hur reglerna fungerar. Att vissa
befattningshavare inte bör gå in i en sakdiskussion med parter är en sak för
sig.
Med detta sagt
måste man konstatera att alla personer förvisso inte kan behandlas efter samma
mall. En svårighet ligger onekligen i att vissa människor bara trasslar in sig
och fastnar i missnöje om de får prata ostört, medan andra behöver just någon
som lyssnar och inte stort mer.
Ibland bör vi
bemöda oss att hjälpa den missnöjde att hitta något sätt att förlika sig med
det som har hänt. Sådan närmast ”kurativ” verksamhet lämpar sig dock inte
överallt. Men exempelvis advokater och klagoinstanser – som ombudsmännen – kan
ibland göra stor nytta genom att försöka styra in personen i rätt tankebanor.
Detta är dock sällan eller aldrig möjligt beträffande personer som redan har
utvecklats till rättshaverister.
Inte sällan kan
det vara bra att framhålla att fel kan uppkomma i alla verksamheter och att
detta måste accepteras som en del i ett icke-perfekt samhälle.
Det går
naturligtvis inte att ägna timmar åt telefonsamtal med missnöjda personer. Men
att man lyssnar vänligt och tålmodigt under några minuter och sedan försöker
säga några väl avvägda ord kan ibland vara just det som behövs.
Inte heller detta gäller
dock för personer som redan har utvecklats till rättshaverister. Även de
förtjänar dock ett respektfullt bemötande och en del av tjänstemännens tid. Mer
går sällan att göra. Och ibland är det enda rätta att lägga på luren. Hela
tiden bör man dock ha i åtanke att man faktiskt talar med en person som i någon
mening kan ha rätt. Och det kan vara bra att försöka skaffa sig förståelse för
personer som verkar hopplösa genom att ibland minnas en händelse där man själv
kände sig kränkt, eller genom att tänka sig in i en situation där man utan
grund utsätts för beskyllningar. Vidare måste naturligtvis även den omöjligaste
person alltid behandlas lagenligt.
De problem som personer vill
diskutera är ofta komplexa och det tar lång tid att redogöra för allt. I regel
är det bra för alla inblandade om man försiktigt uppmanar personen att komma
till kärnfrågan så snabbt som möjligt. Man bör vidare undvika att ge falska
förhoppningar. Kan man konstatera att personens sak är hopplös bör man klargöra
detta, om än vänligt.
Särskilt för domstolarna
finns det naturligtvis problem när det gäller att i efterhand visa intresse och
försöka förklara. Domaren bör sällan eller aldrig ge sig in i en diskussion i
efterhand med parterna om sitt ställningstagande. Den som förklarar i efterhand
måste vara någon annan, t.ex. advokaten.
Det är naturligtvis önskvärt
att advokater vid behov ägnar tid åt att i efterhand förklara för sina
missnöjda klienter varför det gick som det gjorde. Men då måste advokaten också
ha rätt till ersättning för denna sin tid. I den mån det är staten som betalar
arvodet måste staten ha förståelse för anspråk som avser ”eftervård”. Därmed är
inte sagt att detta alltid är advokatens uppgift. Om advokaten t.ex. menar att utslaget
är oacceptabelt kan man inte gärna begära att han eller hon skall solidarisera
sig med det bara för att klienten inte skall bli bitter.
Ett alternativ är att det
finns personer hos domstolar och myndigheter med tålamod och psykologisk blick
som kan ta tid att lyssna och försöka förklara. Vi kan inte utgå från att det
besked som lämnas i motiveringarna blir så klart och tydligt att människor
förstår varför de förlorat. Om någon lugnt och sansat kan förklara detta kunde
mycket vara vunnet för att hindra att dessa människor tror sig överkörda eller
orättvist behandlade. I dag anser vi oss nog ofta inte ha särskilt mycket tid
till sådant. Det är i och för sig begripligt. Men borde vi inte se till att vi
ger rimlig tid åt sådan eftervård? Samhället och enskilda betalar ofta ett högt
pris om besvikna och oförstående människor lämnas åt sig själva med sin
frustration.
Sannolikt är antalet
missnöjda särskilt många hos klagoinstanser som exempelvis
Justitieombudsmännen, Folketingsombudsmannen, Alltingets ombudsman,
Stortingsombudsmannen och Justitiekanslern. Telefonsamtal och andra kontakter
med missnöjda personer tar ibland oproportionerligt mycket tid. Det gäller både
de rena rättshaveristerna och personer som inte (i varje fall ännu) hamnat i
denna sjuka. I princip samma regler för bemötandet gäller där som hos andra
myndigheter och domstolar. Men kanske är det ännu viktigare att man hos
klagoinstanserna har goda kunskaper och en professionell attityd i
bemötandefrågor.
Många missnöjda personer vill
”byta handläggare”. De tycker att de inte möter någon förståelse hos den person
som de talat med eller fått brev från. Det är en särskild fråga i vilken mån
man skall använda resurserna för att tillgodose sådana önskemål. Det bör
absolut inte ske regelmässigt. Men en viss generositet kan kanske ändå vara på
sin plats. Ibland kan det vara läkande att höra en ny person säga ungefär samma
sak fast i andra ordalag.
En annan fråga är om man
borde överväga något slags medlingsverksamhet. Till skillnad från den
förlikningsverksamhet tidigt under processen som nämnts ovan skulle sådan
medling syfta till att få den enskilde att förstå t.ex. att han inte har blivit
negativt särbehandlad och att myndigheten inte är ”ond”. Tanken har framkastats
att ombudsmännen skulle bedriva sådan medlingsverksamhet. Jag känner inte till
i vad mån det möjligen sker redan i dag i våra länder, men hos Justitiekanslern
i Sverige förekommer så gott som ingen sådan verksamhet.
Att agera som medlare känns
kanske lite främmande för oss som arbetar med klagomål mot myndigheter och
domstolar. Men jag vill absolut inte utesluta att det ibland skulle kunna ha
ett värde. Idén kunde kanske i varje fall motivera en försöksverksamhet. Vi får
komma ihåg att det handlar om personer som många gånger har fastnat i
föreställningar som de har mycket svårt att ta sig ur och att nya sorters
insatser ibland kan innehålla lösningen på sådana problem. Att märka är också
att ombudsmän i stora delar av världen ägnar sig mer och mer åt
medlingsverksamhet av olika slag. I flera franskspråkiga länder kallas
ombudsmännen just för ”médiateurs”.
Det krävs resurser för att
klara allt detta. Mycket kan göras inom de ramar som vi redan i dag förfogar
över, men vi kan knappast leva upp till idealbilden.
Övrigt
Det råder knappast något tvivel om att det behövs
bättre utbildning om bemötandet av enskilda och om hur människor fungerar i
kriser. I en sådan utbildning behöver beteendevetare engageras. Och ibland kan
det kanske vara nyttigt att få lyssna på någon person som själv har ansett sig
illa bemött av domstolar eller myndigheter. Kanske kan någon f.d. rättshaverist
användas som resurs. Om det nu finns några f.d. rättshaverister.
7 Avslutning
Ett referat till Nordiska Juristmötet skall
innehålla några teser som lämpar sig för diskussion. Jag väljer här att hålla
fram fyra, av vilka teserna 1 – 3 har ett tydligt samband med varandra.
Tes 1: Antalet
rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets
och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.
Tes 2: Så gott som
alla kverulanter känner sig djupt kränkta.
Tes 3: Somliga
jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen
för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig
psykologisk blick.
Tes 4: Den som har
utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss
jurister.
En intressant och viktig
fråga som jag ställde tidigt i uppsatsen kan bilda utgångspunkt för ytterligare
en tes. Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen
att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor
utvecklas till rättshaverister?
Det ligger nära till hands
att svara att vi inte kan veta. Det är svårt nog att avgöra vad som gör en
enskild person till rättshaverist. Men man kan också svara vad man tycker sig
ha skäl att anta. Och för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i
varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling.
Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett
sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).
I så fall borde
kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den
saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler. Det grundar jag dock
mest på att jag numera stöter på många fler än jag har gjort tidigare. Och
detta sammanhänger säkert med mitt nuvarande arbete. Justitiekanslern är i
Sverige för många den instans som utgör ett slags ”sista halmstrå”. Och hos JK
möter vi kontinuerligt ca 40 personer som kan betraktas som rättshaverister.
Samtidigt är det minst ett hundratal som inte kan kallas kverulanter men som
ändå är svåra att tala med och som tar mycket tid i anspråk.
Även för de andra nordiska
länderna är det sannolikt svårt att säga något säkert om omfattningen och
utvecklingen av problemet med rättshaverister. Men det skulle vara intressant
att höra vid Juristmötet vilka bedömningar som görs.
Åt samhällsutvecklingen kan
vi jurister göra ganska lite. Men vi kan hjälpa människor genom ett klokt
förhållningssätt. En fråga är då ändå: Är detta en prioriterad uppgift för oss?
Har vi inte nog med vårt rent juridiska ansvar? Det kan man nog ha delade meningar
om, men för min del anser jag att uppgiften är en av de verkligt viktiga (Tes
6).
Huruvida bristande
engagemang är ett tecken i tiden som bidrar till fler rättshaverister, det
avstår jag från att uttala mig om. Hur som helst är engagemang i vår yrkesroll
enligt min mening en viktig faktor för att människor som är på randen till ett
sammanbrott skall kunna bli hjälpta. Denna ståndpunkt kan nog rymmas under Tes
6..
En fråga av ett delvis annat
slag än de som hittills har diskuterats är denna: Kan rättshaveristerna berika
rättssystemet bl.a. därigenom att de kan så tvivel om riktigheten i
väletablerade uppfattningar? Som ett exempel kan nämnas en person som vägrar
att acceptera culpanormen som grund för statens skadeståndsansvar och hävdar
med en aldrig sinande envishet att det är skandal att han har fått bära en del
av den ekonomiska risken för ett beskattningsbeslut som visserligen var
försvarligt – och därför inte skadeståndsgrundande – men enligt slutinstansen
rättsligt felaktigt. Ett annat exempel kan vara en person som anser sig
oskyldigt dömd för en liten förseelse och fortsätter att kämpa för upprättelse
under decennier. Utan att vilja föra fram någon egen tes i denna del menar jag
att frågan förtjänar diskussion.
Jag vill här också återkomma
kort till det jag nämnde om att det kan vara bra att förbättra sin förståelse
för rättshaverister genom att minnas egna erfarenheter. För egen del minns jag
en handlares misstankar mot mig för snatteriförsök när jag var sju, en
överlägset nonchalant tjänsteman på en skattemyndighet när en granne behövde
min hjälp och ett sammanträde där en berättigad invändning skrattades bort av
den stora eniga majoriteten. Men jag har också haft en påfrestande erfarenhet
under skrivandet av denna uppsats. Efter att ha blivit kontaktad av finska
romer kom jag att förstå att en man ur deras folkgrupp sitter oskyldigt dömd
för mord i Sverige; den verklige gärningsmannen är brodern (som också erkände).
Jag engagerade mig i fallet och ordnade bl.a. en advokat, som sökte resning.
Högsta domstolen avslog ansökan. De tankar man får när man upplever att
rättssystemet inte har förstått är nog ungefär det slags tankar som många
kverulanter har. Med rätt eller orätt.
Låt mig avslutningsvis
återkomma till den person som jag berättade om i början, AR. Han hör till de
mer aggressiva, och i skrivande stund har han en period när han ofta ringer och
skriker fram sina beskyllningar. Ibland närmar han sig hotelser. En människa
som hade kunnat vara en resurs har i stället blivit en belastning. Man kan inte
låta bli att ställa sig frågan om vi kunde ha gjort något för att hindra det
som har skett. Fanns det ett vägskäl någonstans där han med lite hjälp hade
kunnat hamna på rätt väg, men där vi myndigheter knuffade honom åt fel håll?
[1]
På svenska står ”kverulant” helt enkelt för någon som ständigt klagar. I detta
referat används dock uttrycket i samma betydelse som ”rättshaverist” (se
avsnitt 3 om den närmare innebörden).
[2]
”Metoden” var helt enkelt att jag tillsammans
med mina medarbetare gick igenom de personer som myndigheten vid tillfället
hade kontakt med och som vi bedömde borde karakteriseras som rättshaverister,
ca 40 personer.
Rättshaverister – problem
eller utmaning?
Av Göran Lambertz (Pdf-fil)
Hög
tid avskaffa odemokratiska maktstrukturer