Rädda
Barnen irrar bort sig
Av BO AMMER
|
Bo Ammer är en hängiven
samhällskritiker och flitig debattör. Artikeln är tidigare publicerad
i Nerikes Allehanda den 15 januari 2003. Den återges här med
författarens benägna tillstånd. |
Under senaste tid har några fall av barnmisshandel fått stor uppmärksamhet
i media. Samhället, med organisationer som Rädda Barnen, har ett stort ansvar
i att på lämpligt sätt stödja familjer så att tragedier av detta slag inte
inträffar.
Som ett motbild står det lika uppmärksammade Oskarshamnsfallet, där en
socialnämnd tillsammans med en inhyrd entreprenör med häpnadsväckande
metoder utrett och dragit slutsatser kring ett barns eventuella
skyddsbehov. Jag tror inte att någon, som följt tv-programmet och den
efterföljande
debatten, kunnat dra slutsatsen att Oskarshamnsbarnet befunnit sig i större
fara för sin hälsa och utveckling, än vad de flesta barn i Sverige befinner
sig i.
Det känns därför särskilt angeläget att diskutera hur samhällsinsatserna
prioriteras. Det förefaller mig som om stora resurser har riktas mot ett
barn som uppenbarligen skulle erhålla en god uppväxt med sina kärleksfulla
föräldrar samtidigt som samhället blundar för barn som faktiskt far mycket
illa.
ETT EXEMPELpå detta är det senaste fallet av misshandel i Sundsvall. Ett
annat exempel är den så kallade Örebropedofilen. I det senare exemplet har
dessutom socialtjänsten i Örebro haft långvarig kontakt med den aktuella
familjen, utan att ha förmåga att se barnens utsatthet, trots att barnens
pappa uttryckt starka farhågor till socialsekreterarna.
Jag förväntade mig därför att Annika Åhnberg, ordförande i Rädda Barnen,
skulle ta initiativ till en diskussion om socialtjänstens arbetsordning vid
sitt framträdande i SVT:s Aktuellt 7 januari. Min besvikelse blev stor när
hon inledde med att anklaga dem som ställt sig kritiska till
Oskarshamnsfallet för att kritikerna inte intresserat sig för barnet, utan
enbart inriktat sig på de vuxnas behov. Det är beklagligt, att en ledande
företrädare för en barnrättsorganisation underlåter att beakta ett barns
rätt till sina föräldrar, till sina mor- och farföräldrar, till sina rötter.
ÅHNBERG berättade vidare, att Rädda Barnen skall utge en "manual"
för personal på barnavårdscentralerna, vilken skall hjälpa personalen att
"avslöja" barn som far illa i hemmet. Via manualen skall man
bland annat få lära sig, att barn med synfel, hörselnedsättning, talfel m m,
har drabbats
av dessa åkommor genom att dessa barn misshandlas i sina hem. Med en
starkare anmälningsplikt, skall slutsatserna av dessa observationer omgående
anmälas till socialtjänsten.
Aktuellt visade även ett reportage från ett sjukhus där en läkare vittnade
om hur svårt det var för sjukvården att upptäcka och avslöja
misshandelsfall. På det aktuella sjukhuset hade man bildat ett arbetslag
med flera olika experter som samarbetade för att bekräfta eller avvisa
misstankar om misshandel. Reportaget bekräftade de mycket stora svårigheter,
även de mest erfarna läkare stod inför i dessa avseenden.
Personalen på barnavårdscentralerna skall alltså genom att titta i barns
ögon, öron eller munnar ställa diagnoser, som landets ledande expertis inte
klarar efter medicinskt, vetenskapliga undersökningar. Rädda Barnens manual
skall möjligen kompletteras med instruktioner om hur man lägger stjärna med
spelkort och hur man läser i kaffesumpen så, att den ställda diagnosen blir
ordentligt underbyggd från början.
DET ÄR högst anmärkningsvärt när en så ledande barnrättsorganisation som
Rädda Barnen tar till charlatanska metoder för att komma till rätta med
misshandel av barn. De som blir mest lidande av felaktiga diagnoser och
därpå följande felaktiga behandlingar, är just de barn som Annika Åhnberg
säger sig vilja värna om.
Om Åhnberg tror, att det blir ekonomiskt fördelaktigt för samhället med den
charlatanska genvägen, framför den vetenskapliga och läkarmässiga vägen, så
tror hon fel. Felbehandlingar har kostat samhället oerhört mycket och då inte
minst i mänskligt lidande.
Innan Rädda Barnen helt irrar bort sig, uppmanar jag Annika Åhnberg att
vända om. Eller har jag missförstått innebörden av organisationens namn?
Fullföljer man sina planer, så är man på god väg att skapa verkligt rädda
barn.
LVU behöver
ändras från grunden. Av Bo Ammer
Vi blev lurade från början. Av Emma Nordander
Föräldrapar får inte hem
sin treårige son. Av Emma Nordander
Oskarshamnsfallet "För dumma"
för att ha barn. En samling artiklar
Oskarshamnsfallet:
Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den
personliga integriteten, när de bedriver sin utredning?
Hur odugliga föräldrar ska vi tåla? Av
Göran Rosenberg
Ett
grundläggande systemfel. Av Ruby Harrold-Claesson