"Psykiatrin skapar psykisk
ohälsa"
Av Håkan Eriksson
|
Håkan Eriksson
är expert på neuropsykologi
vid Uppsala Akademiska sjukhus. Artikeln är
tidigare publicerad i DN Debatt
den 4 februari 2002. Ett stort antal läsare skrev sina reaktioner i DN:s
insändarsida, där de bekräftade uppgifterna i artikeln. Artikeln
återges här med författarens benägna tillstånd. |
En allt större andel av resurserna inom psykiatrin styrs
smygande över från verkligt sjuka till individer som inte borde finnas inom den
psykiatriska vården. Psykiatrin uppfinner ständigt nya sjukdomstillstånd.
Människor förleds att uppfatta normala reaktioner som psykiatriska. Dessa
otyglade tillämpningar av nya diagonser, som på falska premisser lockar allt
fler människor in i psykiatriska sjukdomsfållor, urholkar det redan dåliga
förtroendet för psykiatrin. Det skriver Håkan Eriksson, som bland annat skrivit
flera läroböcker i ämnet klinisk neuropsykologi.
Kan man föreställa sig en normal sjukvårdsorganisation som skapar ohälsa?
Egentligen inte, men det finns faktiskt en vårddisciplin med den bisarra konsekvensen
- nämligen psykiatrin.
Vem är psykiskt frisk eller sjuk; vem är normal eller abnorm? Det ligger i
sakens natur att det är svårt att avgöra exakt var gränserna går. Det är inte
konstigt att olika människor har vitt skilda uppfattningar om hur gränsdragningen
ska bestämmas. Attityderna har särskilt påverkats av samhällets föränderliga
krav på mänsklig anpassningsförmåga, och ämnets komplexitet har medfört
kraftigt varierande synsätt på hur psykiatri ska gestaltas.
Flagranta fall av missbruk har flera gånger placerat psykiatri i den medicinska
historiens skamvrå. Samhällen har för skilda syften behövt psykiatrin som
redskap, och denna har alltför ofta offrat sin själ för dubiösa projekt, som av
eftervärlden dömts ut som förkastliga. Det kroniskt osäkra kunskapsläget har
också gett uppfinningsrika opportunister orimligt svängrum att lansera nya
diagnoser och behandlingar.
Från omkring 1990 blev det vanligt att ge psykiatriska diagnoser till
barn med olika former av anpassningssvårigheter, som antas vara orsakade av
medfödda skador i hjärnan eller abnorm utveckling av denna. Till att börja med
var denna utveckling positiv. Det finns barn med medfödda och allvarligt
handikappande anpassningsproblem. Med de nya neuropsykiatriska insikterna fick
dessa vettigare tolkningar och barnen mer adekvat stöd. I synnerhet innebar
denna utveckling ett radikalt omtänkande i fråga om autistiska konstitutioner.
Dessa skylldes ännu för knappt 20 år sedan på att barnens mödrar skulle ha
varit känslomässigt kalla - en hjärtslitande skuldbeläggning av föräldrar i
svåraste kris.
Under senare år har det neuropsykiatriska diagnoskomplexet - "bokstavsdia-
gnoserna" - debatterats livligt. De mest offensiva barnpsykiatrikerna har
hävdat att uppemot tio procent av alla barn har så allvarliga
anpassningsproblem att de borde ges diagnoser och få vård eller särskilt stöd.
Många har stegrat sig inför så extrema antaganden, eftersom dessa är i konflikt
med gängse uppfattningar om normalitet och hälsa. Men trots alla rationella
invändningar ökar efterfrågan på neuropsykiatriska diagnoser som exempelvis
adhd/damp. Barn med olika former av anpassningssvårigheter finns ju, och
psykiatriska diagnoser tjänar som biljetter till särskilt stöd.
I de neuropsykiatriska framgångarnas kölvatten blir en annan avart allt
vanligare. Nu skickas ständigt fler vuxna till utredningar med sikte på en
eller annan av de nya diagnoserna, speciellt för misstänkt adhd. En stor del av
denna patientgrupp har redan kontakt med psykiatrin, men här föreligger en betänklig
"nyrekrytering". Socialt och professionellt till synes
normalt/acceptabelt anpassade individer - utan tidigare kontakter med
psykiatrin - ska nu också ha neuropsykiatriska diagnoser. De konkurrerar i
tilltagande omfattning med de verkligt svaga/sjuka om psykiatrins begränsade
resurser.
Diagnostiska system är relevanta och meningsfulla om de belyser var gränserna
går mellan sjukt och friskt och skiljer olika slags sjukdomstillstånd åt samt
ger vägledning för behandling och samhällets vårdprioriteringar.
De invalidiserande psykiatriska sjukdomstillstånden kan delas in i fyra
huvudkategorier: psykoserna, de svåra formerna av affektiva sjukdomar
(vanligast depressioner), grava personlighetsstörningar samt neuropsykologiska
rubbningar orsakade av förvärvade hjärnskador (vanligast demenser). Andelen av
befolkningen som sammantaget lider av sådana tillstånd är dessbättre begränsad
- och sannolikt konstant, om man bortser från den ökning av förvärvade
hjärnskador, som beror på stigande medellivslängd. Det är i arbetet med svaga
och resurskrävande patienter av nämnda slag som psykiatrin utvecklats och fått
status som en nödvändig medicinsk disciplin. Och det är där den hör hemma.
De senaste decenniernas utveckling har
emellertid inneburit en enorm expansion av sjukdomsbegrepp och vidgning av den
psykiatriska ämbetssfären. En allt större andel av samhällets psykiatriska
resurser styrs smygande över från verkligt sjuka till individer med dubiösa
diagnoser - till patienter som förr helt enkelt inte fanns inom psykiatrin och
som knappast borde finnas där. Detta sker genom att nya diagnoser ständigt
tillkommer - diagnoser som genom medial suggestion förleder människor att
uppfatta egentligen normala mänskliga reaktioner som psykiatriska.
Långtidssjukskrivningarna (minst 60 dagar) stiger för närvarande
dramatiskt, särskilt bland medelålders kvinnor. Med nya psykiatriska diagnoser
lockas människor att bli sjuka på ständigt nya sätt - utan att det alls finns
skäl att anta att det allmänna hälsotillståndet skulle ha försämrats. Även om
"utbrändhet" ännu inte återfinns i den reguljära
psykiatridiagnostiken är termen - med sin innebörd av psykisk nedslitning (i
yrkeslivet) - ett psykiatriskt begrepp. Diagnosen infördes 1997 i
"Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem" och är förmodligen
försäkringssystemets värsta gökunge, eftersom det inte finns några gränser för
hur den ska tillämpas. Utbrändhet som skäl för långtidssjukskrivningar ökar
snabbt i ett läge då sjukvård utsätts för besparingskrav och försäkringssystemen
ansträngs till det yttersta.
Katastrofpsykiatrin, som ska förhindra ptsd (posttraumatic stress disorder)
efter katastrofupplevelser, fick i Sverige ett tidigt uppsving i samband med
flygolyckan vid Oskarshamn 1989 och blev - med rätta - erkänd som en viktig
disciplin efter "Estonias" undergång. Men, som vanligt inom
psykiatrin, vidgades snabbt tillämpningarna. Numera finns kristeam beredda för
snart sagt varje nödläge, där människor plötsligt drabbats av omskakande
händelser - till exempel då någon kamrat överraskande avlidit på arbetsplatsen.
En besläktad företeelse är tilltagande psykiatrisering av invandrares
anpassningsproblem, vilka närmast slentrianmässigt tolkas som PTSD, det vill
säga som reaktioner på traumatiska psykiska upplevelser.
Den katastrofpsykiatriska expansionslustan illustrerades strax efter
terrordåden i USA den 11 september, då TV-aktuellt presenterade ett
indignationsreportage. En psykiatriöverläkare i studion förklarade att svenskar
mådde dåligt efter händelserna på Manhattan, och han fann det beklagligt att
samhället inte ställde upp tillräckligt med psykiatrisk expertis. Tittarna
uppmuntrades att känna efter hur de mådde - och att, om de mådde dåligt, kräva
professionell hjälp.
Snabbt sprids föreställningen om att
den som "mår dåligt" är utbränd och har rätt till en diagnos med
tillhörande sjukskrivning - särskilt om han kan göra troligt att den psykiska
svikten hänger samman med arbetslivets krav. Med utbrändheten tillhandahålles
en behändig biljett för time-out från yrkeslivets slit och förpliktelser. Många
läkare har vittnat om hur svårt det är att stå emot diagnosen. Den bygger
nämligen inte på objektiva kriterier utan ställs i praktiken av patienten själv
- med krav på sjukskrivning.
Ny psykiatri utvecklas som följd av samhällets modernisering.
Förändringar i familjebildningen, färre barn, mer ensamboende samt anförvanter
på långt avstånd från varandra har tunnat ut sociala nätverk, där individuella
kriser traditionellt bemästrades. Många decenniers sociala ingenjörskonster har
medfört en drift av ansvar bort från individen själv till samhället - vilket
skapat inlärd hjälplöshet.
Psykiatrins säregna uppfinningsrikedom beror på flera olyckliga omständigheter.
Den är en "folkvetenskap", det vill säga i ständig medial växelverkan
med krafter i samhället runt omkring. Detta medför att diagnostiska
nymodigheter snabbt når och anammas av lekmän och att grupper utanför
psykiatrin kan forcera fram ny psykiatrisk begreppsbildning och praktik. Det
notoriskt svaga kunskapsläget utgör jordmån för en mängd tankemässigt
svårförenliga psykiatriska skolbildningar. Dessa må innebära mångfald, men de
har framför allt orsakat sekterism, som försvårar eller omöjliggör vettig
kommunikation mellan psykiatrins olika läger.
Psykiatrins akademiska gryt ger stora
möjligheter för ogenomtänkta hugskott att snabbt vinna genklang och bli omsatta
i klinisk praktik. Och dumheten upprepar sig ständigt: man tror på fullt allvar
att diagnoserna betecknar sjukdomstillstånd som finns på riktigt.
Politikerna uppvisar en slående flathet. Tillfrågad om de av utbrändhet
orsakade sjuktalen svarar exempelvis Ingela Thalén alltid att regeringen måste
ta initiativ till att ändra strukturer i arbetslivet, vilka medför psykisk
rovdrift på anställda. Åtgärder i den riktningen behövs uppenbarligen, särskilt
inom vård- och omsorgsverksamheter. Men här krävs också en kritisk hållning
till de nya psykiatriska sjukdomsbegreppen. Ty med sitt kunskapsmässiga gungfly
medger psykiatrin okritiskt anammande av diagnostiska nyheter och irrationella
tillämpningar av dessa.
Förr fanns den stoiska insikten att det låg i den mänskliga tillvarons natur
att livet kan vara - och ofta är - tungt och psykiskt belastande. Attityder
till hur stor belastning som ska betraktas som uthärdlig ändras dock med
samhällsutvecklingen.
Här spelar otvivelaktigt den
uppfinningsrika psykiatrin en viktig roll. Det är diagnosernas existens snarare
än tilltagande ohälsa som främst bidrar till stigande psykiatriska sjukdomstal.
Socioekonomisk sits och förmåga till anpassning varierar orättvist från individ
till individ, och det är främst därför många "mår dåligt". Men
samhällets möjligheter att med sjukvårdsinsatser rätta till dessa
missförhållanden är - med förlov sagt - mycket begränsade.
Egendomliga föreställningar om vad som
rimligen ska förstås med psykisk ohälsa leder i förlängningen till ekonomisk
rovdrift på sjukvårdens och försäkringssystemens resurser. Otyglade
tillämpningar av nya diagnoser, som lockar allt fler människor in i
psykiatriska sjukdomsfållor, urholkar det redan dåliga förtroendet för
psykiatrin.
Samhället behöver verkligen en psykiatri för det viktiga arbetet med de
allra svagaste patientgrupperna. Detta värv har helt och hållet motiverat
disciplinens existens. Men vi ska se upp med psykiatri som sjukförklarar snart
sagt alla former av obehagliga psykiska tillstånd och reaktioner - även normala
yttringar av mänskligt liv.
"Storm" på DN-nätdebatt (DN-nätdebatt
februari 2002)
Mäktiga krafter driver på (DN nätdebatt 8 februari
2002)
Håkan Erikssons hemsida - Debattartiklar
Tillbaka till Tvång i Vården