|
Professor Jacob W. F. Sundbergs föreläsning den 19 maj 2001 på Hotell
Europa i Göteborg vid det symposium som anordnats av Nordiska Kommittén för
Mänskliga Rättigheter - NKMR över ämnet "Onödiga tvångsomhändertaganden av
barn i de nordiska länderna". |
Processen i Strasbourg
med särskild hänsyn till respekten för familjelivet
av
1. Analys av Art. 8 (2)
Såsom får förutsättas bekant innehåller Artikel 8 i
Europakonventionen ett första moment som förklarar att “envar har rätt att få
sitt privat- och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin
korrespondens.” Den som förlitar sig på dessa svepande ordalag och känner sig
kränkt i sin rätt av något skäl, blir emellertid normalt besviken när han eller
hon vill göra dem gällande mot myndigheterna. För att få rätt måste man nämligen också bemästra det 2 momentet, som i
praktiken tar bort det mesta som utlovas i 1 momentet. Denna föreläsning skall
ägnas frågan hur man bemästrar 2 momentet.
2:a
momentet har följande lydelse i svensk översättning :[1]
2
Offentliga myndigheter får inte störa åtnjutandet av
denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt
samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott,
hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri-
och rättigheter.
Analyserar man dessa ordalag finner man att
legitimiteten av ingrepp i den proklamerade
rätten till respekt för familjelivet först och främst
kräver att ingreppet skett med stöd av
lag. Vidare krävs att ingreppet skall fullfölja
vissa syften, som specificeras såsom alternativa i den efterföljande listan
bakom frasen: “med hänsyn till”. Ytterligare krävs att ingreppet skall ha varit
nödvändigt, närmare bestämt att det
skall ha varit nödvändigt i ett
demokratiskt samhälle, vilket framför allt är en formulering för att fånga
att , om det fanns andra vägar att nå syftet, förenliga med principerna för ett
demokratiskt samhälle, så var det inte nödvändigt förutsatt att dessa andra
vägar respekterade den proklamerade rätten till respekt för familjelivet.
Vad som
krävs är alltså en ganska avancerad analys av svensk rätt som klaganden måste
tillhandahålla för att övertyga konventionsorganen i Strasbourg att det ingrepp
i sitt familjeliv som klaganden blivit offer för saknade legitimitet, därför
att myndigheterna i fråga icke uppfyllde de nu preciserade kraven för myndighetsåtgärdens
legitimitet. Tillfället att tillhandahålla den är i den svenska processen,
eftersom klaganden först måste uttömma sina svenska rättsmedel i svensk process
innan man i Strasbourg är beredd att lyssna på klagomålet. Då frågar man sig
vilka förutsättningar konventionsorganen i Strasbourg kan ha för att bedöma
dessa intrikata frågor om innehållet i svensk rätt på de relevanta punkterna;
omedelbart har de ju bara innehållet i processkrifterna i den föregående
svenska processen att hålla sig till. Det är den frågan som klaganden måste ställa
sig : Hur laddar man den svenska processen inför kanonaden i Strasbourg, så att
de svenska processkrifterna innehåller vad konventionsorganen behöver veta ?
1. Svensk
juridiks tillgänglighet i Strasbourg
Vilka är
förutsättningarna i Strasbourg att förstå de intrikata svenska juridiska
frågorna som kan bli aktuella?
Först
och främst måste man då göra klart för sig att man här står inför ett okunnighetens spel.
De som läser de inkomna skrifterna
och begrundar deras innebörd och relevans är besättningen på Europeiska
Domstolens Sekretariat. Det är numera en mycket stor organisation, indelad för
att specialisera sig på vissa upptagningsområden, i allmänhet med
språkförståelsen som ledande princip. En avdelning av sekretariatet har de
nordiska länderna som upptagningsområde och tjänstemännen på avdelningen kan då
läsa svenska, danska, norska, samt vissa isländska och finska. Var och en av
dem har en juridisk examen i sitt hemland och är allmänt kompetenta
handläggare, men har knappast någon inträngande kunskap om de lokala
rättsfrågorna, och förvisso icke om sådana frågor i de nordiska grannländerna.
Det är alltså en pedagogisk uppgift för klaganden att bibringa vederbörande på
Sekretariatet erforderlig insikt om de aktuella svenska juridiska frågorna så
att man där kan rätt bedöma på vilka punkter det kan brista vad gäller
myndighetsingripandets legitimitet.
Sekretariatets uppgift är att förbereda målet inför
Domstolens handläggning. Domstolens behärskning av de lokala rättsfrågorna är
problematisk och har blivit mera så i och med den institutionella reform som
kom med 11. Tilläggsprotokollet vilken bl.a. innebar att Kommissionen försvann
som instans. Tidigare var domarna valda av Europarådets Parlamentariska
Församling, samtidigt som de kunde – inom vissa gränser – bibehålla sina
ställningar i hemlandet. Gunnar Lagergren var sålunda svensk domare i
Strasbourg men bibehöll sin tjänst som hovrättspresident, Elisabeth Palm och
Hans Danelius tjänstgjorde parallellt med uppdraget som domare, resp. ledamot
av Kommissionen, i Strasbourg såsom regeringsråd resp. justitieråd i de högsta
svenska instanserna. Detta system innebar att vederbörande var sakkunniga
rörande svensk rätt och förutsattes i svenska mål tillföra Domstolen resp.
Kommissionen i Strasbourg erforderlig kunskap rörande den svenska juridiken.
Eftersom de allenast tjänstgjorde vissa veckor i månaden i Strasbourg
förutsattes de kunna läsa in juridiken när de var hemma i Sverige med tillgång
till svenska juridiska bibliotek. – Den danske ledamoten av Europeiska
Domstolen, professor Isi Foighel, har emellertid nyligen gett till känna en
utredning om hur det europeiska systemet i realiteten fungerade under denna
regim. Han
skriver sålunda :
I en (endnu) ikke offentliggjort undersøgelse er det – på grundlag af
en dybtgående analyse af de afsagte domme og afgivne dissenser for perioden 1.
November 1993 – 1. November 1998 – påvist, at “den nationale dommer stort set
kun stemmer mod sin stat som led i et flertal. Som en konsekvens heraf stemmer
den nationale dommer så godt som aldrig mod sin stat i et mindretal, og aldrig
hvor han er eneste dissentierende dommer. Den nationale dommer stemmer
således udpræget regeringsvenligt ….[2]
Med ikraftträdandet av 11.
Tilläggsprotokollet blev domarna emellertid europeiska heltidsdomare utan
möjlighet att bibehålla sina tjänster i hemlandet och de förlorade därmed de
inläsningsmöjligheter som det tidigare systemet tillåtit. Nu var man hänvisad till
egna privata bibliotek och till den kunskap som Europarådets bibliotek i
Strasbourg kunde erbjuda. Det är uppenbart att den kunskapen måste vara
skäligen begränsad; att ha rimligt fullständiga bibliotek beträffande de 41
medlemsstaternas olika rättssystem är en omöjlighet. Även de bästa
komparativrättsliga biblioteken i Europa som funnits sedan lång tid tillbaka –
t.ex. i Hamburg och Paris – klarar inte den uppgiften, och för Europarådet som
alls icke tillkommit med denna uppgift i sikte men nu måste bygga upp
biblioteket från ingenting är handikappet oöverstigligt så fort man kommer
utanför fransk och tysk rätt.
En följd
härav är att det utvecklat sig ett Regeringens
tolkningsföreträde. Huvuddelen av den
europeiska prejudikatmassan har ju utvecklats i form av beslut om inadmissibility, d.v.s. Europeiska
Kommission har vägrat att upptaga målet till sakprövning. Utredningen har
följaktligen skett på förberedandestadiet. Den har varit förvånansvärt noggrann
och ingående – särskilt i jämförelse med de motsvarande utredningar man vant
sig vid inför svenska instanser – men klagandena har nästan alltid varit
upprörda lekmän utan varje juridisk insikt och det har därför varit naturligt
att det vetande om svensk juridik som tillförts målet har kommit från svenska
statens representant i de fall att klagomålet kommunicerats med staten för att
få dess synpunkter. Intresset måste därför i mycket hög grad fokuseras på den
roll som Government Agent spelar i
Strasbourg-processen i medvetenhet att han ingalunda alltid är någon opartisk
eller ens särskilt kompetent utredare av svensk rätt utan i hög grad har egna
intressen att bevaka. Klagandena har vanligen icke varit mäktiga att ens
ifrågasätta dessa motpartens rättsutredningar. Sedan det blivit brukligt att
döma ut rättegångskostnader – en praxis som fick sin betydelse efter målet Sunday Times vs Förenade Konungariket[3] - förekommer det emellertid allt oftare att klagandena
företräds av advokater, varför balansen i rättsutredningarna numera är bättre.
Icke desto mindre hänger resterna av det gamla systemet kvar i form av ett
Regeringens hävdvunna tolkningsföreträde.
Till
detta skall läggas en traditionell svensk undergivenhet inför myndigheterna,
som accentuerats genom den rådande massmediakulturen.[4] Systemet underbyggdes naturligtvis också av
den svenska vanan att till ledamot av Europeiska Kommissionen, som skulle taga
ställning till klagomålen, utse rättschefen i Utrikesdepartementet[5] - en förbluffande praxis
vars bestånd nog mest vittnar om det dominerande inflytande i
konventionssystemet som skandinaverna inledningsvis lyckats förskaffa sig.[6] Det var sådana
kommissionsledamöter som skulle mata Kommissionen med upplysning om svensk
rätt.
Emellertid
har det undan för undan byggts upp vad som kan beskrivas som en slags juridisk databank i Strasbourg, som
delvis neutraliserat vad som ovan beskrivits som ‘regeringens
tolkningsföreträde.’ Med varje nytt klagomål som föranlett en svensk
rättsutredning har ju mer svenskt juridiskt vetande i engelsk och/eller fransk
språkdräkt lagts på hög i Strasbourg och blivit en tillgång som efterföljande
utredare kunnat taga till sig. Detta gäller både utredarna på Sekretariatet och
de icke-svenska bisittarna i Domstolen. Här kan dölja sig en del
överraskningar.
Databanken är icke nödvändigtvis
en homogen massa. Innebörden av den svenska resningen är ett klassiskt exempel.
Första gången en rättsutredning om resning kom till stånd var i det s.k. E-meter målet.[7] I detta fall hade klaganden funnit att han
försummat 6-månadersfristen, och försökte då återvinna den genom att begära
resning i HD. Med utgångspunkt från HD:s beslut att vägra resning anfördes
sedan rätt-tidigt klagomål till Strasbourg. Detta föranledde Sekretariatet till
en djuplodande studie av det svenska resningsinstitutet, vilket från svenska
regeringens sida påstods allenast vara ett extraordinärt rättsmedel som icke
skulle räknas när fråga var om uttömmande av inhemska rättsmedel.[8] Kommissionen fann
emellertid att det var ett äkta rättsmedel och upptog målet till avgörande, varvid
klaganden förlorade i admissibility-frågan på andra grunder. Något år senare
aktualiserades resningsinstitutet igen, nämligen i målet Sporrong Lönnroth vs Sverige[9]. Denna gång var emellertid statens intresse det motsatta.
Det gällde att visa att klagandena icke uttömt sina inhemska rättsmedel och det
påstods att begäran om resning var ett av dessa tillgängliga rättsmedel. Den
häftiga argumenteringen i motsatt riktning i E-meter målet låg emellertid regeringens ombud i fatet och
Kommissionen körde över avvisningsinvändningen och prövade målet i
admissibility-frågan.[10]
I målet John Ekbatani vs Sverige[11] utsattes den svenska
hovrättsprocessen för en inträngande analys i Strasbourg som kom fram till att
det egentligen icke var fråga om en appellationsprocess utan om en ny
underrättsprocess[12] vilket hade vissa
konsekvenser. Det är karakteristiskt att denna intressanta juridiska analys
icke tycks ha väckt det ringaste gensvar hos mina kolleger i den svenska
juridiken.
Men av
vikt när man försöker förutse hur domstolen uppfattar en viss lokal rättsfråga
och hur den kommer att ställa sig när dom skall falla, är också existensen av europeiska konsekvensanalyser. Den
svenska rättsfrågan ingår i ett europeiskt sammanhang och det kan vara att
domstolen hellre först tar ställning i ett mål mot en annan regering, vilket
mål kanske ställer prejudikatfrågan bättre och renare, än till det svenska
målet. Ett tidigt exempel på denna problematik var Svenska Lokmannaförbundet vs Sverige[13] och avgörandets beroende
av det belgiska polismålet.[14] Genom att polismålet
togs först avgjordes i realiteten också lokmannamålet. Ett motsvarande fall
föreligger f.n. beträffande skattetilläggen. Det svenska målet beträffande de
svenska skattetilläggen , Velimir
Janosevic vs Sverige[15], hålls i Strasbourg för tillfället i avbidan på att målet
Ferrazini vs Italien, som gäller ett
motsvarande sanktionssystem i det italienska skatteväsendet , skall bliva
avgjort.
3. Ingrepp med stöd av lag
Den första stötestenen för en klagande blir då att visa
att det påstått kränkande ingreppet icke skett med stöd av lag. Därmed
aktualiseras vad som skall förstås med begreppet ‘lag’. Av stor betydelse här
är frågan om en etablerad domstolspraxis skall anses inkluderat i begreppet.
Som bekant bygger det engelska begreppet common
law uteslutande på gammal domstolspraxis, och om etablerad domstolspraxis
inte räckte för att i enlighet därmed verkställda ingrepp skulle anses ha skett
med stöd av lag, skulle en bra bit av det engelska rättssystemet vara i strid
med Europakonventionen. Saken var uppe i målet Sunday Times vs Förenade Konungariket[16] som tvingade Europeiska Domstolen till ett vanskligt
avgörande – man kunde inte gärna underkänna hela rättssystemet i en stormakt
som tillhörde grundarna av det europeiska systemet. Slutet på visan blev att
man anammade en materiell definition av lagbegreppet, som tillät common law att falla därinnanför. Att
tillämpa denna definition på andra rättsområden, t.ex. fransk förvaltningsrätt
som i hög grad bygger på administrativ praxis[17], har förstås sina sidor,
och detsamma gäller då också förstås den svenska socialrätten som vanligen
aktualiseras när respekten för familjelivet är i fråga.
I målet Cecilia Eriksson vs Sverige[18] hade klaganden tur så till vida som Regeringsrätten strax
dessförinnan dekreterat att ingrepp av det slag som var i fråga icke haft laga grund.[19] Därmed var saken avgjord
för Europadomstolens del.[20] Å andra sidan, ur
synpunkten av att sanera det svenska socialsystemet var det en Pyrrus-seger för
klaganden i det att svenska regeringen omedelbart efter domen i Eriksson lät
utfärda SFS 1990:52 – den s.k. LVU – som i § 31 gav lagstöd för sådana ingrepp.
Författningen kallas naturligen för Lex
Eriksson.
4. Legitima syften
I Art. 8 (2) identifieras de tillåtna syftena för ingrepp
i rätten till respekt för familjelivet. Det är en lång uppräkning, men den är
icke oändlig : allenast de uppräknade syftena är tillåtna. Men hur visar man
vad som var syftet bakom ett ingrepp som uppfattas såsom kränkande av respekten
för familjelivet?
Frågeställningen
kommer igen i Art. 18. Det är en artikel som bygger på den franska
föreställningen om détournement de
pouvoir, vad som i svensk förvaltningsrätt ofta kallas för illojal maktanvändning. En
förvaltningsrättslig åtgärd uppges hava ett i och för sig godtagbart och
legitimt syfte, men fullföljer i själva verket ett helt annat, fördolt och
otillåtet syfte. Art. 18 föreskriver att
De inskränkningar som har medgivits i denna konvention beträffande de däri
upptagna fri- och rättigheterna, får inte vidtas i annat syfte än det för
vilket de har tillåtits.[21]
Klagandens
problem blir följaktligen att visa att ingreppet fullföljer främmande
konventionsvidriga syften. Hur visar man syftet?
Till
detta kommer ytterligare en sak, nämligen förtalsaspekten.
Man kan inte påstå vad som helst om en annan människa – myndighetsperson eller
ej – utan att riskera att komma i konflikt med straffstadgandet mot förtal i Brottsbalken 5:1, som lyder :
Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras
missaktning, dömes för förtal till
böter.
Förtal aktualiserar relationen till yttrandefriheten, som
skyddas av Art. 10 i Europakonventionen, och problematiken har aktualiserats i
åtskilliga mål som hamnat inför Europadomstolen.[22] F.övr. har vi nyligen
fått demonstrerat att den norska lagstiftningen mot förtal, som i praxis är
åtskilligt strängare än den svenska tolkningen av motsvarande straffbud, kan
vinna tillämpning på exekutionsstadiet (d.v.s. skadeståndskrav) även i Sverige
på grund av det nordiska samarbetet vad gäller verkställighet av dom.[23]
Det
finns kanske skäl att här beröra också problematiken i jävsbegreppet. Såsom kan
förmodas bekant döljer sig detta i begreppet “fair trial” i Art. 6. Den som är jävig befinner sig i viss
sinnesförfattning vis à vis en av processparterna och i denna sinnesförfattning
döljer sig ett i vart fall potentiellt syfte att länka avgörandet till
processpartens skada. Det är då icke utan intresse att man i Strasbourg
accepterat det omöjliga i att visa ett subjektivt syfte såsom oåtkomligt för
normal bevisning, och i stället lanserat begreppet objektiv opartiskhet. Man kräver icke att det onda syftet skall
visas konkret, utan åtnöjs med att det för tredje man, i ljuset av situationen,
framstår såsom så pass sannolikt att den erforderliga opartiskheten framstår
som tvivelaktig.
Hur kan
man då bevisa illegitima syften bakom en myndighetsåtgärd som ingriper i
respekten för familjelivet? Brita Sundberg-Weitman frågar sig en smula uppgivet
“om det någonsin kan tänkas vara meningsfullt att tillämpa ett subjektivt
rekvisit på en stats lagstiftning.”[24] Men enligt min
uppfattning har hon icke gått tillräckligt djupt in i frågan. Man kommer rakt
in i läran om bevisning och utredning.
Först
och främst bör då noteras försägningens roll.
Man säger av misstag eller i hastigheten vad som är alldeles riktigt men som
man aldrig tänkt säga. Det har hänt att
myndighetspersonen i fråga försagt sig och av misstag yppat sina verkliga
avsikter. I så fall har det vanligen skett genom muntliga indiskretioner, och
den klagande måste vara uppmärksam på existensen av sådana indiskretioner, som
ofta ägt rum utom rätta, och säkra bevisning därom. Vad det ofta är fråga om är
en personfixerad motsatsställning mellan myndighetspersonen och den klagande,
eller kanske den klagandes ombud.[25] En annan situation där
indiskretioner av relevant slag kan förekomma är vid den muntliga förhandlingen
i Strasbourg. Det är därför mycket viktigt för klaganden att förse sig med
dokumentationen och uppmärksamt studera den ur just denna synpunkt.
En
viktig bevisning kan här vara just Government Agent som i annat mål kanske yppat
just det syfte som förnekats i det aktuella målet. Vad som ovan anförts rörande
synen på resningen kan också speglas mellan gångerna i synen på ingreppets
syfte. Särskilt aktuellt kan detta vara om det förevarit regimskifte hemmavid
som kan ge Government Agent anledning att företräda uppfattningar under den nya
regimen som varit anatema under den gamla. De klagande och deras ombud har
därför anledning att ganska noggrant följa med vad som tilldrager sig i de muntliga förhandlingarna
i Strasbourg och icke blott i det egna målet utan i alla därmed besläktade mål.
En
viktig upplysningskälla kan här vara JO-utredningar. JO har icke så sällan en
slags självmålsfunktion i
Strasbourg-processen. Ett berömt exempel härpå föreligger i målet Sporrong Lönnroth vs Sverige[26]. I § 42 i 1982 års dom speglades nämligen att JO tidigare
förklarat att den angripna svenska ordningen var “oförenlig med vad som bör
gälla i en rättsstat.”[27] På liknande sätt kunde
klaganden i målet Darby vs Sverige[28] åberopa att JO tidigare förklarat den angripna svenska
ordningen vara “en principiell inkonsekvens” som saknade sakliga skäl.[29] Under sådana
förhållanden var det uppenbarligen vanskligt för Government Agent att hävda att
ingreppet i fråga fullföljde ett legitimt syfte, och regeringen förlorade också
målen.
Vid sidan härav skall man icke
försumma att granska vad som kan ha framkommit, dels i de mellanstatliga målen
(där Sverige dock hittills allenast uppträtt som klagande och följaktligen icke
utsatts för annan stats granskning) och dels i förhören jämlikt Art. 40 i
FN-konventionen om civila och medborgerliga rättigheter (CCPR). I den
återkommande rapporteringen upplyser nämligen regeringen om läget i svensk i
rätt och de påståenden som då framförs i
rapporten och framför allt de svar som avges när den svenske ambassadören
utfrågas av ledamöterna av Human Rights Committee (ett kollegium om 18
professorer normalt) är ibland mera upplysande än vad man finner i regeringens
yttranden såsom svarande i Strasbourg.[30]
Socialmyndigheterna
åberopar ofta till stöd för sina ingripanden att de skett för “barnets bästa”. Vad som är till barnets
bästa är uppenbarligen en föga givande vägledning : svaret därpå kan ofta först
ges vid livets slut. Många mycket framstående personer har härdats genom vidriga
omständigheter i barndomen och vunnit sina framgångar just därför. Det är
relativt sällsynt att man kan säga med någon större säkerhet huruvida det ena
eller det andra ingripandet var till barnets bästa.
De
svenska socialmyndigheterna har emellertid genom sin utbildning – särskilt när
socialförvaltningen på 1970-talet växte ut till sin nuvarande jätteorganisation
– bibringats en alldeles särskild filosofi om ‘barnets bästa’ som sammanhänger
med den dåtida marxistiska dominansen vid socialhögskolorna. Barnets bästa
analyserades nämligen i ljuset av den marxistiska samhällsprognosen, i vilken
familjen som sådan sågs som en reaktionär kraft vars inflytande borde i största
möjliga omfattning begränsas till förmån för olika statliga arrangemang
(statliga daghem, offentligfinansierade fosterhem, etc.) för att man snabbare
skulle kunna uppnå den marxistiska utopin.[31] Det är icke orimligt att
se sådana tankegångar bakom sådana åtgärder som besöksförbud, pseudoadoption
och andra liknande socialsekreterarnas påhitt.
Att
ingrepp i rätten till respekt för familjelivet sker i sådana syften är
uppenbarligen oförenligt med de syfteskrav som förutsätts för legitima ingrepp.
Att bevisa att det är sådana illegitima hänsynstaganden som ligger till grund
är dock ett problem, eftersom upplysning om de verkliga syftena torde
undanhållas i processen. Den klagande, som menar sig ha skäl att tro att de
verkliga syftena bestämdes av marxistiska trosläror snarare än verklig omsorg
om familjen, måste därför angripa frågan ganska brett. I fallet Ulla Widén vs Sverige[32] förekom ett större marxistiskt upprop, som underskrivits
av ett flertal av de socialtjänstemän som trakasserat henne, och som kunnat
brukas som bevisning om de verkliga syftena.[33] Det är i och för sig möjligt att utreda när
socialsekreteraren i fråga utbildades och vid vilken Socialhögskola, vilken
litteratur som låg till grund för undervisningen och vilka lärare som svarade
för föreläsningar och tentamina.[34]
Det
finns också andra källor till vetande om syftet bakom en viss typ av ingrepp.
Då måste man emellertid gå ganska djupt in i lagstiftningsprocessen och icke
åtnöjas med vad som upptagits om ifrågavarande stadgande i propositionen till
riksdagen. En typisk lagstiftningsprodukts historia börjar i partikonklaverna. Där
diskuteras friskt och fritt vad man hoppas åstadkomma med ifrågavarande
lagstiftning. Om partiet kan styra lämnas ärendet sedan till regeringskansliet,
som har till uppgift att utarbeta ett juridiskt hållbart lagförslag. Men
lagförslaget skall icke blott hålla ett sådant mått. Det skall också ha en
chans att anammas av riksdagen. Fördenskull rensas förslaget från allehanda
stötande formuleringar, förses med ‘varmluft’, och framstår så oskyldigt och
välvilligt som möjligt. Om detta skett med skicklighet anammas förslaget och
utfärdas i slutändan som lag och intages i Svensk Författningssamling. Därefter
sätts lagen i tillämpning. Det är i tillämpningen som det framgår om lagen
motsvarar de syften den hade på partikonklavernas stadium. Om så är fallet har man
en hygglig bevisning om att just de då brukade formuleringarna var
lagstiftarens syfte, oavsett de uttunnade formuleringarna i riksdagstrycket.
I
förbigående kan det finnas skäl att påpeka att Barnkonventionen är en produkt
med en hel del sådana inslag. Konventionen är en socialförvaltningarnas produkt
; dess främsta galjonsfigur har varit Lisbet Palme, änkan efter statsministern
Olof Palme som föll för attentatsmannens kula 28.2.1985. Konventionen
tillvaratager i verkligheten socialtjänstemännens intressen lika mycket om icke
mer än de små barnens.[35] Den som vill angripa
ingrepp i respekten för familjelivet, som uppges grundade på hänsyn till
Barnkonventionen, har alltså anledning att undersöka dessa orsakssammanhang och
icke blott åtnöjas med påståenden att allt tjänar barnets bästa.
Socialtjänstemännen kan ha ett egenintresse i Barnkonventionens tillämpning.
I dessa sammanhang måste
ihågkommas att även advokater –
särskilt på mindre orter – kan ha egna intressen att bevaka som inte alltid
harmonierar med klagandens. Sedan det aktuella målet väl är överståndet skall
advokaten åter uppträda i samma domstol inför samma personer och med samma
myndighetspersoner (åklagare m.fl.) som motpart. Att ‘inte bränna sina broar’
blir lätt ett icke oviktigt hänsyn att taga,
förringande advokatens vilja att framställa obehagliga sanningar såsom
ägnade att förgifta den framtida atmosfären i hans egna domstolar och allmänt
förringa advokatens förmåga att vinna
domstolens öra.
Förstummade advokater är därför inte ett okänt fenomen
i Sverige, och för klagandens motpart kan det ofta vara frestande att spela på
den strängen. Ett klassiskt fall har tillhandahållits av den kände juristen och
skribenten Jesús Alcalá sedan domen fallit i målet Olsson I [36]. Alcalá utlät sig i Dagens Nyheter enligt följande:
En advokat, som … nu leder en rabiat kampanj för den oinskränkta
föräldrarätten, är känd för att hysa åsikten att varje socialt ingripande är
bevis för en diktatorisk stats klåfingrighet och övergrepp. Här finns en öppet uttalad
aversion mot sociala myndigheter och en hängiven övertygelse att barn är att
hänföra till privat egendom. Med advokater av den sorten är risken uppenbar att
omhändertagandemål – alltså mål där tvisten formellt uteslutande föreligger
mellan den enskilde och “staten” – blir veritabla hatkampanjer mot Sverige och
den svenska sociala modellen. Särskilt påtaglig blir denna kampanjkaraktär
förstås när målet drivs vidare till Europarådets organ.[37]
Government Agent Hans Corell försökte sig i samma
sammanhang på en grövre och mera direkt hotfull argumentering:
Vilken roll har ombuden i dessa mål, särskilt föräldrarnas ombud ? Skall de
försöka överbrygga eventuella motsättningar mellan föräldrarna och de sociala
myndigheterna eller skall de underblåsa dem? Här har jag anledning att instämma
i en hel del av vad Alcalá anser. Vi har till och med inom UD:s rättsavdelning
ställt oss frågan om gällande regler i förvaltningsprocesslagen är lämpligt
utformade när ett ombud kan agera på ett sådant sätt att klyftan mellan
föräldrar och myndigheter blir allt djupare.[38]
Vad som för en utomstående framstår som en ren
skrämseltaktik kan emellertid i och för sig återgå på en mera filosofiskt
uppbyggd föreställning om juridiken. I Corells fall torde så vara förhållandet.
Sin föreställning har han nämligen givit uttryck för vid förhandlingarna i
målet Rieme vs Sverige.[39]
I stället för att verkligen
försöka komma till grepps med detta problem [att hans dotter skulle lämna
fosterhemmet och återförenas med fadern] och att samarbeta med
socialmyndigheterna gjorde han svårigheter. Det kan vara så att det fanns en
viss animositet mellan herr Rieme och vissa tjänstemän på socialkontoret – det
vet jag inte – men som en vuxen så skulle han varit i läge att förstå denna
lilla flickas situation. Han borde ha tagit de nödvändiga stegen. Han borde ha
varit den som trädde tillbaka, om det fanns en konflikt, och sagt : OK. Jag
skall spela spelet i enlighet med Era regler.[40]
Corell synes sålunda icke
ha sett saken som en rättslig konflikt, utan som en fråga om befolkningens
inordnande under socialmyndigheterna i en slags naturgiven hierarki, en
uppfattning som förvisso motsvarade vad som lärdes ut av marxisterna på
socialhögskolorna på 1970-talet.
Det
kan i detta sammanhang vara av intresse att notera hur bevisningsfrågorna
rörande socialmyndigheternas syften hanterades i samma praktiska fall i
Strasbourg. Kommissionens delegat, den norska kommissionsledamoten Gro Thune,
ansåg sig nämligen vid den muntliga förhandlingen kunna hävda att det flyttningsförbud
som drabbat Riemes dotter verkställts med den uppenbara avsikten från de
sociala myndigheternas sida att icke behålla det i kraft bara en kort tid, utan
snarare tvärtom d.v.s. i uppenbar strid med lagstiftarens avsikt med institutet
(tillfälligt) flyttningsförbud.
Detta är alltså mycket klara verba beträffande
socialmyndigheternas syfte med ingripandet. Tyngden av delegatens uppfattning
av bevisläget skall också ses mot bakgrunden av att hennes kollega i
Kommissionen, det svenska justitierådet Hans Danelius, i sitt dissiderande
votum när Kommissionen beslöt sin Rapport, framhöll att
I avsaknad av annan bevisning,
måste det antagas att de [socialmyndigheterna] skulle varit beredda att vidtaga
vissa åtgärder i det syfte som anges i Socialnämndens memorandum, … i brist på
bevis om något inadekvat agerande från social-myndigheternas sida, finner jag
ingen grund för någon särskild kritik mot dessa myndigheter i förevarande fall.[41]
5.
Nödvändigt?
Ett påstående att
ingreppet icke varit ‘nödvändigt’ i termens mening i Europakonventionen måste
underbyggas. Bevisningen går ut på att ingreppet icke var nödvändigt, eftersom
syftet kunnat vinnas på annat sätt som icke ingrep i respekten för
familjelivet. Den klagande bör fördenskull tillhandahålla i sista hand konventionsorganen
men efter ikraftträdandet av SFS 1994:1219 redan de svenska domstolarna där
saken kan vara anhängig, utredning om dessa andra möjliga sätt. Har man
möjlighet att påpeka sådana andra sätt, är det felaktigt att icke göra det och
bara förlita sig på att de svenska myndigheterna själva på egen hand skall
komma på desamma.
6.
I ett demokratiskt samhälle?
Detta är ett rekvisit med
mycket breda svep. Tanken är att vad som kunde uppfattas såsom nödvändigt
ingrepp i ett icke-demokratiskt samhälle kanske inte skulle vara det i ett
demokratiskt sådant, där andra hänsyn – exempelvis till yttrandefrihet,
församlingsfrihet, fria val, ‘fair trial’ och respekten för egendomen – måste
tagas. Statsnyttan är icke ensamt avgörande i ett demokratiskt samhälle!
Detta rekvisit leder lätt till vidlyftiga
allmänfilosofiska resonemang redan av det skälet att själva termen
‘demokratiskt samhälle’ är så oklar. Det finns, särskilt i Sverige, en
vulgärpolitisk linje som i motsättning till det demokratiska samhället sätter ‘diktaturer’
och ‘totalitära’ samhällen utan vidare definition. Därmed avses vanligen
allenast att det föreligger en viss påfallande maktkoncentration i
samhällstoppen. Men mot en sådan koncentration finns i sig ingen invändning –
både fackföreningsrörelsen och näringslivet företer förbluffande sådana
koncentrationer – så länge som makten utövas med full hänsyn till de fri- och
rättigheter som listas i Europakonventionen. Man bör komma ihåg att dessa fri-
och rättigheter vunnit burskap på de upplysta despoternas tid då
maktkoncentrationen i dag klart skulle kallas ‘diktatur’ men var en diktatur
som respekterade medborgarnas fri- och rättigheter.
Isi Foighel rapporterar i anslutning till domen i målet Vogt vs BRD[42] att denna väckte stor bestörtning bland domstolsledamöter
från det gamla Socialistlägret.
Fru Vogt var lærerinde og
underviste i fransk og gymnastik i en lille tysk by. Efter at hun var blevet
fastansat som tjenestemand i 1984, medens den kolde krig endnu var på sit
højeste, anmeldte hun sin kandidatur til landdagsvalget for det kommunistiske
parti. Efter en årelang procedure – i hvilken periode hun fortsat underviste
børnene – blev hun afskediget efter reglerne om “Berufsverbot”. Som kommunist
opfyldte hun ikke kravet om loyalitet mod den vesttyske forfatning. For
Menneskerettighedsdomstolen gjorde hun gældende, at Tyskland ved at afskedige
hende havde krænket hendes ret til meningsfrihed efter artikel 10 i
konventionen.[43]
Så långt var allt väl.
Men Foighel kommenterar också Domstolens bekymmer :
Alle dommere var for så vidt
enige om, at det er enhver regerings vigtigste opgave at beskytte nationen mod
dens indre og ydre fiender. Dette har altid været accepteret, ligesom man har
accepteret, at regeringerne påtog sig at definere, hvem der var folkets fjender
og derfor fortjente at blive udskilt fra samfundet. … Nu oplevede man for
første gang, at en betydelig stormagt over for en juridisk domstol skulle føre
bevis for, at det af hensyn til nationens sikkerhed var nødvendig i et demokratisk samfund at afskedige en
folkeskolelærerinde og berøve hende hendes eksistensgrundlag. I en lang og
omhyggeligt formuleret dom fik hun med 11 stemmer mod 10 medhold. Hun har siden
fået en betydelig erstatning fra den tyske stat.[44]
Vad Domstolen underkände, det var sådant som man höll på
med varje dag i dessa länder sedan annus
mirabilis i uppfattningen att det europeiska rättssamhället som man
anslutit sig till just gick ut på att man skulle göra sig av med hela sin
marxistisk-leninistiska nomenklatura. Foighel
beskriver situationen :
Nogen tid efter dommen kom en af
mine østeuropæiske kolleger ind på mit arbejdsværelse. Han så ret så fortvivlet
ud. Han
ville gerne vide, hvad han skulle fortælle myndighederne i sit hjemland, efter
at domstolen nu havde slået fast, at det var en krænkelse af
Menneskrettigedskonventionen at fjerne en tjenestemand, fordi hun/han var
kommunist. “Men det at fjerne kommunister fra deres offentlige stillinger er
lige præcis, hvad vi gør i mit land for tiden!”[45]
Längre
ville Foighel icke gå i sin indiskretion. Men fallet är en erinran om vikten av
att lyfta fram och precisera motsättningen mellan Europakonventionens filosofi
och kommunistfilosofin i det gamla Socialistlägret. Sådant har i Sverige varit
tabubelagt alltsedan Palme-regimen kom till makten på slutet av 1960-talet och
just därför finns det skäl för en klagande att fördjupa sig i den och förmedla
sina utredningar till Domstolen, som lätt uppfattas som ett vänsternäste. Det
bör då icke försummas att erinra att Art. 17 på sin tid tillkom just för att
markera motsättningen till kommunisterna, och att det är ett felslut att tro
att denna artikelns funktion spelat ut sin roll i och med Socialistlägrets
kollaps och Sovjetunionens upplösning. Det var den marxistisk-leninistiska
filosofin i dess olika varianter som var oförenlig Europakonventionen, icke
Sovjetunionen som sådan. Försöken att göra gällande att Art. 17 numera skulle
rikta sig mot ‘rasism’ i stället får bemötas med skepsis. Det är den filosofiska motsatsställningen
saken gäller.
7.
Proportionalitetsprincipen
Den problematik som
utlöses genom frasen “nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” hanteras i
praktiken som en fråga om tillämpning av proportionalitetsprincipen.
Därmed avses att staten icke får avkräva den enskilde större uppoffringar än
som står i rimlig proportion till vad det statliga vinner på uppoffringarna.
Detta är ett ytterst betydande tillskott till svensk juridik som i sin helhet
torde kunna tillskrivas Europakonventionens inflytande. Saken kom till explicit
uttryck sedan konventionen förklarats gälla som svensk lagstiftning (SFS
1994:1219) men formuleringarna motsade icke att proportionalitetsprincipen
vunnit hävd långt dessförinnan.
I RÅ 1996 ref. 56
var den drabbade godsägaren Archibald Hamilton. Länsstyrelsen hade antagit en
naturvårdsplan som förbjöd plantering av skog på vissa natursköna ägor
tillhörande Hamilton. Hamilton angrep ingreppet i hans äganderätt med bl. a.
argumentet att om han underlåt att plantera skog och lät ägorna i fråga sköta
sig själva skulle marken ändå snart bli skog genom växande sly, s.k.
självföryngring. Regeringsrätten gav Hamilton rätt och samlade sig kring
följande uttalande :
Att en proportionalitetsprincip
har vunnit hävd i svensk rätt underströks också i den proposition som låg till
grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt
beslutade preciseringen av egendomsskyddet av 2:18 RF. Vid tillämpningen av
Art.1 i Första Tilläggsprotokollet har Europadomstolen konsekvent hävdat en
sådan proportionalitetsprincip.
I RÅ 1996 ref. 44 var den drabbade en fastighetsägare, Kristell
Johansson, som ägde strandfastigheten Märtinge i Trosa kommun. För stranden
gällde ett strandskydd om 300 meter och Kristell Johansson begärde dispens för
att få bygga fritidshus och uthus på strandremsan. Byggnadsnämnden hade
medgivit dispens, men Naturvårdsverket klagade och gjorde gällande att den
lucka i bebyggelsen som fanns på Kristell Johanssons fastighet hade ett
allemansrättsligt värde varför luckan borde bibehållas och dispensen vägras.
Saken kom till Regeringen och från Regeringen till Regeringsrätten på
rättsprövning. Enligt Regeringsrätten så förhindrade inte byggnadsåtgärderna
som var planerade i nämnvärd grad allemansrättens utövande, och i den mån ett
hinder av sådant slag kunde uppkomma fick det anses att det intresse som kan
skadas vore av ringa betydenhet i förhållande till ägarens intresse av att
kunna utnyttja sin fastighet. Kristell Johansson fick sålunda sin dispens.
Proportionalitetsprincipen är ett relativt tacksamt
klagotema för en klagande eftersom proportionsfrågan vanligen är så praktisk
och därmed också gripbar för de flesta.
8.
Diskriminering
Frågan om myndigheternas
syfte bakom ett visst ingrepp i respekten för familjelivet yppas ofta i den
formen att man kan misstänka ett diskriminerande
syfte. Diskriminering är ett modeord som det gått troll i. I
Europakonventionens sammanhang förekommer det i Art. 14 som i bedräglig
enkelhet bara föreskriver att
Åtnjutandet av de fri- och
rättigheter som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något
slag
Härefter följer en
uppräkning, ehuru icke en uttömmande sådan, av otillåtna syften med en
åtskillnad. Man räknar upp :
Kön, ras, hudfärg, språk, religion,
politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet
till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Själva ordet diskriminering
är emellertid ytterst mångtydigt. Det betyder att man behandlar lika ting
olika. Men alla saker är lika ur vissa synpunkter och olika ur andra. Även
mellan en elefant och en pannkaka förefinns den likheten att ingendera kan
klättra i träd. Uppenbarligen kan icke denna likhet leda till en förpliktelse
att behandla de två lika. Det centrala elementet i diskriminering blir därför
“justification”, är olikbehandlingen ‘befogad’? Det måste tydligen avgöras helt
utanför artikelns lydelse.
Det finns m.a.o. befogad diskriminering – laga
diskriminering. All olikbehandling är inte konventionsvidrig och ett ingrepp i
en konventionsskyddad rättighet är inte olaga diskriminering, även om den gör
skillnad på folk och folk, om myndigheterna har ett befogat syfte med
olikbehandlingen. Visserligen säger artikeln att man inte får göra åtskillnad
mellan människor på grund av deras förmögenhet, men ingen behöver ha levt länge
i kungariket för att inse att den svenska skattelagstiftningen gör just det.
Visserligen säger artikeln att man inte får göra åtskillnad mellan människor på
grund av deras språkkunskaper, men det säger sig självt att den som inte kan
språket är oduglig i flertalet sammanhang där man måste kunna kommunicera med
folket som talar det språket.
När
det gäller ingrepp i familjelivet är det vanligt att myndigheterna vägrar att
taga hänsyn till t.ex. religion, politisk åskådning och nationell härkomst,
förhållanden som gärna präglar attityden mellan föräldrar och barn. Man
åberopar bara den svenska lagstiftningens formella lydelse. Men den som inte
från barnsben utsatts för den svenska indoktrineringen att det är otillåtet att
ge barnet en fysisk tillrättavisning och t.o.m. att ärekränka det, ser
naturligtvis ingen anledning att avvika från hur man skött sådana saker under
inflytandet av den egna religionen, den egna politiska åskådningen, och de egna
nationella traditionerna. Huruvida myndigheterna som insisterar på den svenska
aga-lagstiftningens egendomligheter utan hänsynstagande till religion, politisk
åskådning och nationell härkomst därigenom gör sig skyldiga till ingrepp i otillåtet
diskriminerande syfte är uppenbarligen en tveksam fråga som är helt öppen för
de klagandes argumentering. Det finns ingen utredning värd namnet som visar att
denna svenska lagstiftning haft några som helst positiva effekter (t.ex. för
barnens del), däremot går det lätt att visa att den haft högst olyckliga
effekter just vad gäller respekten för familjelivet som brutits sönder av
myndigheternas ingrepp.
Den
svenska regering som kriminaliserade föräldrarnas ärekränkning av barnen levde
uppenbarligen i en helt annan värld än vanliga föräldrars, som då och då anser
sig behöva huta åt barnen med ett kraftuttryck eller två. Att ungarna kan få
rikligt med stryk av sina jämnåriga på skolgården, men inte skall behöva tåla
en hurril av föräldrarna är en uppfattning vars förankring i verkligheten med
skäl kan ifrågasättas. Att ett bussbolag inte vill ha mer än en viss andel av
svartmuskiga invandrare i sina bussar , om en större andel invandrare får
enorma förseningar som konsekvens vid gränspassagerna därför att folk med
sådant utseende är kända för att smuggla, är lika begripligt och befogat som
att myndigheterna baserar sina skatteskalor på förmögenheternas olika
storlekar. Om det föreligger en objektivt godtagbar grund för olikbehandlingen
är det fråga om laga diskriminering,
eljest icke.
Klagande
som anser att respekten för deras familjeliv kränkts av ett visst
myndighetsingripande har alltså skäl att uppmärksamma denna aspekt som ger rikt
underlag för argumentering. En sådan argumentering bör förstås anföras redan
inför de svenska instanserna för att man med övertygelsekraft skall kunna hävda
den inför konventionsorganen i Strasbourg. Att man i svenska domstolar måhända
markerar missnöje med framförda sanningar får tas med ro. Den svenska rättens europeisering
fortsätter sådana humörsyttringar oansett.
9.
Värderingar
Europadomstolen är en
domstol för hela Europa och skall i princip anlägga lika synsätt oavsett
varifrån i Europa klagomålet emanerar. Uppgiften är bekymmersam därför att
Europa är icke enhetligt, framför allt icke på familjelivets område.
‘Sosse-svenskar’ – om jag får kalla dem så - skiljer sig i grundläggande
hänseenden från katolska sydeuropéer i sin syn på familjelivet. ‘Den heliga
familjen’ med jungfru Maria som centralgestalt har i Sydeuropa ett självklart
värde och familjen en självklar struktur som förvisso icke är utan sina problem
men som har en flertusenårig framgångsrik historia. Den familjeuppfattning,
eller snarare brist på familjeuppfattning, som präglar framför allt det
aktuella svenska samhället, är något helt annat. Det är en biprodukt till
socialisternas idéer om familjen som det stora hindret för samhällets
avancemang till den kommunistiska utopin. När familjenamnen avskaffades i det
kommunistiska Mongoliet, så att alla bara hade ett förnamn, var detta ett
försök att bryta sönder och upplösa alla tidigare familje- och släktband som
upplevdes som hot eller hinder för samhällets omvandling till den perfekta
‘klasslösa’ samhällsformen. Efter annus
mirabilis då myndigheternas hotfullhet och sanktionsapparat gått upp i rök,
kastade sig alla in i släkt- och familjeforskning för att utröna generationerna
bakåt i tiden och förhoppningsvis kunna göra gällande släktskap med den store
Djingis Khan.[46]
Isi Foighel har i en indiskretion rörande synsätten i
målet Kroon vs Nederländerna[47] röjt en konfrontation
mellan södra Europa och norra vad gäller den gamla satsen pater est quem nuptiae demonstrant. I nederländsk familjerätt kunde
tillämpningen av denna maxim allenast angripas av fadern själv. Han ensam hade
talerätt, men det var modern, fru Kroon som ville få ett nytt barn i ett nytt
samboförhållande registrerat såsom fallet efter den verklige fadern och icke
efter pater est-regeln som barn till
en äkta man som för länge sedan försvunnit ur hennes liv. I Strasbourg gjordes
gällande att detta var könsdiskriminering
och så fann majoriteten. Foighel
beskriver läget.
I en skarp dissens tog min
spanske kollega afstand fra flertallets afgørelse. Da vi havde et usædvanlig
godt og varmt kollegialt forhold i domstolen, benyttede jeg senere lejligheden
til at spørge ham, hvorledes han kunne acceptere, at moderen ikke havde samme
ret som faderen til at anfægte pater
est-regelen. Han så mildest talt forbløffet på mig og sagde, at det var da
et mærkeligt spørgsmål : “Faderen havde den ret, fordi han var fader, og
moderen havde ikke den ret, fordi hun var moder!” Så enkelt var det. Og han
tilføjede, at i hans land, Spanien, var fundamentet for samfundets opbygning
familiens autoritet, og det vil sige faderens autoritet. Denne autoritet ville
blive nedbrudt, hvis nogen – bortset fra ham selv – kunne anfægte faderskabet
til familiens børn. Den biologiske sandhed var i denne forbindelse uvigtig.[48]
Jag har i annat sammanhang försökt mig på att analysera
skillnaderna i familjeuppfattning mellan det romersk-katolska Europa och
rådande svenska synsätt sådana de kommit till uttryck i offentlig svensk
dokumentation.[49] Underlaget för studien
var den katolska rättighetsläran, sådan den kommit till uttryck i påvestolens
ställningstaganden under påven Johannes Paulus II, särskilt Chartan över familiens rättigheter.
Såvitt jag kunde se var dess budskap i hög grad riktat mot den dåvarande
kommunistregimen i Polen, som denne polske påve själv upplevt, och vars läror
om familjen med kraft försökt förgöra den katolska familjen såsom kärnan i
motståndet mot kommunismen. Med den betydande släktskap som föreligger mellan
den svenska socialbyråkratins världsuppfattning och samma kommunistiska läror,
är det sannolikt att den världsuppfattning som yppas rörande hemundervisningen,
religionsundervisningen, barnagan, barnomhändertagandena enligt LVU, icke
automatiskt värderas positivt bland de katolskt inspirerade domarna i
Strasbourg. Det finns alltså skäl att tematisera dessa frågeställningar när man
vänder sig till den Europeiska Domstolen med klagan över ingrepp i respekten
för familjelivet.
10. Avslutning
I det föregående har
analyserats vad som krävs för att få rätt, när man anser att ett
myndighetsingrepp kränker respekten för ens familjeliv. Det torde ha framgått
att frågeställning är i hög grad av teknisk natur, mycket mera teknisk än
flertalet klagande kanske insett. I många fall har deras bristande insikt fått
till följd också oförmåga att göra sig gällande inför konventionsorganen i Strasbourg.
Man har helt enkelt inte vetat vad som skulle sägas. Den nu lämnade utredningen
har förhoppningsvis lämnat viss vägledning till de klagande rörande vad de bör
uppmärksamma och vad de bör säkra bevisning om. Socialbyråkratin som normalt är
den reella motparten i dessa mål uträttar förvisso åtskilligt nyttigt men den
bär också på en marxistisk ballast från det formativa 1970-talet som i mångt
och mycket är oförenlig med det fria rättssamhälle som Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna står för. Det torde icke vara till någons skada om den
problematiken lyftes fram inför konventionsorganen i Strasbourg och det finns
kanske anledning att tro att det ofta kan vara till nytta för svenskarna och
deras familjer.
Europadomstolen – Domar och beslut I
LVU-mål mot de nordiska länderna
Omhändertagande och mänskliga rättigheter
EU, Europadomstolen och skyddet för privatlivet
Tillbaka till NKMR:s symposium 2001
[1] Här har jag replierat på översättningen i den
fickupplaga av Europakonventionen på svenska som utgivits av Institutet för
offentlig och internationell rätt (IOIR), IOIR nr 53, 3 upplagan (1997). Texten på de auktoritativa språken lyder
som följer :
Engelska
2. There shall be
no interference by a public authority with the exercise of this right except
such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society
in the interests of national security, public safety or the economic well-being
of the country, for the prevention of disorder or crime, for the protection of
health or morals, or for the protection of the rights and freedoms of others.
Franska
2. Il ne peut y avoir ingérence d’une autorité publique dans l’exercice de
ce droit que pour autant que cette ingérence est prévue par la loi et qu’elle
constitue une mesure qui, dans une société démocratique, est nécessaire à la
sécurité nationale, à la sûreté publique, au bien-être économique du pays, à la
défense de l’ordre et à la prévention des infractions pénales, à la protection
de la santé ou de la morale, ou à la protection des droits et libertés
d’autrui.
[2] Isi Foighel, “Menneskerettighedsdomstolen i
Strasbourg”, i Garde, Larsen &
Pedersen : Dommeren i det 20. Århundrede,
Jurist- og Økonomforbundets Forlag 2000, s 621-631, på s 626.
[3] Sunday
Times vs United Kingdom, 2 EHRR 245.
[4] Det vittnesbörd som avgivits av Emily von
Sydow rörande hur man såg på saken på Svenska
Dagbladet under hennes anställning där i början av 1980-talet kan betraktas
som representativt. Se Emily von Sydow, När
Luther kom till Bryssel. Sveriges första
år i EU (Arena 1999), s
202.
[5] Så Sture Petrén, Love Kellberg och Hans Danelius
(dock att den sistnämnde när protesterna i Strasbourg blev alltför högljudda i
stället kreerades till ambassadör i Haag).
[6] De första 30 åren dominerades
konventionssystemet av de skandinaviska staterna. Före 1954 var de 4 av 8,
intill 1958, 4 av 13, och beträffande den individuella klagorätten var man 4 av
9. Skandinaver hade uppdraget som Presidenter i Kommissionen de 10 åren mellan
1962 och 1972, och därefter de 14 åren mellan 1982 och 1996. Presidentskapet i
Domstolen tillföll samma grupp mellan
1985 och 1998.
[7] Church
of Scientology and Jansson vs Sweden, Appl. 7805/77, 1979 22 ECHR YB 244,
19 ECHR DR 68, på s 71.
[8] Kommissionens beslut om icke-upptagande till
sakprövning, vari ifrågavarande rättsutredning fått en fyllig spegling, har publicerats
i svensk översättning i häftet : E-metermålet. Europakommissionens
avgörande (1980).
[9] Sporrong
and Lönnroth vs Sweden, dom i skuldfrågan, 23.9.1982, 5 EHRR 35 ; avgörande i skadeståndsfrågan, 18.12.1984, 7
EHRR 256.
[10] Jfr Wiweka Warnling Nerep, “Rättsprövning av
förvaltningsbeslut”, Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s 83 vid not 84.
[11] Ekbatani vs Sweden, 13 EHRR 504.
[12] Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Femton år
efteråt”, Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1970 s 451-458, på s .
[13] Swedish Engine Drivers’ Union vs Sweden, 1 EHRR 617, 19 ECHR YB 478.