Politisk välfärd eller politiskt våld?

En studerande i årskurs 3 vid Polhemsgymnasium i Göteborg har skrivit den här artikeln. Artikeln, som är en skoluppgift, skrevs den 25 oktober 2001. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Att omhänderta barn är ett djupt ingrepp i familjens privatliv. I Sverige finns för närvarande 18 000 barn placerade i sk familjehem (fosterhem).

En del av barnen är ”frivilligt” placerade (föräldrarna har gått med på omhändertagandet, ofta under hot om tvång), andra är tvångsomhändertagna.

”Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst” skriver Sven Hessle, professor i socialt arbete, i en debattartikel på www.nkmr.org.

Tvångsomhändertagande av barn har möjliggjorts genom att Riksdagen och Regeringen har beslutat att socialtjänsten ska ge barn som har det svårt samhällsvård. Lagen LVU (Lagen om Vård av Unga) ger socialtjänsten rätt att gå in i familjer och separera barnen från sina föräldrar och släktingar. Barnen placeras i fosterhem som ligger långt bort ifrån deras föräldrar. De tvingas byta skola och förlorar kontakten med släktingar och vänner. Fosterhemmet får mycket pengar för att ta emot ett omhändertaget barn. Socialtjänsten väljer att placera barnen bland främmande människor framför att låta dem bo hos släktingar. Ulla Wall fd skolkurator, beskriver LVU som barnmisshandel i lagens namn.

Kerstin Wigzell generaldirektören på Socialstyrelsen, skriver i två debattartiklar i DN och på www.sos.se (den 2 oktober 2001) om samhällsingripanden i familjer genom tvångsomhändertagande av deras barn. I DN-artikeln skriver Wigzell att ”en tredjedel av fallen misslyckas”. Anledningarna till att en tredjedel av fallen misslyckats, förklarar hon, är att barnen rymt tillbaka till sina föräldrar eller vägrat att stanna kvar. Det händer också att fosterfamiljen tröttnat. Vid släktplaceringar misslyckas endast 4% av fallen enligt uppgifter från ”mormorsupproret”. På Socialstyrelsens hemsida skriver Wigzell att ”samhället måste bli en bättre förälder”. Ett samhälle är ett samhälle och en förälder är en förälder. Det är två helt skilda saker. Samhället ska inte ta över föräldrarollen utan underlätta den för den enskilda individen.

Kan en fosterförälder mot betalning ge samma kärlek som barnets egen förälder? En förälder älskar sina barn oavsett hur de är, ful som dum, tjock som smal, utan betalning. Barnen får trygghet av att vara i sin egen familj med syskon och släktkontakter. ”Blod är tjockare än vatten” skriver Hans Hjortsjö i Tidningen Släktdata. Man kan inte köpa kärlek för pengar. Det är svårt för ett barn att anpassa sig till en helt ny miljö där de förlorat kontakten med alla människor som de tidigare känt. Konflikter uppstår då fosterfamiljen som inte uppfostrat barnet måste leva med det.

FN’s barnkonvention säger att ”Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller korrespondens” (artikel 16). Konventionen kräver också att allt som görs måste vara för barnets bästa (artikel 3), och att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (artikel 12).

Ett tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering är inte nödvändigtvis för barnets bästa. Risken för misshandel, sexuella övergrepp och andra rättsövergrepp är större i ett hem där barnet inte har sin egen förälder. Socialtjänsten lyssnar emellertid inte på barnets åsikter eftersom de har tolkningsföreträde och kan bestämma att barnet har det dåligt och måste flytta från sin familj.

Socialtjänsten har rätt till ingripanden utan att ens veta med säkerhet om problem finns i familjen. Det finns en lag som säger att socialtjänsten ska undersöka om barnet kan tas emot av släktingar men släktplaceringar är mycket sällsynta, de försöker inte ens ta reda på om det finns möjlighet till det. I en intervju i Året Runt nr. 42 säger Kerstin Wigzell att lagen ännu inte slagit igenom. Lagen finns ändå sedan 1997.

Samhällets myndigheter borde inte ingripa och tvångsomhänderta barn utan att starkt vägande skäl finns. Många omhändertaganden görs idag på misstankar om att det finns problem i familjen. Europadomstolen har funnit Sverige skyldigt för att ha kränkt barns mänskliga rättigheter på grund av att myndigheterna har tvångsomhändertagit dem och placerat dem i fosterhem. I juni 2000 betalade Sveriges regering 2.1 miljoner kronor i skadestånd till en familj vars barn var onödigt omhändertaget. I måndagens GP (den 21 oktober 2001) finns en artikel om en familj i Strömstad som kräver 2.6 miljoner i skadestånd av samma anledning. Detta är en mycket onödig belastning för skattebetalarna.

Barn bör inte omhändertas och placeras i fosterhem så länge det finns släktingar som är kapabla och villiga att ta hand om barnet. Anthony Curry, socialnämndens ordförande i Bergsjön menar att problemen i familjen oftast är ekonomiska. En lösning vore att ge familjen mer pengar så att de kan hålla ihop. En bråkdel av pengarna som går till fosterhemmen idag skulle ge bättre levnadsvillkor för de drabbade familjerna. Om barnet absolut måste placeras utanför sin familj bör det ske inom släkten. Det borde vara socialtjänstens plikt att i första hand ta reda på om det finns möjlighet till släktplacering. Sverige skulle bli ett lyckligare och mer mänskligt samhälle och kanske till och med ett föredöme för andra länder.

Tillbaka till artikelindex