Pia
Degermark
–
Det går alltid att komma tillbaka
Av
Pia Lundgren
Foto
Peter Knutson
|
|
"Jag tänker inte ge upp kampen om mitt
barn"
Vi
minns Pia Degermark som den väna flickan i filmen Elvira Madigan. 17 år gammal
blev hon
världsberömd
Och dessutom hade hon haft en romans med kungen. På ytan var hon en glamourös
jetsetpingla men bakom fasaden dolde sig stora tragedier. Anorexi, droger och
till slut fängelse. Men i dag är Pia Degermark äntligen på rätt väg.
–
Jag har fått tillbaka mitt förtroende för människor.
– Jag tror kanske att jag hade
fått ett snällare liv om jag inte hade gjort Elvira Madigan, säger Pia Degermark. Då kanske jag hade
sluppit anorexin, överaktiviteten och missbruket.
Och i nästa andetag:
– Men man kan egentligen inte
ångra någonting.
Hon föddes i samhällets toppskikt
och rasade ända ner i dess botten. Hon har varit nere i helvetet och vänt. Men när
ho n nu öppnar dörren till sin lägenhet i Hägerstensåsen utanför Stockholm, ser
hon fräsch och välmående ut. Hon har kvar de vackra ansiktsdragen man minns
från Bo Widerbergs film, fast Elvira
Madigans stora, troskyldiga ögon har ersatts av en blick som präglats av såväl
dekadent jetsetliv som hemlöshet och skitiga knarkarkvartar.
Där finns en sorg. Men också en
glädje över att trots allt vara vid liv. Där finns ett skratt som lurar i
ögonvrån.
– Livet förbättrades betydligt
för fem, sex år sedan när jag började i kognitiv terapi hos min psykiater och
fick en nära kontakt med min mamma igen, säger hon. Jag har fått tillbaka mitt
förtroende för människor och brutit mönster som inte varit bra för mig.
Nu ställer hon ut konsthantverk i
form av prydnadskuddar på ett galleri i Stockholm. En positiv comeback - visst.
Sist man kunde läsa om Pia i tidningarna handlade det om ersättning från
trafikförsäkringsföreningen, 630 000 kronor för förlorad arbetsinkomst som
tingsrätten tilldömt henne efter en bilolycka 1995. Den krossade hennes högra
ben.
Trafikförsäkringsföreningen har
överklagat domen och Pia har ännu inte sett skymten av några pengar. Det
senaste året har hon varit sjukskriven, men dessförinnan jobbade hon som
kulturassistent på Idrottsrörelsens studieförbund i två år.
– Men jag vill jobba med
konsthantverk, säger hon. Jag har ingen lust att vara anställd och tvingas
infinna mig på jobbet klockan åtta på morgonen.
Hon kryssar mellan kuddarna i
lägenheten, pekar och säger:
– Det där är teaterapan, den här
kudden symboliserar mamma och den i hörnet ska Ann Zacharias få. Vi har känt varandra i 20 år men började umgås
först i höstas. Mellan oss finns ingen avundsjuka eller konkurrens – hon är en
kär vän!
Två gigantiska fåtöljer dominerar
vardagsrummet. Pia serverar te och bullar och slår sig ner i den med nålar på
armstödet. Kuddkonsten har hon hållit på med några år. Överaktiviteten har satt
sina spår…
– Det har gett mig utlopp för min
kreativitet, men också varit nödvändigt eftersom jag måste sysselsätta
händerna.
Hon har ständig, svår värk efter
trafikolyckan och säger att det enda som lindrar plågan är att simma.
– Så det gör jag nästan varje
dag. Simhallen här i Hägersten är Stockholms bästa och en av anledningarna att
jag valde att skaffa bostad här för två år sedan.
Hennes gudfar hjälpte henne med
pengarna som krävdes för att hon skulle få ett kontrakt på lägenheten..
Pia ger ett intryck av att
samtidigt vara fem, femton och femtio år gammal, ett barn – en förvuxen
tonåring i en mogen kvinnas kropp.
Hurdan var Pia som barn? Frågade
en engelsk journalist Pias mamma efter framgången med Elvira Madigan. ”Pia was
never a child”, svarade hennes mamma. Pia var aldrig ett barn.
– Det blev bara inte så, säger Pia.
Jag har alltid varit enveten. Redan som sexåring, tvingade jag min mamma att
lägga in mig på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus för att jag ville banta. Det
tog lång tid för mig att lära mig leka, vara barnslig och testa gränser.
– Och jag har vuxit upp i en
otroligt skyddad miljö, fortsätter hon. När jag var tio år flyttade vi till
Schweiz, utom min äldre bror som då gick på Sigtuna internatskola. Först fick
jag gå i byskolan i två år, sedan placerades jag på ett flickinternat.
Pia berättar att hon och hennes
två bröder var oerhört privilegierade materiellt. Hon fick vad hon pekade på,
bara inte den trygghet hon behövde. Familjen var splittrad, det fanns ingen
riktig sammanhållning eller tydlighet i kommunikationen utan mest dubbla
budskap.
– Men jag fick mycket kärlek av
mamma!
Hon och Pia har en nära och bra
kontakt än i dag. De har firat jul och nyår tillsammans i Luzern, Schweiz, där
Pias mamma bor och dit kom också Pias son Cesare,
31, som hon fick under äktenskapet med Pier
Caminneci.
När de gifte sig 1971var han
arvtagare till Siemensmiljonerna, frånskild tvåbarnsfar och beryktad europeisk
playboy. Det var ett sagolikt bröllop med bland andra Christina Onassis och dåvarande kronprins Carl Gustaf som gäster och 8 000 dekorationsnejlikor i fyra
olika färger som flugits in från Cannes
Pia hade då varit dödssjuk i
anorexi, hetsätit men åtminstone tillfälligt tillfrisknat från sina
ätstörningar, tagit studenten med lysande betyg och hunnit spela in ytterligare
två filmer, även om ingen av dem var i klass med ”Elvira Madigan”.
–Pappa tog hand om alla pengar –
det var hans sätt att kontrollera mig.
Pia berättar att hennes pappa var
alkoholist och när han drack förvärrades hans svartsjuka. Han behandlade henne
inte som sitt barn, utan som sin kvinna.
– Han stod inte ut med min man,
så när jag gifte mig skilde han sig från mamma. Till slut var också Pier så
alkoholiserad att jag var tvungen att lämna honom.
De levde ett förmöget jetsetliv,
ljusår från den stilla förortstillvaro som nu präglar Pias vardag. Pia och Pier
umgicks då i ett gäng på 25 – 30 europeiska celebriteter som kunde hyra jetplan
för att komma i tid till en fest.
Efter skilsmässan bodde Cesare
kvar hos sin pappa i Tyskland. Hon pratar om sonen med stor ömhet och kärlek.
De träffas ett par, tre gånger om året men pratar med varandra i telefon varje
vecka.
– Han är mycket social, jovialisk
och otroligt kärleksfull men samtidigt förnuftig. Cesare är väldigt omtänksam
och mänsklig. Han har pluggat juridik och jobbar som fastighetsmäklare, och han
har nyligen fått en ny flickvän – jag ser fram emot att få bli farmor så
småningom!
Äldste
sonen var med när Robbin föddes
Jag
tänker inte ge upp kampen om mitt barn
Pia säger att det var svårt att
lämna honom när hon återvände till Sverige. Hon kände sig som en dålig mor. Men
den gången valde hon själv att låta pappan ta hand om sitt barn. Sonen Robbin, i dag elva år, togs däremot
ifrån henne av de svenska sociala myndigheterna mot hennes vilja.
– Sedan tio år tillbaka får jag
bara träffa honom tre timmar, en gång i månaden. Robbin placerades hos en
fosterfamilj när han var liten och fosterpappan är alltid med när vi träffas.
Jag har kämpat i alla instanser för att få vårdnaden. Jag har haft rena papper
i sex år och tar inte längre amfetamin men jag har fått en stämpel som jag inte
har gjort mig förtjänt av.
Bakgrunden och förklaringen till
denna stämpel är att livet spårade ur.
När Pia återvände till Sverige
hade hon träffat en ny man, tillsammans drev de ett konferenscenter på
Djurgården. Men förhållandet tog slut, hon åkte till USA ett år och jobbade
bakom kulisserna i filmbranschen. Då provade hon amfetamin för första gången.
– Det dämpade min överaktivitet
och jag tog det för att orka leva en dag till, förklarar hon. Det fanns inget
alternativ, jag hade tagit livet av mig annars.
Väl hemma i Sverige igen
engagerade sig Pia i Anorexia-stiftelsen. Det var i slutet av 80-talet.
– Det tog för mycket kraft. Jag
var väl för förstående och när en av tjejerna dog orkade jag inte längre.
1991 blev Pia dömd till fjorton
månaders fängelse för bland annat narkotikabrott, våld mot tjänsteman och grovt
bedrägeri – hon hade lyckats få ut pengar från sin pappas bankkonto och blev
anmäld av hans nya fru. I samma veva träffade hon Janne, en kriminell missbrukare, blev kär och 42 år gammal gravid
med Robbin.
När han föddes var Pias mamma och
Cesare med.
–
Det var fantastiskt! Även denna gång blev det ett kejsarsnitt, men jag
var inte sövd, kunde se alltihop och kände bara fullkomlig lycka.
Men Pia och Janne åkte in på
häktet igen, fick familjevård, men Robbin omhändertogs av de sociala
myndigheterna. När Pia hittade sin tolv månader gamla bebis på Helsingborgs
lasarett, tog hon honom i famnen, hoppade ut genom fönstret och flydde med
honom till Helsingör. Där fick de tre månader tillsammans innan en bekant
lämnade över Robbin till polisen.
Pia började injicera amfetamin
när sonen omhändertogs och har därför drabbats av hepatit C. Nu ska hon genomgå
en tuff medicinsk behandling för sjukdomen. Biverkningarna liknar dem man får
av cellgiftsbehandling, men hon är fast besluten att genomföra den.
– Socialen har lovat
fosterfamiljen att de ska få behålla Robbin tills han fyllt 18 år och han
älskar dem gud ske lov, men jag tänker inte ge upp kampen om mitt barn.
– Han är en porslinspojke, säger
Pia när vi förflyttat oss till hennes stamkrog på torget.
– Robbin har en ren själ jag
känner ju inte honom så mycket – vi går oftast på bio när vi ses och då kan man
inte prata ordentligt. Men han är inte längre lika orolig när vi träffas och
eftersom han har fått en tjej, har han blivit av med sin skräck för
tjejbaciller – så nu kan jag krama och pussa på honom lite mer.
Det finns ingen ny man eller
kärlek i Pias liv just nu. Det är bara Robbin som gäller, säger hon.
Pia tänder lustfyllt en cigarr och
två gubbar längre in i lokalen vrider nacken ur led, pekar och viskar: ”Är inte
det där Pia Degermark”.
– Jag blir ofta igenkänd, säger
hon – samtidigt belåten och besvärad.
Men vännerna från förr har
försvunnit. De slutade höra av sig när Pia hamnade i häktet.
– De vågade väl inte hålla
kontakten då, säger Pia. Sen tror jag också att många varit avundsjuka och
tyckte det var rätt åt mig, eftersom jag haft det så ”lätt” – som kungens gamla
flamma och 17-årig världsberömd filmstjärna alltså. Jag har känt av deras
illvilja.
– Men mitt liv har bara handlat
om att överleva, fortsätter hon. Jag har klarat av det tack vare min
övertygelse att det finns ett annat liv, att det går att komma tillbaka, eller
till något bättre. Sen har det hjälpt att jag idrottat mycket och att jag
njuter så mycket av naturen. När jag var som mest deprimerad såg jag inga
färger, nu kan jag se alla nyanser och skiftningar. Vet du förresten hur många
färger som finns i en tall?
Ingen aning, men nog är det sant
som Pia säger att det finns mirakel…
Hon ler.
– Jag lever ju. Och jag kan
skratta!
|
Pia
Degermark Ålder: 54. Familj: Sönerna Cesare,
31, och Robbin, 11. Bor: Lägenhet i Hägersten. Arbetar som: Konstnär. Gör på fritiden: Simmar, ser på film,
läser böcker. |