Personuppgiftslagen. Jur. kand., med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför Kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000

För några månader sedan blev jag uppringd av ordföranden i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter, NKMR. Jag sitter i styrelsen för den kommittén. Ordföranden berättade att NKMR hade blivit anmäld till Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen.

Och det var första gången jag hade anledning att försöka sätta mig in i den märkliga lag som heter Personuppgiftslagen. Jag tycker att mycket talar för att vissa delar av den lagen har så att säga smugits på det intet ont anande svenska folket.

Hur frihets- och rättighetsinskränkande vissa delar av Personuppgiftslagen är hade jag på intet sätt förstått förut.

Och då är jag ändå jurist. Jag är jurist och har en juridisk byrå i Göteborg, specialiserad på medicinskt juridiska ärenden. Och eftersom i många LVU-mål, alltså mål om tvångsomhändertaganden av barn, det är involverat medicinska och pseudomedicinska frågeställningar har jag haft många LVU-mål. Och som ombud för de föräldrar, som blivit fråntagna sina barn, har jag fört flera sådana mål till Europadomstolen i Strasbourg. Och där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Personuppgiftslagen trädde i kraft 24 oktober 1998. Den ersatte den gamla Datalagen som kom år 1973. Datalagen var alltså stiftad på en tid, då Internet inte fanns.

Datalagen upplevde jag i min juridiska verksamhet som en rättighetslag. Enligt 10 § Datalagen hade den enskilde rätt att på begäran en gång om året kostnadsfritt få uppgift om vad som fanns om honom i visst dataregister.

Jag använde mig av det i mitt arbete ganska ofta. Till exempel när det kom en klient till mig för att han trodde att hans pension var felaktigt uträknad. Vi kunde kostnadsfritt skaffa fram uppgifter om vad som fanns registrerat om honom i Riksförsäkringsverkets register.

I Personuppgiftslagen finns ett förbud mot att registrera människor i ett dataregister utan deras samtycke. Jag menar att i praktiken efterlevs den lagen inte. Och den bristande efterlevnaden beivras i stor utsträckning inte.

Har Ni till exempel varit med om att när Ni kommer som patient till ett sjukhus att får frågan: "Tillåter Du att vi registrerar Dig i vår dator?"

Nej, den frågan har Ni nog inte fått. Men gör så att Ni skriver till dels sjukvårdshuvudmannen i Ert landsting, dels till Socialstyrelsen och be att kostnadsfritt få utdrag om Er själv ur deras samtliga dataregister. Ni kommer att bli förvånade över att se i hur många register Ni finns även Ni som inte alls varit storkonsumenter av sjukvård.

Men om den enskilde lämnar sitt samtycket så möter dataregistrering respektive utläggande på Internet inget hinder. Utom när det gäller just den § i Personuppgiftslagen som jag blivit ombedd tala om här idag, nämligen 21 §. Då råder nämligen förbud lägga ut på Internet även med den enskildes samtycke. Märklig § som handlar om ett förbud för annan än myndighet att behandla personuppgifter som rör bland annat domar i brottmål eller administrativa frihetsberövanden, jag kommer strax till mer om det.

I ett land med yttrandefrihet och meddelarfrihet som Sverige enligt grundlagen är, så skall enligt min mening gränserna vara mycket vida för att yttra sig och för att sprida sina åsikter och sitt budskap.

Det är ju inte förbjudet att skriva en annan persons namn i en bok eller i en tidningsartikel. Den rätten begränsas ju bara av de lagar vi har om förtal och liknande.

Varför skall det då vara förbjudet att nämna en persons namn på Internet enligt Personuppgiftslagen? Är det inte en form av klasslagstiftning? Den som är stark nog och har kapital nog att ge ut en tidning får yttra sig. Men den svage och fattige, som själv eller genom vänner för en ringa penning får tillgång till Internet, hans yttrandefrihet inskränkes.

Internet har ju inte funnits så länge. Jag minns när jag för några år sedan blev uppringd av en känd norsk författarinna, fil.dr Marit Wang. Hon och jag är goda vänner och vi har lärt känna varandra genom att vi bägge arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Att Marit Wang kom att intressera sig för den saken och skriva flera böcker om den saken berodde på att norska socialmyndigheter gav sig på några av hennes barnbarn och försökte tvångsomhändertaga dem. Marit Wang har varit en flitig debattör om de här sakerna i Norge.

Med både Marit Wang och jag har haft stora problem med att det varit svårt att förmå tidningarna att publicera våra debattartiklar om onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Debattartiklar där vi skildrar verkligheten till exempel hur vanliga skötsamma föräldrar blir fråntagna sina barn, bara för att de råkat komma i konflikt med en socialsekreterare. Eller vi skildrar sanningen om fosterbarnsbusinessen, där barn blivit en handelsvara i händerna på penninghungriga fosterföräldrar och maktberusade socialsekreterare.

Och för några år sedan ringde mig alltså författarinnan Marit Wang och hon var entusiastisk: "Siv, vet Du vad ett av mina barnbarn har berättat för mig. Det finns något nytt som heter Internet. Man kan skriva en sak på sin dator och sedan kan alla i hela världen, som har Internet läsa det. Vilken fantastisk möjlighet för oss att tala om för hela världen hur svenska och norska myndigheter tar barn från föräldrar helt utan tvingande skäl."

Ja, jag tyckte det lät alldeles fantastiskt, nästan för bra för att vara sant. Nu skulle inga debattsideredaktörer kunna censurera vårt budskap.

Och så kom då denna internetexplosion, eller vad man nu skall kalla det, när på några få år halva svenska folket har tillgång till Internet.

Och jag tror faktiskt att det var detta att den vanliga människan plötsligt kan meddela sig med hela världen, som gav den svenska regeringen kalla fötter och kom den att stifta denna egendomliga lag som kallas Personuppgiftslagen.

Den skall begränsa den vanliga människans möjligheter att sprida vissa för regeringen misshagliga budskap. Ungefär som när diktaturstater förbjuder privatpersoner att inneha tryckpressar och kopieringsmaskiner.

Man frågar sig har personuppgiftslagen verkligen ett acceptabelt syfte. Redan förut har vi ju lagar, som kriminaliserar förtal. Förtal av någon på Internet kan ju beivras den vägen.

21 § Personuppgiftslagen innehåller ett förbud för andra än myndigheter att behandla personuppgifter som rör domar i brottmål och administrativa frihetsberövanden.

Med andra ord, det är förbjudet att på Internet ens diskutera domar i brottmål och domar om administrativa frihetsberövanden. Man får inte diskutera sådana domar ens om man har den dömdes tillstånd. Mycket märkligt.

Ordet Internet används ju inte i lagtexten. Det talas om behandling av personuppgifter. Jag frågar mig, innebär det att jag egentligen inte ens i min egen ordbehandlare får spara ett överklagande som jag skrivit i ett LVU-ärende??

Vad är då administrativa frihetsberövanden?

Ja i huvudsak är det två grupper personer som är administrativt frihetsberövade.

1. De personer som mot sin vilja tvångsvårdas inom psykiatrin

Och  

2. barn som är tvångsplacerade i fosterhem och barnhem med stöd av LVU, Lag om vård av unga.

 Det här med de tvångsomhändertagna barnen är ett för svenska regeringen mycket ömtåligt kapitel som svenska regeringen och svenska myndigheter på allt sätt försöker tysta ner. I en förskräckande stor del av de här fallen handlar det nämligen om helt onödiga tvångsomhändertaganden.

Jag vågar gissa att de flesta av Er inte till exempel känner till att så sent som i våras ingick svenska staten en förlikning i Europadomstolen som innebar att svenska staten betalade ett skadestånd på 2,1 miljoner kronor till en överläkarfamilj i Stockholm vars ena barn varit föremål för tvångsomhändertagande i tre år på helt felaktiga grunder. Den här förlikningen har tystats ner i Sverige.

Sådant här tystas ner i av svenska myndigheter på samma sätt som det här fruktansvärda med tvångssteriliseringarna tystades ner när de pågick som värst. Flertalet svenskar hade ingen aning om omfattningen av de här tvångssteriliseringarna och ingen aning om hur godtyckligt dessa tvångssteriliseringar drabbade människor. Och kom ihåg att den lagen avskaffades inte förrän på 1970-talet.

Jag tror att när det gick upp för svenska regeringen att nu skulle genom internetexplosionen de LVU-drabbade barnens föräldrar få möjlighet att föra ut sin sak över hela världen, då fick regeringen kalla fötter och skapade 21 § Personuppgiftslagen. Svenska regeringen vill inte att omvärlden skulle få veta att i Sverige har barn blivit en handelsvara.

Jag nämnde inledningsvis att NKMR, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter blivit anmäld till Datainspektionen.

Kort om NKMR. Den organisationen bildades i Köpenhamn vid ett möte på Christiansborg för cirka fyra år sedan. Jag var med och bildade den. Den tillkom som ett skydd för familjers rättigheter i de nordiska länderna och tillkom för att bilda opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Vi som bildade den var jurister som yrkesmässigt kommit i kontakt med problemet och där var också journalister, lärare med flera yrkesgrupper och framför allt drabbade föräldrar och deras vänner och släktingar.

NKMR har en hemsida på Internet och sedan vi öppnade den för ett par år sedan har vi haft mer än etthundratusen besök på den från hela världen. Och vi inbjuder Er alla här att besöka denna hemsida: www.nkmr.org.

Där publicerar vi till exempel tidningsartiklar som vår medlemmar skrivit och fått publicerade i någon tidning om tvångsomhändertaganden av barn. När väl en artikel har varit publicerad i en tidning så är det enligt Personuppgiftslagen tillåtet att publicera den även på Internet.

Men vad som utlöst anmälan mot oss till Datainspektionen från en anonym anmälare är följande.

Ett jätteproblem i de här tvångsomhändertagandefallen är de biologiska föräldrarnas brist på insyn beträffande hur deras barn behandlas i fosterhemmen. Barn behandlas ofta fruktansvärt illa i fosterhem. För några år sedan dog 14-årige Daniel Sigström av vanvården i ett fosterhem. Det var det så kallade Gottsundafallet som Ni kanske läst om i stora artiklar i DN.

Öppenhet och insyn är ju viktiga i ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle bör man inte få frihetsberöva människor och sedan inte tala om för anhöriga och omvärden vad som sker med den frihetsberövade personen. I inte så få fall placeras tvångsomhändertagna barn i fosterhem, vars adress hålls hemlig för barnets biologiska föräldrar. Där alltså varje form av insyn blir omöjlig.

Vi i NKMR beslöt att försöka göra något åt det här. Vi startade på vår hemsida på Internet något som vi kallade "söktjänst". Det var en sorts motsvarighet till det som Röda Korset, Frälsningsarmén med flera hade i olika länder efter andra världskriget. Då man försökte hjälpa människor att finna anhöriga som försvunnit under krig, flykt och fångenskap.

Vi erbjöd föräldrar, vars barn tvångsplacerats i hemliga fosterhem, att efterlysa barnet på vår söktjänst. Och vi erbjöd föräldrar vars barn var i fosterhem som inte var hemliga men där föräldrarna misstänkte att barnet vanvårdades och misshandlades i fosterhemmet, att via vår söktjänst försöka få information från grannar, skolkamrater med flera om vad som pågick i fosterhemmet.

Vi hann med att ha två fall på vår söktjänst innan vi på grund av den anonyma anmälan till datainspektionen inte vågade fortsätta. Det ena fallet handlade om en fjortonårig flicka i Västergötland, Charlott, som under de sex år hon hade varit tvångsomhändertagen av socialmyndigheten hade varit tvångsplacerad på fyra olika ställen, två fosterhem och två barnhem, det ena stället mer förfärligt än det andra. Hon flydde upprepade gånger från de förfärliga förhållandena i dessa fosterhem och barnhem. Observera att det inte alls handlade om någon raggarbrud på rymmen. Det var en helt vanlig skötsam flicka på flykt undan de förförliga förhållandena under tvångsvården. Vid ett av dessa flykttillfällen var hon spårlöst försvunnen i två månader. Både jag och föräldrarna fruktade det värsta, att hon var död, exempelvis hade frusit ihjäl under flykten. Vi efterlyste henne på vår söktjänst. Dessbättre var hon i livet och LVU-vården har upphört och hon är lyckligen återförenad med sina föräldrar och får för första gången på sex år leva ett normalt liv.

Det andra fallet handlade om en liten flicka i Småland i förskoleåldern. Hennes ensamstående mamma, en skötsam kvinna i trettioårsåldern, aktiv medlem i pingstkyrkan, skötte den här lilla dottern fullständigt perfekt och hade de bästa vitsord om sitt sätt att sköta barnet från barnavårdscentralen. Men mamman kom i konflikt med socialmyndigheten när mamman inte ville placera sitt barn på daghem. Och socialen hämnades med att tvångsomhänderta barnet och placera det i ett hemligt fosterhem. Där barnet, som det senare visade sig, inte ens fick tillfredsställande mat, kläder eller sjukvård. De första åtta månaderna i fosterhemmet gick den lilla flickan ner i vikt istället för att som normala barn gör, gå upp i vikt. På vår söktjänst frågade vi om någon sett det här barnet och bad vederbörande meddela oss eller mamman var barnet fanns.

Men så fick vi brev från Datainspektionen att det kommit en anonym anmälan. Vår hemsidas söktjänst stred mot 21§ Personuppgiftslagen skev den anonyma anmälaren i sin anmälan. Vår ordförande och jag är som sagt jurister men vi hade aldrig hört talas om 21 § Personuppgiftslagen. Det hade heller ingen av våra juristvänner som vi talde med heller gjort.

Allmänheten vill ju gärna tro att vi jurister och Ni riksdagsledmöter känner till varenda lag.

Men Ni liksom jag vet ju att så är inte verkligheten. Det finns ingen möjlighet för en enskild jurist eller enskild riksdagsledamot att känna till alla de nya lagar som väller över svenska folket. Och den här situationen gör det nu möjligt för svenska regeringen att smyga på svenska folket vissa lagar utan att det väcker debatt. Personuppgiftslagen väckte ju debatt, men just 21§ har jag aldrig sett debatteras i massmedia.

21 § Personuppgiftslagen, ett lagrum som sätter munkavle på alla oskyldigt dömda och deras anhöriga och vänner.

I alla länder begås då och då justitiemord. Inget rättssystem är hundraprocentigt perfekt. Men i en rättstat försöker staten ge upprättelse åt oskyldigt dömda.

21 § Personuppgiftslagen försvårar oerhört för en oskyldigt dömd att få upprättelse.

21 § Personuppgiftslagen måste bort. Den hör inte hemma i en rättsstat.

Till sist, Jag har gjort ett tankeexperiment. Tänk Er att Internet hade funnits åren 1930-45. Och tänk Er att det i Tyskland inte hade funnits en motsvarighet till 21 § Personuppgiftslagen. Tror inte Ni att då hade anhöriga och vänner till judar som fördes till koncentrationsläger och föräldrar till handikappade barn, som fördes till vårdinrättningar där barnet snabbt dog, slagit larm till hela världen via Internet. Tror Ni att förintelsen då hade kunnat få den omfattning som den fick?

Tack för att Ni har lyssnat på mig.

Därför tillåter makthavarna inte yttrandefrihet på nätet

NKMR's Sök-tjänst anmäld till Datainspektionen

Tillbaka till Artikelindex