Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar.
Av
Nils Wiklund, docent
|
Nils Wiklund är
docent i psykologi och särskild rättspsykologi. Artikeln är
tidigare publicerad i Svensk Juristtidning,
vol 84, 1999, s 562-567. Den återges här
med författarens benägna tillstånd. |
Många av de
uppmärksammade mål, där personer oskyldigt dömts för sexuella övergrepp för att
senare frias, har aktualiserat väsentliga vetenskapliga och juridiska frågor,
och erfarenheterna och lärdomarna från dessa rättegångar bör analyseras
noggrant. En risk när oskyldiga fälls för att senare frias är att mindre
spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas, att
åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från
att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Det hävdar
docent Nils Wiklund, som här inleder med att utreda frågan om val av sakkunnig.
Sakkunniga som alltid kommer fram till samma slutsats vad gäller utsagornas
tillförlitlighet kan inte antas ha en metod att differentiera mellan grundade
och ogrundade utsagor. Trots vägledande uttalanden från bland annat Högsta domstolen
tycks det fortfarande råda förvirring vad gäller val av sakkunnig, och i inget
av fallen med oskyldigt dömda har sakkunnig med adekvat kompetens anlitats
inför de felaktigt fällande domarna.
Under
senare år har Högsta Domstolen flera gånger beviljat resning eller
prövningstillstånd i mål rörande sexuella övergrepp, där hovrätterna tidigare
funnit övertygande bevisning. I några fall hade de dömda redan avtjänat
fleråriga fängelsestraff, och i andra fall pågick fortfarande verkställigheten
av fängelsestraffet (eller var den misstänkte häktad). Vid förnyad prövning i
hovrätt har personerna friats. (T.ex domarna i Svea HR 1997-01-10, B 1891/96,
1997-10-24, B 2265/95, 1995-11-07, B 2127/95 och1990-06-20, B 871/90, i HR för
övre Norrland 1993-12-30, B 333/93, se även HD, Ö 545/96)
Vilka
erfarenheter och lärdomar har vi fått av dessa fall? Hovrätterna har ägnat
många förhandlingsdagar åt att seriöst pröva viktiga frågeställningar. I regel
har ett flertal sakkunniga hörts, och i deras vittnesmål har vetenskapliga
frågor blivit belysta inom psykologi, vittnespsykologi, psykiatri, rättsmedicin
och andra områden. Även expertyttranden med tvivelaktiga eller felaktiga
påståenden har på sitt sätt bidragit till att klargöra vetenskapliga
frågeställningar, eftersom de har kunnat tillbakavisas av sakkunniga med
kunskap om aktuella forskningsresultat inom respektive disciplin. På så sätt
har domstolsförhandlingarna ibland fått karaktär av högre vetenskapliga
seminarier. Erfarenheterna och lärdomarna från dessa domstolsförhandlingar är
ovärderliga för alla som varit med under förhandlingsdagarna, men i de skrivna
domsluten kan endast en bråkdel av dessa erfarenheter och lärdomar redovisas.
Domstolens uppgift är att besluta i frågan om skuld eller oskuld för den
tilltalade, inte att skriva vetenskapliga artiklar. Jag har själv anlitats som
domstolens sakkunnige i sådana mål som återförvisats till hovrätt efter att
Högsta Domstolen beviljat resning eller prövningstillstånd. I ytterligare andra
fall har jag anlitats på hovrättsnivå efter felaktigt fällande domar i
tingsrätt, och rättelse har kunnat ske redan i den första
hovrättsförhandlingen. Frågeställningar och erfarenheter har ofta varit
likartade som i de fall som återförvisats från Högsta Domstolen. Enligt min
bedömning skulle det krävas ett omfattande arbete att analysera och redovisa
alla de frågeställningar som dessa fall belyst och omvittnat. Samtidigt är det
angeläget att ta tillvara dessa lärdomar för att undvika att fler oskyldiga
blir dömda. Det bästa vore troligen en form av "haverikommission" för
att klargöra de principiellt viktiga erfarenheterna, och om detta inte låter
sig göras finns anledning för både jurister och representanter för olika
sakkunnigområden att bidra med detaljanalyser. Detta är av värde inte bara för
den praktiska rättstillämpningen utan också för psykologin, vittnespsykologin,
psykiatrin och rättsmedicinen. Min förhoppning är att under kommande år få
möjlighet att bidra med sådana detaljanalyser.
Val av
sakkunnig
Den första
frågan, som är huvudämne för denna artikel, gäller val av sakkunnig.
Fortfarande tycks förvirring råda, trots vägledande uttalanden från bland andra
Högsta Domstolen, Socialstyrelsen, Psykologförbundet och andra. När det gäller
analys och bedömning av utsagor om sexuella övergrepp eller andra brott, är det
oundgängligt att den sakkunnige har en metod att differentiera mellan grundade
och ogrundade utsagor. En sakkunnig som undantagslöst kommer fram till att
barns utsagor om övergrepp är tillförlitliga, liksom en sakkunnig som undantagslöst
kommer fram till att de är otillförlitliga, kan inte antas ha en metod att
differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.
Under
senare år har statistisk information framkommit som belyser denna fråga. I en
pågående utredning rörande samtliga sakkunnigutlåtanden som prövades i domstol
under tre utvalda år visade det sig att i de barnpsykiatriska utlåtandena
bedömdes anklagelserna som tillförlitliga i 100 % av fallen (utom tre där man
inte kunde säga om något skett: se yttrande 1997-09-15 av Bo Edvardsson till
Svea hovrätt, mål B 2265/95 samt hans rapport Att utreda sexuella övergrepp,
Högskolan i Örebro 1997). Detsamma gällde för sakkunnigutlåtanden av de
barnpsykologer som endast genomgått en kurs i vittnespsykologi genom IHPU
(Institutet för högre psykologutbildning). I 100 % av fallen bedömdes utsagorna
som tillförlitliga. Resultatet överensstämmer med tidigare erfarenheter, och
synes för dessa grupper gälla både sådana utlåtanden som prövats i domstol och
sådana som inte lett till åtal, trots att barnpsykologen eller
barnpsykiatrikern bedömt utsagorna som tillförlitliga. En representativ
barnpsykiatriker redovisade: "Av 26 barn som berättat om övergrepp och som
vi också fått utreda bedömde vi att samtliga 26 sannolikt utsatts för övergrepp"
(Frank Lindblad, Advokaten, 1991, s. 352) Däremot fäste åklagare inget
avgörande avseende vid sådana yttranden. I Frank Lindblads avhandling Sexuella
övergrepp mot barn (1989) står att av 20 fall där den barnpsykiatriska
bedömningen var "att övergrepp sannolikt skett" ledde endast nio till
åtal. (s 34) Mina egna förfrågningar bland barnpsykologer och barnpsykiatriker
tyder på att Lindblads resultat är allmängiltiga för denna typ av utredningar,
dvs att behandlande personal regelmässigt bedömer utsagor om övergrepp som
tillförlitliga. En ofta anlitad psykiatriker i Växjö fick under en
hovrättsförhandling våren 1998 en direkt fråga om han någon gång kommit fram
till annan bedömning än att barnets utsagor var rimliga. Han svarade att han
aldrig gjort det. (Göta hovrätt, B 894/96, dom 98-03-26). Barnpsykiatriker och
barnpsykologer tycks således inte ha någon metod att differentiera mellan
grundade och ogrundade utsagor.
Fördelningen kontrasterar mot resultatet från utredningar av vittnespsykologer med universitetsutbildning. Ingrid Rosenberg Lindegrén redovisade en undersökning av alla vittnespsykologiska utlåtanden från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet åren 1979-1989 (Psykologtidningen, nr 14, 1990). Hon fann följande fördelning:
Misstankarna bedömda som
|
|
Grundade |
Ogrundade |
Varken/eller |
|
Den misstänkte: |
|
|
|
|
Dömd |
54 |
- |
3 |
|
Frikänd |
7 |
7 |
1 |
|
Åtal nedlagt |
1 |
31 |
6 |
|
Dom ej klar |
4 |
2 |
2 |
|
Bortfall |
2 |
- |
- |
|
Totalt: 120 |
68 |
40 |
12 |
Av tabellen
framgår att utsagorna bedömdes som otillförlitliga i en tredjedel av fallen (40
av 120), och att domstolen/åklagaren i regel kom fram till samma resultat som de
sakkunniga både vad gäller grundade och ogrundade fall. Domstolarnas och
åklagarnas juridiska bedömningar av totalmaterialet synes således stödja
metodens säkerhet. På senare år har andelen utredningar från
Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet som leder till bedömningen
"otillförlitlig" ökat till uppskattningsvis hälften, men ingen
fullständig sammanställning finns gjord. Slutsatserna i mina egna utredningar
fördelar sig på samma sätt som övriga utredningar från laboratoriet under senare
år. Det bör särskilt påpekas att proportionen mellan bedömningarna
tillförlitlig/otillförlitlig är oberoende av om uppdraget ges av domstol eller
av part. Däremot kan part (åklagare eller försvarare) avstå från att åberopa
ett utlåtande som inte förordnats genom domstol, vilket leder till att
domstolen då endast ser ett selektivt urval av utlåtanden. Detta gäller
naturligtvis också resningsansökningar till Högsta Domstolen.
De
psykologer/läkare som främst ägnar sig åt behandlande arbete har på senaste
tiden ifrågasatts som utredande sakkunniga åt domstolar. Juristen Torkel Gregow
skrev i Svensk Juristtidning 1996, s. 514: "En terapeut har till uppgift
att hjälpa sin patient och bör väl i princip utgå från att dennes uppgifter är
riktiga och vill nog som regel också tro det. Utsagor av behandlande psykologer
m. fl. bör därför i allmänhet inte tillmätas någon större betydelse . Det kan
till och med synas otillfredsställande att dessa personer överhuvud skall
uttala sig om sina patienters trovärdighet." (s 514) Som framgår ovan får
Gregows varning entydigt stöd av tillgänglig statistik.
Den
statistiska fördelningen av bedömningarna från olika typer av sakkunniga
bekräftar betydelsen av uttalanden från bland annat Socialstyrelsens rättsliga
råd och Högsta Domstolen vad gäller val av sakkunnig. Socialstyrelsens
rättsliga råd klargjorde redan 1986 skillnaderna mellan olika sakkunniga och
skrev bl a:
"Barnpsykologer,
barnpsykiatrer och vittnespsykologer kan alla göra värdefulla insatser som
sakkunniga i ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn. Dessa tre kategorier
använder dock olika metoder grundade på olika utbildning. Barnpsykiatern har en
medicinsk utbildning med inriktning på barnpsykiatri. Barnpsykologen har en
psykologisk utbildning med inriktning på barn. Dessa yrkeskategorier har endast
undantagsvis vittnespsykologisk utbildning. /…/ Personer med vittnespsykologisk
utbildning har vanligen psykologisk eller pedagogisk grundkompetens.
Legitimation för vittnespsykologer finns ännu inte. De vittnespsykologiska analysmetoderna
är så pass svåra att tillämpa att det är en fördel om vittnespsykologen också
har forskarutbildning (doktorsexamen). De tre kategorierna barnpsykiatrer,
barnpsykologer och vittnespsykologer kan med fördel anlitas som sakkunniga i
mål av denna typ, men de fyller inte samma funktion och kan inte besvara samma
frågeställningar. Barnpsykologen kan utifrån psykologtest, kliniska
observationer och samtal göra en bedömning av barnets mognadsnivå och dess
psykiska status i allmänhet. På motsvarande sätt kan barnpsykiatern utifrån
samtal och observationer göra en bedömning av barnets psykiska status.
Information av denna typ måste vara värdefull vid en rättslig prövning även om
informationen endast torde ha indirekt betydelse för domstolens bedömning av skuldfrågan.
Noteras kan också att tillförlitligheten i vissa psykologtest kan ifrågasättas.
Däremot bör barnpsykologen och barnpsykiatern vara försiktiga med
utsagepsykologiska bedömningar av enskilda utsagor. Detta gäller särskilt om
barnpsykologen eller barnpsykiatern har en behandlingsrelation till barnet.
Barnpsykologen och barnpsykiatern kan alltså inte ersätta vittnespsykologen som
sakkunnig i domstol. Om vittnespsykologen har psykologutbildning kan han eller
hon också utföra psykologtestningar och göra andra psykologiska bedömningar.
Vittnespsykologens särskilda uppgift är dock att göra trovärdighetsbedömningar
av de utsagor som är centrala för målets avgörande. I de mål där bevisfrågorna
är avhängiga av enskilda utsagors trovärdighet har vittnespsykologisk
sakkunskap stor betydelse för att tillgodose rättssäkerheten." (bl a dnr
21631– 728/86, 21639–1408/87, undertecknad hade anlitats för att ta fram
underlaget för rådets beslut.)
Helt i
linje med Socialstyrelsens rättsliga råd uttalade Högsta Domstolen 1992 (DB
337) att psykologiska experter i en del mål om sexualbrott kan utgöra en
värdefull hjälp i trovärdighetsbedömningarna bl a genom att bidra med nyttig
bakgrundsinformation och genom att fästa rättens uppmärksamhet på möjliga
felkällor. Högsta Domstolen betonade att det inte kunde bli tal om att efterge
de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Det är exempelvis inte
tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den
tilltalades.
Vad gäller val
av sakkunnig skrev HD: "I de flesta fall torde det vara tillräckligt att
endast en sakkunnig förordnas. Vid bedömningen av trovärdigheten hos barn kan
emellertid domstolen behöva synpunkter inte bara från vittnespsykologisk
expertis utan också från en barnpsykolog med klinisk erfarenhet". (NJA,
1992:67, s 465, jfr mina artiklar i Svensk juristtidning, 1990 s 728-730, 1992,
s 158-160, 1992 s 789-796)
I en skrift
med allmänna råd från Socialstyrelsen (1991:3) framförs också en rekommendation
som ursprungligen utarbetades av Psykologförbundet på ett consensusmöte med
vittnespsykologer och andra psykologer, nämligen att vittnespsykologen bör ha
"kunskap om och erfarenhet av arbete med barn". Senare års
erfarenheter har visat att erfarenhet av utsagepsykologiskt arbete med barn,
både sådana barn som varit utsatta för övergrepp och sådana barn, vilkas
utsagor visat sig ha andra förklaringar till utsagornas uppkomst, är viktigare
än erfarenheter av behandlingsarbete med barn, något som i stället riskerar att
medföra partiskhet (i enlighet med Gregows varning ovan).
Socialstyrelsens
skrift (1991:3) har utsatts för allvarlig kritik, (bl a av Beier &
Gillberg, SvD 1996-03-13) och Socialstyrelsen svarade på kritiken att det var
dags "för en mer genomgripande översyn" av skriften (SvD 1996-04-03).
I februari 1999beslutade Socialstyrelsen att upphäva skriften (dnr 02-1984/99).
Vad gäller valet av sakkunnig spreds genom skriften ett allvarligt
missförstånd, nämligen att en privat kurs som arrangerats av IHPU (Institutet för
högre psykologutbildning) skulle ha varit en universitetskurs. Efter en anmälan
till Justitieombudsmannen klarlades de rätta förhållandena. I JOs beslut
1994-03-18 (Dnr 1320-1993) står bland annat: "Utredningen visar att de
ifrågavarande kurserna inte anordnats av eller bedrivits genom universitetets
försorg." Kursen hade alltså ingen universitetsanknytning, skedde inte
inom ramen för forskarutbildning och varken läraren eller någon av eleverna har
forskarutbildning (doktorsexamen). Deras utlåtanden företer endast ytliga
likheter med en korrekt utförd vittnespsykologisk utredning, och de har
träffande betecknats som "pseudo-vittnespsykologer". Anmälaren till
JO hade för en av de berörda psykologerna samlat in information om samtliga
hennes sakkunnigutredningar och det visade sig att hon alltid bedömde
anklagelserna som tillförlitliga.
I de
inledningsvis nämnda resningsfallen hade de ursprungliga domstolarna inte i
något fall använt sakkunnig med adekvat kompetens och i flera fall avvisat
yrkanden om en kvalificerad sakkunnig.
En risk när
oskyldiga åtalas och fälls i domstolar, för att senare frias, är att mindre
spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas. De falska
anklagelserna ingår inte sällan som en del i inflammerade vårdnads- och
umgängestvister, där parterna ställer stora krav på åklagarens
utredningsresurser genom att gång på gång framföra förnyade anklagelser. De
verkliga övergreppsfallen riskerar därmed att hamna i skymundan. Varken
domstolar eller åklagare har något intresse av att oskyldiga skall fällas, och
det finns en risk att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de
ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp
verkligen har skett. Detta vore en olycklig utveckling, men om åklagare och
domstol följer de riktlinjer vad gäller val av sakkunnig som uttalats av bland
andra Högsta Domstolen, finns ingen anledning misströsta vad gäller möjligheten
att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.
Vi dömer
oskyldiga till fängelse. Av Bo Severin
Rättsröta
i behandlingen av misstänkta för sexualbrott.Av Knut Ahnlund
Hemligheter
och Minnen. Av Lena Hellblom Sjögren
Häxprocesser
mot män. Av Pelle Svensson
Falske anmeldelser om overgrep. Av Erik Aares
Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd.
Av Rigmor och Sture Persson
Myten
om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin
Sex-krigens tragedie. Av Alex Iversene
Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende
Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander. Av
Tor Eie
Stort skadestånd till oskyldig. Av Annika
Carlsson
Kvinnomisshandlare måste ibland frias. Av
Anna Christensen