Oskarshamnsfallet
- Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?
Av Brita Sundberg-Weitman, fd lagman i Solna tingsrätt
|
Brita Sundberg-Weitman är fd lagman vid Solna tingsrätt. Hon var i
många år ordförande i Medborgarrättsrörelsen - MRR. Artikeln skickades till Svenska Dagbladet men debattredaktören vägrade
att publicera den. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
Apropå Janne Josefssons TV-program om tvångsomhändertagande av ett barn
förlitar sig SvD 13/12 (2002) på att den behandling av fallet som förekommit i
domstolar är en garanti för rättssäkerhet. Och ledarskribenten ställer ”barnets
bästa” emot ”föräldrarnas rätt” samt talar om ”en svår avvägning”.
Om man som SvD har utgångspunkten att det i dessa mål föreligger en
konflikt mellan barnets intresse och föräldrarnas, är utgången given; ingen
förnekar att vid en sådan konflikt barnets intresse bör ha företräde. Men på
vad grundar man föreställningen att det alltid, eller ens typiskt, skulle ligga
i barnets intresse att skiljas från sina föräldrar?
I såväl barnets som föräldrarnas och samhällets intresse kräver lagen att
den socialutredning som ligger till grund för bedömningen skall vara saklig.
Det är den inte om den innehåller grundlösa uppgifter. Rättsordningen
förutsätter också att domstolarna kritiskt granskar grunden för uppgifter som
tillmäts betydelse. Och den tillåter faktiskt inte att domstolarna utan egen
tankeverksamhet anammar en experts slutsatser. Det måste vara klart för
domstolen vad experten grundar sin slutsats på, och domstolen måste kunna följa
hur experten har resonerat för att komma fram till sin slutsats.
I programmet påvisar Josefsson att en i socialtjänstens sammanfattning
förekommande uppgift om att fadern skulle ha alkoholproblem inte har någon
grund i socialtjänstens egen utredning. Han intervjuar en psykolog som säger
sig på ett begåvningstest ha grundat sin slutsats att föräldrarna skulle vara
så förståndshandikappade att de för att ha hand om sitt barn skulle behöva
”vägledning på institutionsnivå dygnets alla timmar”. Josefsson belyser det
ohållbara i psykologens bedömning genom att intervjua experter på erkänt hög
nivå, den ena specialiserad på föräldrar med begåvningshandikapp och den andra
på det använda testet. Båda tar totalt avstånd från möjligheten att grunda den
angivna slutsatsen på testet i fråga.
Nå, men domstolarna då? I programmet uttalar den intervjuade domaren: ”Vår
bedömning den vilar ju på vad den här (psykologen) säger. Han uttalar att de
har stora svårigheter att utöva ett fungerande föräldraskap såväl var för sig
som tillsammans... Vi har grundat vårt beslut på vad han säger .”
Vidare förklarar domaren att både länsrätten och kammarrätten har varit
inne på om föräldrarna skulle kunna ”avhjälpa sina brister med en hjälp. Men
man kan inte utsträcka en sån hjälp hur långt som helst. Då säger den här
psykologen att de skulle behöva vägledning på dygnets alla timmar. Det är för
mycket alltså.”
TV-programmet visar sålunda att domstolarnas
beslutunderlag var undermåligt. Detta kan man inte komma ifrån genom att, så
som olika företrädare för etablissemanget nu gör, antyda att det finns andra,
mer eller mindre ockulta, skäl för omhändertagandet.
Dessvärre känner jag igen mönstret alltsedan jag i början på 1980-talet
blev varse de systemfel som vidlåder målen om tvångsomhändertagande av barn.
Jag har skrivit om dem i SvD, DN och Expressen, i Svensk Juristtidning, i boken
”Rättsstaten Åter!” samt i ”Skrifter tillägnade Gustaf Petrén”.
Ett minimum av rättssäkerhet skulle kunna åstadkommas genom att följande
ordning iakttas.
-
Socialförvaltningens
utredning skall innehålla en sammanfattning utformad efter mall. Den skall i skilda
kolumner redovisa, å ena sidan uppgifter som föräldrarna förnekar och å andra
sidan sådana som de bekräftar.
-
Domstolarna
skall tillämpa den ordning för rättegången som gäller i brottmål och i mål där
föräldrar tvistar om vårdnaden om ett barn. Det innebär att domstolen inte får
grunda sin dom på andra uppgifter än sådana som föräldrarna har fått ett reellt
tillfälle att bemöta vid en muntlig förhandling. Domstolen skall alltså inte
kunna motivera sin dom genom att allmänt hänvisa till en skriftlig lunta eller
till valda uppgifter ur en sådan.
-
Omedelbart
omhändertagande innebär ett föregripande av domstolsprövning och skall inte
förekomma annat än vid överhängande fara för barnets liv eller hälsa.
Enligt lagen skall det, när ett barn placeras, i första
hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående.
I TV-programmet framgår det att det inte hade gjorts någon utredning med
anledning av att barnets morföräldrar - mormodern utbildad barnskötare och
undersköterska - hade erbjudit sig att låta barnet med sina föräldrar bo med
dem i deras rymliga hus.
När ett
tvångsomhändertagande en gång kommit till stånd, är det utomordentligt svårt
att åstadkomma att barnet får komma hem igen. Prestige kan naturligtvis
inverka, men det är inte allt. Många familjer har blivit ekonomiskt beroende av
att ha fosterbarn. Ofta uppfattar de kontakter mellan barnet och dess föräldrar
som störande moment och utverkar hårda begränsningar i umgänget mellan barnet
och föräldrarna. Det är naturligt att socialtjänstemännen så gott som alltid
tar parti för de fosterhem som de själva har utvalt. Det finns flagranta
exempel på detta; så har i ett mål inför Europakommissionen för mänskliga
rättigheter den berörda socialmyndigheten undanhållit både kommissionen och
svenska regeringens företrädare upplysning om att fosterfadern just då stod
under allmänt åtal för sexuellt övergrepp på en fosterdotter.
"För
dumma" för att ha barn. En samling artiklar i olika tidningar
Anita-saken er grotesk. Artikelserie i Avisa
Nordland
Janne
Josefsson och häxjakten. Av Bertil
Grennberg