|
Per Åhlström är f.d
ledarskribent på tidningen Nya Norrland. Artikeln är tidigare publicerad som
ledare i Nya Norrland den 2 juni 1993. Artikeln återges här med
författarens benägna tillstånd. NKMR:s kommentar: Marianne Sigström stämde
Gottsunds kommun inför Uppsala
tingsrätt. Tingsrätten friade kommunen från ansvar för Daniels död.
Modern dömdes att betala kommunens rättegångskostnader på 857 930 kr.
Marianne Sigström överklagade domen. Hennes överklagan till Svea Hovrätt mötte samma öde.
Hovrätten dömde henne att betala kommunens rättegångskostnader i hovrätten
uppgående till drygt 600 000 kr. Domstolarna och JO har friat
socialbyråkraterna i Gottsunda kommun från varje ansvar för Daniel Sigströms
död. Lidandet för Daniels mor, Marianne Sigström, fortsätter. Är detta acceptabelt i ett
"civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle"? |
I april i fjol dog Daniel Sigström, 14 år, i ett epileptiskt
anfall. Han bodde då i fosterhem i Härnösand, efter att en tid också bott i
Sundsvall.
Den tragiska historien om Daniel Sigström beskrevs i
söndagens Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba - en historia som ger
en fasansfull inblick i en sluten värld, som ger socialtjänsten okontrollerad
makt över människors liv. Och i det här fallet - död.
Daniel
Sigström var ett besvärligt barn. Han led av en sjukdom som gjorde att
han kom i puberteten redan vid nio års
ålder. Och han led av epilepsi.
Daniel Sigströms mor Marianne var i myndigheternas ögon en besvärlig person, som
krävde sin rätt. Hon var också sjuk och fattig..
Det är lätt att förstå att Marianne Sigström hamnade
i konflikt med socialtjänsten hemma i Uppsala. Någonstans måste ju hennes
trötthet och ilska komma till uttryck.
Det är lätt att förstå att socialsekreterarna i
Uppsala blev förbannade. Men de gjorde något som är alldeles oförlåtligt: de
lat sina aggressioner gå ut över Daniel, som omhändertogs för vård i fosterhem.
Det gjorde man utan att ens ha försökt det som
Marianna Sigström bad om att ge dem gemensam behandling.
Farligt fosterhem
Och Daniel placerades inte i något kärleksfullt fosterhem. Han hamnade i en familj där fadern tidigare varit alkoholist, där fadern tidigare dömts för rattfylleri i samband med en olycka där ett fosterbarn fanns med i bilen. Ett annat fosterbarn i familjen förflyttas efter att ha misshandlats av sin fosterfar. Övriga fosterbarn får stanna.
Ett av dessa utsätter Daniel för ett sexuellt övergrepp,
efter att den fösta fosterfamiljen försvunnit och fosterbarnen placerats i det
hem som skulle bli hans sista.
I detta hem fanns ingen kunskap om hur man behandlar
en person som lider av epilepsi. Och man sökte inte heller den kunskapen.
Socialkontoret i Uppsala avbeställde de
magnetkameraundersökningar som kunde ha hjälpt Daniel att bli fri från sin
epilepsi.
Dessa försummelser och missgrepp ledde till Daniel
Sigströms död. Den 24 april 1992, 14 år gammal, slutade han sitt liv i en serie
epileptiska kramper.
Daniel Sigströms död var onödig och oacceptabel.
Om Akademiska Sjukhuset i Uppsala varit bättre
organiserat, så att han inte mött 55 olika läkare då hans mor sökte hjälp för
hans sjukdomar hade han kanske blivit friskare, så att hans mor orkat med
honom.
Om inte socialbyrån i Uppsala reagerat med sådan
aggressivitet och nonchalans hade han sannolikt aldrig blivit placerad i
fosterhem.
Om svenska samhället hade bättre kontroll över
fosterhemmen skulle hans epilepsi antagligen inte förvärrats så mycket.
Om läkarna i Härnosand och Sundsvall inte stångats
mot sekretessmurar hade missförhållandena säkerligen avslöjats tidigare.
Alltför många svenska fosterhem är fortfarande rent
geschäft. Det är uppenbart att de storstadskommuner som placerar barn i
landsorten inte har tillräcklig kontroll på fosterhemmen.
Det är dags att vända ansvaret. Låt de socialnämnder
som har lokalkännedom godkänna och kontrollera fosterhemmen. Utgå från barnen
och inte föräldrarnas mantalskrivning när fosterhemmen ska kontrolleras.
Och framförallt: sätt stopp för det system där
förtroendeläkare och domstolar litar helt på skriftliga utsagor från
myndigheter och fäller domar över människor utan att ens träffa dem.
Det svenska systemet med administrativa domstolar
och kontrollmyndigheter som inte bildar sig en egen uppfattning före domslut är
rättsvidriga och sjukt!
Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om
fosterhem, socialvård och maktutövning
Ett
barns död: Samhällets ansvar
Och fjällen föll från mina ögon
Gottsundafallet -
Varför åtalar inte JO?