När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.
|
SvD's debattredaktör skrev: " Jag är tvungen att tacka nej till din
artikel. Den lutar sig lite för tungt mot DN-artikeln tycker jag, samtidigt
som jag är tveksam till metoden att i en debattartikel av denna typ ta upp
olika fall ur verkligheten." Artikeln har utökats med utdrag ur f.d. utbildningsministern Beatrice
Asks och justitieministern Gun Hellsviks artikel i Brännpunkt i SvD den 3
september 1993. |
I en debattartikel i DN den 8/1 anklagar Dagmar Lagerberg personal inom
barnomsorgen och sjukvård att blunda för barnmisshandel. Men den återhållsamhet
som den angripna personalen uppvisat är nog väl motiverad. Det borde inte
krävas mycket fantasi för att inse vad ett anmälningsraseri skulle få för
resultat. Det är illa nog redan som jag skall visa nedan. Självklart måste
personalen tänka ordentligt - det finns en osäkerhetsmarginal och föräldrarna
behöver inte alls vara skyldiga - eller ens ha brustit i uppsikt - bara för att
barn uppvisar skador.
Jag vill därmed inte förneka förekomsten av
barnmisshandel. Men den grövsta olyckan som barn drabbas av i dag kommer inte
från deras egna föräldrar, utan ofta nog av 'välgörare': socialarbetare, andra
myndighetspersoner och välbetalda fosterföräldrar.
Det finns i detta sammanhang skäl att ställa
frågor. Har anmälningarna mot barnens föräldrar främjat barnens bästa på något
vis? Hur vet man vad som är barnets bästa? Det kan man fråga barnet om 30 år
senare och få ett hyggligt vederhäftigt svar! Men inte i den stund då Dagmar
Lagerberg vill ha igång den stora apparaten med anmälningar och
myndighetsprocess. Hela den svenska lagstiftningen om barn bygger på ren
spekulation om vad som är 'barnets bästa.' "Den agalös lever han
lagalös dör" var analysen i Havamal. Att verifiera att det nuvarande
svenska tillståndet fört till något bättre har ingen ens försökt. Allt är ren
spekulation. Vi kommer att kunna läsa memoarböckerna om 50 år om det låg någon
sanning i påståendena att det svenska systemet främjade 'barnets bästa'.
Det anmälningsraseri som Dagmar Lagerberg tycks förespråka har blivit
möjligt genom den s.k. agalagen, Föräldrabalken (FB) 6:1. Enligt denna lag -
som ej är förenad med straff - är föräldrar förbjudna att tillgripa fysisk
bestraffning av barn. Lagen trädde i kraft 1979
för att högtidlighålla FN:s Internationella Barnaår. Inga rättsfall finns upptecknade
under lagparagrafen men lagen sanktioneras genom misshandelsparagraferna i
Brottsbalken 3:5 och 6.
Agalagstiftningen jämställer alla bestraffningar av
barn med misshandel. Föräldrar förväntas behandla sina barn som främmande som
man möter på gatan.
71 § socialtjänstlagen (SoL) garanterar fullt
genomslag för agalagen genom att stadga en ovillkorlig anmälningsplikt för alla
som arbetar med barn. Om inte barnet självt anmäler sina föräldrar skall den
personal som kommer i kontakt i barnen anmäla när de tror sig se tecken på att
det förekommit 'misshandel'. Det händer att personalen provocerar fram
berättelser om 'misshandel' - eller sexuella övergrepp. Grannar skall också
anmäla.
Att det blivit så har att göra med hur man
utbildade den blivande socialbyråkratin på 1970-talet. I 'En liten bok om
allmän rättslära' utvecklar Prof. Jacob Sundberg bakgrunden till mentaliteten
som då rådde i de lagstiftande kretsarna således: "(..) att man så
småningom skall kunna skapa den socialistiska människan, och att den (..) till
sist skall kunna förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För
att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden,
och de (..) kommer framför allt från familjen."
Det står i god harmoni därmed att den viktigaste
följden som agalagen fått är att föräldrar som handgripligen tillrättavisar
sina barn kriminaliserats och barnen tvångsomhändertagits och placerats i
'familjehem'.
Dagmar Lagerberg verkar att blunda för detta och
för de tragedier som drabbar föräldrarna som blir lagstiftningens offer - och i
förlängningen barnen själva som förlorar hem och föräldrar och drabbas av
oändliga samvetskval under resten av livet.
Det uttrycktes mycket skepsis när lagen kom till. Justitieministern Herman Kling (1966)
framförde:
"Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar vårdnadshavaren kan inte
bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska
familjeförhållande. Föräldrar kan bli tvungna att övervinna ett visst motstånd
från barnets sida när det gäller att se till att barnet inte skadar sig självt
eller till äventyrs begår brott. Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid
påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med
hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnet
utan även vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening
inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."
Andra uttalade hur de trodde lagen skulle drabba de
rättsvårdande myndigheterna, polis och domstolar. På Länsåklagarmyndigheten i
Östergötland förutsåg man som negativ effekt "(..) att man framdeles både
i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen med anmälningar om
barnmisshandel, när det nu blivit fastslaget att man på intet vis får
kroppsligen angripa ett barn. Därigenom kan polis och åklagare komma att få
göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i åtskilliga fall där
några förutsättningar för åtal för misshandel ej visa sig föreligga. En dylik
effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara önskvärd och en
hel del omotiverade polisutredningar skulle kunna få ordentligt negativa
konsekvenser för barnen i många fall."
Ledarskribenten i tidningen DAGEN den 17/11 1978
uppmanade justitieminister Sven Romanus att dra tillbaka propositionen eftersom
"hädanefter förvandlar man en god del av svenska folket till brottslingar.
(...)." Vad jag förstår
har dessa farhågor fullt ut besannats.
Det påstående vill jag illustrera med några fall ur livet. De drabbade
föräldrarna är framför allt invandrare, men svenska föräldrar har också blivit
offer. Invandrarföräldrar drabbas dock hårdare eftersom de är vanligen uppvuxna
i sin egen kultur som ger stort utrymme åt visdomen i Havamals ord. De faller
då lätt offer för den svenska mentaliteten, inte minst därför att de är i
botten oberörda av den svenska socialretoriken och litar mera till sitt eget
sunda förnuft.
1 - Södertäljefallet
(Mål nr B
63/82, DB 462)
Abdulmesih Ok, en turkisk medborgare, var ute och
handlade på Obs! i Södertalje med sin dotter tvååriga dotter och hennes mormor.
Flickan ville inte åka i shoppingvagnen, så hon fick gå. När hon började plocka
saker från hyllorna och ställa till oreda lyfte fadern henne tillbaka på
vagnen. Hon skrek och sparkade av sig stövlarna.
En förbipasserande kvinna polisanmälde att fadern hade
slagit flickan. Mormodern vittnade om att han inte hade slagit flickan, men
fadern dömdes mot sitt nekande.
Få tror att rättvisan är fullkomlig. Många menar
att de svenska domstolarna är otympliga och stelbenta. Någon advokat hade inte
turken. Om han fick sin rätt eller inte kan man inte veta. Men det vi vet är
att den tidigare ostraffade fadern blev kriminell. Och man har alla skäl att
fråga sig vad hände med barnet.
2 - Götenefallet 1988
En fyraåring född i ett israelisk-svenskt
blandäktenskap var hos dagmamman. Barnet frågade dagmamman om hennes pojke
skulle få smisk, eftersom han hade gjort något 'jättebusigt'.
Dagmamman tog detta som tecken på att fyraåringen
'misshandlades' hemma så hon gjorde en rapport till sin chef, som i sin tur
gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Socialnämndens
ordföranden beslöt med tillämpning av 6 § LVU om omedelbart omhändertagande av
barnen i familjen. De fördes till sjukhus där de kvarhölls för
läkarundersökning. T.o.m. ett av familjens barn som var autistiskt och därför
bodde hos en annan familj några mil bort, rycktes upp från sin bostad och
fördes till sjukhuset. Socialnämndens ordförande vägrade att släppa fallet,
trots att en serie läkarintyg visade att inte ens fanns ett blåmärke på något av
barnen.
Slutet på historien blev att den internationella
familjen fann det för gott att fly utomlands med sina barn. Man har skäl att
fråga sig: vad som var barnens bästa? Det får vi veta om 50 år. Men det är
svårt att se att ingripandena på något vis var det.
3 - Sandvikenfallet (Rättsfall från hovrätterna
1992:13)
En far och hans femåriga son i Sandviken led av
atopi, en hudsjukdom som ger sår på kroppen. Såren upptäcktes av utomstående.
I april 1983 blev pojken omedelbart omhändertagen
med stöd av LVU på grund av misstanke om att fadern skulle ha tillfogat pojken
skadorna med glödande cigaretter. Rättsläkaren intygade att fadern måste ha
vållat skadorna. Nya sår uppkom även när pojken var ensam på sjukhuset och han
remitterades till en hudspecialist. Polisanmälan mot fadern avskrevs på grund
av specialistens utlåtande. Men läkaren ville inte ändra sin uppfattning.
Socialens utredare insinuerade att pojkens sår var brännskador liksom att han
skulle känna sig hotad av fadern hemma. Socialförvaltningen begärde att
omhändertagandet av pojken skulle bli definitivt.
Pojkens föräldrar hade dittills levt i ett lyckligt
förhållande och familjen var harmonisk. De hade många vänner. Icke desto mindre
ansåg sig socialtjänstens personal kunna ställa som villkor för modern, om
modern ville ha tillbaka sitt LVU-barn, att föräldrarna skulle skilja sig.
Skilsmässan genomfördes och fadern fick nervsammanbrott. Hans medicinska
funktionsnedsättning bedömdes som hundraprocentig. Från att förut ha varit
fullt yrkesverksam blev han sjukskriven med stadigvarande men och
förtidspensionerades.
Man har här som i de andra fallen all anledning att
fråga sig vad som var barnets bästa. Det är svårt att se att socialnämndens
ingripande var det. Att fadern småningom i Svea hovrätt i någon mån fick rätt
mot sina plågoandar som vållat honom detta lidande måste vare en klen tröst för
barnet vars bästa skulle tillgodoses.
4 - Göteborgsfallet 1994
På ett daghem i Göteborg läste en anställd en
'saga' om hur barn blir till dvs sexualundervisning för barn i sexårsåldern. En
passus i 'sagan' handlade om samlag och den anställda berättade för barnen att
de vuxna pussas och kelas under kärleksakten. Flickan lär ha sagt "det gör
min pappa med mig".
På daghemmet anmälde man misstänkt sexuellt utnyttjande
av flickan till socialtjänsten. Flickan omhändertogs omedelbart och placerades
på ett barnhem. Pappan - en styvfar - anhölls men häktningsframställan vann
inte bifall och förundersökningen lades ned efter ca ett år. Däremot biföll
förvaltningsdomstolarna flickans omhändertagande enligt LVU.
Modern begärde förgäves upphörande av LVU. Hon
förespeglades av socialtjänsten att hon kunde få tillbaka sitt barn om hon
skilde sig från styvpappan. Det gjorde hon, men flickan fick hon inte tillbaka.
Familjen är för evigt splittrad.
Vad var barnets bästa? Här som i de andra fallen är
det lika svårt att se att socialmyndigheternas ingripande skulle vara till
barnets bästa. Att det var en katastrof för familjen som sådan är däremot lätt
att se. Föräldrarna hade blivit offer.
Detta var fyra fall i en oändlig serie. Exemplen
kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Den anmälningsplikt som
Dagmar Lagerberg ivrar för är det kanske viktigaste elementet som banar vägen
för fall som de nu redovisade.
Rätten till respekt för privat- och familjelivet är
en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom
lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Det framstår därför som ansvarslöst
att driva den typ av propaganda som Dagmar Lagerberg för. Vi påminns härigenom
om att socialbyråkratin har betydande egenintressen i det svenska systemet -
anmälningar ger arbete och inkomster och mer arbete ju fler ingripanden som
görs mot föräldrar. Det är svårt att tro att det överhuvudtaget kan vara till barnets
bästa att hamna i händerna på denna socialbyråkrati. Det är betydligt lättare
att tro att de naturliga föräldrarna har en naturlig kärlek till sina barn och
vill deras bästa.
Tillägg
I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar
måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik
och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i
Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige
behöver en ny familjepolitik.
Ministrarna skriver:
"Sedan några år tillbaka finns en gryende
samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se
resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och
70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan
och undervisningen men också på rättssamhället i stort.
Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att
de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett
ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt
sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste
lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast
reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare
att fullgöra sina fostrande uppgifter".
"Avoghet mot familjen
Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad
avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga
normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras
utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av
pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs
alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."
"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller
ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma
och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt
land.
Därför behöver vi en ny familjepolitik
som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas....
Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal
ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra
barn!"
Anmälningarna kan komma från förvirrade personer