Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar".

Av Siv Westerberg, Jur.kand., med.lic. Göteborg

Jur.kand., med.lic. Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

Jag har sett filmen Den bästa av mödrar som handlar om ett finskt krigsbarn som kommer till Sverige.

Detta är inte en recension av filmen. Det finns redan i tidningarna flera recensioner av denna film och den har med all rätt fått lysande recensioner. Jag instämmer helt i att det är en utomordentligt bra film och den lämnar viktig information om händelser i Sverige på 1940-talet, händelser som inte skall glömmas bort.

De tankar som kom för mig när jag såg filmen har sin bakgrund i följande. Jag är visserligen född och uppvuxen i Sverige och har alltså haft förmånen att aldrig leva i ett land i krig. Jag var 7 år när andra världskriget bröt ut och jag har mycket tydligas minnen av vad som hände i Sverige och vad som skrevs om i tidningar och diskuterades under andra världskriget när jag var barn. Jag har också mycket tydliga minnen av de finska krigsbarnen som kom till Sverige då. Det andra som gör att filmen Den bästa av mödrar intresserade mig så mycket är att jag som jurist har arbetat mycket med att biträda föräldrar vars barn på felaktiga grunder tvångsomhändertagits enligt LVU och placerats hos främmande människor, alltså i fosterhem och barnhem.

Det kom ju 70 000 finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget och det var nog världshistoriens största barnförflyttning. I den skola där jag gick fanns under en kortare tid ett finskt krigsbarn och jag kände flera svenska familjer som tog emot ett finskt krigsbarn. Idag cirka 60 år senare vet vi genom att dessa före detta finska krigsbarn i Sverige trätt fram och i vissa fall skrivit böcker om sin barndom och vad som hände sedan att det i stor utsträckning var ett enda stort misslyckande att flytta barn från deras finska föräldrar till svenska fosterhem. I stor utsträckning har dessa barn känt sig rotlösa under resten av livet och inte riktigt vetat om de hör hemma i Sverige eller i Finland. En doktorsavhandling från Umeå Universitet år 1994 skriven av Lillemor Lagnebro med titeln Finska krigsbarn visar på ett tydligt sätt att det verkligen inte var en särskilt lyckad aktion att flytta alla dessa barn från sina hem.

Nu måste man ju emellertid komma ihåg att detta skedde i allra bästa välmening. Ett av huvudargumenten var ju att barnen skulle slippa uppleva kriget i Finland.

Som jag minns det från min barndom så var de barn som kom från Finland ingalunda några utmärglade barn. De föreföll att vara i god fysisk kondition och ingalunda nermagrade som något tecken på brist på mat. Och om det skulle ha varit brist på mat i Finland så måste det väl ha varit betydligt enklare att transportera mat till Finland via båt eller tåg än att transportera 70 000 barn utan sina föräldrar och med bara en namnlapp om halsen till Sverige.

Vi skall också komma ihåg att de svenska familjer som tog emot finska krigsbarn i sina hem gjorde detta med de allra bästa avsikter och i syfte att hjälpa som de uppfattade ett barn i nöd. Det var inte tal om att dessa familjer skulle få någon ersättning i pengar utan det var fråga om ren välgörenhet med de bästa avsikter. Inte desto mindre blev resultatet i många fall minst sagt misslyckat på lång sikt och på kort sikt också för den delen för många av dessa barn längtade ju förtvivlat hem till sina föräldrar i Finland. Detta att dessa familjer gjorde det som en ren välgörenhet med de bästa avsikter skiljer sig markant från vad som sker när svenska familjer idag tar fosterbarn. Idag tar svenska familjer fosterbarn i den absoluta majoriteten av fallen enbart för att tjäna pengar på de orimligt höga fosterbarnsersättningar som utgår.

Resultatet är även här förskräckande dåligt av att placera barn hos främmande människor och beröva barnen deras föräldrar.

Det är märkligt att svenska myndigheter inte har tagit lärdom av det olyckliga resultatet av att transportera barn från Finland till Sverige och beröva barnen deras biologiska föräldrar. Det är märkligt att inte svenska myndigheter förstår att det är precis lika olämpligt att ta svenska barn från deras föräldrar och sätta dem i fosterhem som inte har annat intresse av dessa barn än att fosterföräldrarna skall tjäna pengar på dem. Hur olämpligt det är visas av att nästan hälften av dessa fosterhemsplaceringar havererar, antingen genom att fosterbarnet flyr från fosterhemmet när det gäller äldre fosterbarn och socialmyndigheten slutligen tröttnar på att ständigt polishämta dessa barn till fosterhemmen eller att fosterföräldrarna helt enkelt tröttnar på att ha fosterbarnet.

En del av de här finska krigsbarnen som kom till Sverige var så små att de redan efter något år hade glömt bort sina biologiska föräldrar. I vissa av dessa fall slutade det hela med att den svenska fosterfamiljen adopterade dessa barn. Jag hörde i min barndom talas om en familj som hade tagit en liten finsk pojke som krigsbarn och han var jämnårig med deras egen enda son. Så småningom adopterade de den här finska pojken. När de bägge pojkarna kom upp i tonåren visade det sig att deras egen biologiska son utvecklades synnerligen gynnsamt medan det finska adoptivbarnet blev en ungdomsbrottsling. I det läget begärde adoptivföräldrarna att få häva adoptionen och fick bifall till detta. På den tiden gick det ju att häva en adoption vilket lyckligtvis inte går idag. Jag minns att jag reagerade med förskräckelse när jag hörde historien. Först hade alltså den svenska familjen berövat pojken banden med de biologiska föräldrarna i Finland genom en adoption. Och nu berövade de honom även banden med adoptivföräldrarna vilket resulterade i att han stod alldeles ensam i livet.

Jag nämnde tidigare att huvudskälet till förflyttningen av 70 000 barn var att de finska barnen skulle slippa undan kriget.

Nu är jag emellertid av den bestämda uppfattningen att flertalet barn inte är rädda för krig. Det är de vuxna människorna som är rädda för kriget och oroar sig för de konsekvenser kriget skall få för dem och deras familj. Vad barn är rädda för är att de skall bli skilda från sina föräldrar genom olika åtgärder under ett krig. Barn vill vara tillsammans med sina biologiska föräldrar vare sig det är krig eller fred. Jag var alltså 7 år när kriget började och många svenskar var ju särskilt när Norge och Danmark ockuperades oerhört rädda för att kriget skulle bryta ut i Sverige. Jag minns från våren 1940 hur det i det hyreshus vi bodde i dagarna kring ockupationen av Norge och Danmark ordnades så att de vuxna männen i hyreshuset turades om att hålla vakt vakna under nätterna för att vid ett flyglarm kunna springa runt till alla grannar och väcka dem och se till att de kom ner i skyddsrummet som var hyreshusets källare. Jag minns att vi på kvällarna lade fram varma kläder och matsäck färdigt att ta med sig ner i skyddsrummet. Jag tyckte bara att det lät spännande och jag oroade mig inte alls för ett eventuellt flyglarm. Den enda gång under kriget då vi faktiskt fick gå i skyddsrum i någon timma så tyckte jag det var väldigt spännande. Jag hade svårt att förstå att en av grannarna, en vuxen kvinna, satt och grät i skyddsrummet.

Min far var inkallad långa tider och många gånger under andra världskriget. Jag har inget minne av att jag någonsin snuddade vid tanken att det fanns en möjlighet att han skulle kunna stupa i kriget om det blev krig i Sverige. Jag tog hans upprepade inkallelser till militärtjänst fullständigt naturligt för det var ju så många män som var borta från sina hem och ute i militärtjänst. Jag minns att jag och min mor och mina syskon vid något tillfälle följde honom till tåget då en mängd uniformsklädda män skulle resa ut i militärtjänst. Jag såg att några av de kvinnor som följde sina män till stationen stod på perrongen och grät och jag minns att jag funderade över varför de grät.

Mycket snart efter krigsutbrottet började jag och min tvillingsyster sy nya dockkläder till våra dockor. Vi sydde bruna uniformer till några av dockorna och gråa uniformer till de andra dockorna och så lekte vi att det var krig. Och populära leksaker blev mycket snabbt kanoner och tanks. Det hela var mycket spännande och intressant och ett nytt inslag i våra lekar.

Jag var som sagt inte alls orolig att det skulle bli krig i Sverige. Vad jag däremot var orolig för var att om det blev krig i Sverige skulle jag kanske nödgas skiljas från mina föräldrar och kanske resa till någon sorts läger för evakuerade barn. Den här oron kom bland annat av följande. I min skola delade lärarinnan ut till barnen blanketter som de skulle ta hem till sina föräldrar. Jag minns än idag att blanketten var blå. På blanketten stod det att vid en eventuell evakuering skulle barnet vara försett med utrustning i form av klädombyten och sängkläder. Och så räknades det upp vari dessa klädombyten och sängkläder skulle bestå. Så skulle föräldrarna skriva på att barnet hade dylik utrustning eller anteckna vad barnet saknade av utrustningen ifråga.

Det här blå papperet gjorde mig verkligt orolig. Om det blev krig så skulle alltså barnen skickas iväg från föräldrarna. Men då fick jag lugnande besked från min mor. Det var tydligen så att varje vuxen person i Sverige hade från myndigheterna fått förfrågan vad de skulle arbeta med av för landet värdefullt arbete om det blev krig. Riktigt hur det här bokfördes vet jag inte men min mor berättade följande. Mina föräldrar hade som goda vänner att par makar som bägge arbetade inom sjukvården. De hade två barn som var ungefär jämnåriga med mig och mina systrar. Vid ett krigsutbrott skulle dessa bägge makar givetvis omedelbart ha tjänsteplikt och arbeta inom sjukvården och nödgas lämna bort sina barn någonstans medan de själva arbetade. Då hade min familj och denna familj kommit överens om att vid ett krigsutbrott skulle min mor ta sina egna tre barn och den här vänfamiljens två barn och omedelbart bege sig till vårt sommarställe långt ute på landet. Vid ett krig är det ju städer som bombas och inte små bondbyar. Min mor skulle alltså ansvara för dessa fem barn och det tyckte bägge familjerna var en utmärkt lösning. Och denna lösning lugnade ju mig helt och hållet. Ett krig skulle inte innebära att jag skulle skiljas från min mor.

Nu kanske någon invänder att detta är ju minnen och upplevelser som jag haft i ett icke krigförande land. Men jag vidhåller att inte ens barn i krigförande länder hyser den oro för krig som vuxna människor hyser. Och det grundar jag på följande. Som student på 1950-talet har jag studerat vid flera både svenska och utländska universitet. Jag har då kommit i kontakt med jämnåriga studenter som varit barn under kriget i länder som var i krig. Ingen av dessa har någonsin då vi diskuterat kriget och efterkrigstiden berättat om någon oro för kriget som de hyst som barn. De har berättat om att det efter kriget var ont om mat och man fick en dålig och ensidig kost. Någon berättade om valutareformer efter kriget. En student av baltiskt ursprung berättade hur han som tolvåring kom med föräldrar och syskon som flykting i en öppen fiskebåt över Östersjön från Baltikum till Sverige. Han omnämnde händelsen som ”mitt livs stora äventyr.”

Jag menar alltså att den här förflyttningen av 70 000 barn från deras föräldrar i Finland till svenska mer eller mindre tillfälliga fosterhem var ett enda stort misstag som byggde på bland annat den felaktiga föreställningen att barnen hyste skräck för kriget i Finland.

I vissa fall blev de finska barnen en besvikelse för de svenska fosterföräldrarna. Barnen längtade oavbrutet hem och kände sig inte alls som någon medlem i den svenska familjen.

I andra fall kom barnet under åren som följde efter kriget att pendla mellan det svenska fosterhemmet och det finska föräldrahemmet. Barnet visste till slut inte alls var det hörde hemma och kände sig rotlöst på alla sätt. Detta har ju skildrats av nu vuxna före detta finska krigsbarn.

En barnförflyttning från de biologiska föräldrarna som skedde i allra bästa välmening och där barnen togs emot av svenska familjer som ville göra en god gärning misslyckades alltså och ledde till mänskliga tragedier.

Och det som sker nu då tusentals svenska barn tvångsomhändertages enligt LVU och placeras som försörjningsobjekt för i vissa fall kriminella och i varje fall helt känslokalla fosterföräldrar är en katastrof. Det är hög tid att svenska myndigheter, svenska socialsekreterare och svenska förvaltningsdomstolsdomare tar lärdom av tragedierna med de finska krigsbarnen och inte så lättvindigt skiljer barn och föräldrar åt.

Till sist vill jag berätta om vad jag minns från andra världskriget beträffande norska flyktingar som kom till Sverige. Efter den tyska ockupationen av Norge kom ju över svensk-norska gränsen en del norska flyktingar till Sverige. I vissa fall ställde svenska familjer upp med att som gäster i sina hem taga emot sådana norska flyktingar. Jag minns att i en av mina släktingars familj blev som en ren välgörenhetsåtgärd två norska mödrar och deras små barn mottagna som gäster under en tid. Jag minns att min reaktion när jag hörde talas om detta var att vad konstigt att man inte gjorde på samma sätt med de finska barnen, nämligen att man lät både mödrar och barn komma till Sverige och bo i en svensk familj.

Böcker

Tillbaka till Artiklar