Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NKMR
För skydd av familjers
rättigheter i de nordiska länderna
2002-10-23
Till Ordföranden i socialutskottet
Sveriges Riksdag
100 12 Stockholm
För distribution bland
samtliga ledamöter i socialutskottet
Motion
angående socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU)
Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR, vill härmed
framställa följande underlag till en total omstöpning av socialtjänstlagen
(SoL) och Lag om vård av unga (LVU).
Presentation av NKMR
NKMR är en internordisk
människorättskommitté som bildades den 30 november 1996 på Christiansborg i
Köpenhamn. NKMR arbetar för respekt och skydd av barns och deras rätt till
privat- och familjeliv dvs tillämpning av Europakonventionen artikel 8 och FN:s
Barnkonvention artiklarna 3, 5 - 12 och 16. NKMR:s styrelse består av sju (7)
medlemmar och en suppleant - samtliga från de nordiska länderna.
Styrelsemedlemmarna är samtliga professionella och huvudparten av är jurister.
För vidare information om styrelsen, NKMR stadgar etc var god att besöka vår
hemsida: www.nkmr.org där vi publicerar på sju (7) olika
språk. NKMR:s
hemsida på Internet är flitigt besökt. Vår besöksstatistik visar 538 414 besök (22/10 2002), 20 000 besök
hittills i oktober och i september 2002 hade vi 24 810 besök.
NKMR:s verksamhet
I Sverige och de nordiska länderna har
tusentals barn blivit utsatta - och utsätts fortfarande - för onödiga och
godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv då de har
tvångsomhändertagits av socialtjänsten med bistånd av de sociala nämnderna
förvaltningsdomstolarna och placerats i familjehem. Europadomstolen har funnit
Sverige skyldigt för kränkning av barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter
i åtskilliga fall som har anmälts dit.
Tvångsomhändertaganden och
fosterhemsplaceringar är skadliga för barnen och deras föräldrar och släktingar
och de är mycket kostsamma för samhället. Av uppgifter från Socialstyrelsen framgår
att en fosterhemsplacering kostar ca en miljon kronor per år.
Domstolsprocesserna är också kostsamma. Sverige har dessutom blivit dömt att
betala kostsamma förlikningar och skadestånd i Europadomstolen. T ex kostade en
förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, 2,1 miljoner skattekronor.
Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar går inte att uppskatta i
pengar.
Motionen
NKMR framställer inte en färdig motion utan ett underlag till en total
omstöpning av socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU).
Socialtjänstlagen
NKMR finner att socialtjänsten, trots att den har funnits under så lång
tid, inte mäter upp till den standard som man normalt kan begära av en sådan
verksamhet. Socialtjänstlagens portalparagraf stadgar:
"Samhällets socialtjänst skall på demokratins
och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människors ansvar för sin och
andras sociala situatio inriktas på att frigöra och utveckla enskilda och
gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet.
När åtgärder rör barn skall särskilt vad hänsynen
till barnets bästa kräver."
Denna vackra målsättning till trots, använder socialtjänstens personal sig
av brutala metoder vid erbjudanden om hjälpinsatser för barn. Socialtjänsten
använder sig om hotelser mot föräldrarna för att tvinga dem att lämna sina barn
frivilligt. Uttalanden som "Om Du
inte skriver på en frivillig placering kommer vi att ta barnet med LVU"
är mycket vanligt förekommande i socialtjänstens kontakter med utsatta
barnfamiljer.
Det måste slås fast att olaga hotelser utgör brott oavsett huruvida dessa
framställts av privata individer eller representanter för myndigheter. Sådant
tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Släktingplacering
NKMR anser att barnets släkt och närverket runt honom/henne skall utredas
först när socialen överväger huruvida ett barn behöver vårdas i ett annat hem
än sina föräldrars hem.
Den 1 januari 1998 trädde lagändringen i 22 § Socialtjänstlagen. Lagen fick
ett 4:de stycket enligt vilket
mor- och farföräldrar eller andra släktingar "bör" utredas på samma sätt som dem
som socialtjänsten utser som fosterhem till LVU-ade barn. Lagen ändrades den 1 juli 1999 och den nya lydelsen är att mor- och farföräldrar
eller andra släktingar "
skall" utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterföräldrar
till tvångsomhändertagna barn. Det är alltid socialtjänstens personal som avgör och trots att lagen har funnits i
fyra (4) år är efterlevnaden praktiskt taget obefintlig. I en intervju Året Runt nr. 41, 2001 framhöll
Socialstyrelsens GD Kerstin Wigzell att "lagändringen inte slagit igenom
ännu".
Av RRV 2002:6 sid 116 framgår följande: "(...) trots lagändringen från
1998 om släktingplaceringar, har inte antalet placeringar av barn hos anhöriga
ökat." I DN 2002-10-01 10-02 omtalar Kerstin Wigzell att under år 2000
omhändertogs 18 000 barn. En tredjedel av placeringarna misslyckades. Hon angav
också att barn som vårdas genom samhällets försorg klarade sig inte alltid
bättre än barn som vuxit upp i riskfamiljer. Tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar
av barn ger således inte önskat resultat. Kostnaderna för verksamheten
behandlas senare.
Respekt för lagar och
förordningar
Medborgarna och andra bosatta i Sverige förväntas att rätta sig efter lagar
så fort de trätt i kraft och helst innan de hunnit träda i kraft.
Socialtjänstens personal vägrar ståndaktigt att rätta sig efter lagar och
förordningar. Av olika vetenskapliga utredningar bl. a avhandlingar och
examensarbeten vid Göteborgs Universitet 1986 och Högskolan i Örebro 1988 - 2000
framgår att socialtjänstens personal bryter mot SoL, LVU och även grundlagens
bestämmelser om saklighet och opartiskhet. Att socialtjänstens personal bortser
från domar avkunnade i olika förvaltningsdomstolar, t o m Regeringsrätten och
Europadomstolen, är känt. I ett särskilt yttrande i domen Eriksson v. Sweden
yttrade Norges delegat i Europakommission enligt följande:
"Finally, I find it very surprising that under the Swedish system a social
council can in practice disregard and even obstruct the judgment of the
Således står socialtjänstens personal över lagen eftersom de kan negligera
lagarna och domarna oavsett vilken domstol som avkunnat dem. Att
"lagändringen (22 § 4 stycket SoL) inte slagit igenom ännu" hos
socialtjänstens personal och att angivna myndighetspersoner visar en total
brist på respekt för lagar och förordningar är inte acceptabelt i ett
civiliserat demoktratiskt samhälle om Sverige vill räknas som sådant.
Legitimation samt
straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar
Begreppet "tjänsteman" (jfr engelska civil servant) innebär att
myndighetspersonerna skall tjäna folket. De avlönas av pengarna som medborgarna
i Sverige tvingas betala oavsett om de vill eller inte. Men, i stället för att
vara folkets tjänare har myndighetspersonerna givits en härskarmakt över
folket. Att unga nyutbildade socialsekreterare som endast har textbokskunskaper
men som själva inte har barn och således saknar erfarenhet av föräldrarskap ges
makten att diktera villkoren för och bestämma över en fyrtio år gammal
flerbarnsmor är således fullkomligt absurt. Detta är inte godtagbart i ett
civiliserat, demokratiskt samhälle.
Således måste det krävas utbildning, erfarenhet och legitimation som gör
socialsekreteraren personligen straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för de
åtgärder hon vidtar gentemot barnfamiljer.
Lag (1990:52) om vård av
unga (LVU)
Sven Hessle, sedermera professor, skrev ett inlägg i debatten som Birgitta
Wolf initierade i Svenska Dagbladet sommaren 1984 kring tvångsomhändertagandet
och fosterhemsplaceringen av Alexander Aminoff. Svenska Dagbladets
debattredaktör Fredrik Braconnier vägrade publicera Sven Hessles inlägg. Inlägget
finns publicerat dels i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett
beslagtaget barn" dels på NKMR:s arkivsida på Internet. Sven Hessle skrev
bl. a följande:
"Det största ingrepp som ett samhälle kan
förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap.
Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt
barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen
slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär
också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att
istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta
en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer,
vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder
är så sällsynta. Åtminstone i andra länder."
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg uttalade
följande obiter dictum i målet Olsson
v. Sverige: "Nothing says that the
child will be better off because he is taken into care." (Inget säger
att barnet kommer att få det bättre på grund av att han har
tvångsomhändertagits för samhällsvård.)
Systemet för tvångsomhändertagande av barn skapar motsättningar mellan
barnens föräldrar och socialtjänsten. Således kan motsättningar mellan
föräldrarna och socialtjänsten leda till att barn tvångsomhändertas och
placeras i fosterhem.
Barnets bästa
I LVU förekommer begreppet "barnets bästa". Detta innebär att
barnet skall skyddas av myndigheterna mot sina föräldrars övergrepp eller
oförmåga att skydda mot andra faror, men inte vice versa. Myndigheterna har
således tolkningsföreträde beträffande innebörden av "barnets bästa".
Tolkningen verkställs av deras egna experter.
LVU § 2
föreskriver att förutom fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp och/eller
vanvård, kan ett beslut om barnomhändertagande även grundas på "...något
annat förhållande i hemmet..." som kan orsaka en "påtaglig risk"
för "barnets utveckling". Som exempel nämns "sjuklig symbiotisk
relation" i förarbetena. Detta är inte i överensstämmelse med FN:s
Barnkonvention vilket även påpekats i Statens Offentliga Utredningar (SOU
1986:20). I angivna SOU har förordats att formuleringen: "...något annat
förhållande i hemmet..." skulle strykas för att paragrafen skulle bli
förenlig med andan i Barnkonventionen. Förslaget föranledde emellertid inte
dåvarande justitieministern (s) att vidta någon som helst åtgärd.
Lagen föreskriver att insatser för barnen
skall påbörjas utanför det egna hemmet. Samtidigt hävdas det att målsättningen
bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen.
Här har lagstiftaren tänkt fel. Insatserna har största möjligheter att lyckas
om de sätts in där det etiska bandet finns dvs i familjen. I en intervju med
socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han
följande:
"Även om
20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många
placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna
hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och
till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man
faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."
Och, även om barnets biologiska föräldrar
är så nergångna att de inte kan ta hand om sitt barn, borde barnet inte
avlägsnas från släktkretsen eftersom det finns alltid en frisk kärna någonstans
inom varje släkt. (Se ovan Släktingplacering).
Vad gäller uttalandet att "målsättningen bakom ett
tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen"
inställer sig följande fråga: Om nu
målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening
av familjen varför skiljer barnen och deras föräldrar åt överhuvudtaget?
Vem som helst inser att separation föranleder att klyftor skapas och
irreparabla skador kan uppkomma därav.
I åtskilliga fall blir barn omhändertagna pga anonyma anmälningar och
uppdiktade historier.
Barn hämtas med polishandräckning och kvarhålls på hemlig ort långt borta
från sina nära och kära. Tillvägagångssättet skiljer sig ingalunda från
regelrätta kidnappningar. Psykoterapeuten
och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning
som en tortyr som skapar otrygghet. Barn som tvångsomhändertas under sådana
traumatiska förhållanden som socialtjänsten tillgriper utsätts för stor risk
för sin hälsa och utveckling.
Umgänge
Socialtjänsten meddelar regelmässigt umgängesrestriktioner mellan
tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Av förarbetena till 14 § LVU
(prop. 1979/80:1 s. 601 f och prop. 1989/90:28 s. 74 och s. 115) framgår bl. a.
följande:
"Ett beslut om vård enligt LVU bör inte leda
till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som är
nödvändigt för att genomföra vården. (...) Bestämmelserna om begränsningar i
umgängesrätten bör tillämpas restriktivt. Ett beslut om utövande av umgänge far
således aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. En nära och
god kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden är oftast en viktig
förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl i familjehemmet och på
sikt kunna återförenas med föräldrarna."
Av förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s 73 f och s 88) framgår bl. a
att socialnämnden har ett ansvar att följa vården och se till att
umgängesrestriktioner inte består längre än nödvändigt.
I Socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2 s 112 f anges bl. a följande:
"Beslutade begränsningar i umgängesrätten
skall självfallet inte bestå längre än vad som vårdändamålet kräver.
Omständigheterna och vårdaspekterna i det enskilda fallet får bli avgörande för
vilka begränsningar nämnden beslutar om. Om
barnet reagerar t.ex. med oro i anslutning till besök av föräldrarna kan det
finnas anledning att överväga om det ska medföra några konsekvenser för
umgänget, såsom att det ökas eller minskas eller att formerna för umgänget
ändras."
Lagstiftaren har klart uttalat att ett beslut om utövande av umgänge far
aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. Att
barnen reagerar med oro inför umgängestillfällena och vägrar återvända till
familjehemmet efter umgänge med sina föräldrar är helt naturligt.
Socialtjänsten tolkar alltid barnets gråt när han/hon måste ta avsked av sina
föräldrar efter umgängestidens slut som en anledning att ytterligare begränsa
umgänget.
Barnen vet var de hör hemma och de vill tillbaka dit. Det är dessutom ytterst sällan som
socialtjänstens försök att omplantera barn i främmande familjer lyckats!
Umgängessabotage och
främmandegörande av föräldrar - PAS
I socialtjänstens metoder att kvarhålla de tvångsomhändertagna barnen i fosterhemmen
ingår strategin att så mycket som möjligt hålla barnen och föräldrarna
åtskilda. Barnens och föräldrarnas umgänge saboteras genom plötsligt inställda
umgängestillfällena antingen genom påhittade sjukdomar hos barnen samtidigt som
barnen informeras om att deras föräldrar hade inställt umgänget eller dyl.
Barnen blir också hjärntvättade att ta avstånd från sina föräldrar, varefter
socialtjänsten använder barnens avståndstagande från föräldrarna för att
rättfärdiga ytterligare inskränkningar i deras umgänge eller även
vårdnadsöverflyttning genom Föräldrabalken 6:8.
Europadomstolen har i ett antal domar sedan år 2000 bl. a Kutzner v.
Tyskland den 26 februari 2002 uppmärksammat problematiken med främmandegörande
av föräldrar. Europadomstolen fann Tyskland skyldigt för kränkning av familjens
mänskliga rättigheter garanterade i Artikel 8.
Umgängessabotage och främmandegörande av föräldrar - Parental Alienation
Syndrome (PAS) utgör ett brott mot barn och deras föräldrar oavsett om det är
en statlig/kommunal myndighet som verkställer övergreppet.
Sådant tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat,
demokratiskt samhälle.
Tvångsomhändertagande av
invandrarbarn
Invandrarnas utsatthet i Sverige vad gäller skydd för deras rätt till respekt
för privat- och familjeliv lämnar mycket att önska. Huvudparten av barnen som
tvångsomhändertas och placeras i fosterhem är invandrarbarn. Antalet
omhändertaganden av utländska barn står inte i proportion med invandrarnas
antal. Invandrarföräldrar som vill lämna Sverige hindras att ta sina barn med
sig. De tvingas antingen att överge sina barn i Sverige eller stanna här endast
för att få träffa sina barn ett par gånger i månaden.
Detta är inte nödvändigt eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt
samhälle.
Haverier
Socialstyrelsen har i sin rapport "Sammanbrott i familjehem", konstaterat att 44 % av
placeringarna avbryts oplanerat. Därav måste vi i likhet med Socialstyrelsen
dra slutsatsen att "en fosterhemsplacering är en insats som med stor
säkerhet kommer att bryta samman". Likväl framhärdar ändå
socialsekreterarna, socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna att döma barn
och ungdomar till fosterhem- eller institutionsvård. OBS! Siffran över haverier för barn placerade i släktinganknutna hem
är 2 - 4 %.
Socialsekreterarna
nonchalerar den forskning som finns på området. På vilket annat område kan de
anställda nonchalera forskningen inom sitt område? Hjalmar Söderberg sade en
gång: Vissa saker måste man vara fackman för att inte förstå!
Kvällen den 23 oktober 2002 visade Uppdrag Granskning ett mycket
uppskakande och nedslående reportage över resultatet som har uppnåtts för de
ungdomar som socialtjänsten m. fl hade placerat på behandlingshem. Reportaget
visade att samhällets insatser som har kostat skattebetalarna åtskilliga
miljarder var ett totalt misslyckande!
Här föreligger det således ett systemfel : en lag som ger för stort
tolkningsutrymme till en socialtjänst med förlegad människosyn är skadlig. En
sådan lag är inte nödvändig i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. Lagen
måste utmönstras eller åtminstone underkastas en total omstöpning.
Upphörande
av vård
21 § LVU stadgar: "När vård med stöd av denna
lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall
upphöra."
Åter igen ett lagstadgande som socialtjänsten bryter emot med
socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas goda minne. Socialtjänsten
förefaller i stor utsträckning lova bort de tvångsomhändertagna barnen till
fosterföräldrarna under hela barnens uppväxttid. LVU lämnar inget utrymme för
uppväxtplaceringar. Omprövningen av tvångsomhändertagandet som enligt lagen
skall äga rum var sjätte månad förvandlas således till ett spel för galleriet.
Alltför ofta inträffar det att socialtjänsten vägrar återlämna de tvångsomhändertagna
barnen till deras föräldrar även efter det att föräldrarnas liv har
normaliserats och förändringen visar sig vara varaktig. Socialtjänsten använder
då argumentet att barnen "har rotat sig i sina familjehem och därför bör
de inte flyttas hem till sina föräldrar". Anmärkningsvärt dock att
socialtjänsten inte använder samma argument vad gäller barn som under hela sin
uppväxttid - dvs fem, tio eller tolv år
- har bott hos sina biologiska föräldrar!
SOU 2000:77 Omhändertagen
I SOU 2000:77 - Omhändertagen förespråkar regeringens enmansutredare att
barn som har vistats i fosterhem i mer än två år skal tvångsadopteras bort.
NKMR har lämnat ett remissyttrande där bl. a det här angivna förslaget
förkastas.
Angiven SOU är inte godtagbar i ett civiliserat, demokratiskt
samhälle och torde således inte
bifallas av riksdagen.
NOU 2000:12 Barnevernet i Norge
NOU 2000:12 Barnevernet i Norge är en
totaluppgörelse med det norska barnevernet. Missförhållandena som dokumenteras
i angivna NOU är som en karbonkopia av de missförhållandena som dagligen
avslöjas i svensk socialtjänst vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och
ungdomar.
NKMR uppmanar därför socialutskottet att
inforskaffa denna gedigna utredning av norska barnevernet och även ombesörja en
översättning av dokumentet för att göra det mer lättillgängligt för samtliga
riksdagsledamöterna.
Avslutningsvis vill jag hälsa socialutskottets ledamöter att avlägga
besök på NKMR:s hemsida på Internet. I en artikel med titel "Advokat
slakter barnevernet" publicerad 10.12.01 i den norska tidningen
Adresseavisen, som kan nås via NKMR:s artikelsektion, gick advokaten Venil Thiis till frontalangrepp på norskt barnevern. Hon yttrade sig enligt följande:
"Autoritært, hjerteløst,
nedlatende, lite kompetent og lite opptatt av barnet. Foreldre og barns
rettssikkerhet er en illusjon."
Orden gäller lika mycket för svensk socialtjänst och systemet för
tvångsomhändertagande av barn och ungdomar i Sverige. Detta är inte nödvändigt
eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Olofstorp, dag som ovan.
Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand,
Ordf. i NKMR
NKMR:s
remissyttrande över SOU 2000:77 Omhändertagen
NOU
2000:12 Barnevernet i Norge