Mer om barnevernet
Ruby Harrold-Claesson, jur. kand
|
Ruby
Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. |
Gjengangeren har mycket förtjänstfullt publicerat ett antal kritiska inlägg
mot barnevernet i allmänhet och Horten barnevern i synnerhet. Bland dessa
inlägg vill jag nämna inläggen gjorda av professor Marianne Haslev Skånland och
Tone Rove. Barnevernet har inget med värn/skydd av barn att göra, utan numera
måste barn värnas från barnevernet.
Som privatpraktiserande jurist i åtskilliga tvångsomhändertagande mål och
som ordf. i NKMR, som ju är en nordisk människorättskommitté med nära samarbete
mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland, har jag kunnat observera hur svensk
socialtjänst och grannländernas barnevern ödelägger barns och deras föräldrars
och släktingars liv. T ex har NKMR haft nära insyn i bl. a Adele
Johansen-saken, Svanhild Jensen-saken och Anita Lundli-saken, så jag kan
tillbakavisa barnevernspedagogens floskler om "samarbeid med
foreldre/ungdom" och om "samtykke".
Beträffande "samarbete" kan jag upplysa Gjengangerens läsare om
att Hans Corell, fd rättschefen på Utrikesdepartementet och Sveriges advokat i
Europadomstolen hotade jur. kand., medicine licentiat Siv Westerberg med
yrkesförbud eftersom hon "underblåste" motsättningarna mellan
familjen Olsson och socialtjänsten. Corell ville att hon skulle ha uppmanat dem
att samarbeta med myndigheterna i stället för att kräva respekt för sina
mänskliga rättigheter. Siv Westerberg har därefter vunnit ytterligare åtta mål
mot Sverige i Europakommissionen och Europadomstolen.
Samarbetar
socialtjänsten/barnevernet med barnen och deras föräldrar? Svaret är nej!
I socionomernas ideologi finns bl. a begrepp som "barnets bästa",
för vilket de har tillskansat sig tolkningsföreträde framför föräldrarna och
släktingarna, "sjuklig symbios" som är deras föraktfulla nedvärdering
av förälderns kärlek till sitt barn, och "psykologiska föräldrar" som
är den beteckning som de ger de vuxna som de själva tvingar barnet att ty sig
till. I sin utbildning, som stadfästs av ideologin, har socionomerna inte fått
lära sig att barnen bäst tillgodogör sig hjälpen där de etiska banden finns,
dvs i sina egna familjer. Så, i stället för att ge barnen och deras familjer
det stöd som de sociala myndigheterna anser att barnen behöver - vilket
förnämligast skulle ske genom att ge föräldrarna de nödvändiga medlen för att
hjälpa dem att hålla sina familjer intakta - tvångsomhändertar socialen barnen
och placerar dem bland vilt främmande människor och ofta i undermåliga
fosterhem, långt från deras nära och kära.
Pengarullningen i barnomhändertagandeindustrin är svindlande. I Sverige
kostar tvångsomhändertagandena och fosterhemsplaceringarna över fyra miljarder
kronor per år. I ett fall placerade Nybro kommun en
förståndshandikappade ynglingen i fosterhem i Sävsjö till en kostnad av 10 000
kr/dygn dvs 3,65 miljoner kronor/år - för att vårda ett barn. Nyligen fick jag
kännedom om ett fall i Bräcke där ett barn är placerat på en institution till
en kostnad av 10 400 kr/dygn. Och så talas det om "barnets
bästa" men det är snarare "fosterföräldrarnas bästa" som är
viktigast i denna handel med andras barn.
Andra otäcka inslag som jag har bevittnat är att socialtjänsten/barnevernet
hotar föräldrar som öppet kritiserat deras behandling av de drabbade
barnfamiljerna antingen med tvångsomhändertagande av deras barn eller genom att
öppna utredningar om dem och utsätta dem för trakasserier. Så använder
socialtjänsten i Sverige skattebetalarnas medel och jag har kommit att förstå
att det inte är någon skillnad i Norge.
Mer
om barnevernet
Av Ruby Harrold-Claesson