LVU i absurdum
Hur kan detta
vansinne stoppas?
Av Charlotte Ydström-Nilsson, multimamma, författare
DEL TVÅ
Det har nu gått cirka tre månader sedan jag skrev
föregående artikel "LVU i absurdum, när skall detta vansinne
stoppas?"
Beklagligt nog kan jag bara konstatera att det inte har
blivit ett dugg bättre för detta barn med ryggmärgsbråck. Barnet är fortfarande
placerat på samma institution som tidigare nämnts och självfallet med socialtjänstens
goda minne.
Tyvärr har man inte kommit tillrätta med socialtjänsten
ännu och sorgligt nog drabbar detta så klart barnet och dess
hälsa och utveckling. Mamman har under denna tid gått igenom stora svårigheter
och ser bara hur socialen tar sig allt fräckare grepp om situationen och gör
det i stort sett omöjligt för att barnet skall få sina behov och rättigheter
tillgodosedda. För att kommunens socialtjänstemän skulle få igenom sitt LVU har
man tagit till sådana mått såsom att ljuga, förvanska muntliga och skriftliga
referat som har varit direkt avgörande i målet.
Istället för att bry sig om barnet har socialen endast
tänkt på sin egna prestige!
Det är verkligen hårresande att se hur illa ställt det
verkligen är för barnet i hela den här processen som framskrider mycket
långsamt!
Modern har sedan denna sista artikel skrevs kunnat
konstatera hur mycket sämre det har blivit for hennes LVU placerade barn. Tiden går men man har inte
från socialens eller institutionens sida brytt sig om att ta barnets olika
problem på allvar. Barnet har tyvärr hunnit gå upp
ett antal kilo till i vikt trots att det påtalats flera gånger att någonting akut
måste göras åt denna förskräckliga övervikt. Den kolossala övervikten skapar
ännu mer problem för barnet vilket visar sig att barnet är mer eller mindre
orörligt. Fotskenor samt ståskal passar inte längre heller.
För mamman är det förödande att se detta förfall av
hennes barn utan att kunna göra någonting för att påverka så att man verkligen
gör någonting åt barnets situation. Utan något som helst gehör för vad mamman har
sagt är det en ren vanvård vi pratar om här för barnet. Mamman får inte ta tillvara
sitt barns intresse då det gäller dessa frågor. Istället skall en
socialtjänsteman ta hand om detta utan någon som helst erfarenhet av barn med
ryggmärgsbråck och dess speciella behov.
Trots att mamman blivit uppmanad att ge socialsekreteraren
all möjlig information om läkarkontakter och sådant som rör barnet har socialtjänstens
personal inte haft förmågan att ta till sig denna information och framförallt
använda den konstruktivt och göra det så bra som möjligt för barnet under denna
tid som det har varit placerat under LVU.
Varje gång mamman har tagit upp det hon har observerat
vid umgängena med sitt barn - som endast sker en gång var 14.e dag och två timmar
per gång - finner socialen och institutionen att det som sägs är kritik riktad
emot dem och som de inte klarar av att hantera. Istället går det ut över
umgänget och barnets bästa.
Socialen kommer med diverse påståenden och falska anklagelser
såsom att mamman skulle ha rotat igenom barnets rum vid ett besök och därmed
skulle ha tagit ett papper som tillhörde barnet. Detta var inte sant, barnet
lämnades inte ensam med mamman och dessutom hjälptes mamman och barnets kontaktperson
åt att leta upp två fotografier som barnet inte kunde hitta.
På dessa månader som har gått har barnet förfallit mer
och mer. Barnet agerar mer apatiskt och gör allt for att skärma av sig från
verkligheten. Barnet känner inte lust eller motivation till att försöka gå ner
lite i vikt och han får absolut inte någon support från institutionen där han
fysiskt är placerad. Personalen är för bekväm av sig och det märks att barnet
mer är en belastning och att det mer liknar en förvaringsplats för ett barn som
verkligen skulle behöva en trygg och stabil tillvaro där han kan återgå till
normala rutiner och få ett så bra liv som möjligt. Mamman har genom sitt outtröttliga
arbete försökt att göra en skillnad för sitt barn med ryggmärgsbråck. Detta har
naturligtvis inte socialen tagit någon som helst hänsyn till.
P g a socialens slarv hade barnet inte tillgång till
sjukgymnastik eller till de nödvändiga rutinerna som det var van vid. På eget
bevåg ändrades dessa, detta finns beskrivet i den förra artikeln.
Barnet får inte den ridsjukgymnastik som det kunde ha haft
mycket bra nytta av samtidigt som barnet är väldigt förtjust i hästar. Det hade
gagnat barnets fysiska utveckling som istället stagnerar och gör skada for
barnets utveckling i övrigt. Istället fick det stryka på foten då en av socialsekreterarna
tyckte att det skulle vara mycket bättre ifall barnet fick åka till någon
idrottsaktivitet och träffa andra rörelsehindrade. Barnet har inte funnit detta
alls så positivt som socialen försökte påstå. Det har snarare varit ett stort bakslag
för barnet självt. Livsgnistan, motivationen och glädjen finns inte längre där!
Dessa kommunala experter ser inte ens att de gör fel och tror bara att de kan
och vet barnets bästa trots att de inte själva har erfarenhet av just det här
handikappade barnets behov. Berörd personal har istället ett beteende som mer
liknar strutsens: man sticker ner huvudet i sanden när situationen blir för
jobbig eller pinsam.
Mamman har också kunnat konstatera att trots att personalen
har informerats om att barnets rullstolar behöver servas och ses över så händer
inte detta. Istället struntar man i det. Det verkar som att man förväntar sig
att rullstolarna själva skall transportera sig till hjälpmedelscentralen och reparera
sig och sedan susa tillbaka till barnet. Vad är det med dessa mer eller mindre
hjärndöda personer som inte kan förstå att rullstolen är barnets frihet, hans ben
och möjlighet att förflytta sig? Det har gått en lång tid sedan detta påtalades
och det finns faktiskt ingen ursäkt längre för denna påtagliga nonchalans! Tänk
er själva att behöva cykla på en cykel utan luft i däcken!
Det står helt klart att barnet inte mår bra och det står
helt rättslöst mot socialen och kan inte få den vård och omtanke som det är i
behov av. Barnet hör hemma hos sin mamma. Ju längre tiden går och detta förfall
fortsätter ju svårare blir det för barnet att komma tillbaka i livet och risken
för permanenta skador hos barnet är överhängande.
Kan man verkligen tillåta sig att inte reagera för detta
stackars barn som nu är utsatt för socialens hemska behandling där det inte kan
förvänta sig någonting inom den närmaste framtiden? Mamman gör så gott hon kan
men det är ju inte det som syns då socialen tar åt sig och tycker att de är så
perfekta och greppar läget.
Det krävs drastiska ändringar för att det skall ske
någonting positivt för barnet och dess familj som mår väldigt dåligt av hela
denna absurda situation.
Socialen är en stor koloss som man inte med enkelhet
rubbar trots att det är uppenbart vad de har gjort i och med deras LVU som inte
har någon som helst förankring till verkligheten vad beträffar barnet och dess
bästa.
Det står fullständigt klart att det verkligen är nödvändigt
att få stoppat detta LVU in absurdum - att det är dags att politikerna får veta
sanningen om hur deras sociala tjänstemän har agerat i ärendet.
Rent humanitärt är det en stor katastrof och där man helt
klart inte tänkt på barnets bästa!
Berättelse nertecknad av CYN
2004-04-15
LVU i absurdum. Del 1. När
skall detta vansinne stoppas?