LAGEN OM
TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS
Av Anders Bergkvist, Fil.Dr. i Biofysik
Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få
omhändertaganden av barn", infört den 15 januari 2003.
|
Anders Bergkvist är Fil.Dr. i Biofysik vid Harvard Medical School. Artikeln är
tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 28 januari 2003. Den ingår i en
serie artiklar om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn som
inleddes den 9 januari 2003. Artikeln återges
här med författarens benägna tillstånd. |
I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om
Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga
Rättigheter. Jag är alltså ingen representant för dem. Jag måste ändå säga att
jag håller med om de åsikter som de presenterar.
Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn
är en oerhört känslig och viktig fråga. Det berörde mig djupt när jag förstod att
detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige. Oavsett
vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl
oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det
skulle vara nödvändigt? Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av
ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat? Det är
ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet
tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för
barnen och för samhället i stort.
Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat. Det handlar ju trots allt om
människors liv. Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad
som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar. Frågan involverar
människor passionerat. Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra
förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta
åsikten. Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa
hot. Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv.
När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter
anonym myndighet, så blir det lätt mycket passionerat. På andra sidan ser denna
passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas
representanter. Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar
kommunikationen. Vad jag och NKMR (så vitt jag förstår) önskar är en
reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av
socialtjänsten. Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte
hotad (det är inte en fråga om att ”demonisera psykiatrin” som Dr Brettstam
uttrycker det) - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig
del av samhället. Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och
självkritiska nog att kunna implementera reformer.
Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!) är att den lätt degenererar
till ett levererande av slagord: "värna om barnets bästa", "barn
är inte vuxnas rättighet", "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v.
Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering. De måste
alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt
motstridiga synpunkter. Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av
begreppen. Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet ”barnens skyddsbehov”?
Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot
myndigheters övergrepp.
Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som
inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och
lagen gäller lika för alla. Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL
och LVU. Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning".
Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade. Straffen utdöms
subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall.
Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande" så är det ett
oerhört trauma för små barn. Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än
att "kidnappas" av sin egen mamma.
Det är lätt att se ett problem, men det kan vara svårt att se den bästa lösningen.
Frågan är: Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen? Med vilken säkerhet
kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa? Om barnet far illa -
med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till
barnets fördel? Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre
efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på
bekostnad av andra?
Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn
som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. Det är helt klart att det
finns familjer med problem. I den mån det är möjligt är det önskvärt att
samhället bistår med hjälp. Jag tror att vi alla är överens om det och vi
känner medkänsla med dessa familjer. Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt
ingripande av myndigheterna utan uppföljning. Jag skulle vilja höra Dr
Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av
myndigheternas agerande.
Det är i
fosterhem som barn far illa