Kvinnomisshandiare
måste ibland frias
Rättssystemet
kan inte lösa problemet med det dolda våldet
Av Anna Christensen, professor i civilrätt
i Lund.
|
Anna Christensen var professor i civilrätt i Lund.
Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 17 augusti 1992. Artikeln återges här på grund av att den äger lika stor aktualitet i dag
som när den skrevs. |
DET DOLDA VÅLD mot kvinnor och barn som försiggår inom
hemmets skyddande väggar, incest, kvinnomisshandel, våldtäkter i parförhållanden,
är djupt stötande för rättskänslan. Därför väntar man sig också att
rättsväsendet skall göra sin insats genom att de skyldiga männen åtalas och
deras skuld fastslås i den särskilda form som en fällande dom innebär.
Men - vårt rättssystem bygger på principen att den
tilltalades skuld skall bevisas fullt ut. Om det finns den minsta tvekan om
skulden skall han frikännas. Principen innebär och måste med nödvändighet
innebära att åtskilliga av de som i själva verket begått de brott de är åtalade
eller misstänkta för blir frikända eller inte ens åtalade.
Principen slår olika vid olika typer av brottslighet. Vid
vissa typer av brottslighet kan den leda till att kanske flertalet av de som i
själva verket är skyldiga inte kan åtalas eller dömas på grund av att
bevisningen inte räcker. Det gäller inte minst det dolda våldet mot kvinnor och
barn. I dessa mål finns det ofta inte någon teknisk bevisning och inte heller
några vittnen. Den enda bevisning som finns är offrets berättelse. Det är ofta
inte tillräckligt för att uppfylla det traditionella beviskravet.
Detta skapar en oerhörd besvikelse hos alla dem som anser
att just dessa brott är särskilt avskyvärda och att det därför är särskilt
angeläget att de dras fram i ljuset och att brottslingarnas skuld fastslås i
den särskilda form som en dom innebär. Då uppstår en situation där det gamla
beviskravet utsätts för svåra påfrestningar. Det kan man se i den debatt som
förts i dessa frågor.
INTE SÅ ATT beviskravet angrips direkt, men det angrips
på omvägar genom att man påstår att alla dessa underlåtna åtal och frikännande
domar måste bero på (manlig) fördomsfullhet, att en kvinna alltid måste bli
trodd när hon säger att hon blivit utsatt för manligt våld, att barn inte kan
fantisera eller överdriva när de berättar om incest. Det är ju nonsens. I det
långa loppet gagnas varken kvinnor eller barn av denna förenklade bild av
verkligheten och av att förneka det som alla erfarna familjerättsadvokater och
för övrigt också alla andra människor vet, nämligen att relationerna inom en
familj kan bli så hatfyllda, så egendomliga och så förvridna att man inte skyr
några medel för att skada varandra eller förlorar förmågan att skilja mellan
den yttre och den inre verkligheten.
Jag påstår inte att dessa fall är vanliga, men jag påstår
att de finns. Och någon säker metod att skilja dessa fall från de andra finns
inte. Det har inte minst alla dessa motstridiga psykologutlåtanden och debatten
omkring dem visat.
Det har på sina håll uppstått en riktig kampanjstämning
kring dessa mål, där varje friande dom uppfattas som uttryck för gammal
fördomsfullhet och varje fällande dom som en seger för den goda saken. Och
någon gång händer det kanske att domstolarna ger efter för trycket. Jag har
åtminstone sett några domar i mål av detta slag där den åtalade blivit fälld på
en bevisning som inte skulle ha varit tillräcklig i ett vanligt brottmål, men
utan någon antydan om att man frångått det vanliga beviskravet. Man måste
åtminstone se situationen som den är och göra ett medvetet val.
Det grundläggande problemet när det gäller att
domstolsvägen komma åt det dolda våldet mot kvinnor och barn inom hemmets
väggar är inte längre manlig fördomsfullhet, utan att våldet är så dolt att det
i en stor del av fallen inte är möjligt att åstadkomma den bevisning som
uppfyller det traditionella beviskravet för en fällande dom. Detta måste man se
i ögonen, och göra ett medvetet val. Skall man även i dessa mål upprätthålla
det traditionella beviskravet eller skall man lätta på det och därmed göra det
möjligt att döma fler män för brott som de verkligen begått, men dessutom några
som faktiskt är oskyldiga?
OM JAG TRODDE att man genom en massiv domstolsinsats med
fällande domar skulle kunna minska det dolda våld som utövas mot kvinnor och
barn skulle jag kanske tveka. Men jag tror inte att det förhåller sig så. Att
detta våld kan fortgå beror på förhållanden som rättssystemet inte kan påverka,
hur man än utformar beviskravet. Alltså tvekar jag inte. Det traditionellt höga
beviskravet bör upprätthållas även i dessa mål. Det är en grundförutsättning
för att det statliga våldet skall kunna accepteras. Det är ett värre ont att en
oskyldig döms än att tio skyldiga går fria. Det måste man hålla fast vid även
när det gäller incest och våldtäkt.
De som lägger ner ett så stort engagemang för att minska
det dolda våldet mot kvinnor och barn måste inse denna begränsning i
rättssystemet och hitta andra vägar att lösa problemet.
Vi dömer
oskyldiga till fängelse. Av Bo Severin
Rättsröta
i behandlingen av misstänkta för sexualbrott.Av Knut Ahnlund
Hemligheter
och Minnen. Av Lena Hellblom Sjögren
Häxprocesser
mot män. Av Pelle Svensson
Falske anmeldelser om
overgrep. Av Erik Aares
Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad,
lagförd och frikänd. Av Rigmor och Sture Persson
Myten
om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin
Sex-krigens tragedie. Av Alex Iversene
Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende
Ukritisk bruk av
barns pedofilipåstander. Av Tor Eie
Stort skadestånd till oskyldig. Av Annika
Carlsson