Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet
Barn omhändertas under mycket kränkande och traumatiska förhållanden
Av Ruby
Harrold-Claesson, jur. kand
|
Ruby Harrold-Claesson, jur.
kand., är som bekant ordförande i NKMR. Artikeln är tidigare publicerad
i Smålands-Tidningen den 16 september 2002, i sektionen Dagens debatt. |
I mitten av augusti blev den
23 åriga miljonärssonen Erik Westerberg kidnappad och bortförd. Hela Sverig
höll andan under fyra långa dagar. Den franskfödde psykoterapeuten
och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en
tortyr som skapar otrygghet. I Sverige sker dagligen - i det fördolda - kidnappningar
och bortföranden av barn och ungdomar med lagens hjälp. Dessa kidnappningar gör inga
stora rubriker.
Inledningsvis vill jag
framföra mitt och NKMR:s styrelses och våra övriga medlemmars och sympatisörers
djupa deltagande i det trauma som under fyra dygn drabbade familjen Westerberg.
Det här inlägget är således ingalunda ägnat att förringa familjen Westerbergs
lidande, utan att rikta allmänhetens uppmärksamhet på det lidande som orsakas
av de "legala" kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar i
Sverige som sker med lagens hjälp.
Dessa kidnappningar och
bortföranden som medför stort trauma för barnen, deras familjer och släktingar
tar dock sällan slut inom fyra dagar, utan pågår i åratal, ofta under barnens
hela uppväxttid. Det jag syftar på är socialtjänstens av Sveriges riksdag och
regering stödda praxis att tvångsomhänderta barn under mycket kränkande och
traumatiska förhållanden - ofta med hjälp av polis eller annan personal - med
tillämpning av LVU. Vi skall inte förglömma att socialtjänstens
tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn - med barnets placering
på hemliga adresser och utan möjlighet för barnet eller föräldrarna att komma i
kontakt med varandra - görs för "barnets bästa".
David Benelbaz har gjort
viktiga påpekanden och synpunkter om kidnappningens effekter på den kidnappade.
Jag citerar: "En
kidnappning är en form av tortyr som rubbar tilliten till livet. För att inte
bli galen är det viktigt att kunna tänka på gröna ängar. Som Erik Westerberg
gjorde." Han menade att Erik Westerbergs
sätt att tänka sig bort från rummet där han hölls som gisslan till gröna ängar
under en del av tiden i kidnapparnas våld var hans sätt att skydda sig mot och
kunna utstå det fruktansvärda. David Benelbaz som arbetar sedan många år med
kris- och tortyrdrabbade anser att en kidnapping är en form av tortyr. Han
fortsatte: "När man tar ifrån en människa hennes frihet gör man våld mot
hennes integritet." Enligt datalagens och personuppgiftslagens
terminologi är tvångsomhändertagna barn "administrativt
frihetsberövade".
Sedan början av 1990-talet har
jag som privatpraktiserande jurist fört föräldrars talan i åtskilliga mål om
tvångsomhändertagande av barn såväl inför sociala nämnder som förvaltningsdomstolarna.
Ofta frapperas jag om den okänslighet som socialtjänstemännen och domarna
uppvisar gentemot barnen och deras föräldrar.
Här följer ett axplock av
tvångsomhändertagandefall från det verkliga livet:
I ett fall från februari 1991 - ett fall som pågår än i dag -
tvångsomhändertog socialtjänsten en tiomånaders baby som fortfarande ammade.
Modern var engelsktalande så en tvångsseparation skulle även innebära att
barnet skulle förlora sin språkliga bas. Barnläkare, språkvetare och psykologer
samt ambassad och konsulatpersonal och kyrkans företrädare varnade för de
förödande konsekvenserna som en tvångsseparation av barnet och modern skulle
innebära. Men socialtjänstens personal struntade i alla varningarna. Barnet
placerades i ett sk jourfosterhem i sju månader, under vilken tid modern och
barnet fick träffas ett par timmar i veckan. Sedan "försvann" modern
igen. Det togs en bild av barnet i jourfosterhemmet. Flickan var synbarligen
deprimerad. Hon satt ihopsjunken på golvet, helt apatiskt. Socialtjänstens
psykolog ansåg att det var "en adekvat sorgereaktion". I ett tjänsteutlåtande
daterat 1991-04-08 skrev socialtjänsten "Familjehemmet
bör vara kapabelt att tackla umgänget och kontakterna med
modern. Vad gäller att finna en lämplig familj för barnet är det ett
underordnat problem." Citatet visar att socialtjänstens bevekelsegrunder var något annat
än att tillvarata barnets bästa intressen.
I ett annat fall från 1995 tvångshämtade två
socialarbetare med polishjälp två barn från sin skola en morgon. Föräldrarna
hade skickat sina barn till skolan, intet ont anande. Under eftermiddagen
ringde socialen och berättade att barnen var omhändertagna och bortförda till
hemlig adress. Barnen hade förts från Halmstad till Kungälv till ett sk
behandlingshem, där en av vårdarna var en fd fiskhandlare. Föräldrarna fick
inte någon kontakt med barnen på sju dygn. Därefter tilläts föräldrarna träffa
sina barn varannan vecka i närvaro av personal. Efter att barnen hade
kvarhållits i "fångenskap" några veckor "kidnappade"
föräldrarna tillbaka sina barn och flydde med dem ur landet. Fadern dömdes till
fängelse för egenmäktighet med barn, och modern dog i hjärtinfarkt ett halvår
senare. Också i detta fall hade socialtjänstens kidnappning och bortförande av
barnen skett för "barnens bästa" - trots att BUP-psykologen hade
avrått tvångsomhändertagandet..
I ett fall från januari 2002
hämtade socialtjänsten i Kalmar en tolv årig fd nässjöpojke med polishjälp från
skolan. Socialtjänstens personal informerade den oroliga modern att de hade
fört bort pojken och det dröjde fem veckor innan modern fick ett livstecken
från sin son. I ett brev som modern fick från sin son - brevet var inte
igenklistrat och det saknade poststämpel och avsändaradress - skrev pojken att
han kände sig otrygg där han var. Modern skrev tillbaka att hon förstod att han
kände sig otrygg bland de där människorna, varvid socialtjänsten beslutade om
kontaktförbud. Modern tilläts inte träffa sin son förrän efter påsk.
Fallen som jag redovisar här visar vilket lidande
- vilket trauma - som tvångsomhändertagande och bortföring av barn och ungdomar
orsakar barnen och deras familjer. Erik Westerberg är vuxen ändå led han och
hans familj av att han hade blivit "tvångsomhändertagen" och
bortförd.
David Benelbaz
förkunnar att en kidnappning sätter igång mängder av känslor. Den sätter igång
känslan av att det finns ingen trygghet. Plötsligt är man så sårbar. Och för
den som varit rädd innan är det nu bekräftat att så här är livet. Det finns
ingen trygghet.
Vad gäller fosterhemsbarnen
tvingas de "omplantera" sig i en ny miljö bland främmande personer.
De utvecklar olika överlevnadsstrategier. Men efterhand hinner emellertid
minnena och känslorna ikapp. Barnen kan uppleva en sorg och insikten om
sårbarhet; att de inte var så trygga som de trodde sig vara. Omhändertagandet
kan också sätta igång en rad frågor som kan förändra deras relation till andra,
till exempel den egna familjen. Att inte bara samhället i stort utan också den
egna familjen saknar förmågan att ge skydd. En berättigad fråga blir: "Vad
är det för en familj jag har som inte kunnat skydda mig?" Det räcker med
ett minne eller något att sätta igång ilskan, hatet och bitterheten.
LVU-omhändertagande av barn är en tortyr som skapar otrygghet. Vad är det för liv vi dömer våra barn och ungdomar till
om vi även i fortsättningen tillåter socialtjänsten att tvångsomhänderta barn,
föra bort dem till hemliga adresser, och hindra dem från ett normalt liv med
deras nära och kära?
Är detta
nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle? Svaret måste bli ett
rungande: Nej!
Utgör LVU en påtaglig
risk för barns hälsa och utveckling?
LVU - Barnmisshandel i
lagens namn
Hög
tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer