KÄMPA FOR
RÄTTVISA!
|
Kjell Lundqvist är undersköterska. Han drivs av en stark rättvisepatos
och han är aktiv inom antidrog koalitionen. Nedanstående artikeln är tidigare publicerad på bakomslaget till STOPPA KNARKET 4/92, Stoppa Knarket!:s
temanummer "Tvångsomhändertaganden - Svenska staten sanktionerar
slavhandel med barn". Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
Det är politikerna i socialnämnderna som fattar de formella besluten om tvångsomhändertaganden.
Men ärendena bereds på socialkontoren, och det är där som maktfullkomligheten
många gånger tar sig helt bisarra uttryck.
"1§.
Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan
antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som
har vårdnaden om honom och, är den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Vård skall
beredas den unge om
1. brister
i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans
hälsa eller utveckling eller
2. den unge
utsätter sin hälsa eller utveckling rör allvarlig fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende."
Detta är inledningsparagrafen i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga, LVU. 12§ står:
"Beslut om vård med
stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av sociainimnden.
Ansökan unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som
socialnämnden avser att anordna."
Ingenstans i lagen nämns med en ord att det finns något som heter
socialchef, socialsekreterare, socialarbetare, hemvårdsassistent mm. Ändå har
debatten om tvångsomhändertagande av barn till stor del handlat om åtgärder
vidtagna av någon av dessa yrkeskategorier. Alla inblandade uppfattar med rätta
socialkontoret som maktcentret för åtgärder enligt LVU. Detta beror på att
socialnämnder och länsrätter nästan alltid följer förslagen från socialkontoret
och dess tjänstemän.
Socialsekreterarnas roll
Det är svårt att för en utomstående förklara det tänkesätt eller den
ideologi som ligger bakom socialsekreterarnas och socialkontorens handlande.
Ett citat ur en doktorsavhandling, "Bättre beslut" av Ingrid Claezon,
ger en skrämmande inblick i hur det kan gå till. Exemplet gäller Umeå:
"Jag är övertygad om
att tillämningen på placeringsresurser är en betydelsefull faktor då
socialsekreteraren börjar tänka i termer av omhändertagande. Inte minst blev
detta uppenbart då jag blev varse ' rekryteringen' av ungdomar till ett
kollektiv. Denna försiggick enligt följande.
'Rekryteringsgruppen' bestod
av representanter för familjehemsgruppen och distriktsgrupperna, dessa anmodade
socialsekreterarna att i mai månad göra en genomgång av sina
'barnavårdsärenden' för att söka efter
någon ung person som kunde vara aktuell för placering på kollektiv. Dessa
socialsekreterare träffar senare rekryteringsgruppen samt personal från
kollektivet och granskar 'kandidaterna'. Därefter utses 'ordinarie' ungdomar
som skall placeras på kollektivet, via ett tvångsomhändertagande, samt
'reserver'. Det åligger handläggande socialsekreterare att se till att beslut
om omhändertagandefattas i socianämnd och länsrätt senast i juni. Placeringen
sker något senare på sommaren. Det råder minst sagt delade meningar om den här
metodens lämplighet och ur socialrättslig synpunkt är den självfallet mycket
tveksam." (Min bet.)
Här tvångsomhandertas alltså barn för att skaffa klienter till ett
kollektiv - inte for att något hänt som förvärrat deras egen situation!
Tjänstemannens utredning, som formellt skall klargöra för politiker och
domstolar om ett omhändertagande är nödvändigt, blir i stället en partsinlaga
för att motivera ett redan fattat informellt beslut. Så är också fallet i
övriga ärenden. Socialsekreteraren "tycker" att ett
tvångsomhändertagande är nödvändigt och sedan görs en utredning för att
motivera tyckandet. Detta vållar heller inga svårigheter ty lagparagraferna har
karaktären av generalklausul, dvs lämnar fältet fritt för fria tolkningar som
kan passa in på alla familjer i Sverige.
Tänkandet bakom
Grunderna för ett sådant agerande är tanken att "samhället"
alltid är en bättre fostrare än familjen. Samhället har experter. Samhället har
resurser. Därfor vet och kan samhället bäst. Detta är en ideologi som har sin
grund i Alva Myrdals skriverier på 30-talet. Hon ville och arbetade för att
alla barn skulle uppfostras av samhället och att familjens inflytande skulle
utplånas.
Detta tänkande rättfärdigar alla tvångsomhändertaganden och ger myndigheterna
ett maktmedel utan motstycke mot alla medborgare under en stor del av deras
liv: först under uppväxten tills de fyller 20 år och sedan under den tid de har
barn hemma som inte är vuxna.
För att komma till rätta med detta problem är det nödvdndigt med en annan
inställning. Att splittra familjer är alltid ett nödfallsingrepp och skall ses
som ett sådant. Familjen är samhällets viktigaste institution. Därför måste
familjen skyddas och stärkas. Där fostras de kommande generationerna bäst.
Fallet Alexander - Ett
beslagtaget barn
Kidnapping av barn är ren
business
Fallet Ulf
Enerström - En politisk het potatis
"En
skamfläck för svensk demokrati"