Av Donald Söderberg, Jimmys far
|
Föredrag hållet av Donald Söderberg vid NKMR:s symposium i Göteborg, den 1 juni 2002. Temat för årets symposium var: "Medicinska feldiagnoser som orsak till onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna". Föredraget återges här med Donald Söderbergs benägna tillstånd. |
Tack
för vår inbjudan hit i dag. Jag ska börja med att berätta lite om mig själv och
vår familj.
Vi
är en helt vanlig svensk familj från Rumskulla i Småland. Jag arbetar i skogen
och försörjer vår familj. Min fru sköter om vårt hem.
Vår
son Jimmy blev omhändertagen på grund av den felaktiga diagnosen ”Münchhausen
syndrom by proxy”. Men med vår envishet och våra vänners stöd och en bra jurist
kunde vi bevisa att ”Münchhausen syndrom by proxy” var en totalt felaktig
diagnos. Det är en kroppslig sjukdom pojken lider av.
Jag
har här ett brev som Jimmy skrev när han var mycket sjuk. Han skrev med stor
svårighet, jag tror att det tog två timmar att skriva det här brevet. Han låg
intagen under LVU på Västervikssjukhus och han ville själv skriva ett brev till
länsrätten i Kalmar. Jag och min fru skickade dit några vänner som tog upp hans
diktamen. Våra vänner lovade på vår inrådan att inte på något sätt formulera
eller på annat sätt påverka brevets innehåll eller ordval. Dessutom spelades
diktamen från Jimmy in på en bandspelare för säkerhets skull. Här ska jag nu
läsa upp det som han i sin svåra sjukdom har hållit på och skrivit till
länsrätten i Kalmar län.
Till
Länsrätten
i Kalmar län
Har
av anledning till den högst allvarliga situation som uppstått i samband med den
omedelbara omhändertagningen den 11.10.2000 i enlighet med LVU 6 paragrafen om
omedelbart omhändertagande beslutat att skriva detta brev till Länsrätten för
att understryka min delaktighet i situationen. Eftersom det trots allt är mig
som den här utredningen handlar om.
Jag
vill också påpeka att jag den 10.10.2000 lämnade barnkliniken i Västervik för
att få den vård jag är i behov av. Enligt min mening är det dr Gunnar Sandberg
som skall ansvara för min vård och finner därför oroväckande att all kontakt
med dr Sandberg upphört samtidigt som all somatisk utredning avstannat.
Jag
motsätter mig starkt omhändertagandet och framför allt inskränkningen av
umgänget. Det är mot min vilja som jag hålls isolerad från mina föräldrar och
det är även mot mina rättigheter. Jag har rätt att ha mina föräldrar närvarande
under min sjukhusvistelse. För mig är mina föräldrars närvaro en viktig del i
mitt tillfrisknande. Men jag kan förstå att Länsrätten fattade sitt beslut om
inskränkande av umgänge eftersom det är baserat på Doktor X högst tvivelaktiga anmälan. Infogat i diverse
rapporter och dokument skrivna av dr X finns en mängd lögner, halvsanningar och
felaktigheter som är för många för att var och en kunna redogöras för i detta
brev, men som bidragit till att måla upp en bild av mig och min familj som en
samling mentalpatienter.
Jag
känner mig överkörd av läkarna, socialen och Länsrätten eftersom dom inte tar
hänsyn till min åsikt. Därför känns det som hela den här diskussionen förs över
mitt huvud. För mig förefaller det som om dr X agerande mer är en fråga om
prestige än en fråga om mitt välbefinnande.
Uppgifter
som Länsrätten har när den skall fatta sitt beslut är att fatta ett beslut som
skall främja mitt välbefinnande. Men om Länsrätten inte tar hänsyn till mina
åsikter, som finns nedtecknade i detta brev, har jag svårt att tänka mig att
Länsrätten verkligen skulle vilja mitt bästa.
Västervik
den 5 november 2000
Jimmy
Söderberg
När
man sätter sig in i vår svårt sjuke pojkes kamp för att få skriva ett brev till
länsrätten. Personalen till och med låste dörren på sjukhuset så att det blev
svårigheter för de besökande vännerna att komma in till Jimmy för upptagandet
av diktamen. Det var mycket traumatiskt i början, men sedan började vi kämpa.
Men vad vi framförallt förvånade oss över under denna kamp är att inte
politikerna gör någonting. Det finns så många sådana här fall, där man på
felaktiga grunder och diagnoser och rena gissningar tar hand om barn enligt
LVU. Politikerna gör inte ett skvatt åt detta, som tur är har vi haft god hjälp
av massmedia i vår bygd i Vimmerby tidning. Vi hade redan på ett tidigt stadium
kunnat gå ut och agera och kämpat nu i snart två år och vi har lyckats knäcka
dem till slut. Det viktigaste vi har kommit på under kampen är att man genom
LVU och dessa oriktiga diagnoser kan komma förbi rättigheten till ”second
opinion” som gäller enligt sjukvårdslagen.
Jag
och min hustru är mycket förvånade över att politikerna här i Sverige inte
reagerar omgående och sätter stopp för Socialförvaltningarnas maktmissbruk.
Socialförvaltningar som samarbetar med läkare som ställer felaktiga diagnoser.
Diagnoser som får till följd att tvångsomhändertagning av barn och ungdomar kan
ske på så godtyckliga grunder och att man på så sätt kan sätta sjukvårdens
rättigheter helt ur spel som t ex ”second opinion”. Konsekvenserna av detta
blir att rättssäkerheten blir obefintlig och att ingen läkarvård finnes att få
till rätt diagnos och botande från sjukdomen ifråga. Socialförvaltningen kan ju
få för sig att stödja den felaktiga diagnosen. Politikerna måste reagera med
kraft på detta och inte bara tro på läkarna och socialtjänstemännen som ohejdat
får presentera detta för länsrätterna och kammarrätterna som i god tro låter
dessa felaktiga diagnoser och dessa utstuderade lögnhistorier ligga till grund
för alla dessa felaktiga LVU omhändertaganden.
Det
är fruktansvärt att vanliga arbetare, jag vet inte vilket yrke de har som
brukar sitta i socialnämnden, de ska tro på vad en vanlig socionom kommer fram
till med gissningar hit och dit. Sedan skall de bestämma över liv och död,
ingen andrahands bedömning på sjukhuset från andra läkare. Om socialnämnden
tror på den första läkarens feldiagnos så går det inte att göra någonting åt.
Men
vi kämpade vidare och fick rätt till slut.
Historiskt
sett kan man endast finna att liknande metoder tillämpades i Nazi-tyskland på
1900-talet, där judarna vägrades läkarhjälp eller i forna Öststaterna där
kristna föräldrar blev fråntagna sina barn på grund av religionstillhörigheten.
Jag ska nu berätta om hur systematiska lögner och
vilseledande påståenden, som både läkarna och Socialförvaltningen hävdat både i
Länsrätten och i Kammarrätten, kunde bli accepterade i Domstolen. Orsaken var
den felaktiga diagnosen ”Münchhausen syndrom by proxy”. Men först om vår sons
sjukdom.
Vår
son Jimmy föddes den 17 maj 1984. Han var en glad och harmonisk grabb, som de första
skolåren, årskurs 1 t o m 6, gick på en mindre skola. Han hade bra
studieresultat, bra kamratrelationer och bra fritidssysselsättningar. Vår son
var intresserad av det mesta som grabbar i den åldern gillar. Han började sedan
årskurs 7 och 8 på Astrid Lindgrensskola i Vimmerby. Allt var frid och fröjd
fram till hösten 98. Han blev trött av fysisk ansträngning och mådde dåligt av
gymnastikaktiviteterna. Han hade under tidigare skolår haft ett antal
halsflusser. Han blev nu sämre och orkade ibland inte med hela skoldagen, utan
begärde ibland att få vila på skolsköterskans vilrum. Ibland ringde han från
skolan och vi var tvungna att åka och hämta hem honom. Så utmattad var Jimmy.
I
februari månad 1999, vid en kortvarig inläggning på Västervikssjukhus, noterades
det i journalen: trolig virusinfektion.
Jimmy
låg sedan sjuk i vårt hem ca 1 vecka. Han hade mellan 39 – 40 graders feber,
men blev sedan bättre en tid. Detta kommenterades sedan i journalen med utryck
som att Jimmy mådde bättre nu, han gick upp i vikt, var matfrisk osv. Det tydde
på att det varit en ”trolig virusinfektion”.
Jimmy
blev sämre under våren 99. Han orkade knappt med skolavslutningen. Under
sommarlovet 99 kunde han endast motionera 7 – 10 varv runt vår villa dagligen.
Han blev bara sämre av motionen och till slut orkade han bara några varv runt
huset. Vi som familj, fick ingen semester år 99, all tid gick åt att försöka få
någon läkare som kunde hjälpa Jimmy och hitta sjukdomsorsaken. Till slut blev
han inlagd på Jönköpingslasarett, där man under hösten 99 försökte hitta felet,
men de kunde endast genom prover komma fram till trolig B-12 brist. Sedan
påbörjades en lång B-12 kur på 37 sprutor som gavs i vårt hem av
Distriktssköterskan. Man hade också ordinerat en tablettkur mot Borrelia, som
intogs i en 10-dagars kur under nyårshelgen år 99 – 00. Vid denna tidpunkt
inträffade en kortvarig förbättring på 4 –5 dagar. Vi kunde inte tolka detta
som att det var B-12 sprutorna som hjälpte eller om det var Borrelia -
medicinens förtjänst.
Januari 00
Skolan
gjorde påstötningar om att Jimmy måste börja skolan. Vi och Jimmy svarade att
detta var helt omöjligt eftersom han var så svårt sjuk. Men okey, tror ni oss
inte så kommer vi i morgon dag så får ni själva se att detta är en omöjlighet.
Vi kom till skolan, pappa Donald med Jimmy vacklande och utmattad vid min sida.
Han kunde inte ens sitta upp i en stol några minuter. Vi åkte hem, nu hade
skolan fått se att det inte var något annat än en svår sjukdom Jimmy led av. Vi
hade fått en akuttid hos Dr Gunnar Sandberg dagen efteråt. En lång resa följde,
där vi var tvungna att stanna 7-8 gånger på lämpliga parkeringar för att Jimmy
skulle orka med resan. Han besvärades av de höga ljuden från dubbdäcken, han är
ljus- och ljud känslig.
Dr
Sandberg konstaterade troligtvis en Twar infektion. Skolan gör en anmälan mot
oss om att Jimmy skulle fara illa i hemmet. Vi får senare på våren beröm av en
annan socialsekreterare för en god föräldragärning och bekräftelse på att Jimmy
stod under behöriga läkares omvårdnad. Jimmy behöver fortsatt läkarhjälp, så Dr
Sandberg remitterar Jimmy till Västerviks sjukhus. Han lades in den 23-08-00.
Men det är nu problemen med den felaktiga diagnosen påbörjas. Problemen för
Jimmy att erhålla rätt diagnos och hjälp. Men det är inget problem för läkarna
i Västervik. Vi ser i journalanteckningarna och i den utredning som lämnades av
Socialnämnden att läkarna redan 3 veckor före inläggningen, alltså den 3
augusti, (som för övrigt är min födelsedag) kunde konstatera att Jimmy led av
sjukdomen ”Münchhausen syndrom by proxy”. Detta utan att behöva vare sig träffa
föräldrarna eller patienten Jimmy. Vilken förbluffande skicklighet! Om det nu
är så att våra politiker här i landet inte sätter stopp för detta vansinnes
diagnostiserande omgående, så kan man börja undra om det rent praktiskt är
eftersträvansvärt att anställa sådana läkare. Man behöver kanske i framtiden
inte gå till sjukhuset för att få rätt diagnos. Om man är barn mellan 0 – 18 år
är det bara att sitta hemma och vänta till dess polisen och socialsekreterare
anländer med ”Münchhausen diagnosen”, som vissa läkargrupper tycks kunna ställa
helt spontant utan undersökningar.
I
vårt fall med Jimmy, har socialnämndens utredare varit personligen bekant med
den och de läkare som ställde den felaktiga diagnosen och därmed varit både
”döva” och ”blinda” för de intyg och faktauppgifter som vi föräldrar
presenterat, dels från specialistläkaren Sandberg och dels en docent med gott
anseende. Dessa båda läkare bedyrade båda i intyg och i personligt vittnesmål
inför kammarrätten i Kalmar att Jimmy lider av en kroppslig sjukdom, av typen
Twar, Borrelia eller annan svårartad kroppslig sjukdom.
Socialsekreterarna
har i sina långtgående utredningar kommit med lögner och uppdiktade historier
som jag nu vill citera ett axplock utav.
Istället fick Jimmy leva där helt fråntagen sina
föräldrars stöd och hjälp eller sina kamraters besök. Istället fick han leva i
en miljö som han otrivdes i, han blev hånad för sin kristna tros skull och sin
sjukdom. Han kunde i hemlighet spela in ett av dessa tillfällen där
familjehemsmamman under 12 minuters tid svär och gör narr av Jimmy inte mindre
än 17 gånger under dessa 12 minuter. Vi föräldrar spelade upp detta hemliga
band för socialnämnden i Vimmerby. Socialnämndens ordförande utbrister då
entusiastiskt om familjehemsmammans svordomar: Vilken härlig människa, det är
kanske sådan peppning han behöver.
Jimmy
levde i detta "så kallade” familjehem under så vidriga former, så jag är
säker på att den värsta massmördare på ett svenskt fängelse av idag har ett
himmelrike i förhållande till detta helvete vår son satt i. Han var svårt sjuk,
fick ingen adekvat läkarhjälp, hans inkommande och utgående brev censurerades.
Inte ens en präst fick tala med honom i enrum. Man var så ovänlig som möjligt
mot prästen och Jimmy hörde samtalet från köket när familjehemsmamman talade
med en bekant till henne med orden: Den prästen kommer nog inte tillbaka mera.
Jimmy hade inget rum där han kunde stänga om sig. Det var bara ett draperi
mellan köket och hans rum. Temperaturen sjönk ibland ända ner till 14 grader i
rummet.
Jimmy
var helt isolerad från omvärlden, när en granne, som bodde ca 1 km från
familjehemmet begärde att få träffa honom. Hon blev dock nekad av familjehemmet
att träffa Jimmy trots att hon är en rejäl person med god renommé. Hon tillhör
en kristen församling i Stora Sundby. Situationen blev olidlig för Jimmy så han
flydde från Stora Sundby när han var på ett kortvarigt besök i föräldrahemmet i
Rumskulla den 02-08-01.
Men
nu måste jag gå tillbaka i denna berättelse och beskriva hur Västerviks sjukhus
och dess ansvariga läkare agerade med sina felbedömningar och vilseledande
påståenden. Det som kan utläsas ur journalerna.
När
den felaktiga diagnosen ställdes den 11-10-00 verifierar läkarna från Linköping
också till socialnämnden i Vimmerby att det inte är någon kroppslig sjukdom hos
Jimmy. Vi vet nu i efterhand att Västerviks läkarna och läkarna från Linköping
känner varandra personligen. De hade även kontakt 03-08-00, det var tre veckor
före Jimmy lades in i Västervik, där kom man överens om att diagnosen måste
vara ”Münchhausen syndrom by proxy”.
Materialet
är för digert för att jag ska kunna hålla tiden, men jag tar bara med ett
axplock från Västerviks journaler.
Vi
lyckades med vår envishet, vänners uppbackning och inte att förglömma vår
suveräna jurist, Ingegerd Lundberg-Krok att överbevisa socialnämnden i Vimmerby
kommun att det inte fanns laglig grund för att tvångsomhänderta Jimmy enligt
LVU, att det inte fanns det minsta grund för några felaktigheter inom familjen
Söderberg i Rumskulla.
I
stället kan Jimmy och vi föräldrar vara stolta över att ha kunnat stå emot
detta verbala helvete som läkare och socialsekreterare kan ställa till med när
man inte håller sig till det som är rätt och riktigt, utan i stället sätter sin
tilltro till en vansinnigt felaktig diagnos.
Nu
skall jag lägga till lite grann. Under den här tiden som jag skrev det här
talet, (jag har inte hållit några tal förut) jobbar jag i skogen. Jimmy blev
akut sjuk och då fick vi se vilken fruktansvärd situation han har hamnat uti.
På de här felaktiga diagnoserna så skrivs det mängder av dokument, journaler
och annat skräp som inte har något medicinskt värde alls. Alla felaktiga
diagnoser står där svart på vitt, så när Jimmy kommer in till ett nytt sjukhus
och vill ha akut hjälp så frågar de vilket sjukhus han har varit på förut. Så
skickar man efter Journal-smörjan från Västervik eller vilket sjukhus det nu
gäller.
Detta
kan vara livsfarligt för Jimmy, om akutpersonalen tror att Jimmy har den
felaktiga diagnosen ”Münchhausen by proxy” fastän vi har papper från både Rättsliga
Rådet och från en professor, på den rätta diagnosen: Postinfektiös nevrocirkulatorisk asteni.
Berättelsen angående Linköping
Jimmy hade också skickats till Västerviksläkarens
vänner och kollegor i Linköping. Jag vill bevisa hur läkarna håller ihop och
hur rena rama lögner förekommer. En sjukgymnast var anställd i Linköping: Hon
skrev i journalen, ”Jimmy sprudlar av energi i pappans frånvaro”. Hon hade
ingen legitimation, ändå skrev hon under med leg sjukgymnast. När jag ringde
till Linköping för att tala med en sjuksköterska som heter X och frågar varför
han skriver lögner i den epikris han har undertecknat med X leg sjuksköterska.
Även denna person var utan legitimation vid undertecknandet. Jag bandade
telefonsamtalet, där X leg sjuksköterskan erkänner att det kan vara
oriktigheter skrivna i epikrisen. Han hade bara skrivit vad de andra hade sagt.
Alltså lögnhistorier.
Nu vill jag säga, det är lösa grunder som får stå i
papper, epikriser, diagnoser och allt. Det är fruktansvärt alltså, man tror inte
att detta är sant när vi berättar detta för våra vänner som känner oss och vet
att vi är trovärdiga. Nä, men det är inte sant Donald; Jo, det är sant, läs
innantill, och vad jag nu skulle vilja delge er här är att vi inte ska ge upp,
för de har oändliga resurser, massor med papper och utredningar som de försöker
mala ner oss med. Men vi ska inte ge upp. Vi ska se till så att politikerna och
de som har ansvaret för detta vansinne får upp ögonen. Så man inte bara glömmer
det genom ett fall i tidningen utan, vi håller ihop, segar på, ger aldrig upp
för det lönar sig.
Tack.
Jimmy Söderbergfallet. Artikelserie i Nya
Dagen & Dagen.com
Socialförvaltningar
kan ostört missköta ärenden
Tillbaka till Symposium 2002