Janne Josefsson och häxjakten

Av Bertil Grennberg, docent i fysik

  

 

 

Bertil Grennberg är docent i fysik och verksam som patentombud i Uppsala.

Artikeln sändes till SvD och DN men angivna tidningar har avböjt att publicera den.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Han petar i ett kräftsår i samhället

 

Många av oss har sett Josefssons referat om de begåvningssvaga i Oskarshamn som blev fråntagna sitt barn. Bakgrunden är oerhört tydlig. En psykologutredning har gjorts, med redovisat slutresultat: De här föräldrarna behöver handledning varje timme på dygnet för att klara av barnet. Detta motiveras med att de beslagits ej mindre med att minst en gång byta blöja på barnet i onödan än även till och med bereda välling genom att skaka pulver och vatten i flaskan (vilket för mig som docent i fysik och en som vill spara på disk framstår som klart förnuftigt). Till råga på eländet kände de inga politiker till namnet eller ens vad huvudstaden i Australien heter.

- Jag vet inte om just detta fall är det hemskaste av alla de fall av barnomhändertagande enligt LVU som jag sett på håll eller nära inpå. Jag har nämligen för länge sedan drivit fall i kommission och Domstol för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, varför jag, fastän inte själv jurist, varit samtalspartner till en hel del jurister som varit ombud i fall om barnomhändertaganden som förts till Strasbourg. Många är de fall där föräldrarna vänt sig till Europarådets kommission och domstol och fått rätt i sak. (Den som har tillgång till Internet kan läsa över 20 domar och utslag på hemsidan www.nkmr.org  som Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har.)

 

Jan Johansson beskylls nu på flera håll för att bedriva häxjakt, "en modern häxprocess", som socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson uttrycker saken i en debattartikel i Dagens Nyheter den 14 december. Svenska Dagbladet hade den 16 december en debattartikel av Alf Svensson där han klandrade Josefsson för att han gav sig på de politiskt ansvariga nämndledamöterna och begärde förklaringar, nog så aggressivt, det får medges. Svensson har förstås rätt i att sådana personer knappast besitter den rutin och dementiteknik som politikens mera slipade högdjur har. Däremot har de förstås det politiska ansvaret för sina beslut. Men det verkliga ansvaret har socialsekreterarna, vilka så lätt kollrar bort de ofta särdeles naiva fritidspolitikerna. Miljöpartiröret Peter Eriksson har nyligen i annat sammanhang påstått att det alltid är lättare att säga ja än nej. I så fall är detta ett karaktärsfel som tyvärr är särskilt vanligt just bland svenska kommunala nämndledamöter. (Det är kanske ett nödvändigt villkor för att bli vald!!) Mycket av sjukan ligger där. De följer slaviskt de anställda tjänstemännens förslag. Och det är ett faktum, i den här branschen, bland socialsekreterarna, där finns det häxor. Många. Ibland bara naiva. Ofta passivt eller till och med i vissa fall aktivt elaka. Och envisa, de ger sig aldrig. Man skall väl inte gå lika långt som Bibeln som säger: "En trollkona skall du icke låta leva." Men somliga elaka häxor förtjänar mera att jagas än som sker.

 

I själva verket har Janne Josefsson kommit att peta i något som är ett kräftsår i samhället, och särskilt men inte bara i vårt system med administrativa domstolar. Enligt klar och tydlig lag har länsrätt och kammarrätt ett självständigt utredningsansvar, men detta utövas sällan när en kommunal nämnd kommer dragande med ett tydligt påstående stött av ett expertutlåtande. Således, när i detta fall nämnden med utlåtandet i handen påstår att dessa föräldrar skulle behöva en dygnet runt närvarande handledare, ja, då tror domstolen utan vidare på detta. Erfarenheten visar att det är omöjligt att ens med den bästa motexpertis som står att få kullkasta ett sådant utlåtande. Myndigheten har alltid rätt. Och myndigheten är villig att gå hur långt som helst.

 

Ta till exempel fallet Nyberg, där barnet var bortlovat till ett fosterhem som varit hjälpsamt vid brådskande barnomhändertaganden (och sådan finns förstås, barn som far illa i knarkarkvartar osv.). Till råga på eländet var barnet intelligent och försigkommet, gillade som fyraåring att spela Memory, vilket i hög grad ogillades av utredande sandlådepsykolog. Nu råkade modern till barnet vara tysk medborgare, och familjen hade ett yngre barn, som försiktigtvis fötts i Tyskland, varför föräldrarna fått behålla det. Vid ett tillfälle då föräldrarna fått låna det äldre barnet över dagen flydde de till Tyskland, enligt egen uppgift därför att de ville att mormor skulle få träffa barnet. Nu råkade den ansvariga socialtjänsten vara särdeles manhaftig och initiativrik och finansierade och skickade iväg fosterfadern och en vän till denne på en expedition till Holland där de hyrde bil och tog sig in till Tyskland, där de lyckades snappa bort barnet från en lekplats i föräldrarnas åsyn. Finansieringen för bovstrecket skedde till hälften av, vill jag minnas, Lidingö kommun, resten av Rädda Barnen. Kort därpå beslöt kammarrätten att omhändertagandet skulle upphöra. Tysk diplomati kan ha påverkat, liksom Europarådets människorättsavdelningar.

 

Det var också Lidingö kommun som tog barnet Aminoff och satte det hos en grobian som spöade honom med en osplitsad bit wire. Man döpte också om honom och berövade honom hans adliga namn (han var adopterad), något som i och för sig enligt normaleuropeisk rätt är en äganderättskränkning. Det barnet tog man därför att modern var dum eller oförsiktig nog att begära att polisen skulle köra bort honom och andra barn från en populär lokal intill Hötorget full med spelautomater. (Modern var journalist och hade skrivit elakt i finsk veckopress om svensk socialtjänst, ett särskilt skäl till försiktighet från hennes sida.) Gossen, som liksom modern var finsk medborgare, lyckades rymma till Finland och ringa till mamma, som bad sonen ta kontakt med vänner till henne. Men socialhäxorna fick nys om detta och for och hämtade honom. Fallet Aminoff hamnade i Strasbourg, och när saken var uppenbar för regeringen, fann man för gott att förlika saken och ge familjen en större penningsumma.

 

I ett annat fall framstod problemet som att det brast i städning i hemmet, och det var nog så att modern hade litet svårt att kasta bort saker. Detta föranledde sociala distriktsnämnden att omhänderta barnen, en pojke och en flicka, vilka placerades i var sitt fosterhem på längsta möjliga avstånd för att möjligast hindra fraternisering med modern. I detta fall skyllde man på "sanitär olägenhet", ett begrepp som ju är tämligen vidsträckt och kan täcka det fall att golvspringorna är mer än en millimeter. Egentlig hygienisk brist påstods dock aldrig. Även detta fall var svenska regeringen tvungen att förlika med en hyfsad summa som kompensation, och kammarrätten fann efter ett närmare studium för gott att släppa barnen tillbaka till modern. Men det skedde inte utan protester. Ordföranden (KDS) i den sociala distriktsnämnden, intervjuad kort därpå i Jönköpings-Posten, förklarade att det inte kunde komma i fråga att hon skulle få barnen tillbaka "så länge hon inte ändrade inställning till samhället". Han fick förstås ge sig den här gången, inför övermakten. Modern var säkert mycket besvärlig, och någon större anledning till tillit till myndigheterna hade hon ju knappast.

 

En god bild av oefterrättligheten i rådande förhållanden ges av fallen Olsson från Göteborg, som inte mindre än två gånger riktat klagomål mot förhållandena i Sverige när det gäller omhändertagande av barn. De vann en gång. De fick inga barn tillbaka, men deras rättigheter var kränkta, ansåg Europarådsdomstolen. De klagade en andra gång i Strasbourg och fick rätt. Men inga barn tillbaka. Bakgrunden för de sociala myndigheternas förföljelse synes ha varit att de bodde nära socialkontoret, man tyckte att de såg dumma ut, och de hade som barn stått på omsorgsnämndens lista. Ett andra fall var fallet Eriksson, där omhändertagandet bedömdes vara ett övergrepp. Men något barn fick man inte tillbaka, det hade gått för lång tid, barnet hade rotat sig på ett nytt ställe. Således premieras de sociala myndigheterna om de lyckas förhala ärendena. Den som vinner tid vinner allt.

 

Våra länsrätter har tvärtemot de allmänna domstolarna en så tämmeligen dubiös historia, födda som de är ur länens gamla prövningsnämnder som hade att pröva taxeringsbesvär och vilkas ledamöter genom avläggande av domared hastigt transsubstantierades till domare. Vad man kan begära, och saken är på sikt inte hopplös, är en bättre ordning både till form och innehåll. Exempelvis finns det all anledning för dessa domstolar att ifrågasätta expertis och till och med tillåta riktiga korsförhör sådana som i England och USA är självklart tillåtna. Exempelvis bör man kunna i det välförberedda korsförhörets form få fram att många av de här experterna i själva verket äter ur handen på de sociala myndigheterna, alltså har en stor del av sin bärgning från att ställa upp på elaka socialhäxors sida. Som det nu är, kan man räkna med att en svensk allmän domstol aldrig kan tänka sig tillåta elaka förhör av experter i avsikt att fastställa var de står i en konflikt och att nedsätta deras trovärdighet, och långt mindre så en svensk länsrätt eller kammarrätt.

 

Det skulle sålunda vara ytterligt intressant att få på i USA med motsträviga vittnen tillåtet sätt förhöra en viss läkare i Linköping som tagit på sig att förfölja stackars föräldrar som är måna om sina barns hälsa och kanske går till doktorn någon gång för ofta enligt hans mening. Hans favoritdiagnos, som han brukar fatta efter att bara ha sett handlingarna, kallas för "Münchhausens syndrom by proxy" eller "MSbP", innebärande att en förälder vill se sitt barn sjukt för att få springa på sjukhus med det och tyckas synd om, till priset att barnet utsätts för allehanda mer eller mindre smärtsamma och obehagliga undersökningar. Vid ett fall som står under prövning i domstolarna påstås till och med att barnet medvetet smittats med diverse bakterier, även om bakteriologer av facket är av motsatt uppfattning. Barnet är omhändertaget, ett antal äldre syskon har dessbättre fått vara kvar i hemmet.

 

Vid ett brådskande tillfälle var jag själv "nödombud" i ett sådant fall av påstådd "Münchhausen by proxy" som dessbättre sedan övertogs av en särdeles namnkunnig jurist som lyckades åvägabringa en av socialstyrelsen beordrad motundersökning som helt avvisade den kränkande diagnosen. Jag vill ifrågasätta om inte en sådan diagnos är straffbar enligt femte kapitlet av brottsbalken, där preskriptionstiden dock tyvärr bara är två år. En läkares professionella ansvar som eljest utkrävs genom Ansvarsnämnden finns inte i ett sådant fall. Han har ju inte stått i något läkar-patient-förhållande till den han genom missbruk av sin yrkestitel vållar skada.

 

I det här fallet, där jag alltså själv ett tag var ombud, påstods med stöd av ett intyg av den nämnde läkaren att modern var livsfarlig för sitt nyfödda barn. Ett gäng civilklädda personer som inte ville legitimera sig eller ens uppvisa något myndighetsbeslut kom instövlande i hemmet strax efter moderns och barnets hemkomst, för att hämta barnet. Enligt senare lämnad uppgift var två av dem civilklädda poliser. (Det finns i Sverige en vanlig rättsvillfarelse, troligen uppkommen genom amerikanska TV-program, om att polis vid husrannsakan måste ha med sig en skriven order därom. Så är det alltså inte. I det här fallet, när man kommer och tvångshämtar barn, borde strängare regler vara föreskrivna.)

 

Moderns make kunde man inte utan vidare underkänna, men han och barnet insattes på en av Stockholms stad driven institution, under förhållanden erinrande om en öppen fångvårdsanstalt. Modern fick träffa barnet en stund varannan vecka. Hennes erbjudande att leverera modersmjölk avspisades under förödmjukande former.

 

Alldeles som vid en öppen fångvårdsanstalt var fadern tvungen att vara på plats på Eurenii Minne, om han inte skulle förlora all rätt som fader till sin son. Ville han ta med sig sonen på promenad i vagn eller i bil, eller tillsammans med sin son tillbringa en dag hos sina föräldrar, så måste han utverka tillstånd därtill av "fångvaktarna". Från februari till november 2001 var han sålunda berövad sin frihet. Under tiden utfördes något slags diagnosverksamhet, undersöktes hur han skötte barnet, varvid det förstås fanns mycket att anmärka. Förutom naturliga utslag av "fångens" misslynthet var det huvudsakligen subjektiva iakttagelser av hur fadern höll i barnet och hur barnet hade "tom blick", något som var och en som känner spädbarn vet bero på att de vid olika tillfällen kan vara mer eller mindre vakna och alerta. Man ser rätt många tomma blickar även bland vuxna på tunnelbanan. Ett försök att häva iväg fader och barn från Stockholmsområdet till Västerås med liknande ofria förhållanden misslyckades dess bättre genom att jag anförde besvär och begärde interimistiskt förbud, något som försvårades av att det inte gick att få tillgång till beslutet. Jag fick klaga med stöd av hörsägen. Efter en flyttning till ett närmare "behandlingshem" släpptes fader och barn den 21 februari 2002, efter ett frihetsberövande av tolv och en halv månad (minimistraff för grov misshandel). För denna tvångsinackordering har Botkyrka kommun fått punga ut med ungefär 1,5 miljon kronor.

 

Sedan den framstående juristen övertagit målet som vid det laget låg i regeringsrätten, och begärt och fått en utredning av socialstyrelsen, där experter från Umeå universitet, som i motsats till barnpsykiatern i Linköping träffat och undersökt barnets moder, helt och hållet avvisat den senares påståenden, beslöt nämnden i Botkyrka häva omhändertagandet den 2 oktober, varefter regeringsrätten inte längre behövde bekymra sig om ärendet.

 

Samma moder har tidigare blivit av med tre barn från tidigare äktenskap, på samma grund, att hon skulle vara skadlig för barnen. Herr Linköpingsdoktorn har i intyg bl. a. uttalat:

 

"Utredningsmaterialet visar att döttrarna har utsatts för den form av barnmisshandel som benämns MSbP. Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i E:s fall . . . ". Ett faktum är emellertid att just moderns barn E. varit i hennes vård extremt kort tid, summa två nätter innan barnet omhändertogs för samhällsvård.

 

Frågan om de tre äldre barnen ligger nu i domstolarna, och den ansvariga kommunen, Tyresö, har bestämt sig för att underkänna socialstyrelsens expertis från Umeå, utnämnande den beramade Linköpingsdoktorn till Sveriges enda expert på saken. Men nu tror jag att han står inför sitt fall.

 

För övrigt kan noteras att modern beträffande just dessa äldre barn ett par gånger genom rättskraftig dom (ej prövningsrätt för kommunen i regeringsrätten) fått rätt i domstolarna, men det hjälper nämligen inte mot en kommun. Socialnämnden kan nämligen när som helst vägra att foga sig i ett beslut genom att meddela hemtagningsförbud, och så är man igång i domstolarna på nytt. Detta beror bland annat på att det aldrig verkar kunna bli något rättskraft, eftersom socialnämnderna aldrig behöver ge sig utan var gång de förlorar starta om på nytt, med ny process. Det kan visserligen föräldrar göra också - i teorin, men de orkar ju inte och har inte kommunens outtömliga kassakista för att bekosta processer. Föräldrar får i stället i bästa fall nöja sig med "pliktadvokater", som av domstolarna utses till biträden och som aldrig är de mest skarpkantade, utan tvärt om de behagligaste. Sopor, som någon uppriktig benämnt en del av dem.

 

Vid ett samtal med en tjänsteman vid Socialstyrelsen, som ringde mig i samband med det ärende jag hade varit ombud i, föll jag för frestelsen att uttala mitt hjärtas mening om förhållandena, den systematiserade orätt som drabbar alltför många föräldrar som råkar i de sociala myndigheternas klor. Jag uttryckte, låt oss säga i hastigt mod, min mening så, i korthet, att om något liknande drabbade mig personligen, så skulle jag inte vända mig till de administrativa domstolarna, jag skulle först som sist vända mig till något av de kriminella motorcykelgängen. För det är nu en gång så, att maffia inte uppstår av sig själv, maffia skapas av myndigheter som förtrycker människorna tills de inte tål det längre utan reagerar. I motsats mot andra servicenäringar som försvinner när behovet upphör, så blir man tyvärr inte av med maffia bara för att behovet därav försvinner.

 

Som sagt, Jan Josefsson har petat i ett kräftsår i samhällskroppen. Man kan tycka vad man vill om honom och om hans sätt att behandla förtroliga rasistuttalanden med naiva politiker i valstugor av alla schatteringar. Men inte heller av den nyttige sopåkaren begär vi ju att han skall lukta gott, ty annars gör han ju inte sitt jobb. Och ett rättslöst tillstånd har han träffat på, Jan Josefsson. Återstår att se vad som går att göra åt det.

 

Jag skulle åtminstone vilja hoppas att Jan Josefssons ingripande kommer att ses, inte som elefantens i porslinsbutiken utan som Herkules i Augias' omockade stall. Det är bra om det går mycket vågor. Problemet är att det är så svårt att få det att gå vågor i en hink med gödsel.

 

 

Där lagen slutar, tar tyranniet vid… Av Peter Klevius

 

Tillbaka till Artiklar