FALSKA ELLER SANNA MINNEN?

Av Lennart Sjöberg[1]

Handelshögskolan i Stockholm

och

Stiftelsen för Rättspsykologi[2]

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

Inledning

Psykologin spelar sedan en lång tid tillbaka en viktig roll i samhället och inte minst i rättsväsendet. Debattens vågor går höga om orsakerna till olika former av brott, och hur domstolar ska kunna så bra som möjligt ta ställning i skuldfrågor. Psykologiska teorier och metoder är emellertid alltid osäkra, många skulle säga mycket osäkra. Olika forskare och praktiker står ibland för vitt skilda uppfattningar. Det gäller i hög grad allt som har att göra med sexuella övergrepp mot barn, och minnen av sådana övergrepp som återkommit hos offren i vuxen ålder. Vi har fått en ständigt pågående debatt i dessa frågor, och det tycks vara mycket långt kvar till samstämmighet.

Det är en blandning av vetenskap och “sunt förnuft” som det handlar om. Åsikter om psykologiska problem kommer ju troligen från en blandning av “sunt förnuft”, allmänkulturella föreställningar och forskning. Forskningen, i sin tur, traderas till allmänheten främst via läroböcker, populära artiklar och kanske muntligt överförda rykten om att det ena och det andra som skulle ha “bevisats”. Fallstudier tycks ha ett speciellt övertalningsvärde, kanske för att de illustrerar en tes på ett konkret sätt som det går att leva sig in i. Den forskning, som bygger på kvantitativa studier av grupper av försökspersoner och jämförelser med en eller flera kontrollgrupper, tenderar att vara mindre övertygande och intresseväckande. Den tycks vara blodlös och abstrakt .

Problemen med fallstudier är emellertid många. Just deras övertalningsvärde är ett centralt sådant problem. De många konkreta inslagen i en lyckad fallstudie gör det speciellt lätt för läsaren att konstruera ett scenario av orsak och verkan. Vi har en stark tendens att i allt som händer söka efter mening och orsak . Det är inte lockande att ifrågasätta ett scenario skapat av en fallstudie och att föreslå alternativa tolkningar. Sådant kräver kontrafaktuellt tänkande, alltså att fråga vad som skulle ha hänt om inte en viss påverkan förelegat, om situationen varit annorlunda. I forskning om effekterna av psykoterapi, för att ta ett exempel, krävs det kontrollgrupper som är jämförbara med behandlingsgruppen, helst genom slumpmässig indelning i behandlings- och kontrollgrupp. Sådana elementära metodologiska krav är emellertid långtifrån alltid uppfyllda.

En berömd fallstudie är den som handlar om “Lille Albert” och som Watson och Rayner publicerade år 1920. En experimentell påverkan på ett litet barn skulle ha skapat en fobi genom betingning, en fobi som sedan kunde utsläckas genom en enkel inlärningspsykologisk teknik . Detta fall har stötts och blötts i litteraturen under decennier och fått en framträdande plats i läroböcker i psykologi, inte minst i Watsons egna böcker och artiklar. Harris publicerade 1979 en genomgång av den sekundära rapporteringen om Lille Albert och visade på ett intresseväckande sätt hur ofullständig, tillrättalagd och t o m felaktig rapporteringen var, värre för vart år som gick . Det var tydligen få som brydde sig om att gå till originalkällan och läsa den kritiskt. Watsons eget minne av studien blev med åren också det tillrättalagt och förenklat, allt så att hans teoretiska teser passade bättre och bättre. Fallet “Lille Albert” stämmer till eftertanke och försiktighet vid användning av fallstudier.

Fallet Jane Doe

Författare av läroböcker och populära artiklar sparar alltså tid och möda genom att inte gå till originalkällorna, och det är ibland illa beställt med den vetenskapliga halten i de påståenden som görs . Men ett noggrant studium av originalkällorna skulle ändå ofta nog visa sig vara otillräckligt. De är nämligen sällan tillräckligt fullständiga för att hela sanningen ska komma fram. I vår tid är kanske inte Lille Albert längre av så stor betydelse, så låt mig redovisa ett annat fall, som sannerligen är det, och där sanningen bara kommit fram genom ett mödosamt arbete som inte så lite liknar rena detektivmysteriet.

Corwin och Olafson publicerade 1997 en fallstudie av en kvinna som de kallade Jane Doe . Corwins och Olafsons korta sammanfattning av originalartikeln förtjänar att citeras:

“Presents the history, verbatim transcripts, and behavioral observations of a child's disclosure of sexual abuse to one of the authors in 1984 and the spontaneous return of that reportedly unrecallable memory during a videotaped interview between the same individual, now a young adult, and the author 11 yrs later. The significance, limitations, and clinical implications of this unique case study are discussed. Five commentaries by researchers from differing empirical perspectives who have reviewed the videotape recorded interviews follow this article.”

“Jane Doe” skulle alltså ha utsatts för sexuella övergrepp av sin mor när hon var 6 år gammal, och då berättat om dem för Corwin i videoinspelade förhör. Efter 11 år tog Corwin på nytt kontakt med henne. Hon hade då glömt övergreppen, men när hon fick se videobanden mindes hon dem på nytt, påstås det.

Fallet har ansetts vara ett “bevis” för att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp förekommer och att minnena kan på nytt väckas till liv i vuxen ålder. Corwin och Olafson beskriver en hel del detaljer kring fallet som moderns ohederlighet (hon avtjänade ett kortare fängelsestraff för bedrägeri) medan fadern framstår som en hederlig och väl fungerande person. Bland anklagelserna ingick att modern med flit skulle ha bränt flickans fot på en spis.

Den vårdnadstvist som låg bakom händelserna ledde till att fadern fick vårdnaden.

Debatten om huruvida återuppväckta minnen av sexuella övergrepp är falska eller sanna är intensiv sedan mer än 10 år tillbaka och visar ingen tendens att minska i styrka, se t ex aktuella inlägg av Brown, Sheflin och Whitfield och svar från Piper, Pope och Borowiecki . Många har påpekat att det troligen förekommer både sanna och falska återuppväckta minnen, problemet är bara att veta när det ena eller andra är fallet .

Minnen spelar stor roll i rättsväsendet. Elisabeth Loftus har blivit mycket känd för sin forskning om falska minnen, alltså hur människor under vissa omständigheter kan komma att tro att de varit med om händelser som aldrig inträffat [3]. Hon har beskrivit situationen när det gäller just minnen på ett balanserat sätt:

“... it is important to fully appreciate that false memory reports can look like true ones and that without independent corroboration it is virtually impossible to tell whether a particular report is the product of true memory, or the product of imagination, suggestion, or some other process. Judges and juries sometimes think that they can tell the difference, but they are actually responding to the confidence, the detail, and the emotion with which a memory report is delivered. Unfortunately, these characteristics do not necessarily correspond with reliability”.

Osäkerheten är alltså stor, och upprördheten och indignationen likaså. Stämningar och motstämningar haglar i amerikanska domstolar: vuxna barn stämmer sina åldriga föräldrar, personer som ändrat sin uppfattning om huruvida de utsatts för övergrepp som barn stämmer sina terapeuter och “tredje part” (t ex en påstådd förövare av övergrepp) stämmer också terapeuterna. Den senaste utvecklingen handlar om ett stort antal fall inom katolska kyrkan där präster skulle ha förgripit sig på barn.

En del av dessa fall har inneburit oerhört komplicerade och utdragna domstolsprövningar, vissa av dem sägs vara de mest omfattande någonsin i amerikanska domstolar. Liknande fall finns även i Sverige, även om vi har ett annorlunda rättssystem med mindre komplicerade och utdragna prövningar och betydligt mindre möjligheter att få stora skadestånd utdömda.

I denna inflammerade situation har alltså fallet Jane Doe har fått stor uppmärksamhet och används som “bevis” på tesen om bortträngning av minnen om sexuella övergrepp - både i den allmänna debatten, i undervisning och vid domstolar. Fem högt aktade och vanligen kritiska forskare har intygat att fallet är för dem övertygande, i kommentarer publicerade i anslutning till artikeln av Corwin och Olafson.

De fem kommentarerna är värda att diskutera. Schooler medger, om än något motvilligt, att materialet är övertygade, speciellt på grund av den emotionella intensiteten i de videoinspelade intervjuerna. Armstrong finner minnena övertygade och förklarliga utifrån Piagets utvecklingsteori . Putnam är också mycket positiv till Corwin och Olafsons tes . Ekman finner tecken i barnets minspel på att hon talar sanning, och förefaller övertygad . Den avvikande meningen företräds av minnespsykologins nestor, Neisser som ställer sig avvisande till materialet och menar att det inte rör sig om korrekta och återuppväckta minnen

Det var alltså 4 av 5 forskare som accepterade “beviset”. Deras skäl är intressanta. Vi ser i vissa fall som Schooler inslag av “folk psychology”, alltså allmänt spridda föreställningar, i detta fall att den som är emotionellt aktiverad också talar sanning[4], i andra fall anknytning till egen forskning och egna teorier som stämmer med antagandet om att det är ett fall av äkta bortträngning (Ekman). På det hela taget tycks just de videoinspelade intervjuerna av Jane Doe vid 6 och 17 års ålder ha varit övertygande - ett exempel på att man tenderar att tro på “vad man ser med egna ögon”.

Problemet med fallet Jane Doe är att Corwins och Olafsons beskrivning är tillrättalagd och ofullständig, vilket påvisas i ett aktuellt arbete av Loftus och Guyer . Låt oss se närmare på vad dessa forskare fann.

Loftus och Guyer påpekar att påståendet att Jane Doe utsattes för sexuella övergrepp ytterst bygger på Corwins kliniska bedömning - inga vittnen fanns, och inga fysiska bevis, inte heller något erkännande - men sådana kliniska bedömningar av övergrepp är ytterst svåra att göra och notoriskt otillförlitliga . De kunde ha tillagt att det ofta handlar om holistiska bedömningar, alltså om intuitiva sammanvägningar, och att dessa är behäftade med stor osäkerhet Speciellt i vårdnadstvister kan sådana anklagelser vara mycket svåra att bedöma , och misstankar och anklagelser om övergrepp kan spela en taktisk roll .

Vidare nämner Corwin och Olafson inte ett expertutlåtande av psykolog, en viss Dr. S, som var kritisk till att övergrepp verkligen förekommit. De går inte in på detaljer om moderns “ohederlighet”, vilken visar sig ha berott på felaktiga uppgifter om uteblivna underhåll från barnets far - denne betalade oregelbundet och misstaget framstår som högst mänskligt. Vidare var “brännskadorna” på barnet kanske förklarliga som effekten av en svampinfektion. Faderns karaktär var i själva verket, enligt Loftus och Guyer och de sagespersoner de anlitat, ytterst tvivelaktig med inslag av alkoholmissbruk och fysisk misshandel av kvinnor och barn. Flera vittnar om att flickan under tiden mellan 6 och 11 år ingalunda “bortträngt” anklagelserna om sexuella övergrepp utan ibland talat om dem. Corwins förnyade kontakt med flickan och det därigenom “uppväckta” minnet tycks dessutom ha lett till en brytning mellan henne och modern, vilket troligen inte gagnat flickan och varit katastrofalt för modern.

Tack vare sitt energiska detektivarbete har Loftus och Guyer alltså lyckats få fram en mängd viktig information som är högst relevant, men som förtigits i den ursprungliga vetenskapliga rapporteringen. De fem forskarna som kommenterade studien hade knappast möjlighet eller anledning att själva bedriva originalforskning - de fick vara nöjda med det material som Corwin och Olafson tillhandahöll. Och det är givetvis den situationen som är den normala i psykologin och psykiatrin. De personer det gäller är nästan alltid anonyma. Vi måste vara nöjda med det vi läser i den meningen att vi inte kan ifrågasätta att författarna har medvetet undanhållit viktig information. Fallet Jane Doe visar tyvärr att ett sådant förhållningssätt kan vara mycket vilseledande.

Loftus och Guyer påpekar att fallstudier även tidigare kraftigt bidragit till mytbildning. Bortträngning och andra psykoanalytiska begrepp har blivit allmängods , mycket på grundval av fallstudier. Bortträngning är ett nyckelbegrepp i åtskilliga tillämpningar av dynamisk psykologi i rättsväsendet . Den dynamiska psykologin är föremål för kraftig kritik . Det bortträngdas återkomst har varit en del av grunden för slutsatser i skuldfrågan i åtskilliga uppmärksammade rättsfall, t ex det s k styckmordet . Den dynamiska psykologin byggde från början på fallstudier av Freud och andra, och gör det fortfarande i hög grad. Mödosamt detektivarbete av samma typ som Loftus och Guyer genomfört i fallet med Jane Doe har visat att Freud gjorde sig skyldig till samma fel som Corwin och Olafson: vissa väsentliga fakta förtegs, andra förvreds så att de skulle passa den tes som skulle bevisas . Forskning om bortträngning som är av experimentell, kvantitativ och kontrollerad typ, har inte gett något stöd för att bortträngning skulle förekomma . Kliniska fallstudier säger motsatsen. Vad ska vi tro på? Kanske finns bortträngning, men hur ska vi i ett enskilt fall kunna avgöra om det handlar om bortträngning eller ett falskt minne, om inga ytterligare bevis finns ? Kliniska bedömningar är knappast så tillförlitliga att de utesluter fel, av vare sig det ena eller andra slaget, alltså att missa ett verkligt fall av övergrepp, eller anklaga en oskyldig .

Kulturklimatet och den dynamiska psykologins trovärdighet

Elisabeth Loftus har under många år arbetat som forskare med inriktning på minnespsykologins rättsliga tillämpningar, och hon har anlitats som expertvittne i många sammanhang. Hennes arbeten finns tillgängliga också i populariserad form. Hennes resultat är starka och de stämmer bra med modern minnespsykologisk teori. Ändå tycks hon och hennes akademiska kolleger arbeta i motvind. Varför? I media och populärkultur ska vi söka ett svar på frågan. Låt oss först se på begreppet multipel personlighet , en störning som antas bero bl a på sexuella övergrepp i barndomen. Den diagnosen seglade upp på 70-talet från att förut ha varit nästan okänd .

Ett berömt fall som troligen bidragit kraftigt till att popularisera diagnosen “multipel personlighet” är Sybil som beskrevs i en populär bok av Schreiber, utgiven år 1973 . Långt senare har det framkommit att beskrivningen troligen tillkommit i rent kommersiellt syfte, inspirerad av en bokförläggare som såg en chans att tjäna mycket pengar (och som förmodligen gjorde det också) . Sybil var troligen hysteriker, extremt lätt suggererad och hypnotiserad. Spanos har i en lysande bok beskrivit hur en sannskyldig epidemi av multipla personlighetsstörningar uppkom efter publicering av denna och några andra böcker, och lyckade filmversioner av dem, och hur de drabbade rapporterade att de hade allt flera personligheter .

Det är ju faktiskt vedertaget inom minnespsykologin att traumatiska händelser normalt leder till starkare minnesbilder än andra händelser. Bortträngning är, om det förekommer alls, troligen ett rent undantag. Vanligare är kanske att man undviker att tänka på händelserna, något helt annat än bortträngning, eller att man helt enkelt glömmer bort också dem, liksom man med tiden glömmer det mesta. Men det psykoanalytiska begreppet är lockande genom sina dramatiska implikationer och sitt vädjande till vad som numera är allmänkulturella föreställningar. Det är ett bra skäl till att vara på sin vakt. När något betraktas som en ren självklarhet och etablerat bortom allt tvivel ska en psykolog vara speciellt kritisk. Det finns inte mycket som är självklart och etablerat bortom allt tvivel i psykologin.

Slutsatser

Låt oss till slut återvända till fallet Jane Doe. Antag att Loftus och Guyer har rätt, att Jane Doe inte blev utsatt för övergrepp av sin mamma, och att hon inte heller glömt anklagelserna under de 11 åren mellan 6 och 17. Men det finns många andra fall där återuppväckta minnen inte kan utan vidare avfärdas. Enstaka fallstudier av den ena eller andra tesen kan bara etablera det svaga beviset att något kan förekomma, vilket givetvis säger nästan ingenting om andra enskilda fall.

Loftus har med sin forskning gjort det troligt att falska minnen förekommer, men som hon själv påpekat kan man inte avgöra om ett minne är sant eller falskt utan tillgång till annan information. Detta är ett specialfall av den allmänna svårigheten att avgöra om en persons utsagor är sanningsenliga. Det påstås ofta att detta skulle vara möjligt utifrån sådana aspekter som känslosamhet eller konkreta detaljer. Vissa former av intervjuer ger flera detaljer än andra . Men är detaljer ett bra tecken på sanningsenlighet? Så tycks emellertid inte vara fallet, åtminstone inte med någon stor grad av säkerhet .

Den nya information som nu kommer fram om oskyldigt dömda ger exempel på fall där ögonvittnen varit helt säkra på sin sak, men ändå haft fullständigt fel. Att någon fälls i en domstol, inte ens att han eller hon erkänt sig som skyldig, är inget säkert tecken på skuld; DNA-analyser har nu lett till att många dömda befunnits oskyldiga. Sextiotvå fall av oskyldigt dömda för allvarliga brott, som identifieras med hjälp av DNA-analys, beskrivs av Dwyer et al. , se också en kommentar av Talbot . Den vanligaste orsaken till den ursprungliga fällande domen var uppgifter från ögonvittnen, men i ca 25 % av fallen hade även förekommit falska erkännanden - kanske för att få en mildare behandling av domstolen. I genomsnitt hade dessa oskyldiga personer avtjänat sex års fängelsestraff innan DNA-analysen utfördes. Det är uppenbart att rättssystemet i USA gör många misstag, och det finns ingen anledning att tro att läget är bättre i vårt land.

Psykologisk forskning har hittills haft sin största betydelse som underlag för att ifrågasätta utsagor, samtidigt som behovet av en psykologi som kunde göra motsatsen, alltså understödja riktiga anklagelser, är enormt stort. Det tycks också som om det är den senare funktionen som många praktiserande psykologer i praktiken har haft . Det handlar om den kliniska psykologins beredvillighet att se psykopatologi även där ingen finns, väl illustrerad av kritisk analys av Rorschachtestet , eller för att ta ett svensk exempel, Erica-metoden . Metodiken använts utan adekvata normer för normalt beteende; psykopatologiska scenarier är enkla att konstruera. Sådant utgör icke sällan en del av grunden för myndigheters och domstolars beslut. Därigenom har riskerar psykologerna att medverka till att oskyldiga fälls

Referenser

Armstrong, J. (1997). Exploring the lines of Jane Doe's picture of pain. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 121-122.

Benedek, E. P., & Schetky, D. H. (1985). Allegations of sexual abuse in child custody and visitation disputes. In E. P. Benedek & D. H. Schetky (Eds.), Emerging issues in Child Psychiatry and the Law (pp. 145-156). New York: Brunner/Mazel.

Borch-Jacobsen, M. (1997). The making of a disease: An interview with Dr. Herbert Spiegel. New York Review of Books, 44(April 24), 60-64.

Brown, D., Scheflin, A. W., & Whitfield, C. L. (1999). Recovered memories: The current weight of the evidence in science and in the courts. Journal of Psychiatry & Law, 27, 5-156.

Campell, T. W. (1998). Smoke and Mirrors: The Devastating Effect of False Sexual Abuse Claims. New York: Perseus.

Corwin, D. L., & Olafson, E. (1997). Videotaped discovery of a reportedly unrecallable memory of child sexual abuse: Comparison with a childhood interview videotaped 11 years before. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 91-112.

Crews, F. (Ed.). (1998). Unauthorized Freud. Doubters confront a legend. New York: Viking.

Devenport, J. L., Cutler, B. L., & Penrod, S. D. (1997). Eyewitness identification evidence. Evaluating commonsense evaluations. Psychology, Public Policy, and Law, 3, 338-361.

Dwyer, J., Neufeld, P., & Scheck, B. (2001). Actual innocence: when justice goes wrong and how to make it right. New York: Signet.

Ekman, P. (1997). Expressive behavior and the recovery of a traumatic memory: Comments on the videotapes of Jane Doe. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 113-116.

Garb, H. N. (1998). Studying the clinician: Judgment research and psychological assessment. Washington, DC: APA.

Golding, J. M., Sanchez, R. P., & Sego, S. A. (1996). Do you believe in repressed memories? Professional Psychology: Research & Practice, 27, 429-437.

Gow, K. M. (1999). Recovered memories of abuse: Real, fabricated, or both? Australian Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 27, 81-97.

Granhag, P. A., & Strömwall, L. A. (2003). How to detect deception? Arresting the beliefs of police officers, prosecutors and judges. Psychology, Crime and Law, 9, 19-36.

Grayling, A. C. (2002). Scientist or storyteller? The Guardian(June 22).

Grünbaum, A. (1993). Validation in the clinical theory of psychoanalysis: A study in the philosophy of psychoanalysis. Madison,CT: International Universities Press.

Gumpert, C. H., Lindblad, F., & Johansson, A. (1999). Child sexual abuse: Expert testimony in Swedish district courts. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 4, 343-352.

Harris, B. (1979). Whatever happened to little Albert? American Psychologist, 34, 151-160.

Holmes, D. S. (1990). The evidence for repression: An examination of 60 years of research. In Singer (Ed.), Repression and dissociation (pp. 85-102).

Holmes, D. S. (1994). Is there evidence for repression? Doubtful. Harvard Mental Health Letter, 10(12), 2-4.

Horner, T. M. (1993). The biases of child sexual abuse experts: Believing is seeing. Bulletin of the American Academy of Psychiatry Law, 21, 281-292.

Horner, T. M., Guyer, M. J., & Kalter, N. M. (1993). Clinical expertise and the assessment of child sexual abuse: An empirical study of mental health experts. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 32, 925-933.

Letourneau, E. J., & Lewis, T. C. (1999). The portrayal of child sexual assault in introductory psychology textbooks. Teaching of Psychology, 26, 253-258.

Lindeberg, P. (1999). Döden är en man. Stockholm: Fischer & Co.

Loftus, E., & Ketcham, K. (1994). The myth of repressed memory. False memories and allegations of sexual abuse. New York: St. Martin's Press.

Loftus, E. F. (1993). The reality of repressed memories. American Psychologist, 48, 518-537.

Loftus, E. F. (in press). Memory faults and fixes.

Loftus, E. F., & Guyer, M. J. (2002a). Who abused Jane Doe? Issues, questions, and future directions. The Skeptical Inquirer, 26(4), 37-40.

Loftus, E. F., & Guyer, M. J. (2002b). Who abused Jane Doe? The hazards of a single case study. Part 1. The Skeptical Inquirer, 26(3), 24-32.

Münsterberg, H. (1908). On the witness stand. Garden City, NY: Doubleday.

Naegele, T., & Clark, A. (2001). Forensic Munchausen Syndrome by Proxy: An emerging subspecies of child sexual abuse. Forensic Examiner, 10, 21-23.

Nash, M. R. (1994). Memory distortion and sexual trauma: The problem of false negatives and false positives. International Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 42, 346-362.

Neisser, U. (1997). Jane Doe's memories: Changing the past to serve the present. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 123-125.

Orbach, Y., Hershkowitz, I., Lamb, M. E., Esplin, P. W., & Horowitz, D. (2000). Assessing the value of structured protocols for forensic interviews of alleged child abuse victims. Child Abuse & Neglect, 24, 733-752.

Paris, J. (1996). A critical review of recovered memories in psychotherapy: Part I --Trauma and memory. Canadian Journal of Psychiatry, 41, 201-205.

Piper, A., Jr., Pope, H. G., Jr., & Borowiecki, J. J., III. (2000). Custer's last stand: Brown, Scheflin' and Whitfield's latest attempt to salvage "dissociative amnesia". Journal of Psychiatry & Law, 28, 149-213.

Putnam, F. W. (1997). "Videotaped discovery of a reportedly unrecallable memory of child sexual abuse: Comparison with a childhood interview videotaped 11 years before": Commentary. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 117-120.

Ruscio, J. (2002). The emptiness of holism. Skeptical Inquirer, 26(2), 46-50.

Scharnberg, M. (1993a). The non-authentic nature of Freud's observations. Vol I. The seduction theory. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Scharnberg, M. (1993b). The non-authentic nature of Freud's observations. Vol II. Felix Gattel's early Freudian cases, and the astrological origin of the anal theory. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Schooler, J. W. (1997). Reflections on a memory discovery. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 126-133.

Schreiber, F. R. (1973). Sybil. New York: Warner Books.

Simpson, M. A. (1995). Gullible's travels, or the importance of being multiple. In L. M. Cohen & J. N. Berzoff (Eds.), Dissociative identity disorder: Theoretical and treatment controversies (pp. 87-134). Northvale, NJ: Jason Aronson.

Sjöberg, L. (1990). Diagnosen otillförlitlig och utan prognosvärde vid psykodynamisk arbetsmodell. (Unreliable diagnosis with no prognostic value in using a psychodynamic model). Läkartidningen, 87, 851-853.

Sjöberg, L. (1998-99). Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten. (Judgments errors a danger to justice). Juridisk Tidskrift, 10, 928-947.

Sjöberg, L. (2000). Projektiva test och psykodynamiskt grundade bedömningar otillförlitliga. (Projective tests and psychodynamic judgments are unreliable). Läkartidningen, 97, 56-59.

Sjöberg, L. (2000-01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. (Psychodynamic psychology in the courts. A case of homicide in Norway). Juridisk Tidskrift, 12(3), 735-754.

Sjöberg, L. (2002). The distortion of beliefs in the face of uncertainty (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration 2002:09). Stockholm: Stockholm School of Economics.

Spackman, M. P., & Williams, R. N. (2001). The affiliation of methodology with ontology in a scientific psychology. Journal of Mind & Behavior, 22, 389-406.

Spanos, N. P. (1996). Multiple identities and false memories. Washington, DC: American Psychological Association.

Stukát, K.-G. (1958). Suggestibility: a factorial and experimental analysis. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Talbot, M. (2002). True confessions. Two simple measures could go a long way toward ensuring that findings of criminal guilt are genuine. The Atlantic Monthly, 290(1), 24-25.

Tong, D. (2001). Elusive Innocence: Survival Guide for the Falsely Accused. New York: Huntington House.

Watson, J. B., & Rayner, R. (1920). Conditioned emotional reactions. Journal of Experimental Psychology, 3, 1-14.

Wood, J. M., Nezworski, M. T., Garb, H. N., & Lilienfeld, S. O. (2001). The misperception of psychopathology: Problems with norms of the Comprehensive System for the Rorschach. Clinical Psychology: Science & Practice, 8, 350-373.

Wood, J. M., Nezworski, M. T., Lilienfeld, S. O., & Garb, H. N. (2003). What's wrong with the Rorschach? San Francisco, CA: Jossey-Bass.

Vrij, A. (2000). Detecting lies and deceit. New York: Wiley.

31 augusti 2003

Tillbaka till Artiklar

---

[1]. Professor Elisabeth Loftus har under mitt arbete med denna artikel varit vänlig nog att låta mig ta del av två manus under tryckning.

[2]. http://www.dynam_it.com/forpsyk/

[3]. Det är knappast någon som betvivlar att falska minnen förekommer, eller att det finns en betydande risk att intervjuer med ledande frågor kan skapa just sådana falska minnen. Barn är speciellt suggestibla. Detta är något som psykologer länge vetat men som under en tid förnekades, när incestdebattens vågor gick som högst.

[4]. Svenska domstolar brukar av emotionella reaktioner hos ett vittne frestas skriva att uttalandet “bär det självupplevdas prägel”. Inom rättsväsendet finns mycket spridda vanföreställningar om i vilken mån och på vilken grund man kan avslöja lögner något som ju är mycket svårt att göra .