|
Jur. kand Ruby Harrold-Claesson är ordf. i NKMR. Denna artikel är skriven för NKMR:s hemsida |
Det blir allt vanligare att barn med utländsk bakgrund omhändertas av
socialtjänsten. Tendensen är densamma över hela Sverige. Utländska föräldrar
och deras barn är mycket utsatta. Dels behärskar de inte språket, de kan inte
systemet och de saknar nära anhöriga som kan rycka in och hjälpa dem.
Föräldrarna accepterar också att låta placera sina barn "frivilligt"
under socialtjänstens hotelser om tvångsåtgärder.
Forskning
visar att omhändertagandena ofta sker på lösa grunder och saknar stöd i
socialtjänstlagen. Framför allt är det två typer av fall där omhändertagandena
visar sig vara omotiverade.
Det ena
gäller barn under tio år. Där leder socialtjänstens bristande förståelse för
vad de anser är ett avvikande beteende till att åtskilliga grundlösa
omhändertaganden görs.
I invandrartäta
områden inträffar det att det springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna
förstår inte att det finns många vuxna som har barnen under uppsikt och att
föräldrarna hela tiden vet var barnen är.
I det andra
fallet handlar det om äldre barn som vill leva vad de tror är ett svenskt liv.
När föräldrarna säger nej vänder sig ungdomarna till socialtjänsten med
uppdiktade historier om att de misshandlas. Forskning visar att socialtjänsten
kan låta sig utnyttjas av ungdomar som vill slippa föräldrarnas
förhållningsregler. Flera invandrarorganisationer bekräftar uppgifterna.
Ungdomar utnyttjar socialen i bråk med föräldrarna
Således utnyttjar ungdomarna socialen i bråk med sina
föräldrar. Barnen har fått lära sig att socialen ger dem frihet från stränga
föräldrar, men ingen talar om för barnen vilka konsekvenskerna kan bli. Resultatet
blir att allt fler barn och ungdomar med utländsk bakgrund omhändertas av
socialtjänsten. Men det görs ofta på lösa grunder.
Därför far
många barn illa i Sverige. Bland infödda svenskar råder det i stort sett
samstämmighet om att det är de sociala myndigheternas skyldighet att gripa in
och omhänderta utsatta barn när ingen annan lösning finns.
Enligt
socialtjänstlagen får
barn omhändertas mot familjens vilja om de antingen vistas i vad
socialtjänstens personal betraktar som en skadlig hemmiljö (miljöfall) eller om
de beter sig på ett sätt som är skadligt för dem själva (beteendefall). Därtill
kommer "annat förhållande i hemmet" som andra lagliga skäl för att
tvångsomhänderta barn.
Individprincipen kontra familjeprincipen
Bland invandrarna med
andra värderingar och andra kulturmönster vill man lösa familjeproblemen
utanför de offentliga myndigheternas kanslier. Detta är ett uttryck för
närhetsprincipen.
Närhetsprincipen innebär att den sociala
organisationen sätter större tilltro till sådana traditionella institutioner
som familjen, släkten och inte minst till den oberoende kyrkan. Allt skall,
enligt denna princip, lösas på lägsta möjliga nivå inom samhället. Om det finns
möjlighet att klara av ett problem inom det civila grannskapet bör det lösas
där eftersom det blir billigare och flexiblare och garantera de civila
livsformers fortbestånd till skillnad från lösningar inom den offentliga
apparatens kanslier.
De flesta
EU-länderna - och det absoluta flertalet av världens länder - utgår från
familjeprincipen, närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.
Familjeprincipen innebär att familjen är erkänd av lagen som den
bas som är till för att tillfredsställa individens behov. Barnuppfostran och
gränssättningsproblematiken är en familjeangelägenhet. Familjeförhållandena är
reglerade genom lagstiftningen, och lagen bekräftar föräldrarollen samt
understryker de sedan urminnes tider gällande förhållanden mellan föräldrar och
barn.
Individprincipen genomsyrar svensk
sociallagstiftning. Detta innebär att individen står i centrum, utan andra
lojaliteter och skyldigheter än mot staten - den starka staten - som ger medborgaren olika förmåner. Därmed kan
man köpa sig fri från ansvar för sina närmaste. Individprincipen ger staten
starkt inflytande över medborgarna. Barnet ses som en individ, inte som en del
av en familjeenhet.
Onödiga omhändertaganden av invandrarbarn
Massoud Kamali, professor
i sociologi och författare till boken "Varken familjen eller
samhället", har sett många exempel på att barn har omhändertagits utan att
det egentligen funnits skäl till ett omhändertagande.
Två typer av
fall kan identifieras: Dels handlar det om mindre barn, upp till ungefär tio
år. Där är det föräldrarnas, ur svenskt perspektiv, avvikande sätt att uppträda
som enligt samstämmiga uppgifter provocerar socialtjänsten att omhänderta
barnet.
- I Rinkeby
springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna förstår inte att det finns
många vuxna som har koll på dem och att föräldrarna hela tiden vet var barnen
är. Detta framgår av en intervju som en journalist gjorde med Rashid Abdi
Mohammed på Somaliska riksförbundet.
I den andra typen av
fall handlar det om äldre barn, ofta i yngre tonåren, som sägs manipulera
systemet för att få leva som de tror att jämnåriga ungdomar med svensk bakgrund
lever. Föräldrarna säger nej. Då vänder de sig till socialen och berättar de
har blivit misshandlade hemma. Det har varit en grov överdrift, men när de
påstådda missförhållandena kommer till de sociala myndigheternas kännedom
fortsätter ärendet att leva ett eget liv. Det spelar ingen roll att barnen är
säger att de har farit med osanningar, är ångerfulla och vill ta tillbaka
anklagelserna mot sina föräldrar. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för barnen
och deras föräldrar och påverka deras liv för all framtid.
Det är
normalt att skrika åt barn i de flesta av världens kulturer, Sverige likaså.
Det är också vanligt att föräldrar tar handgripligen i barnen för att hindra
dem från att skada sig själva eller andra. Man kanske drar dem i armen. Detta
skall dock inte missuppfattas som att föräldrarna och barnen inte älskar
varandra och att det finns en stor innerlighet dem emellan. Det är dock så att
speciellt tonåringar är mycket medvetna om att det är förbjudet att slå barn i
Sverige, eftersom de har blivit undervisade i sina rättigheter i skolan och
överallt i samhället.
Masoud Kamali menar att
socialsekreterarna ser barnen som integrerade och genom dem försöker påverka
familjen att acceptera svenska normer. Barnet hamnar i ett svenskt familjehem
eller på en institution. I många fall ångrar de sig och vill komma hem.
Milinko Mijatovic, talesman för SIOS (Samarbetsorgan för
invandrarorganisationer i Sverige), som journalisten hade intervjuat bekräftar
bilden:
- Myndigheterna vill rädda barnet och det ska vara en svensk räddning. De
tar för lätt på de oskrivna regler som gäller inom familjekretsen. Trots de
problem familjen har finns det ofta en social struktur eller en släktstruktur
som man skulle kunna använda sig av.
Andra personer som journalisten talade med var
Saied Tagavi på Iranska
riksförbundet och Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening. I intervjun med
journalisten anger han att han känner till ett par fall där barn med iransk
bakgrund har omhändertagits utan att det har funnits skäl. Han tror att en av
förklaringarna står att finna i personalsammansättningen inom socialtjänsten.
- Där arbetar mest svenskar och mest kvinnor som har gått den gamla
socionomutbildningen utan ett mångkulturellt perspektiv, säger Saied Tagavi.
Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening bekräftar att även familjer
med bangladeshisk bakgrund har drabbats. Han menar att skolan har en del av
ansvaret:
- Barn lär sig mycket om sina rättigheter i skolan. De lär sig att de kan
ringa till polisen men de lär sig inget om familjens känsloliv. De lär sig inte
att det är mamma och pappa som älskar dem, inte någon från socialtjänsten.
Kostnader för samhället
Tvångsomhändertagande av
barn är mycket kostsamma för samhället. För yngre barn är det inte ovanligt att
fosterhemsersättningen kan överstiga 20000 kr/mån. För äldre barn kan
fosterhemsersättningen uppgå till 10 000 kr/dygn eller 3,65 miljoner kr/år. Ett
sådant fall uppdagades i februari 2002 i det s k Sävsjöfallet. Vistelse i
behandlingshem och institutioner kostar 3 000 - 5 000 kr/dygn. Det görs sällan
någon uppföljning av den "vård" som ungdomarna får i dessa
institutioner och vården utvärderas inte.
Kostnaderna för utländska barn torde inte skilja sig nämnvärt från de som
svenska barn betingar.
Myndigheternas syn på frågan
Socialstyrelsen behandlar problemet i sin rapport 1998:5.
Där skriver Socialstyrelsen att det är vanligt att ett omedelbart
omhändertagande följs upp av frivillig vård eller ingen vård alls. Det kan
tolkas som att det görs många omotiverade akuta ingripanden.
Tvångsomhändertaganden av barn med utländsk bakgrund är vanligare i områden där
det inte bor så många invandrare än i de så kallade invandrartäta områden,
skriver Socialstyrelsen vidare. I rapporten påpekas att det kan vara en signal
på att många omhändertaganden bottnar i bristande kulturkompetens hos
socialtjänsten.
På Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten, har
man fått in ett antal klagomål från föräldrar som känner sig kränkta. På
länsstyrelsen menar man dock att socialtjänsten anstränger sig för att ta hjälp
av personal med kunskap om den aktuella kulturen när det gäller svåra ärenden.
Därmed inte sagt att detta görs i alla ärenden. Invandrarorganisationerna - och
drabbade invandrarföräldrar - har uppfattningen att det här är ett stort
problem och att det borde kartläggas och lösas.
Många föräldrar med utländsk bakgrund är idag medvetna om risken för att
deras barn ska tas ifrån dem. Enligt Masoud Kamali ger det barnen ett farligt
övertag. Åtskilliga föräldrar blir hotade av sina barn för att få sin vilja
igenom.
- Se hur många invandrartjejer som är ute på stan på kvällarna, hårt
sminkade. Både de och deras föräldrar vet att om föräldrarna säger emot kan
tjejerna omhändertas. Och så klagar polisen över att invandrarföräldrar inte
håller reda på vad deras barn gör.
Tvångsomhändertagande av barn i historiskt perspektiv
Barn
har omhändertagits på
felaktiga grunder förr i Sverige. Resandefolket, mer kända som tattarna, har
under historiens lopp fråntagits många barn av skäl som liknar de som Masoud
Kamali och invandrarorganisationerna pekar på. Ofta användes hotelser om att
barnen skulle tvångsomhändertas för att tvinga de "oönskade" att
flytta från området där de bodde.
För barnen som blev omhändertagna blev
separationen från den biologiska släkten permanent. Skadan av att bli fråntagen
sina föräldrar och sin släkt har också uppdagats i åtskilliga rapporter om de
koreanska barnen som adopterades till svenska familjer under 1970-talet.
Åtskilliga har haft psykiska problem och självmord är inte ovanligt bland dem.
Ett mycket uppmärksammat fall av systematiskt
tvångsomhändertagande av barn har uppdagats under 1990-talet. Det gäller
tvångsassimileringen av aboriginerbarnen i Australien en praxis som upphörde
under 1970-talet. FN har dömt ut denna praxis och betecknat den som "Genocide" dvs. folkmord.
Men hur stort är problemet med att barn med utländsk bakgrund
omhändertagits på felaktiga grunder idag? Faktum är att ett stort antal av de
föräldrar som ringer och skriver till NKMR är av invandrarbakgrund.
Hemflyttning
Ytterligare ett stort
problem är att utländska föräldrar vars barn har tvångsomhändertagits och
fosterhemsplacerats får inte ta sina barn - som också är utländska medborgare -
med sig när de vill lämna Sverige. Inte heller tillåter de sociala
myndigheterna och förvaltningsdomstolarna de utländska barnen att idka umgänge
med sina föräldrar i sina egna hemländer.
Frågan som obetingat inställer sig är vilket intresse de svenska
skattebetalarna har att betala den kostsamma fosterhemsvården av dessa
utländska barn vars föräldrar vill lämna Sverige och ta sina barn med sig.
Fallet
Helena Lufuma. Av Helena Lufuma
Kafka i Tensta. Av Ulf Sandmark
De stulna barnen. Av
Agneta Didrikson
Kritik mot fosterhemsplacering.
Tvångsomhändertagande
av utländska barn. Invandrarföräldrar
råkar oftast illa ut. Av Ruby Harrold-Claesson
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige. Av
Mikko Niskasaari
Feliciafallet -
Debattserie om tvångsomhändertagande av ett barn. Av Assi Olgasdotter m fl
För barnens bästa
- Ompröva dessa felaktiga beslut! Av Susanna Svensson
"Vi
förstår inte det här landet"
Av Katarina Bjärvall
Kvinna misstänkt för barnarov. TT
notis
Tvångsomhändertagande av
utländska barn. Av Ruby Harrold-Claesson