Oktober 7, 2002
Internationella barndagen
firas för 49:e året. Målsättningen är den att barn har rätt att vara barn och
att få utvecklas i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.
FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs för tolv år
sedan. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är
allmängiltig för alla världens barn.
Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:
"Vid
alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata
sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande
organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."
Där tillförsäkras alla
barn att konventionsstaterna ska respektera deras familje- och
släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8),
att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda
från sin/sina föräldrar ska regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina
föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en
konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd
att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i
alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för
godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt
utnyttjande (Art. 32).
Barnkonventionen är
särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den.
Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras
grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av
socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder.
Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort
sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa".
Detta leder till att barn
utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste
utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga
handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller
systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande
fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig av de extremt frikostiga
fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari
2002 där Nybro kommun hade betalade 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö
för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk,
psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för
förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt
som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet
avskärmas från sin egen släkt.
I en artikel i
Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga
kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:
"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen
och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge
hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att
placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är
obegripligt."
Såväl
Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt
medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är
skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig
kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat
skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s
Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet
jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett
alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till
mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är
så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."
Under året
har det kommit en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen
fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största
fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är
att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i
fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och
försörjningskälla.
Åtskilliga
gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till
kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för
tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts
till de drabbade familjerna.
Men, det
nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i
dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar
och släktingar är utsatta för oerhört lidande och kränkningar som inte kan
betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de
nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade,
demokratiska rättsstater.
Låt därför Internationella barndagen, den 7 oktober 2002, markera
startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter.
Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf. i NKMR
Tillbaka till NKMR:s Huvudsida