Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NKMR
För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna
2002-10-23
Till Ordföranden i socialutskottet
Sveriges Riksdag
100 12 Stockholm
För distribution bland samtliga ledamöter i socialutskottet
Motion angående socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU)
Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR, vill härmed framställa följande underlag till en total omstöpning av socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU).
Presentation av NKMR
NKMR är en internordisk människorättskommitté som bildades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn. NKMR arbetar för respekt och skydd av barns och deras rätt till privat- och familjeliv dvs tillämpning av Europakonventionen artikel 8 och FN:s Barnkonvention artiklarna 3, 5 - 12 och 16. NKMR:s styrelse består av sju (7) medlemmar och en suppleant - samtliga från de nordiska länderna. Styrelsemedlemmarna är samtliga professionella och huvudparten av är jurister. För vidare information om styrelsen, NKMR stadgar etc var god att besöka vår hemsida: www.nkmr.org där vi publicerar på sju (7) olika språk. NKMR:s hemsida på Internet är flitigt besökt. Vår besöksstatistik visar 538 414 besök (22/10 2002), 20 000 besök hittills i oktober och i september 2002 hade vi 24 810 besök.
NKMR:s verksamhet
I Sverige och de nordiska länderna har tusentals barn blivit utsatta - och utsätts fortfarande - för onödiga och godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv då de har tvångsomhändertagits av socialtjänsten med bistånd av de sociala nämnderna förvaltningsdomstolarna och placerats i familjehem. Europadomstolen har funnit Sverige skyldigt för kränkning av barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter i åtskilliga fall som har anmälts dit.
Tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar är skadliga för barnen och deras föräldrar och släktingar och de är mycket kostsamma för samhället. Av uppgifter från Socialstyrelsen framgår att en fosterhemsplacering kostar ca en miljon kronor per år. Domstolsprocesserna är också kostsamma. Sverige har dessutom blivit dömt att betala kostsamma förlikningar och skadestånd i Europadomstolen. T ex kostade en förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, 2,1 miljoner skattekronor. Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar går inte att uppskatta i pengar.
Motionen
NKMR framställer inte en färdig motion utan ett underlag till en total
omstöpning av socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU).
Socialtjänstlagen
NKMR finner att socialtjänsten, trots att den har funnits under så lång tid, inte mäter upp till den standard som man normalt kan begära av en sådan verksamhet. Socialtjänstlagens portalparagraf stadgar:
"Samhällets socialtjänst skall på demokratins
och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människors ansvar för sin och
andras sociala situatio inriktas på att frigöra och utveckla enskilda och
gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
När åtgärder rör barn skall särskilt vad hänsynen till barnets bästa kräver."
Denna vackra målsättning till trots, använder socialtjänstens personal sig av brutala metoder vid erbjudanden om hjälpinsatser för barn. Socialtjänsten använder sig om hotelser mot föräldrarna för att tvinga dem att lämna sina barn frivilligt. Uttalanden som "Om Du inte skriver på en frivillig placering kommer vi att ta barnet med LVU" är mycket vanligt förekommande i socialtjänstens kontakter med utsatta barnfamiljer.
Det måste slås fast att olaga hotelser utgör brott oavsett huruvida dessa framställts av privata individer eller representanter för myndigheter. Sådant tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Släktingplacering
NKMR anser att barnets släkt och närverket runt honom/henne skall utredas
först när socialen överväger huruvida ett barn behöver vårdas i ett annat hem
än sina föräldrars hem.
Den 1 januari 1998 trädde lagändringen i 22 § Socialtjänstlagen. Lagen fick
ett 4:de stycket enligt vilket
mor- och farföräldrar eller andra släktingar "bör" utredas på samma sätt som dem
som socialtjänsten utser som fosterhem till LVU-ade barn. Lagen ändrades den 1 juli 1999 och den nya lydelsen är att mor- och farföräldrar
eller andra släktingar "
skall" utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterföräldrar
till tvångsomhändertagna barn. Det är alltid socialtjänstens personal som avgör och trots att lagen har funnits i
fyra (4) år är efterlevnaden praktiskt taget obefintlig. I en intervju Året Runt nr. 41, 2001 framhöll
Socialstyrelsens GD Kerstin Wigzell att "lagändringen inte slagit igenom
ännu".
Av RRV 2002:6 sid 116 framgår följande: "(...) trots lagändringen från 1998 om släktingplaceringar, har inte antalet placeringar av barn hos anhöriga ökat." I DN 2002-10-01 10-02 omtalar Kerstin Wigzell att under år 2000 omhändertogs 18 000 barn. En tredjedel av placeringarna misslyckades. Hon angav också att barn som vårdas genom samhällets försorg klarade sig inte alltid bättre än barn som vuxit upp i riskfamiljer. Tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn ger således inte önskat resultat. Kostnaderna för verksamheten behandlas senare.
Respekt för lagar och förordningar
Medborgarna och andra bosatta i Sverige förväntas att rätta sig efter lagar så fort de trätt i kraft och helst innan de hunnit träda i kraft. Socialtjänstens personal vägrar ståndaktigt att rätta sig efter lagar och förordningar. Av olika vetenskapliga utredningar bl. a avhandlingar och examensarbeten vid Göteborgs Universitet 1986 och Högskolan i Örebro 1988 - 2000 framgår att socialtjänstens personal bryter mot SoL, LVU och även grundlagens bestämmelser om saklighet och opartiskhet. Att socialtjänstens personal bortser från domar avkunnade i olika förvaltningsdomstolar, t o m Regeringsrätten och Europadomstolen, är känt. I ett särskilt yttrande i domen Eriksson v. Sweden yttrade Norges delegat i Europakommission enligt följande:
"Finally, I find it very surprising that under the Swedish system a social council can in practice disregard and even obstruct the judgment of the
Supreme Administrative Court without resulting sanction."Således står socialtjänstens personal över lagen eftersom de kan negligera lagarna och domarna oavsett vilken domstol som avkunnat dem. Att "lagändringen (22 § 4 stycket SoL) inte slagit igenom ännu" hos socialtjänstens personal och att angivna myndighetspersoner visar en total brist på respekt för lagar och förordningar är inte acceptabelt i ett civiliserat demoktratiskt samhälle om Sverige vill räknas som sådant.
Legitimation samt straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar
Begreppet "tjänsteman" (jfr engelska civil servant) innebär att myndighetspersonerna skall tjäna folket. De avlönas av pengarna som medborgarna i Sverige tvingas betala oavsett om de vill eller inte. Men, i stället för att vara folkets tjänare har myndighetspersonerna givits en härskarmakt över folket. Att unga nyutbildade socialsekreterare som endast har textbokskunskaper men som själva inte har barn och således saknar erfarenhet av föräldrarskap ges makten att diktera villkoren för och bestämma över en fyrtio år gammal flerbarnsmor är således fullkomligt absurt. Detta är inte godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Således måste det krävas utbildning, erfarenhet och legitimation som gör socialsekreteraren personligen straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för de åtgärder hon vidtar gentemot barnfamiljer.
Lag (1990:52) om vård av unga (LVU)
Sven Hessle, sedermera professor, skrev ett inlägg i debatten som Birgitta Wolf initierade i Svenska Dagbladet sommaren 1984 kring tvångsomhändertagandet och fosterhemsplaceringen av Alexander Aminoff. Svenska Dagbladets debattredaktör Fredrik Braconnier vägrade publicera Sven Hessles inlägg. Inlägget finns publicerat dels i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" dels på NKMR:s arkivsida på Internet. Sven Hessle skrev bl. a följande:
"Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder."
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg uttalade följande obiter dictum i målet Olsson v. Sverige: "Nothing says that the child will be better off because he is taken into care." (Inget säger att barnet kommer att få det bättre på grund av att han har tvångsomhändertagits för samhällsvård.)
Systemet för tvångsomhändertagande av barn skapar motsättningar mellan barnens föräldrar och socialtjänsten. Således kan motsättningar mellan föräldrarna och socialtjänsten leda till att barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem.
Barnets bästa
I LVU förekommer begreppet "barnets bästa". Detta innebär att barnet skall skyddas av myndigheterna mot sina föräldrars övergrepp eller oförmåga att skydda mot andra faror, men inte vice versa. Myndigheterna har således tolkningsföreträde beträffande innebörden av "barnets bästa". Tolkningen verkställs av deras egna experter.
LVU § 2 föreskriver att förutom fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp och/eller vanvård, kan ett beslut om barnomhändertagande även grundas på "...något annat förhållande i hemmet..." som kan orsaka en "påtaglig risk" för "barnets utveckling". Som exempel nämns "sjuklig symbiotisk relation" i förarbetena. Detta är inte i överensstämmelse med FN:s Barnkonvention vilket även påpekats i Statens Offentliga Utredningar (SOU 1986:20). I angivna SOU har förordats att formuleringen: "...något annat förhållande i hemmet..." skulle strykas för att paragrafen skulle bli förenlig med andan i Barnkonventionen. Förslaget föranledde emellertid inte dåvarande justitieministern (s) att vidta någon som helst åtgärd.
Lagen föreskriver att insatser för barnen skall påbörjas utanför det egna hemmet. Samtidigt hävdas det att målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen. Här har lagstiftaren tänkt fel. Insatserna har största möjligheter att lyckas om de sätts in där det etiska bandet finns dvs i familjen. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande:
"Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."
Och, även om barnets biologiska föräldrar är så nergångna att de inte kan ta hand om sitt barn, borde barnet inte avlägsnas från släktkretsen eftersom det finns alltid en frisk kärna någonstans inom varje släkt. (Se ovan Släktingplacering).
Vad gäller uttalandet att "målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen" inställer sig följande fråga: Om nu målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen varför skiljer barnen och deras föräldrar åt överhuvudtaget? Vem som helst inser att separation föranleder att klyftor skapas och irreparabla skador kan uppkomma därav.
I åtskilliga fall blir barn omhändertagna pga anonyma anmälningar och uppdiktade historier.
Barn hämtas med polishandräckning och kvarhålls på hemlig ort långt borta från sina nära och kära. Tillvägagångssättet skiljer sig ingalunda från regelrätta kidnappningar. Psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. Barn som tvångsomhändertas under sådana traumatiska förhållanden som socialtjänsten tillgriper utsätts för stor risk för sin hälsa och utveckling.
Umgänge
Socialtjänsten meddelar regelmässigt umgängesrestriktioner mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Av förarbetena till 14 § LVU (prop. 1979/80:1 s. 601 f och prop. 1989/90:28 s. 74 och s. 115) framgår bl. a. följande:
"Ett beslut om vård enligt LVU bör inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som är nödvändigt för att genomföra vården. (...) Bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten bör tillämpas restriktivt. Ett beslut om utövande av umgänge far således aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. En nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas med föräldrarna."
Av förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s 73 f och s 88) framgår bl. a att socialnämnden har ett ansvar att följa vården och se till att umgängesrestriktioner inte består längre än nödvändigt.
I Socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2 s 112 f anges bl. a följande:
"Beslutade begränsningar i umgängesrätten skall självfallet inte bestå längre än vad som vårdändamålet kräver. Omständigheterna och vårdaspekterna i det enskilda fallet får bli avgörande för vilka begränsningar nämnden beslutar om. Om barnet reagerar t.ex. med oro i anslutning till besök av föräldrarna kan det finnas anledning att överväga om det ska medföra några konsekvenser för umgänget, såsom att det ökas eller minskas eller att formerna för umgänget ändras."
Lagstiftaren har klart uttalat att ett beslut om utövande av umgänge far aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. Att barnen reagerar med oro inför umgängestillfällena och vägrar återvända till familjehemmet efter umgänge med sina föräldrar är helt naturligt. Socialtjänsten tolkar alltid barnets gråt när han/hon måste ta avsked av sina föräldrar efter umgängestidens slut som en anledning att ytterligare begränsa umgänget.
Barnen vet var de hör hemma och de vill tillbaka dit. Det är dessutom ytterst sällan som socialtjänstens försök att omplantera barn i främmande familjer lyckats!
Umgängessabotage och främmandegörande av föräldrar - PAS
I socialtjänstens metoder att kvarhålla de tvångsomhändertagna barnen i fosterhemmen ingår strategin att så mycket som möjligt hålla barnen och föräldrarna åtskilda. Barnens och föräldrarnas umgänge saboteras genom plötsligt inställda umgängestillfällena antingen genom påhittade sjukdomar hos barnen samtidigt som barnen informeras om att deras föräldrar hade inställt umgänget eller dyl. Barnen blir också hjärntvättade att ta avstånd från sina föräldrar, varefter socialtjänsten använder barnens avståndstagande från föräldrarna för att rättfärdiga ytterligare inskränkningar i deras umgänge eller även vårdnadsöverflyttning genom Föräldrabalken 6:8.
Europadomstolen har i ett antal domar sedan år 2000 bl. a Kutzner v. Tyskland den 26 februari 2002 uppmärksammat problematiken med främmandegörande av föräldrar. Europadomstolen fann Tyskland skyldigt för kränkning av familjens mänskliga rättigheter garanterade i Artikel 8.
Umgängessabotage och främmandegörande av föräldrar - Parental Alienation Syndrome (PAS) utgör ett brott mot barn och deras föräldrar oavsett om det är en statlig/kommunal myndighet som verkställer övergreppet.
Sådant tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Tvångsomhändertagande av invandrarbarn
Invandrarnas utsatthet i Sverige vad gäller skydd för deras rätt till respekt för privat- och familjeliv lämnar mycket att önska. Huvudparten av barnen som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem är invandrarbarn. Antalet omhändertaganden av utländska barn står inte i proportion med invandrarnas antal. Invandrarföräldrar som vill lämna Sverige hindras att ta sina barn med sig. De tvingas antingen att överge sina barn i Sverige eller stanna här endast för att få träffa sina barn ett par gånger i månaden.
Detta är inte nödvändigt eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Haverier
Socialstyrelsen har i sin rapport "Sammanbrott i familjehem", konstaterat att 44 % av placeringarna avbryts oplanerat. Därav måste vi i likhet med Socialstyrelsen dra slutsatsen att "en fosterhemsplacering är en insats som med stor säkerhet kommer att bryta samman". Likväl framhärdar ändå socialsekreterarna, socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna att döma barn och ungdomar till fosterhem- eller institutionsvård. OBS! Siffran över haverier för barn placerade i släktinganknutna hem är 2 - 4 %.
Socialsekreterarna nonchalerar den forskning som finns på området. På vilket annat område kan de anställda nonchalera forskningen inom sitt område? Hjalmar Söderberg sade en gång: Vissa saker måste man vara fackman för att inte förstå!
Kvällen den 23 oktober 2002 visade Uppdrag Granskning ett mycket uppskakande och nedslående reportage över resultatet som har uppnåtts för de ungdomar som socialtjänsten m. fl hade placerat på behandlingshem. Reportaget visade att samhällets insatser som har kostat skattebetalarna åtskilliga miljarder var ett totalt misslyckande!
Här föreligger det således ett systemfel : en lag som ger för stort tolkningsutrymme till en socialtjänst med förlegad människosyn är skadlig. En sådan lag är inte nödvändig i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. Lagen måste utmönstras eller åtminstone underkastas en total omstöpning.
Upphörande av vård
21 § LVU stadgar: "När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra."
Åter igen ett lagstadgande som socialtjänsten bryter emot med socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas goda minne. Socialtjänsten förefaller i stor utsträckning lova bort de tvångsomhändertagna barnen till fosterföräldrarna under hela barnens uppväxttid. LVU lämnar inget utrymme för uppväxtplaceringar. Omprövningen av tvångsomhändertagandet som enligt lagen skall äga rum var sjätte månad förvandlas således till ett spel för galleriet.
Alltför ofta inträffar det att socialtjänsten vägrar återlämna de tvångsomhändertagna barnen till deras föräldrar även efter det att föräldrarnas liv har normaliserats och förändringen visar sig vara varaktig. Socialtjänsten använder då argumentet att barnen "har rotat sig i sina familjehem och därför bör de inte flyttas hem till sina föräldrar". Anmärkningsvärt dock att socialtjänsten inte använder samma argument vad gäller barn som under hela sin uppväxttid - dvs fem, tio eller tolv år - har bott hos sina biologiska föräldrar!
SOU 2000:77 Omhändertagen
I SOU 2000:77 - Omhändertagen förespråkar regeringens enmansutredare att barn som har vistats i fosterhem i mer än två år skal tvångsadopteras bort. NKMR har lämnat ett remissyttrande där bl. a det här angivna förslaget förkastas.
Angiven SOU är inte godtagbar i ett civiliserat, demokratiskt samhälle och torde således inte bifallas av riksdagen.
NOU 2000:12 Barnevernet i Norge
NOU 2000:12 Barnevernet i Norge är en totaluppgörelse med det norska barnevernet. Missförhållandena som dokumenteras i angivna NOU är som en karbonkopia av de missförhållandena som dagligen avslöjas i svensk socialtjänst vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och ungdomar.
NKMR uppmanar därför socialutskottet att inforskaffa denna gedigna utredning av norska barnevernet och även ombesörja en översättning av dokumentet för att göra det mer lättillgängligt för samtliga riksdagsledamöterna.
Avslutningsvis vill jag hälsa socialutskottets ledamöter att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet. I en artikel med titel "Advokat slakter barnevernet" publicerad 10.12.01 i den norska tidningen Adresseavisen, som kan nås via NKMR:s artikelsektion, gick advokaten Venil Thiis till frontalangrepp på norskt barnevern. Hon yttrade sig enligt följande:
"Autoritært, hjerteløst,
nedlatende, lite kompetent og lite opptatt av barnet. Foreldre og barns
rettssikkerhet er en illusjon."
Orden gäller lika mycket för svensk socialtjänst och systemet för tvångsomhändertagande av barn och ungdomar i Sverige. Detta är inte nödvändigt eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.
Olofstorp, dag som ovan.
Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand,
Ordf. i NKMR
NKMR:s remissyttrande över SOU 2000:77 Omhändertagen
NOU 2000:12 Barnevernet i Norge
Powered by AIS