Swedish

Välj ditt språk

Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Av Lena Olsson

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Sourze den 1 juli 2009.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Ingen lyssnade till min dotter så hon skrev till tidningen. jag_flydde_sverige_nar_socialen_ville_ta_mina_barn
Jag är en ensamstående mamma till två barn, nu 12 och 15 år gamla. För två år sen blev jag sjuk och bad socialen om hjälp, för jag blev inlagd på sjukhus. Hade inga anhöriga på bostadsorten. När jag sen kom hem blev det problem. En psykodynamisk utredning var igång och barnen skulle bort från mej i förebyggande syfte. De hittade inget konkret att anmärka på. Socialen menade att det var säkrare att förebygga eventuella framtida problem i vår lilla familj.

Hela utredningen visade att man spekulerade psykodynamiskt. De hittade olika tragiska teorier i sina framtidsvisioner. De konstruerade en höna av en fjäder. Domstolen klubbade igenom det som myndigheterna önskade, LVU (tvångsomhändertagande av barn enligt Lagen om vård av unga), utan att ha ett normalt bevisunderlag.

Min 13-âriga dotter skrev, i desperation, detta brev till tidningen i vår lilla stad, dvs den stad där jag bodde, för mina två flickor var i fosterhem på annan ort. Jag hade tidigare hamnat i en chock (krisreaktion) men var nu hemma igen. Min dotter ville få hjälp någonstans, ville komma hem. Det här är vad hon skrev:

"Såhär går det till i Sverige 2007. Jag är en tjej i tonåren. Vi, mitt syskon och jag, får inte längre bo hos vår mamma. Fast vi har bott med henne i hela vårt liv, är det inte lämpligt att vi bor med henne längre enligt socialen. Men det är ingen som haft något att klaga på tidigare. Nu helt plötsligt är allt fel, på oss, på henne och på vårt hem.

Allt började med att mamma blev sjuk och fick be socialen om hjälp. Hon blev inlagd och det behövdes att något tog hand om oss när hon var sjuk, för hon har inga släktingar här som vi kunde bo hos.

Men när mamma blev frisk fick vi inte komma hem igen. Det ansågs inte lämpligt. Vi har alltid bott hos vår mamma och det har funkat bra. Hon är snäll och skriker aldrig på oss, inte ens svär åt oss. Hon har lärt oss att alla människor har lika värde, men det har vi själva fått känna på, att så år det inte.

Vi har nu under sex månader flyttat till olika fosterhem och ska snart till det tredje. Första paret vi bodde hos var jättesnälla. Där ville vi vara kvar, men fick inte för socialen. De kom med olika anledningar. Sen flyttades vi till en familj långt från vår skola och alla kompisar. Vi får åka två timmar i taxi om dagen, ibland mer. Familjen har själv flera barn, som givetvis kommer i första hand med sina intressen och hobbies. Vi kommer ingenstans. På helgerna åker vi oftast på deras aktiviteter, annars sitter vi bara där i deras hus. Och vi bor i ett litet rum som man knappt kan röra sig i. Alla familjens barn har tv utom vi. TV:n i vardagsrummet tittar alltid pappan på.

Ibland får vi till och med kränkande kommentarer från föräldrarna, barnen och socialen. En gång kallade ett av barnen mig "jävla fosterbarn"! Jag blev arg och sa något dumt tillbaka. Då fick jag skulden för alltihopa. Jag har till och med blivit inlåst på rummet en gång för att jag sade något opassande. Om jag inte gör som jag blir tillsagd så säger de att jag blir skickad till ett ungdomshem och det vill jag ju inte.

Vi vill ju bara flytta hem till vår mamma igen och att allt ska bli bra igen, men ingen frågar oss vad vi vill. Vi vet inte vad vi ska göra eller vart vi ska vända oss

'Fosterhemsungen'"

Det här var min äldsta dotters brev.

En reporter kom hem till mig när hon hade fått brevet. Men hon fick inte skriva om det för sin chef, inte på några villkor, för "barnens bästa, det kunde skada barnen" ansåg chefen. Men reportern var dokumentärfilmare och var intresserad av att göra en dokumentär. Min dotter som skrev brevet flydde till mig från fosterhemmet, för det var mycket bråk där mellan föräldrarna. LVU blev klart i samma veva. Min dotter hade vädjat till mig i veckor redan om hjälp så hon kunde fly. Hon var skrämd av hotet att de kanske skulle sätta henne på ungdomshem. Hur skulle det gå för henne om hon hamnade där, undrade jag. Hon skulle aldrig klara det.

Vi rymde hastigt och lämnade allt, även om vi inte visste hur det skulle gå. Min andra dotter blev kvar och det sörjer jag mycket. Vi förlorade kontakten med reportern när jag flydde Sverige med min dotter i all hast. Vi hade bara kläderna på kroppen och passen. Lite papper och foton fick vi med oss. Jag har inte ens en adressbok kvar.

Är inte det här lika mycket övergrepp som de tvångssteriliseringar som svenska staten har fått betala skadestånd för?


Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Av Lena Olsson


En desperat svensk familj ’fritar’ sina egna barn från sin tvångsplacering och flyr till ett vänligt sinnat grannland som respekterar FN.s deklaration om mänskliga rättigheter. Där söker de asyl. När den danske polisen hör om myndigheternas arbetssätt i Sverige säger han spontant: Ja, men det är ju kriminellt...

The Situation in Sweden. Report to the International Court of Justice

Peace Foundation
 

Tillbaka till Artiklar

Powered by AIS