Swedish

Välj ditt språk

  • Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige.

    Av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg

Föredrag av Siv Westerberg på Nordiska Kommittén för mänskliga Rättigheter - NKMR's Symposium, Hotell Europa i Göteborg den 17 juni 2000.

  • Det finns ett lagrum i Föräldrabalken, som flertalet svenskar, som ej berörts, är helt ovetande om.

    Jag avser 6 kap 8 § Föräldrabalken. Där stadgas att om ett barn har vistats länge i ett fosterhem kan tingsrätten göra fosterföräldrarna till förmyndare för barnet.

    Förmodligen har lagstiftarnas syfte varit gott. Men i så fall har lagen använts på ett helt annat sätt än vad lagstiftarna tänkt sig.

    Lagen har lett till pseudoadoptioner. Pseudoadoptioner som för barnet har en adoptions alla nackdelar men inga av en adoptions fördelar. Samtidigt som en sådan pseudoadoption för fosterföräldrarna har en adoptions alla fördelar men ingen av dess nackdelar.

    Lagen kom i början på 1980-talet. De första åren efter lagens tillkomst var det överhuvudtaget knappast några fosterföräldrar, som var intresserade av att bli förmyndare. om fosterföräldrarna blev förmyndare för fosterbarnet fick de nämligen inte längre några pengar från socialmyndigheten som betalning för att de hade fosterbarnet i sitt hem!!!

    I samband med vissa ändringar i LVU (Lag- om vård av unga, den lag som reglerar tvångsomhändertagande av barn) i slutet på 1980-talet uttalades emellertid i förarbetena till lagen att det inte finns några hinder för socialmyndigheterna att fortsätta att betala ut ekonomisk ersättning till fosterföräldrarna även efter det fosterföräldrarna blivit förmyndare för fosterbarnet.

    Så nu kom några, ännu ej särskilt många fall, där fosterföräldrar blev förmyndare över fosterbarnet trots de biologiska föräldrarnas kraftiga protester.

    Jag har som juridiskt ombud för de biologiska föräldrarna erfarenhet av tre sådana mål. Jag har biträtt dessa föräldrar upp i högsta instans när vi förgäves kämpat för att förhindra att fosterföräldrarna blir förmyndare.

    De här tre fallen uppvisar många gemensamma drag. Barnen har som mycket små mot föräldrarnas vilja tvångsomhändertagits av socialmyndigheterna, som placerat barnen i fosterhem.

    Gemensamt för mina tre fall är att vid tidpunkten för tvångsomhändertagandet var de här tre familjerna i vissa tillfälliga sociala svårigheter. De här svårigheterna var inte värre än att de enkelt hade kunnat lösas på ett betydligt mindre ingripande sätt än genom ett tvångsomhändertagande av barnen.

    I samtliga fall rör det sig om barnkära föräldrar, som har de allra bästa vitsord om sig från vänner, släktingar och grannar.

    Två av mammorna har arbetet som dagmammor - efter det deras egna barn blivit tvångsomhändertagna!! De har de bästa vitsord om sig från de föräldrar, vars barn de varit dagmammor åt.

    Idag bor två av de här familjerna i egna villor, den tredje i ett förhyrt radhus.

    I samtliga tre fallen gäller att de biologiska föräldrarna efter det barnen tagits från dem fört oavbrutna, men resultatlösa processer i domstolarna för att få tillbaka sina barn eller åtminstone få en tillfredsställande umgängesrätt med barnen.

    Men när svenska domstolar utdömt en umgängesrätt har fosterföräldrarna och socialmyndigheten saboterat denna umgängesrätt så att den i praktiken kommit att bestå i att de biologiska föräldrarna under 2 - 3 timmar ett par gånger om året tillåtits besöka fosterhemmet och dricka kaffe med fosterföräldrarna. Alltmedan fosterföräldrarna rutinerat och effektivt sett till att barnets intresse under dessa timmar fokuserats på något helt annat ån de biologiska föräldrarna.

    Och när svenska domstolar dömt ut en umgängesrätt, som består i att barnet skall få besöka sina biologiska föräldrar i de biologiska föräldrarnas hem, har fosterföräldrarna och socialmyndigheten bara vägrat rätta sig efter domen och vägrat lämna ut barnet för umgänge!!

    Två av de här fallen har jag drivit ända upp i Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. I bägge fallen har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna för att Sverige underlåtit att låta de tvångsomhändertagna barnen ha ett sådant umgänge med sina biologiska föräldrar att familjebanden har kunnat bibehållas. Svenska staten har betalat det av Europadomstolen utdömda skadeståndet till föräldrarna - och fortsatt att vägra att verkställa det av svenska domstolar utdömda umgänget!!!

    Och svensk lag ger när det gäller enligt LVU tvångsomhändertagna barn ingen möjlighet till verkställighet genom vite eller polishämtning.

    Att det faktum att fosterföräldrarna blir förmyndare på intet sätt utgör en garanti för barnet att få kvarstanna i fosterhemmet visas av ett annat av mina fall. Där gällde det två syskon, som tvångsplacerats i två olika fosterhem. Medan målet om överförandet av förmyndarskapen på respektive fosterföräldrar var anhängigt i Högsta Domstolen (tingsrätten och hovrätten hade interimistiskt överfört förmyndarskapet på fosterföräldrarna, så dessa var redan förmyndare), avled den ena fostermodern. Bara ett par månader efter fostermoderns död avsade fosterfadern sig med omedelbar verkan både att vara förmyndare och att ha den då sextonåriga fosterflickan kvar i sitt hem. Hon kördes alltså ut från fosterhemmet.

    6 kap 8 § Föräldrabalken är en katastrof för rättssäkerheten och en katastrof för familjers rätt att bibehålla familjebanden.

    Domarna om överflyttande av förmyndarskapet till fosterföräldrarna har i mina tre fall byggt i stor utsträckning på att barnen har haft så litet kontakt med sina biologiska föräldrar. Men anledningen till det är ju att fosterföräldrarna vägrat att rätta sig efter domar om umgänge!!! Fosterföräldrarna har agerat klart olagligt då de vägrat rätta sig efter lagakraftvunna domar.

    Det är oacceptabelt i en rättsstat att domstolar legaliserar resultaten av ett olagligt handlande.

    6 kap 8 § Föräldrabalken fyller ingen som helst funktion som skydd för barnet. Det visar fallet med den sextonåriga flickan som kördes ut från fosterhemmet.

    6 kap 8 § Föräldrabalken bör omedelbart strykas ur svensk lag.

    Och framför allt måste förfarandet att vägra rätta sig efter umgängesrättsdomar snarast kriminaliseras och i straffsatsen bör i avskräckande syfte ingå fängelse.

    Tillbaka till Årsmöte och Symposium

    Till Artikelsidan

    Tillbaka till Huvudsidan