Artikel katastrofen i bjugn av Knut Åhnlund

• Knut Ahnlund:

   

  Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge

   

  I Bjugn fick man i början av 90-talet med hjälp av diskutabla förhörsmetoder fram vittnesmål från barn om en pedofilring som ägnade sig åt sataniska sexriter. Atskilliga män och kvinnor greps. Denna rättsskandal har nu kartlagts av journalisten Hans Kringstad.

Utanför Trondheim, kring en liten fjord alldeles innanför Västerhavet, ligger en bygd som heter Bjugn. Huvudorten Botngård innerst i fjorden skapades för en mansålder sedan av en företagsam kommunalman som hittat en lovande vägkorsning i ödemarken. Här bor omkring 2000 människor, de flesta av dem i villor eller radhus. Bjugn var fram till för några år sedan en rätt alldaglig norsk kommun. Den allra nyaste tiden med dess ekonomiska underverk och kommunikativa välsignelser hade nått trakten relativt snabbt, och man hade anpassat sig. Ett växande välstånd och ett till synes slitstarkt socialt skyddsnät tycktes garantera ett fortsatt liv i endräkt och inbördes solidaritet.

Man anade inte vad som väntade. Den katastrof som stod för dörren skulle inte bara skaka hela samhället, klyva det i två fientliga hälfter och växa till Norges största rättsskandal, den skulle också påminna om hur djupt nutidsmänniskan har sina rötter sänkta ner i det förgångna och hur nära Häxprocessernas tider vi ännu befinner oss.

Allt detta på grund av några ord som en femårig flicka uttalade en marsdag 1992. Hon hade varit åskådare när ortens talanger repeterade Andrew Lloyd Webbers musikal Men, men, men . Där hade hon sett hur hennes mor som hade en huvudroll ömt omfamnades av en annan aktör i amatörensemblen, den ende manlige skötaren på hennes daghem, Ulf Hammern. Hon tyckte inte om det. Hon frågade modern om hon var kär i Hammern och tillade: "Jeg liker ikke menn. De har tisser." - "Alle menn har tiss" svarade modern, "pappa og onkel også." - "Ja", svarade barnet, "men dem er jeg glade i. Det er jeg ikke i Ulf, for han har en tiss som står rett ut."

Orden ledde till att samhället råkade i panik. Den utpekade fängslades flera gånger och släpptes, för att dessemellan i 14 månader få gå som varg i veum i hemorten, omgiven av skräck, hat, myter, tissel och tassel. Tills han så slutligen ställdes inför rätta, anklagad för sexuellt övervåld mot tio daghemsbarn, därutöver misstänkt för våldtäkt mot ytterligare ett trettiotal. Ett 17-årigt fängelsestraff hotade.

Men innan domen föll, under de två år då samhället som djupast var försänkt i mardrömmen, hände åtskilligt annat. En nitisk polisman på orten hade på ett tidigt stadium uppmanat föräldrarna att förhöra barnen om vad som kunde ha försiggått på daghemmet. I stugorna startade nu en intensiv utfrågning från oroliga, skrämda och förtvivlade fäder och mödrar, alla angelägna om att få bekräftelse på vad de flesta redan var övertygade om: att bakom den fridsamme, barnkäre och aningen tröge trebarnspappans milda fasad dolde sig en sexgalning som med otrolig snabbhet lyckades utföra sina skamgrepp i det öppna, ständigt befolkade och personalstarka daghemmet.

I början var barnens svar på förhören föga tillmötesgående, de nekade oftast blankt, men sedan terapeuter, psykologer och jurister rekvirerats och tagit upp de trådar som föräldrarna först nystat på kom de önskade resultaten i en allt stridare ström, särskilt sedan man med hjälp av utländsk expertis börjat tillämpa ledande och hypotetiska frågor. Man blev över hövan bönhörd: barnen började berätta vidunderliga och hemska sagor och seanserna förlades nu inte bara till daghemmet utan först till makarna Hammerns hem och därefter till avsides bondgårdar i trakten, dit biltransporter skulle ha gått mer eller mindre regelbundet och där formliga häxsabbater skulle ha hållits. Förutom sataniska sexriter berättades här om kvalificerad misshandel av så våldsam natur att den ofelbart skulle ha blivit upptäckt. Allt detta skedde under medverkan inte bara av svin, getter och får utan också av flera mänskliga deltagare.

Ekvationen gick nu inte längre ihop med mindre man tänkte sig en organiserad pedofilliga. Barnen vilkas fantasiliv nu länge dominerats av den diaboliske Ulf började efterhand prestera fler aktörer, de hämtades först från själva daghemmet och sedan, då dettas resurser tycktes uttömda, från bygdens folk, ofta via fotografier där barnen ombads att utpeka rollinnehavare. Vid det här laget hade man helt tappat kontrollen över händelserna, man vägleddes inte längre av förnuftet men av lidelser, indignation och av nyligen knäsatta kvasipsykologiska dogmer, som till exempel att "barn inte ljuger." Härmed blev plötsligt ett samhälle av fullvuxna människor verkställare av en skara fyra, fem- och sex-åringars domslut.

Och vägledda av dessa gjorde man så plötsligt ett tillslag. Två kvinnor med anknytning till daghemmet greps och fängslades – ironiskt nog ett par av dem som varit mest aktiva mot den utpekade. De fick sällskap inte bara av Hammerns hustru Jorid utan också av själve polischefen på orten, länsmannen Arne With som varit den som först, ehuru ovilligt - ingripit mot Hammern. Ett par andra, helt oförvitliga och i sammanhanget ovidkommande tjänstemän hos kommunen följde med på köpet, båda gripna under brutala former.

När saken omsider i slutet av år 1993 kom upp till prövning vid Frostatings Lagmansrätt hade de tidigare fängslade sex "medskyldiga" avförts från målet – riksadvokaten hade funnit att utsikterna att få dem fällda inte var särskilt ljusa. Men de skulle alltid framgent få dras med sviterna av det dråpslag som de rättsvårdande myndigheterna tilldelat dem i blindo.

Den dag då dom skulle avkunnas över Ulf Hammern, den 31 januari 1994, höll lagman Hans Flock en så kallad "rettsbelæring" riktad till den tiomannajury av lekmän som skulle avgöra saken, alltså en undervisning om de förutsättningar som förelåg. Den gick helt emot den anklagade och formade sig närmast till en direkt uppmaning att döma honom. Alla de närvarande var nu inställda på ett mycket strängt straff.

Men juryn överraskade publiken. Efter en påfallande kort överläggning svarade dess ordförande redaktör Gerd Søraa Nej på alla de 25 frågor som rätten förelagt henne och hennes kolleger. Man hade intagit en kritisk attityd till flera av åklagarsidans föregivna trumfkort. Ulf Hammern var nu äntligen frikänd, – och rentvådd, trodde man.

Han och hans hustru utgav för ett par år sedan var sin bok om vad de fått uppleva (Annerledesbygda Bjugn, och En mor i Bjugn , Leseselskapet 1995 )

Det är naturligtvis en skakande läsning. I sina skildringar bevarar makarna en heroisk besinning, särskilt anmärkningsvärd som ett nytt svårt slag drabbade dem just då: "rättvisan" tog med den andra handen tillbaka vad den givit dem med den ena.

Nu har ytterligare ett par år gått och tragedin har drivits mot en schizofren slutakt. Det är därför tacknämligt att den nu har fått sin monografi. Den heter Bjugnformelen (304 s. Tiden Norsk Forlag) och författaren är den i termens bästa mening undersökande journalisten Hans Kringstad. En besinningsfull men omutlig forskarbragd ligger bakom denna enormt spännande och upprörande bok. Kringstad har en stark medkänsla med alla de föräldrar som under så många år mått så illa och haft det så svårt, men det stora material han framlägger tyder på att vad som hände i det lilla norska samhället följer samma mönster som tidigare förekommit på åtskilliga ställen i världen: det har där varit frågan om luftskandaler med ringa verklighetsförankring men med långa och svåra skadeverkningar.

Titeln Bjugnformelen har hämtats från den räknemetod som Uttrøndelag Politikammar tillämpade för att lättare veta vem man skulle arrestera den 9 januari 1993: regeln var att misstänkta personer som nämnts fler än en gång av minst två barn skulle gripas! Boken bygger på samtal med 60 involverade personer samt vittnesförklaringar avgivna i tre rättssaker. Den är dessutom baserad på genomgång av ett mycket stort antal polisförhör av vuxna och domarförhör av barn, av efterforskarnas egna rapporter och polisinterna dokument som aldrig blivit offentliggjorda. Av huvudpersonerna har ett tiotal (som så önskat) fått fingerade namn, övriga har behållit sina.

De indicier som ansågs mest besvärande för försvaret hade framgått ur läkarundersökningar av daghemsbarnen. Ett sextiotal av dem transporterades sommaren 1992 till regionssjukhuset i Trondheim där deras mödomshinnor besiktigades. Man gjorde "positiva fynd" på 23 av dem. Redan juryn som skulle döma Hammern hade vissa dubier beträffande dessa diagnoser, man fann det påfallande att läkaren som utfärdat dem hade rest till Italien medförande bilderna, för att där söka råd. Det tvärsäkra utlåtande som denne expert i första instans gjorde vilade på mycket osäker grund. Man visste nämligen mycket litet om vad som var normalt på detta fält. Ingen hade då i större skala undersökt hur hymen hos icke våldförda småbarn såg ut och vilka avvikelser från en tänkt standardmodell som där kunde finnas. Under de få år som gått sedan processen har man lärt sig en del om den saken och det är nu klarlagt att det som kan kallas normaliteten tillåter betydligt större variationer än man dittills trott.

Ulf Hammern var inte utan vänner och försvarare i Bjugn, och när han frikändes flaggade man från många hus. Den andra sidan flaggade då på halv stång. Botngård var ett delat, ett segregerat samhälle.

De en gång fängslade 6 Bjugnborna erbjöds 200 000 kronor var som ersättning för skada och värk. Länsman Arne With accepterade, de övriga krävde också upprättelse. Men vid det mål som nu kom upp gällde andra regler än vid straffprocessen. Bevisbördan ligger här hos dem som kräver skadeståndet, det åligger dem att göra sannolikt att de inte begått de handlingar de en gång anklagats för. Det ligger ju i sakens natur att det är ytterst svårt att bevisa att man inte begått handlingar av detta slag. Norska statens representant statsadvokat Arne Uggerud, tog också tillvara denna möjlighet att komma ifrån saken utan ursäkt och utan utgifter, – "det må ha skjedd noe som involverer dem som overgripere", påstod han. Det finns emellertid här en regel om så kallad "sannolikhetsövervikt", och det var den som sorenskriver Jan E. Lied fäste sig vid när han skulle pröva fallet.

Den 2 februari offentliggjorde Lied sitt avgörande. Han ställde sig ytterst skeptisk till tanken att man ostörd skulle kunna driva en pedofil ring i en så intim bygdemiljö. Han uppfattade flera av barnens berättelser som inspirerade av sagor, julevangelier och möjligen Luciatåg, och han trodde definitivt inte att hotelser på daghemmet kunde ha fått dem att tiga om skräckupplevelser. Han framförde också en mycket stark kritik mot den terapeutiska och psykologiska hjälpapparaten, den hade uppträtt ovettigt godtrogen inför barnens berättelser. Han fastslog att de sex tidigare fängslade nu var fullständigt rentvådda. De fick sina 200.000 var, som uppresning och skadestånd. (Jan E. Lieds diktum som är mycket läsvärt och välskrivet finns under titeln Bjug-saken tillgängligt i en nyutgiven bok: Seksuelle overgrep mot barn, et kritisk perspektiv , 198 s. under redaktion av Astrid Holgerson och Lena Hellblom Sjögren, Fagbokforlaget, Bergen-Sandviken.)

Ungefär samtidigt togs Ulf Hammerns skadeståndskrav upp. De granskades av en annan myndighet och här hade statsadvokaten Uggerud större framgång. Tre domare från Frostatings lagmansrätt behandlade hans sak och kom till slutsatsen att han inte hade gjort sannolikt att han inte begått de handlingar som låg till grund för åtalet. På vanligt språk betydde det att han troligen var skyldig till de brott han ett år tidigare frikänts från.

Och liksom för att markera denna statliga inställning kungjorde landshövdingen i Sør-Trøndelag ungefär samtidigt att 33 barn från Bjugn beviljats våldsofferersättning med mellan 30 000 och 90 000 kronor var! De tillhörde alla det daghem där Ulf Hammern arbetat. Vem var förövaren av alla dessa brott? Landshövdingen tog aldrig ställning till det. På de formulär som föräldrarna skulle fylla i skrev flera av dem under rubriken "vållare av skadan" "Ulf Hammern". På advokaternas inrådan har de sedan med korrekturlack avlägsnat namnet. Detta grepp ledde till att Ulf Hammern inte kunde bli part i målet, han nekades insyn trots att hans namn gick igen i alla rapporter och trots att nya allvarliga anklagelser staplades mot honom i det hemligstämplade materialet. Det senaste utslaget byggde i hög grad på samma skakiga och osäkra tolkning av mödomshinnornas utseende som tidigare åberopats. År 1996 övertogs dessa undersökningar av en annan läkare, Bjørn Ruud, och härmed sjönk också siffrorna från Bjugn dramatiskt. Kringstad sammanfattar: "Det som ansågs vara en skadad mödomshinna medan Bjugnsaken verserade 1993, kan idag tolkas som en normal mödomshinna."

Frikännandet av Ulf Hammern hade inneburit ett svårt bakslag för läkare, terapeuter, psykologer och psykiatrer. De nya domarna gav dem revansch. Och föräldragruppens talesman mottog 33 rosor från Bjugns kommun, ett för varje "skändat" barn.

I längden är det svårt att tro att det här skulle vara den sista akten i detta förfärliga drama. För den allmänna tilltron till en stats rättskapacitet, till myndigheternas och domstolarnas omdömesförmåga, måste saken förr eller senare tas upp på nytt. Det bör finnas vissa gränser för det lidande som ett lands överhet kan tillåtas tillfoga enskilda människor eller familjer.

En av de viktigaste frågorna som det allmänna förnuftet måste ställa utifrån dessa händelser är denna: Har inte medicinen varit värre än sjukdomen? Ett trettiotal barn blev inte bara länge tvångsmatade med denna affär, de sattes i åratal i terapi på grundval av en mycket osäker förmodan. Hela deras värld uppfylldes av dessa tänkta kränkningar och genom att deras barndom sexualiserades inplanterades kanske hos flera traumata och subjektiva upplevelser av att verkligen ha varit våldtagna. Denna fara framhävdes också starkt av de två svenska vittnespsykologer som varit anlitade i Bjugnfallet, Astrid Holgersson och Lena Hellblom Sjögren.

Det kan till slut nämnas att Ulf Hammern sommaren 1997 bad att få bli prövad av den lögndetektor som just installerats vid Trondheims regionssjukhus. Denna "sanningsmaskin" som registrerar ändringar i andning, svettning, blodtryck, hjärtrytm etc. när vi ljuger har ingen rättslig beviskompetens, och man må mena vad man vill om dess berättigande. Men den som har hand om apparaten, professor Sven Svebak, menar att den är nästan osviklig. Hammern visste detta när han satte sig i stolen, fick elektroderna fastsatta och lät sig utfrågas. En slutpoäng på plus 6 anses bestyrka klientens trovärdighet. Ulf Hammern uppnådde närmast otroliga 32.

Tillbaka till artikelindex

Tillbaka till bokindex