Hoppades fira jul med dottern
Av Ruby
Harrold-Claesson, jur. kand.
Den 7
december 2000 skrev G-P journalisten Alf Isemo om en ung man som tillsammans
med sin syster och mor som sedan 75 dagar - väntade utanför Mölndals stadshus
på ett besked om att hans tvångsomhändertagna dotter skulle få komma hem till
jul. Nu är vi inne i januari 2001 och mannen och hans syster och hans mor, barnets
farmor, väntar fortfarande.
Den 12
december - direkt efter en muntlig förhandling i länsrätten i Göteborg som
gällde julumgänge i London mellan Liz Edner och hennes sedan flera år tvångsomhändertagna dotter
- avlade jag såsom NKMR:s ordförande besök hos mannen och hans syster som satt
i kyla och regn utanför Mölndals stadshus.
"Jag
hoppas och tror att min dotter får komma hem till jul", säger han. Systern
instämmer. "Det finns ingen anledning varför flickan ska vara
tvångsomhändertagen och familjehemsplacerad när hon
har en far och egen släkt som kan och vill ta hand om henne. Hon hör till vår
familj, inte till dem som socialsekreteraren har gett bort henne till. Barnet
berövas sina föräldrar, sin släkt, sitt språk och hela sin och vår kultur. Detta
är en kränkning av FN's Barnkonvention."
Kampen för barnet har medfört
att fastern kollapsade och blev inlagd på sjukhus på grund av uttorkning.
Av faderns berättelse framgår
att flickan skildes från sina biologiska föräldrar redan när hon var några
dagar gammal. En anledning till detta drastiska steg från de sociala
myndigheterna var moderns psykiska problem. Men redan då framställde fadern,
hans systrar och mor, som samtliga är flyktingar från från
Mellanöstern, önskemålet om att flickan skulle behållas inom släkten - att de
var kapabla och villiga att ta hand om henne. Socialtjänsten i Mölndal vägrade
att utreda den nära släkten som familjehem för flickan.
Socialtjänsten i Mölndal
valde att placera barnet utanför släktkretsen. Beslutet överklagades i sedvanlig
ordning till förvaltningsdomstolarna, men länsrätten och kammarrätten godkände
socialtjänstens åtgärder mot den lilla flickan och hennes familj och släkt. Placeringen
i familjehem blev snabbt permanent.
Saken komplicerades av att flickans
jourfamilj tidigt flyttade från Mölndal till en mellansvensk stad 40 mil bort. Fadern
fick inte reda på att fosterfamiljen skulle flytta förrän några dagar innan
flyttlasset skulle gå. Socialtjänsten lär inte ha fått reda på flytten förrän
väldigt sent. Likväl avbröt inte socialtjänsten flickans placering hos dem.
Flyttningen 40 mil bort försvårade naturligtvis faderns och hans släktingars
möjligheter att hålla kontakt med barnet. Dessutom gjorde fosterfamiljen och
socialtjänsten allt för att förhindra att barnet skulle bygga upp en relation
till sin far och släkt. Fadern berättar: "När barnet sa
"pappa" till mig, rusade fostermodern fram och frågade henne om hon
ville ha 'papper'. Hela tiden har de gjort allt för att förvirra barnet och att
konsolidera sin "egenmäktighet mot barnet", sin kränkning av mig och
utfrysning av hennes biologiska släkt."
Trots familjehemmets agerande
mot flickan och hennes familj anser socialtjänsten och socialnämnden att de är
lämpliga att ha hand om henne. Däremot, har Kammarrätten i sin dom 1998 ansett
att både socialnämnden och familjehemmet har brustit i att ge en god vård för barnet.
Fadern har i flera år, med
stöd av bland andra sina systrar och sin mor, försökt få hem dottern. Han
studerar på universitetet och är sedan länge fri från sitt missbruk.
Eftersom socialtjänsten
vägrar återförena flickan med sin far och släkt och förvaltningsdomstolarna
slaviskt godkänner deras framställningar om fortsatt tvångsomhändertagande för
henne, fann fadern ingen annan utväg än utomparlamentariska aktioner. En stor
del av hösten har han och hans närmaste befunnit sig utanför stadshuset för att
påskynda ett beslut om återförenande med dottern.
"Många som kommer förbi
ställer frågor och visar stor sympati. Jag har fått 1 500 personer att skriva
under kravet på att min dotter ska få komma hem. Ett 50-tal av namnteckningarna
kommer från politiker i Mölndal medan en del andra har skrivit på som
representanter för olika organisationer", säger han.
Han har under hösten begärt
resning hos regeringsrätten för sin sak och även vädjat om hjälp hos Sveriges
riksdag. Regeringsrätten har avslagit hans begäran om resning. Nu sitter mannen
och hans familj framför stadshuset i Mölndal och han tänker inte börja om från
början med processerna i förvaltningsdomstolarna, utan de har för avsikt att
sitta där till dess att flickan får komma hem.
Fadern är framför allt
besviken för att han anser sig aldrig ha fått någon chans av socialtjänsten.
"De har inte lyssnat på
mig. Inte en enda gång har vi diskuterat en plan för hur vi bör göra för att
kunna åstadkomma en återförening. Min uppfattning är att socialtjänsten i ett
tidigt skede har låst sig för att barnet ska vara i familjehem", säger fadern.
Farmodern är mycket besviken
över hur socialmyndigheterna i Mölndal behandlar hennes familj. "Den här
situationen skadar mina barn och barnbarn. Jag har själv uppfostrat åtta barn
ensam i mitt hemland när det var krig. Sedan kommer myndigheterna
och tar ett av mina barnbarn", säger hon.
"Jag har hela tiden
drivit detta för att själv få ansvaret att ta hand om mitt barn. Men min mamma,
mina syskon och deras barn är ett ovärderligt nätverk för flickan när hon
kommer hem", säger fadern.
Han
fortsätter: "Många gör en stor sak av detta. För mig är det egentligen mycket enkelt. Det
handlar om ett barn som ska få komma hem till sin pappa", säger han.
Under mitt besök hos fadern
kommer hans lärare på besök. Det börjar regna, kylan utanför - och förmodligen
även innanför - stadshuset i Mölndal får blodet att isa. Innan vi skildes åt
lovar jag fadern och hans syster att NKMR kommer att hjälpa dem i sin kamp att
återfå sin tvångsomhändertagna familjemedlem.
Den 18 december 2000 skriver
NKMR en appell till Sveriges Statschef, statsminister, socialminister,
justitieminister och socialstyrelsen generaldirektör med vädjan om att de
tvångsomhändertagna barnen i Sverige skall medges rätten att tillbringa julen
2000 med sina nära och kära. Till appellen bifogas en redogörelse över fem
namngivna tvångsomhändertagna barn.
Flickans namn är ett av dem.
Släpp LVU-barnen loss, det är jul!
Tvångsomhändertagande av utländska barn