Av Lena Hellblom Sjögren, fil. dr, leg. psykolog
|
Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i
samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade
rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Artikeln är tidigare
publicerad i Smålands-Tidningen den 31 oktober 2002 som ett inlägg i den i
SmT pågående debatten om tvångsomhändertagande av barn. Debatten inleddes den
16 september 2002. Artikeln publiceras här med
författarens benägna tillstånd. |
Kan föräldrar vara farliga for sina barn? Ja, då de själva är så drogade,
berusade eller så psykiskt sjuka så att de inte kan ta hand om barnen, grovt försummar, kränker eller utsätter barnet for övergrepp.
Barn kan i sådana fall tas om hand med stöd av LVU", som till sin karaktär
är både en skyddslag och en vårdlag.
"§2
Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat forhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den
unges hälsa eller utveckling skadas."
De första formuleringarna är inget att säga om. Men formuleringen
"annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk for att den unges hälsa eller utveckling skadas" är en formulering som ger utrymme for
godtycke. Den innebär att barn med stod av lagen kan tas om hand därför att en
socialsekreterare och/eller en barnpsykiater gör en subjektiv
bedömning att det finns "risk för den unges hälsa och
utveckling." Bedömningar är oftast både subjektiva och godtyckliga. Men tyvärr är en socialförvaltnings och/eller
en barnpsykiatrikers bedömning att en fosterhemsplacering är för barnets bästa
tillräcklig grund för länsrätt och kammarrätt. Mig veterligt går de sällan emot
de bedömningar som gjorts. Endast
undantagsvis gör domstolarna en egen saklig och opartisk utredning av sakförhållandena. De förutsätter att den
sociala utredning som gjorts är korrekt,
utförd av opartiska socialtjänsteman som inte har något annat för ögonen
än barnets bästa, således ingen egen prestige, eller behov av att profilera
sig, bli intressant i kollegors ögon,
eller utöva makt. Sådant är systemet. Detta system försvaras av de nio
socialsekreterare som sin vana trogen agerade som kollektiv.
För att värna barnets rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, framför allt
rätten till familjeliv måste noggranna, opartiska utredningar av
sakförhållandena göras. Jag hävdar
utifrån en lång rad forskningsrapporter och tolv års arbete som sakkunnigutredare i komplicerade vårdnadsmå1 och
sexualbrottmål att de sociala
utredningarna har mycket stora brister.
Det vanligaste felet som görs är det så kallade bekräftelsefelet. Det
innebär att den bedömning man intuitivt gör i kontakten med en hjälpsökande,
söker man att bekräfta. Uppgifter som
stör denna bild sorteras bort, förnekas,
eller glöms bort. Vem blir mest lidande?
Jo, barnet.
Ett exempel: En sjuk mamma söker avlastning för att orka med sin son som
både har epilepsi och hormonrubbningar på grand av en tumör i hypothalamus. Hon
blir inte nöjd, utan klagar på de kontakthemsplaceringar och
institutionsplaceringar som görs. Då bedömer socialsekreteraren, så som i Marianne Sigströms fall, att
mamman är barnets största problem.
Daniel Sigström tvångsomhändertogs således vid elva års ålder och placerades långt från sin mamma i ett så
kallat kvalificerat familjehem. Det var dock ett helt olämpligt fosterhem
(fosterfadern var före detta heroinist,
som åkt fast for fortkörning med barn i
bilen, fostermodern hade nyligen träffat
fosterfadern och just nedkommit med deras barn, dessutom hade hon en son som hon fått
då hon var 15 år och hade pojkar placerade hos sig, av vilka den ene utsatte
Daniel för sexuellt övergrepp).
Då fosterföräldrarna lämnat huset och barnen de hade i sin vård och Daniel utsatts för sexuellt
övergrepp flyttades Daniel till en före detta alkoholist. Hos denne dog Daniel
knappt 14 år gammal efter ett flertal epileptiska anfall. Hans medicinska vård hade försummats. Hans
mors förtvivlade rop på hjälp och brev dar hon
uttryckt oro hade tolkats som intrång och hon som besvärlig. Den 13 oktober i år skulle Daniel ha fyllt 25 år. Hans mor plågas av att han dog
ensam och övergiven och i tron art hon inte brydde sig om honom, för det var
vad han fått höra. Varje dag kränks hon på nytt eftersom dagarna och åren går
utan att en enda myndighetsperson tillstår
att de gjorde fel.
Barn i vårt land som omhändertas på godtyckliga grundar är tyvärr inte
undantag. En förälder görs lätt till en farlig person för sitt barn. Det händer
att barn likt Daniel "skyddas" från sin förälder, som därmed blir
alltmer främmandegjord för barnet. Efter
en tid av tvångsseparation, när barnet efter att ha programmerats på detta
sätt, säger att det inte vill träffa
mamma/pappa, används det som argument för ännu mer inskränkta
umgängen, förbud mot
telefonkontakt, och så småningom kanske som argument för en vårdnadsöverföring.
Följande citat är från en social utredning:
"Fostermamman har en förhoppning att Emma så småningom skall få en
inre förmåga att kunna hålla sina personliga gränser. Hon uppfattar att besöken av föräldrarna
stört Emmas utveckling därvidlag."
Fostermamman uttalar således att den lilla flickan Emma, fyra år, hon har
vården om mot betalning bör få "slippa" kontakt med sina föräldrar. Denna inställning påverkar Emma på ett mycket negativt sätt. Men det tolkas av fostermamman och de barnpsykiatriker som
understöder fostermamman - mot Emmas mamma - som att det är mamman som har en
negativinverkan på Emma. Pappan var psykiskt sjuk, varför Emmas mamma sedan
Emma var nyfödd haft omsorg om henne.
Mamman kan ha uppträtt olämpligt, aggressivt och frånstötande gentemot
olika hjälpare, myndighetspersoner,
fosterföräldrar med flera. Detta kan emellertid inte forväxlas med hur hon i
praktiken är som mamma till Emma. Det sker emellertid genomgående,
här exemplifierat med utdrag ur den sammanfattande bedömningen från den
tredje utredningen:
"Biologmodern
måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet. Ett ex på sådant invaderande för henne är
underkannande av de skor familjhemmet köpt till Emma. Biologmoderns
telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär
nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig
mot moderns intrång."
Ovan benämns en mors vilja att åtminstone få tala med sitt barn i telefon
som "moderns intrång" som
barnet måste "kampa för att freda sig mot." Detta slags programmering
av ett barn mot en förälder som sedan resulterar i barnets avståndstagande och
egen svartmålning av föräldern kan resultera i något som kallas föräldra-alienationsyndrom hos barnet
(Parental Alienation Syndrome/PAS, se www.rgardner.com). Det skadar barnet för livet.
I stället för försvar för ett system med stora fel från
socialarbetarkollektiv, skulle det vara bra om ansvarstagande socialsekreterare
kunde stödja varandra i att arbeta för
opartiska och sakliga utredningar så som grundlagen påbjuder med tillämpning
av en källkritisk utredningsmetodik (se Bo Edvardssons bok med denna titel).
Det skulle kunna minska lidandet för ett stort antal barn, som nu utan grund
fråntas både sina rötter och den föräldrakärlek som aldrig kan ersattas.
Kidnappning: en
tortyr som skapar otrygghet. Av Ruby Harrold-Claesson
Tvivelaktiga
barnomhändertaganden - Svar på tal. Av Donald Söderberg
Socialtjänsten har inte fel. Av
Lena Hellblom Sjögren