Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialtjänsten:
Jens och Johan far illa
Av Charlotte Palmefors
|
Charlotte Palmefors är
journalist på Östgöta Correspondenten. Artikeln är tidigare publicerad den 3
februari 2001. |
LINKÖPING
Två små pojkar, sex och åtta år flyttas inom kort till sitt fjärde
familjehem inom loppet av dryga två år. Föräldrarna har polisanmält socialtjänsten
för att deras tvångsomhändertagna barn far illa.
- Man tog
våra barn för att vi inte ansågs kunna ge dem trygghet och stabilitet hemma. De
behövde "landa mjukt" i en trygg miljö, enligt socialen.
Nu är
åttaårige Jens och sexårige Johan på väg in i sitt fjärde familjehem. Det är
tredje gången sen i början av januari i år som pojkarna tvingas byta miljö och
fosterföräldrar.
- Kan det
kallas att landa mjukt? Jag skulle vilja likna det man utsätter barnen för vid
en störtdykning, säger pojkarnas pappa, Peter Gustavsson, med undertryckt vrede
i rösten.
Förtvivlade
Han och
Carina Samuelsson är förtvivlade, ledsna och djupt oroade över sina barns
välmående.
- Vi är
helt maktlösa. Vi ser ju att barnen far illa av att ha det så här men vi har
inte en chans att påverka vad som händer med dom. Det är vedervärdigt. Vidrigt.
Jens och
Johan tvångsomhändertogs i juli 1998. Strax efter nyår i år fick Carina och
Peter veta att familjehemmet sagt upp sig. Den 13 januari skulle barnen flytta
till ett nytt familjehem, långt ifrån det gamla.
- Vi fick
inte ens följa med dom dit fast vi bad om det. Vi hade ingen aning om vart dom
kom eller hos vem dom hamnade.
Får veta sist
En vecka
senare fick Carina och Peter ett nytt besked; det nya familjehemmet hade redan
sagt upp sig. Idag är pojkarna i ett jourfosterhem i Linköping, men på väg att
flyttas till ett fjärde familjehem. Om de inte redan har flyttat. -- Som
föräldrar får vi sist av alla veta vad som händer.
Peter och
Carina känner förtroende för jourfosterhemmet. Familjen har fungerat som deras
stödfamilj tidigare. Får inte pojkarna flytta hem skulle de helst se att de
fick stanna där. Men socialen har gett besked om att pojkarna ska omplaceras
ännu en gång. Nu till ett familjehem flera mil ifrån Linköping.
- Jens har
inte fått börja skolan den här terminen än. Han går i första klass. Peter och
Carina är upprörda över barnens situation.
Mådde dåligt
De har
förståelse för myndighetens beslut att omhänderta pojkarna. Då, sommaren 1998,
hade både Peter och Carina två mått psykiskt dåligt en tid och det var jobbigt
och rörigt hemma, erkänner de. Peter som stundtals är deprimerad hade också
missbruksproblem. Barnomsorg och grannar hade hört av sig till socialen om att
barnen for illa. Kulmen var när Carina under ett anfall av den psykiska sjukdom
hon lider av, slog Jens med en kvast så att han fick ett sår bakom örat som
måste sys. Dagen efter kom socialen och hämtade barnen.
- Jag
kommer i psykisk obalans om jag inte medicinerar som jag ska. Då när barnen var
små och Peter hade försvunnit hemifrån glömde jag ibland att ta bort min
medicin. Det var så rörigt omkring mig, säger Carina.
Besöksförbud
Utöver Jens
och Johan omhändertogs även fjortonårige Joakim, Carinas son från ett tidigare
förhållande. Han placerades i ett annat hem än sina halvbröder. Carina fick
löfte om att få hem Joakim igen dagen därpå, men när hon åkte för att hämta
honom i fosterhemmet tillkallades polis. Carina belades med besöksförbud. Idag
tillåts hon inte träffa Joakim oftare än de andra pojkarna, en gång per månad. Joakim
får inte heller besöka sin mamma mer än så, ändå bor de idag på cykelavstånd
från varandra.
Trots de
svåra omständigheterna, med sorg och längtan efter barnen känner sig både Peter
och Carina betydligt mer stabila idag. Peter dricker inte längre och de har
läkarintyg på att de, med medicinering, fungerar normalt.
"Vi
kan inte se något som tyder på att Peter inte skulle kunna ge det skydd och
trygghet till sina barn än vad som får anses vara allmänt förekommande",
intygade förra våren psykiatriska kliniken vid ett av länets sjukhus. I
läkarintyget konstateras också att "det finns inget som helst tecken på
missbruk."
Ett normalt liv
Lena
Ekerling, psykiatriker vid Universitetssjukhuset har varit Carinas läkare i
många år. Hon kan inte yttra sig om det enskilda fallet men säger rent allmänt
om sjukdomen Carina lider av att majoriteten av dem som drabbas lever, med hjälp
av mediciner, ett helt normalt liv. I ett läkarintyg till sociala myndigheten
skriver Lena Ekerling:
"Carina
har genom åren fått en alltmer ökad insikt i att hon är sjuk, att hon får
återfall och att hon behöver kontinuerlig medicinering... Carina är i sina
friska perioder mjuk och vänlig och med stor angelägenhet kring dem som står
henne nära." För att klara av föräldrarollen rekommenderar Lena Ekerling
för sin patient "ett tillräckligt tätt, kontinuerligt stöd och också
omgivningens hjälp med att upptäcka sjukdomen om den skulle återkomma."
Lena
Ekerling skrev förra året till socialen och ifrågasatte varför hennes patient
bara får träffa sina barn en gång per månad. Hon har hittills inte fått något svar.
Peter och
Carina har vid flera tillfällen överklagat beslutet om fortsatt tvångsvård men
utan resultat. De säger att de gärna tar emot stöd både av kontaktfamilj och
annat, bara de får sina barn tillbaka.
Väntar på dom
Deras
vädjanden om att åtminstone få träffa sina barn mer än idag när de bara tillåts
ha dem från lördag till söndag en gång per månad har också klingat ohörda. Det
sista hoppet är ett överklagande till kammarrätten som avgörs inom några
veckor.
013-28 01 87
charlotte.palmefors@corren.se
Fotnot:
Jens, Johan och Joakim är fingerade namn. I verkligheten heter pojkarna något
annat.
Jurist JO-anmäler socialen i Linköping
LVU - Barnmisshandel i lagens namn
Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och
utveckling?