För Rebeccas skull?
Av: ÅSA
LJUNGQUIST
|
Texten i fetstil är Samtidsmagasinet Salt kommentarer. |
I förra numret av Salt
publicerades "Rebeccas jul", där Ann-Louise Hansson, Värnamo,
berättade hur hon berövats vårdnaden om sin dotter. Här fortsätter Åsa
Ljungquist att granska fallet och de sociala myndigheternas agerande.
Rebecca Hansson
Ett
älskat och välskött barn tvångsomhändertas av sociala myndigheter och placeras
på hemlig ort för att skyddas från sin "sjuka" mor som i själva
verket friskförklarats av flera psykiatrer. Som skäl anför man sådant som att
moderns katter innan barnet ens var fött kissat på golvet, att modern inte
passat tiderna i tvättstugan, att hon trotsat ett förbud om fågelmatning. Dessutom
har hon svårt att sätta gränser för sin treåriga dotter. Vem är enligt de
sociala myndigheternas kriterier en lämplig förälder?
Det är
svårt att säga vem som mest misskött Rebecca-fallet. Socialsekreterare,
offentliga biträden, lekterapeuter, behandlingsassistenter... otaliga är de
inblandade i ett fall som detta. Och kanske är det just här felet ligger. Ty
hur mycket man än vrider och vänder på Rebecca-fallet kommer man inte ifrån en
obehaglig aspekt. Det är alltför många som har haft, och ännu har, sitt
levebröd av Rebeccas och hennes mors olycka. Och lika många är de som lagt
personlig och yrkesmässig prestige i beslutsprocessen.
Socialomsorgen
har, med en årlig omsättning på mångmiljardbelopp, inte för inte kommit att
kallas för ett "geschäft". Få företag är så understödda som privata
behandlingshem. En socialsekreterare som startar eget kan räkna med en
dramatiskt förbättrad ekonomi. Att vara fosterfamilj åt ett barn ger
tjugo-trettiotusen kronor extra i månaden. Alla vet att summor som dessa ökar
riskerna för missförhållanden. Pengar korrumperar. Men socialstaten är alltför
grundmurad, alltför mycket Sverige, för att kunna reformera sig själv. Visserligen
har socialsverige fått sig ett par törnar genom åren, men var gång ruskat av
sig klandret och åter rest sig i all sin makt. "Kinder-Gulag im
Sozialstaat Schweden" var en artikel i Der Spiegel som 1983 gav eko i Europa.
"Mormorsupproret" i Sverige gav för några år sedan mor- och
farföräldrar och andra nära släktingar till omhändertagna barn rätt i lag att
få prövas som familjehem innan utomstående intressenter anlitas. Tidigare var
det alltså inte självklart. Och nu när lagen finns, är socialförvaltningarna
inte främmande för att bryta mot den. Sverige har under senare tid flera gånger
fällts i Europadomstolen för brott mot den mänskliga rättighet som inbegriper familjens integritet. Men ingen av de berörda
familjerna har ännu fått rättslig resning i Sverige. Om Ann-Louise Hansson blir
tvungen att driva sitt fall ända till Europadomstolen återstår att se. Det är
ett tidsödande företag, och barnen hinner ofta nå konfirmationsåldern före ett
avgörande.
Det är
kanske med viss skepsis man läser en berättelse om en helt normal mamma som
mister vårdnaden om sin helt normala dotter. Man vill inte tro att sådant
händer. Men det gör det. Så här började det.
Rebecca
var tre år. Ann-Louise fick socialbidrag och var hemma med sin dotter. Socialsekreterarna
på Värnamo socialförvaltning hade länge haft synpunkter på att Rebecca inte som
andra barn gick på dagis. Det hade inte inkommit några som helst tips om att
Rebecca skulle vara vanskött eller försummad. Dock hade bostadsrättsstyrelsen
Apotekaren i ett brev till socialförvaltningen skrivit att Ann-Louise inte
skötte sina tvättstugetider, samt att hon trotsade förbudet om fågelmatning i
området. Denna "anmälan" är så häpnadsväckande banal att den för det
första aldrig borde ha skrivits och för det andra inte borde ha tagits på
allvar. Bostadsrättsstyrelsen tog också senare tillbaka anmälan.
"EN
NORMAL TREÅRING"
Socialförvaltningen
hävdar att Ann-Louise skulle ha hotat medlemmarna i styrelsen. Det finns det
inga som helst belägg för. Men det är ganska klart att Ann-Louise gavs skulden
för konflikten. Socialförvaltningen påbörjar en utredning kring Ann-Louise och
hennes dotter. Tvättstugetider och fågelmatning är inte mycket att gå på, så
man hör sig för med Barnavårdscentralen. I samtal med
sköterskan får man nu veta att "Ann-Louise är väldigt mån om sitt barn,
hon har alltid praktiskt skött Rebecca perfekt. Rebecca har alltid varit
hel och ren...". Sköterskan anser att Rebecca visserligen är självständig,
på gränsen till styrande, men ändå "beter sig som en normal tre-åring som
är i trotsåldern".
Man
låter också mor och barn vid sex tillfällen träffa överläkare Ivo Prochazka och
psykolog Elisabeth Nidsjö vid Värnamo sjukhus. I deras
gemensamma utlåtande står att läsa att "modern har en varm modersrelation
till Rebecka. Rebecka känner trygghet i hennes närvaro men kan lämna
modern för att ta kontakt med personer som hon inte känner". Vidare står
det att flickan är en pigg och frisk treåring som agerar något gränslöst men
helt åldersadekvat, precis som sköterskan på Barnavårdscentralen beskrivit det.
Rebeccas rum
På de av socialtjänsten
bifogade frågorna svarar man att man inte finner något skadligt i moderns
beteende, och att Rebecca inte har några patologiska avvikelser från vad man
kan vänta hos en treåring. Däremot kan modern, som är "en känslig och
sårbar person" för sin egen del kunna ha nytta av att bearbeta traumatiska
händelser, som morföräldrars bortgång och de olyckliga fosterhemsplaceringar
som följde. Vad gäller Rebecca, så anser man att hon
behöver en hårdare gränssättning. Prochazka föreslår ett par "tänkbara
åtgärder" för att hjälpa modern att styra Rebeccas beteende. Dessa består
i daghemsplats åt Rebecca på halvtid; en stödperson, exempelvis en präst, som
hjälper modern med gränssättning; samt kontakt med en familj med barn i
Rebeccas ålder. Prochazka poängterar vikten av att "hitta ovanstående
lösningar i samarbete med modern och bäst välja personer i det sociala nätverk
som modern är bekant med". Prochazka har alltså i all välmening skrivit
ned ett par råd för att lösa gränssättningsproblem med en treåring. På
socialförvaltningen gör man av dessa råd en "Arbetsplan" som
Ann-Louise ska underteckna. De torde ha gjort en mycket omdömeslös tolkning av
Prochazkas uttryckliga maning till varsam hjälp åt en "känslig och sårbar
person" med egna dåliga erfarenheter av socialförvaltningen.
"PARANOID
PERSONLIGHET"
Ann-Louise är pingstvän
och tror inte som socialsekreterarna att dagis nödvändigtvis är bästa platsen
för ett barn. Hon vill vara hemma med Rebecca, gärna till skolstarten. Hon
framhåller det stöd hon har av sin syster och hennes sambo, och att Rebecca
gärna träffar sina kusiner i samma ålder. Vad gäller
stödperson tror hon att en pastor i pingstkyrkan, som hon har god kontakt med,
skulle kunna åta sig att vara det. Däremot vill hon inte lämna Rebecca på
dagis. Att en ensamstående, kristen mor har egna bestämda åsikter om hur hon
vill låta sin dotter växa upp, upprör socialsekreterarna. Efter en tid av
påtryckningar och prat om att underteckna "Arbetsplanen" går
Ann-Louise med på att på försök placera Rebecca på daghem. Hon har dock ett
villkor: inga kontakter mellan socialförvaltningen och daghemspersonalen får
ske bakom hennes rygg.
Tiden som nu följer kan bäst
sammanfattas i att socialförvaltningen erhåller en
reprimand från Länsstyrelsen. Det har nämligen etablerats just en sådan hemlig
kontakt mellan socialförvaltning och daghem som Ann-Louise befarat. Socialförvaltningen
har dessutom låtit daghemspersonal läsa Ann-Louises socialakt och med detta
brutit sin tystnadsplikt. Ann-Louise blir givetvis arg över det brutna löftet.
Hon ringer socialsekreterarna för att protestera, mer än en gång. Detta
renderar henne omdömet "aggressiv" i socialförvaltningens journaler.
Efter det inträffade visar hon också större försiktighet i kontakten med
socialförvaltningen. Då blir hon stämplad som "paranoid".
Ann-Louise tar efter det
inträffade Rebecca från daghemmet. Men Länsstyrelsens reprimand hindrar
märkligt nog inte socialsekreterarnas självsvåldiga framfart. Nu anser man att
hon brutit överenskommelsen genom att ta Rebecca från dagis. Ungefär vid samma
tidpunkt upphör de berörda socialsekreterarnas journalanteckningar att vara
rationella. Bedömningarna skiljer sig markant från de tidigare korta och
koncisa noteringarna, och kan inte beskrivas som annat än långa,
osammanhängande, osakliga svador. Det är svårt att bevisa att upprördheten
beror på tillrättavisningen från Länsstyrelsen. Uppenbart är i alla fall att
socialförvaltningens tjänstemän har blivit känslomässigt engagerade i fallet. Men tyvärr inte av medkänsla.
I en bedömning står att läsa
följande:
"Ann-Louise Hansson har
inte undertecknat Arbetsplanen, som fastställdes vid sociala utskottet 970409 och uppger att hon inte har för avsikt att godkänna
den. [...] Ann-Louise är sjukligt misstänksam, håller ej
överenskommelser, kommer för sent till bokade besök och fortsätter sin kamp mot
socialförvaltningen istället för att försöka samarbeta och i detta har Rebecka
ingen plats. Ann-Louise kan inte alls sätta sig in i hur Rebecka känner och mår
eller vad det kan få för konsekvenser för Rebeckas hälsa och utveckling i
framtiden, att behöva leva i, lyssna på och delta i detta destruktiva beteende
som skapar så mycket frustration hos alla, som råkar ut för det.
Ann-Louise Hansson, Rebeccas mor
Utan att det finns någon
diagnos av läkare gjord på Ann-Louise Hansson, eftersom hon vägrar uppsöka
någon psykiatrisk klinik, bedömer vi att Ann-Louise har en paranoid
personlighet. [...] Ann-Louise betraktar Socialförvaltningen
och andra myndigheter som sina fiender och är misstänksam mot allt de säger och
gör, medan släktingarna framhålls som de goda, som skall stötta henne, vilket
är svårt att förstå, när man sett vilka konfliktfyllda relationer de haft genom
åren."
Att Ann-Louises "sjukliga misstänksamhet" är en bekräftad farhåga
angående den smygkontakt som givit socialförvaltningen en reprimand, redovisas
inte. Försenad ankomst kan inte heller göra någon olämplig i sitt
föräldraskap. Avsnittet om Rebeccas hälsa och utveckling är oexemplifierat, men
slutet avslöjar att det gäller den frustration "alla" känner som
råkar ut för Ann-Louise. Att författaren till bedömningen räknar sig till dessa
framgår tydligt. Hon känner att en psykiatrisk bedömning är så påkallad att hon gör en egen trots att hon varken har
utbildning eller befogenhet till det. I själva verket finns det ju en bedömning
från januari samma år gjord av överläkare Prochazka. Denne hade, som vi sett,
beskrivit "en varm modersrelation". Han ansåg inte att någon
psykiatrisk kontakt behövdes, men att Ann-Louise för sin egen skull kunde ha
nytta av samtalskontakt med exempelvis en präst. Men socialtjänsten har av
detta förslag gjort ett moment i "Arbetsplanen" som går ut på att
Ann-Louise måste söka upp en psykiatrisk klinik.
Vilka "andra
myndigheter" som ska vara utsatta för Ann-Louises sjukliga misstänksamhet,
framgår inte, och det finns ej heller några sådana rapporter diarieförda hos
socialförvaltningen.
Att Ann-Louise framhåller det
stöd hon har av sina egna släktingar, borde ses som någonting positivt. Istället
framställer författaren det som om det brukar finnas en motsättning mellan
släkten och socialförvaltningen, som om en klient skulle vara tvungen att välja
mellan dem. Författaren tyckte att det var "svårt att förstå" hur
släkten skulle kunna stötta henne, med tanke på de konfliktfyllda relationerna
de haft genom åren. Det är dock inte ovanligt att blodsband håller en släkt
samman trots konflikter.
Bedömningen
följer fortsatt:
"Ann-Louise har även förmåga att engagera en del andra personer i sin
omgivning, att kämpa för hennes sak, och utan att de har det klart för sig,
blir de också indragna i hennes kaos. I kaoset blir människorna förvirrade och säger
irrationella saker, som hon sedan använder emot dem eller utnyttjar, och kan
medföra att de t ex tar tillbaka eller inte vågar stå för kritik, som de
tidigare gett Ann-Louise."
Vilka dessa förvirrade
människor är får man inte veta. Vad de sagt får man heller inte veta. Anser man
att Ann-Louises syster, släktingar och andra som tar Ann-Louises parti, i och
med detta är förvirrade? Stycket är överhuvudtaget förbryllande, men ger en
ganska god bild av hur socialsekreterarna behandlar fallet. De skriver spontant
och ur hjärtat hur de upplever situationen, utan att bemöda sig om att förhålla
sig korrekt till sak och fakta. Men om man med sina journaler har för avsikt
att föra en personlig dagbok, bör dessa inte ligga till grund för rättsliga
processer.
PÅ SOCIALNÄMNDENS UPPDRAG
Socialförvaltningens syn
på händelsen som gav dem en reprimand är tydlig. Samma självsvåld som
omvandlade Prochazkas försiktiga läkarråd till "Arbetsplanen", gör nu
socialförvaltningen helt immun mot tillrättavisningar.
"Vi kan inte se att
Ann-Louise gör några ansträngningar att normalisera sitt och Rebeckas liv. Bara
för att Ann-Louise inte kan acceptera att socialförvaltningen har kontakt med
barnomsorgen, förvägrar Ann-Louise barnomsorg för Rebecka..."
Socialförvaltningens tålamod
brister inför den motspänstiga mamman. En sådan enträgen avoghet mot ett
"normalt" liv, med barn på dagis, måste bestraffas. I maj 1997
skriver socialsekreterare Solveig Benemark och Katarina Dahl till sociala
utskottet att Ann-Louise Hansson uppvisar allvarliga brister i omvårdnad, helt
saknar insikt om detta, och tackar nej till nödvändiga behandlingsinsatser,
varför sociala utskottet föreslås besluta att i länsrätten ansöka om omedelbar
vård enligt Lagen om vård av unga. Enligt dom i länsrätten 1997 06 26 bereds nu
Rebecca vård enligt LVU. Om socialförvaltningens journalanteckningar varit
förbryllande och felaktiga, är de skriftliga inlagorna i denna dom om möjligt
än värre. LVU-ärenden avgörs nämligen i en förvaltningsdomstol, i vilken man i
regel tar emot endast skriftliga inlagor från parterna. Det betyder i praktiken
att man inte som i brottmål kan hålla korsförhör med vittnen. Det visar sig
vara en stor nackdel för Ann-Louise. Hon har ju varit i konflikt med flera av
socialförvaltningens tjänstemän såväl som daghemspersonalen. Nu kommer deras
tillfälle till hämnd för allt det besvär hon orsakat dem, med reprimand och
allt. Då det fortfarande inte existerar några indicier på att Rebecca farit
illa fysiskt eller psykiskt, går man ut hårt för att teckna en så ofördelaktig
bild av Ann-Louise som möjligt. Socialnämnden anför att Ann-Louise är sjukligt
misstänksam, har humörsvängningar, inte kan passa tider eller slutföra saker. Man
berättar om den frustration som "alla" som är i kontakt med
Ann-Louise känner. Representanten från barnomsorgen menar att man aldrig tidigare
haft sådana problem med en så misstänksam förälder.
Anklagelsepunkterna är
märkligt diffusa, och avslöjar aldrig det händelseförlopp som ligger till grund
för dem. Man gör också ett stort nummer av en händelse som inträffat innan
Rebecca var född: katterna som inte var rumsrena. Ann-Louise hade av sin
hyresvärd krävts att betala en golvskada, och tvingades då be om hjälp hos
socialförvaltningen. Gamla försyndelser får alltså kompensera frånvaron av nya.
Det hjälper inte Ann-Louise att hon sedan länge gjort sig av med sina katter
och inte äger ett enda husdjur. För brott finns alltid en preskriptionstid, men
en socialakt följer med en människa ett helt liv.
I LVU-mål får barnet ett eget
offentligt biträde, eftersom föräldrar och barn anses ha skilda intressen. Denna
typ av jurister ägnar sig nästan uteslutande åt LVU-mål, och har således
socialnämnden som sin främsta uppdragsgivare. Rebeccas offentliga biträde,
Kjell-Åke Lundin, hördes i en paus säga just detta, att "vore det inte för
de här målen, skulle man inte ha mycket att göra". Kjell-Åke Lundins
inlaga i målet är löjligt inställsam mot socialförvaltningens egenhändigt
gjorda "diagnos" av mamman. Han uppger att
"Ann-Louise lider av en personlighetsstörning och hon är alltid i konflikt
med någon. Det kommer att ta lång tid för Ann-Louise att komma till
rätta med sina problem."
"EN MASSA ANDRA SAKER
OCH PROCESSER"
Det anmärkningsvärda i
denna och påföljande domar är alla dessa medicinskt och psykologiskt oskolade
människor som tillåts ställa egna psykiatriska diagnoser. Ur överläkare
Prochazkas utlåtande plockas endast de rader som handlar om en något styrande
treåring. Ann-Louises offentliga biträde Olof Larsson verkar inte ha arbetat
ihjäl sig, då han inte ens påpekar att Prochazkas utlåtande i övrigt beskrev en
trygg och kärleksfull relation mellan mor och barn. Men påståenden om klienters
krävande personlighet ger ju ett offentligt biträde ett utmärkt tillfälle att
yrka på extra ersättning. Olof Larsson uppger direkt efter domskälen att:
"Ärendet har varit synnerligen tidskrävande på grund av Ann-Louise
Hanssons djupt grundade misstänksamhet mot socialförvaltningen och dess
personal." Med detta torde han förbrutit sig åtminstone mot advokaters
hederskodex. Han fick för sitt arbete 37498 kronor.
Rebecca blir nu
tvångsomhändertagen enligt Lagen om vård av unga. Hon och Ann-Louise placeras
på Elisabethgårdens behandlingshem i Vimmerby. Socialförvaltningen uppger att
Elisabethgården har "ett behandlingsinnehåll som stämmer med Ann-Louise
Hanssons problematik." Det visar sig dock att
åtta av de nio övriga mammorna på Elisabethgården är missbrukare. Ann-Louise är
med sin frikyrkliga bakgrund nykterist, och får svårt att låta sig inordnas i
samma kategori som de andra mödrarna. Följaktligen blir de två åren på
Elisabethgården en synnerligen svår tid för Ann-Louise och Rebecca.
Behandlas man för en sjukdom
brukar läkaren tacksamt ta emot synpunkter på eventuella biverkningar av
mediciner. Att Ann-Louise hade synpunkter på sin behandling sågs bland
personalen på behandlingshemmet som ett klart sjukdomstecken. Hon var ju inte
ens medveten om att hon var sjuk. Dessutom ansåg de att hon hade svårt att
"följa den struktur som finns på Elisabethgården". Nämligen att
Ann-Louise hade vissa svårigheter att delta i de kollektivistiska inslagen i
behandlingen, som s k "gruppsamlingar" och
"stormöten". Det hette att hon förstörde för de andra. Ann-Louise
beslutar sig snart för att bita ihop och underkasta sig och Rebecca den
"behandling" som man anser att de behöver. Fyraåriga Rebecca får nu
gå hos socionom Göran Sigesbo för att bl a bearbeta sin "Rädsla för att
'döda objektet' [mamma] med sina stora behov". Ann-Louise lyckas få en
form av boende med eget kök för henne och Rebecca, så att de under tiden ska
kunna leva så normalt som möjligt.
I augusti 1998 beslutar hon
sig för att begära omprövning av LVU-vården. Elisabethgårdens föreståndare Ulla
Sigesbo anser dock att hon ska ägna sin kraft åt att "verkligen vara på
Elisabethgården" och därför "inte ha någon sysselsättning utanför
Elisabethgården". Solveig Benemark på socialförvaltningen anser också
Ann-Louise förpliktad till detta då det ingick i den nya
"Vårdplanen". Ann-Louise får än en gång skriva till Länsstyrelsen, nu
för att få rätt till något som är varje medborgares självklara rättighet, att
begära en rättslig omprövning. Solveig Benemark kommenterar:
"Eftersom det visat sig
så förödande för Ann-Louise att hålla på med en massa andra saker och
processer, som mentalt gjorde att hon itne [sic!] kunde medverka i behandlingen
på meningsfullt sätt, fick hon veta av Ulla Sigesbo, att hon inte ansåg att det
var bra att hon nu skulle börja processa om LVU-vården. Socialförvaltningen sa
också att vi kunde se dessa nackdelar och de konsekvenser, som det kunde bli,
men betonade åter för Ann-Louise att hon är i sin fulla rätt att begära en
omprövning."
Vad Benemark här benämner
"en massa andra saker och processer" är den undersköterskeutbildning
som Ann-Louise velat avsluta för att kunna klara sin och Rebeccas framtida försörjning,
samt hennes omedelbara överklagan av LVU-vården till Kammarrätten, som avslogs.
Det visar sig vara alltför
lätt att förlora sitt barn till Socialstaten, och alltför svårt att få barnet
tillbaka. 99 05 12 beslutar socialnämnden: att omplacera Rebecca till ett
familjehem; att Rebecca inte ska ha kontakt med föräldrar eller andra
vårdnadshavare; att Rebeccas vistelseort inte skall röjas för dessa. När
Ann-Louise överklagar beslutet till länsrätten, får hon avslag. Argumenten är
häpnadsväckande. "Ann-Louise Hansson har varit motsträvig till de
hjälpinsatser hon erbjudits på Elisabethgården. Hon har inte deltagit fullt ut,
utan istället planerat in andra aktiviteter för sig och Rebecca. Ann-Louise har
inte kunnat tillgodogöra sig den jagstödjande och bearbetande terapi hon
erbjudits på Elisabethgården."
LÄKARUTLÅTANDEN OCH
AMATÖRDIAGNOSER
Man anser att om hon inte
ens kan ta emot hjälp för sig själv kan hon omöjligt hjälpa sitt barn. En annan
viktig anklagelsepunkt är att Rebecca "inte tillåtits tycka om andra
vuxna", dvs att Ann-Louise velat begränsa
Rebeccas umgänge med mammor som stundom återföll i missbruk.
Att Ann-Louise i ett
kollektivboende med missbrukare hittar på egna aktiviteter för sig och sin
dotter, låter som ett synnerligen sunt initiativ. Säkert är det enklare att
styra ett helt kollektiv med initiativlösa och medgörliga missbrukare, än en
enda nykter och intelligent kvinna med bestämda åsikter. Att patienten inte kan
tillgodogöra sig en viss terapi är inget fel i sig, det kan likaväl tyda på att
patienten inte är i behov av psykiatrisk hjälp. Att så är fallet talade Ivo
Prochazkas utlåtande för, och likaså de tre läkarintyg som tillkommit. Den
punkt som i samtliga domar utgjort huvudnumret - Ann-Louises påstådda sjukliga
misstänksamhet och personlighetsstörning - har ingen grund i något enda
läkarutlåtande.
Överläkare Anders Bengtsson
på Värnamo sjukhus psykiatriska klinik
finner inga psykotiska tecken hos patienten. Han vittnar om en adekvat
nedstämdhet och gråtmildhet på grund av saknaden efter dottern. Han tror att
vistelsen på behandlingshem tillsammans med missbrukare kan ha inneburit en
stor påfrestning för patienten. Överläkare Ulf Lundahl på samma klinik finner
inga som helst tecken till allvarlig psykisk sjukdom, psykos eller depression. Ej heller lider patienten av ångestsyndrom eller
tvångssyndrom. Gustav Levay, specialist i allmän psykiatri, Göteborg, skriver
att
"Ann-Louise Hansson
såsom varande psykiskt frisk inte behöver behandling av psykiater utan på sin
höjd samtalsterapi med en psykolog, inte som villkor för att få behålla Rebecka
(det vore orimligt att ställa ett sådant villkor eftersom en
personlighetsvariant som råkar vara obehaglig för socialen inte kan
diskvalificera henne som vårdare för sitt barn) utan för att bearbeta sina
traumatiska upplevelser i samband med socialförvaltningens fleråriga
ingripanden i hennes och dotterns familjeliv."
Psykiaternas samstämmiga
utlåtanden talar sitt tydliga språk. Att sedan socialsekreterare gjort en vana
av att ställa egna diagnoser säger mer om det maktmissbruk de gör sig skyldiga
till. Att barnets offentliga biträde Kjell-Åke Lundin alltid visat sig ivrig
att bistå med egna hobbypsykiatriska diagnoser är lika anmärkningsvärt. Under
de tre år som socialförvaltningen drivit rättsliga processer mot Ann-Louise,
har hans utlåtanden tilltagit i självsäkerhet och hans anspråk på sakkunnighet
ökat. Det han 1997 kallade Ann-Louises "problem" eller
"bristande förmåga" har han vid 1999 utvecklat till Ann-Louises
"omfattande psykiska problematik". Han tycker sig också nu kunna
bedöma att hon är "gravt beteendestörd". Han låter också påskina att
Ann-Louises egna uppgifter bara "motsvarar hennes verklighetsbild". Även
flickan har nu fått sig en lundinsk diagnos. Hon "uppvisar ett beteende
där inga gränser finns och hon har relationsstörningar".
Så skildes alltså Rebecca
hastigt från sin mor och placerades i familjehem i Älmhult. Rebecca har enligt
läkarjournaler inte ökat i vikt sedan placeringen för tio månader sedan, utan
snarare minskat något. Det är ett graverande tecken på ohälsa hos ett sexårigt
barn som vuxit flera centimeter på längden. På socialförvaltningen i Värnamo
bagatelliserar man detta. Socialsekreterare Margareta Gylling
skriver i sin journal 000110: "R. har en viktskillnad på 3 hg. Det
kan bero på att hon är vägd på olika vågar." Gylling verkar inte angelägen
om att reda ut orsakerna till att Rebecca inte ökat i vikt på nästan ett år.
SEKRETESS OCH PRESTIGE
Det har också framkommit
att Rebecca under hösten 1999 haft en öroninflammation som hon inte vårdats
för. Ann-Louise har med hjälp av sitt nya juridiska ombud Siv Westerberg
lyckats få till stånd en hörselkontroll för Rebecca, vid vilken läkaren mycket
riktigt kunde konstatera en "utläkt otit". Rebeccas öroninflammation
fick alltså läka av sig självt. Dessa och andra uppgifter om vanvård har
framkommit. Ann-Louise har bett att få Rebeccas urvuxna kläder tillskickade sig
från familjehemmet. Nyligen fick hon ett par skor som var i
ett så bedrövligt skick att det måste gjort ont att gå i dem. Innersulan
är så bortnött att flickan har fått gå på den hårda stommen. Familjehemmet bör,
enligt rekommendationerna Värnamo socialförvaltning säger sig följa, kunna få
ut åtminstone 17520 kronor i månaden för Rebecca, en summa som definitivt tillåter
inköp av nya skor.
Rebeccas skor
Uppenbarligen är fallet så
prestigeladdat för Värnamo socialförvaltning att man har valt att negligera
dessa tecken på vanvård. Man ställer inte upp för intervju och uttalar sig i
vilket fall som helst inte i enskilda fall eftersom "det kan bli så fel." Besvärande uppgifter är behändigt nog
sekretessbelagda. Exempelvis har de fosterföräldrar Rebecca placerats hos
tidigare fått avslag på sin ansökan om att få bli fosterhem. Varför är typiskt
nog sekretessbelagt. Det är en privilegierad position
de har, dessa socialsekreterare. Att efter eget skön kunna
slå sönder familjer och förstöra människors liv utan minsta risk för att ställas
till svars. Att kunna blockera kritisk insyn i den
egna ämbetsutövningen genom att låta sekretessbelägga uppgifter. Med hänvisning
till "barnets bästa" - naturligtvis!
Anne Louise Hansson är nu i färd med att i Kammarrätten i Jönköping, bestrida LVU-vården och det totala kontaktförbud som råder. Vid tiden för tryckning av detta nummer blir domslutet klart. | s
|
Artikeln
i Samtidsmagasinet Salt innehöll samtliga här återgivna bilder, exkl. en bild
vardera av socialsekreterarna Solveig Benemark och Margareta Gylling, samt
advokat Kjell-Åke Lundin. NKMR har ej lyckats nå Benemark och Lundin för att
inhämta deras tillstånd till publicering av deras bilder på vår hemsida. Den
24 juli 2000 ringde NKMR's ordf. jur. kand. Ruby Harrold-Claesson till
Margareta Gylling angående tillstånd att publicera hennes bild på så som den
förekommer i Salt-artikeln. Genom ombud meddelade Gylling fem minuter senare,
att hon inte ville att hennes bild skulle publiceras i artikeln på NKMR's
hemsida. |
Rebeccas jul - En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson
Fortsättningen på fallet Rebecca