FNs barnekonvensjon - nytt intresse?

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln har blivit översatt till norska och är publicerad i sektionen "Leserbrev" i tidningen Gjengangeren.no den 4 augusti 2004.

Gjengangeren publicerar (20/7 2004) en insändare undertecknad av Barne- og familieminister Laila Dåvøy, där det framgår att Barne- og familiedepartementet, dvs den norska regeringen, har nu lanserat ett informations- och utbildningsprojekt om FN:s Barnkonvention i kommunerna.

NKMR välkomnar den norska regeringens initiativ, och trots att det förefaller lite sent påkommet är det "bättre sent än aldrig". FN:s Barnkonvention signerades och ratificerades av Norge september 1990 - februari 1991 och konventionen inkorporerades i norsk lag den 1 oktober 2003. Norge har således haft åtminstone 12 år på sig att utbilda kommunernas personal som har med barn att göra, dvs barnevernet, om vilka rättigheter barnet har vis à vis det allmänna.

Artikel 3 i FN:s Barnkonvention föreskriver följande:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET." ,

Art. 16 i FN:s Barnkonvention föreskriver också att:

"Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende."

Samma garanti för skydd för privat- och familjeliv finns i Artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som daterar från 1950-1955 och i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som daterar från 1948.

Trots att Norge högtidligt har signerat och ratificerat ovan angivna internationella konventioner har vi kunnat bevittna hur de norska sociala myndigheterna, dvs barnevernet, och fylkesnemndene under hela 1990-talet och även i dag kränker barns rätt till privat- och familjeliv. Jag nämner endast Adele Johansen-saken, Svanhild Jensen-saken och Anita Lundli-saken, men listan kan göras hundrafalt längre. I början av 2000-talet genomförde Norges myndigheter tvångsadoption av Adele Johansens dotter trots att Europadomstolen i Strasbourg år 1996 dömde Norge för kränkning av Adele Johansens och hennes dotters mänskliga rättigheter. Det skall noteras att Strasbourgdomen i målet Johansen v. Norge avkunnades fem år efter Norge ratificerade FN:s Barnkonvention och 48 år efter Norge i FN:s generalförsamling antog Deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vad vill nu Barne- og familieminister Laila Dåvøy uppnå genom igångsätta sin informations- och utbildningsprojekt om FN:s Barnkonvention i kommunerna?
Det är tämligen klart att det som avses är att använda FN:s Barnkonvention för att hävda barnets självständiga rätt gentemot sin familj. Staten har gjort sig till uttolkare av vad som är bäst för barnet. I domen Olsson v. Sverige fastslog Europadomstolen att staten inte kan göra anspråk på att veta vad som är bäst för varje barn. Barnevernet anser likväl att det som är bäst för barn är att de tvångsomhändertas och placeras i fosterhem hos av myndighetspersonerna godkända familjer. Barnevernet i Norge diskvalificerar kärleksfulla föräldrar som Svanhild Jensen från vården av de egna barnen. De sociala myndighetspersonerna i Gunnared i Göteborgs kommun och de svenska förvaltningsdomstolarna inklusive regeringsrätten diskvalificerade makarna Olsson från vården av sina barn och de tyska sociala myndigheterna diskvalificerade makarna Kutzner från vården av sina döttrar. Europadomstolen dömde Sverige och Tyskland i de här angivna målen.

Under flera decennier praktiserades tvångssterilisering av "odugliga". Lagen om tvångssterilisering har utmönstrats från våra lagböcker, men i dag tvångsomhändertar myndigheterna barnen. Frågan är: Vilket ingrepp var grymmast? Tvångssterilisering av de potentiella föräldrarna eller tvångsomhändertagande av deras barn?

Alla är vi överens om att tvångsäktenskap är förkastligt. Samtidigt framhärdar de sociala myndigheterna i såkallade civiliserade, demokratiska rättssamhällen att tvångsinlemma barn i konstgjorda familjer.

Det är bra att Barne- og familieminister Laila Dåvøy erbjuder kommunernas personal information och utbildning om FN:s Barnkonvention, men barnens mänskliga rättighet till sina egna familjer måste vara det grundläggande elementet i denna satsning.

FNs Barnekonvensjon
Av Ruby Harrold-Claesson

FNs barnekonvensjon
Barne- og familieminister Laila Dåvøy

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan