Familjehemmen behöver
stöd?
|
Följebrevet lyder: "29 december 2001
Debatt
Göteborgs-Posten
405 02 Göteborg Jag är tacksam få nedanstående debattinlägg publicerat på GP:s debattsida
som ett bemötande av artikeln ”Familjehemmen behöver stöd” i GP av den 27
december 2001. Om Ni anser att min artikel passar bättre på ”Fria ord” i GP är jag fullt
införstådd med att den istället publiceras där. Jag bifogar här nedan först en längre version av mitt debattinlägg; en
version som är ungefär lika lång som den debattartikel jag bemöter. Sedan kommer en till ungefär hälften avkortad version av mitt
debattinlägg. Och slutligen kommer en mycket kort version av mitt debattinlägg. Med vänlig hälsning Birgitta Hellwig" G-P har vägrat publicera Birgitta Hellwigs
artikel. Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd. |
I GP den 27 december
2001 finns en debattartikel med rubriken “Familjehemmen behöver stöd.”
Den är skriven av en riksdagsledamot och en socionom/familjehemssekreterare. I
artikeln föreslås bland annat att familjehemmen borde få mer pengar i
betalning.
Artikelförfattarna använder sig genomgående av de nysvenska orden “familjehem”
och “familjehemsföräldrar”. När de mer korrekta orden “fosterhem” och
“fosterföräldrar” på goda grunder fått dålig klang i allmänhetens öron beslöt
sig ju svenska myndigheter för att byta namn på företeelsen i ett försök att
blanda bort korten och bättra på fosterföräldrars med rätta skamfilade rykte.
Vad det handlar om är att barn, ofta helt utan tvingande skäl, av svenska
myndigheter genom ett tvångsomhändertagande förvägras rätten att växa upp hos
sin egen familj. Ej sällan tillgriper socialmyndigheten fysiskt våld när den
förflyttar barnet från dess föräldrahem till ett “familjehem”.
De här “familjehemsföräldrarna” har nästan alltid tagit fosterbarnet enbart för
att tjäna pengar på barnet. I motsats till vad de här ovan nämnda
artikelförfattarna tror är det nämligen i Sverige oerhört ekonomiskt lönsamt
att ta emot fosterbarn i sitt hem.
Det lägsta beloppet som betalas är 7 000 - 8 000 kronor per barn och månad
varav ungefär hälften av beloppet är skattefritt. Hur många vanliga svenska
barnfamiljer har sådana belopp att spendera på varje barn i familjen varje
månad???? Därtill kommer att många
fosterfamiljer “förhandlat” sig till betydligt högre, ibland mångdubbelt högre,
belopp per barn och månad. Och ofta lyckats med detta under grumliga påståenden
om att barnet (oftast helt normala barn innan de tvångsplacerades i
“familjehem”) är “handikappat” eller “särskilt arbetskrävande”.
Ett grundläggande fel i den här tvivelaktiga fosterbarnsverksamheten är
istället att “familjehemmen” är alldeles för högt betalda. Vilka
“familjehemsföräldrar” vill bli av med en extrainkomst på etthundratusen eller
flera hundratusen kronor om året? För denna extrainkomst försvinner ju om
tvångsvården upphör och barnet flyttar hem till sina egna föräldrar. Så då
tillgriper “familjehemsföräldrarna” vilka fula knep som helst. “Familjehemsföräldrarna”
skrämmer barnet med att barnets biologiska föräldrar är sjuka och farliga
människor. Oftast helt grundlösa påståenden eftersom flertalet fosterbarns
biologiska föräldrar är helt vanliga människor. Inte alls knarkare eller
alkoholister eller kriminella. De har bara haft oturen att stöta sig med en
socialsekreterare. Som i sin frustration hämnats genom att se till att barnen
blir tvångsomhändertagna.
Men det lilla barnet tror på “familjehemsföräldrarnas” skrämselpropaganda. Och
sedan kan “familjehemsföräldrarna” meddela att fosterbarnet vill absolut inte
träffa sina föräldrar och absolut inte flytta hem till sina föräldrar!!!
Jag är utlandssvensk sedan många år så nu undrar Ni kanske hur jag kan känna
till det här. Någon kanske tror att jag talar om Sverige för femtio år sedan.
Nej då, jag talar om dagens Sverige. Jag är visserligen bosatt utomlands sedan
många år. Men jag besöker Sverige ofta och regelbundet och jag läser svenska
tidningar.
Och framför allt: Jag har personligen engagerat mig för ett antal svenska
föräldrar, som anfört klagomål i Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i
Strasbourg. Klagat dit för att Sverige berövat dem deras barn genom ett
tvångsomhändertagande. Sverige har ju dömts ett antal gånger i Europadomstolen
för kränkningar av mänskliga rättigheter just för det sätt på vilket denna
tvångsplacering av barn skett. Nämligen i “familjehem”, i vilka barnen i stor
utsträckning förvägrats kontakt med sina biologiska föräldrar!!
Jag har personligen lärt känna dessa föräldrar. Och även personligen träffat
barnen i den mån dessa barn fått återvända till sina egna föräldrar sedan
tvångsvården upphört. Jag har omsorgsfullt lyssnat till berättelser från barn
som lyckats komma ur det helvete, som tiden i “familjehem” inneburit för
barnet.
Dessa barn och deras föräldrar ger en helt annan bild av svenska “familjehem”
än den skönmålning som riksdagsledamoten och socionomen ger i sin
debattartikel. Av de här barnens och
deras föräldrars berättelser framgår att i många “familjehem” får fosterbarnen
inte ens sina mest grundläggande behov av mat, kläder, regelbunden skolgång och
läkarvård vid sjukdom tillgodosedda. Många av barnen har på ett helt
otillbörligt sätt utnyttjats som arbetskraft i “familjehemmets” hushåll eller
jordbruk. Fysiska bestraffningar av
olika slag tycks förekomma mycket ofta i “familjehemmen”. Allt utan att
socialmyndigheten ingriper. För när barnen eller deras föräldrar till
socialvårdstjänstemännen framför klagomål på förhållandena i “familjehemmet”
viftas deras klagomål bara bort såsom helt ogrundade. Och framför allt
antecknas klagomålen inte i socialmyndighetens akter. Barn och föräldrar, som
klagar över att barnet agas av “familjehemsföräldrarna”, får av
socialsekreteraren besked att “man måste ha kroppskontakt med den man
uppfostrar”. Och föräldrar, som klagar över att deras lilla barn står still i
vikt i “familjehemmet” (för att det inte får tillräckligt med mat!!), får av
socialvården det helt felaktiga beskedet att “det är normalt att barn ibland
inte ökar i vikt”.
Och i samtliga fall jag haft kontakt med har fosterföräldrarna på allt sätt
saboterat barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och syskon. Och
dessvärre i många fall lyckats därmed nästan helt bryta barnets band med sin
egen familj!!!
När de drabbade föräldrarna försöker vända sig till någon politiker och vädja
om hjälp får de regelbundet svaret att vederbörande “inte kan blanda sig i
enskilda fall”.
Så nyssnämnda kan förklara artikelförfattarnas massiva okunnighet om den grymma
verkligheten i den svenska “fosterbarns-businessen”. Om man inte lyssnar på
offren för en verksamhet, utan bara lyssnar på den som tjänar pengar på
verksamheten, alltså “familjehemsföräldrarna”, så får man ingen korrekt bild av
verkligheten.
Men åtminstone kunde socionomen och riksdagsledamoten besvära sig med att
studera statistiska uppgifter om hur det går i vuxen ålder för barn, som växer
upp i fosterhem. Statistiken visar att de har ökad sjuklighet, ökad dödlighet,
sämre social anpassning och lägre skolutbildning än genomsnittet av den svenska
befolkningen. Och det finns en undersökning som visar att barn, som hotats av
fosterhemsplacering, men där denna aldrig verkställts (alltså fått stanna hos
sina enligt socialmyndigheten “dåliga” biologiska föräldrar) har bättre social
anpassning som vuxna än de barn har som togs till “familjehem”!!!
Och statistiken visar entydigt att risken för ett barn att utsättas för
misshandel och sexuella övergrepp är mångdubbelt större för ett fosterbarn än
för ett barn som bor hos sina egna föräldrar.
Och statistiken visar att hälften av alla “familjehemsplaceringar” i Sverige
havererar. Till exempel genom att “familjehemsföräldrarna” avsäger sig att ha
kvar fosterbarnet. Eller att fosterbarnet upprepade gånger flyr från
“familjehemmet” hem till sina egna föräldrar. Och socialvården till slut
tröttnar på att gång på gång återföra barnet till “familjehemmet” med
användande av polisvåld.
Avslutningsvis vill jag påtala följande. Om det verkligen vore så att
“familjehemmen” vore så dåligt betalda, varför sekretessbelägger då
socialmyndigheten vilken ekonomisk ersättning ett enskilt “familjehem” får?? I
Sverige finns ju en offentlighetsprincip, som gör att varje svensk har rätt att
från myndigheterna få besked om vad varje stats- eller kommunalanställd eller
uppdragstagare har i lön eller ersättning för sitt arbete eller uppdrag. En
viktig rättssäkerhetsprincip för att förhindra att oskäliga ersättningar
utbetalas. Men här är “familjehemsföräldrar” ett undantag. De får sin
ersättning från kommunen, men beloppet är sekretessbelagt. Är det inte
sekretessbelagt just för att om den svenska allmänheten fick veta vilka
oskäligt höga summor vissa “familjehem” får i ersättning skulle det bli mycket
högljudda proteser mot den här affärsverksamheten??
Familjehemmen
behöver stöd? Eller Familjerna behöver stöd!
Bättre
stöd till familjer i kris