EN SKAMFLÄCK FÖR SVENSK
DEMOKRATI
Öppet brev till Justitieminister Gun Hellsvik
Av Britt Arenander i juni 1992
|
Britt Arenander skrev nedanstående öppna brev till Justitieminister Gun Hellsvik
i juni 1992. Brevet publicerades tillsammans med artikeln Fallet Ulf Enerström:
En politisk het potatis i tidskriften STOPPA KNARKET 4/92. Britt Arenander är välkänd som författare, översättare och
kulturskribent. Hon har dessutom varit anställd vid svenska Amnestysektionens
sekretariat i Stockholm och varit svenska PEN-klubbens internationella
sekreterare. Brevet och artikeln återges här med ansvarige utgivaren för Stoppa
Knarket Ulf Sandmarks benägna tillstånd. Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl
värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s
anm. |
Sedan mitten av sjuttiotalet pågår en skandal i Sverige, som angår alla medborgare
och som man fortfarande knappast vill tala om, trots regimbytet och
förändringar i socialdemokratins ledning, och trots den omfattande uppgörelse
med totalitarismen som vastvärlden fått uppleva efter kommunismens fall i
Sovjetunionen och östeuropa.
Men i Sverige har vi fortfarande långt ifrån gjort upp med de
antidemokratiska krafter som Alf Enerström och Gio Petré 1974 hamnade i
konflikt med, och som ledde till att de i över femton år utsatts för
exempellösa förföljelser, trakasserier och smutkastningskampanjer. Och så länge
fallet Enerström/Petré inte granskats offentligt kommer det att vara något
ruttet i kungariket Sverige.
Eftersom fallet Enerström/Petré har en lång historia och många fortfarande
bara har den deformerade bild av det som etablissemanget fört fram, för att
värja sig mot sanningen, är det motiverat med en kort redogörelse:
Paret Enerström/Petré var fram till 1974 lojala och uppskattade medlemmar
av det socialdemokratiska partiet, och gjorde partiet stora tjänster utan
minsta tanke på belöning. När Alf Enerström erbjöds posten som direktör för
Socialstyrelsen efter Bror Rexed tackade han nej, helt enkelt därför att han
var nöjd med sitt arbete som företagsläkare vid ett KF-ägt företag i Värmland
och deltog i det politiska livet som engagerad medborgare.
Konflikten mellan E/P och dåvarande partiledaren Olof Palme seglade upp när
det socialdemokratiska kvinnoförbundet 1974 i ett remissvar till
abortkommitténs betänkande menade att fri abort borde vara tidsmässigt
obegränsad. Man skulle ha rätt till abort ända in i nionde månaden! Olof Palme
stödde idén. E/P gick upprört emot den. Senare har det socialdemokratiska
kvinnoförbundet offentligt förnekat att det någonsin skulle ha gjort denna
rekommendation, men riksdagsprotokoll nr 93 av den 29 maj 1974, visar
otvetydigt att förbundets dåvarande ordförande Lisa Mattson pläderade för
tidsobegränsad abort: "... Det är dock icke desto mindre ett faktum att vi
hade velat gå mycket längre än lagförslaget gör. I det remissvar som vi avlämnade
i anslutning till abortkommitténs betänkande tryckte vi naturligtvis framför
allt mycket starkt på att det var kvinnan och kvinnan ensam som ska avgöra
huruvida hon vill fortsätta en graviditet eller inte, men vi tyckte också att man inte skulle sätta några tidsgränser alls."
Min kurs.
Partistyrelsens stöd till en lag om fri abort utan tidsbegränsning blev för
E/P bara den första signalen om att någonting inte 1ängre stod rätt till i
deras parti. De upptäckte en rad andra oroväckande företeelser som de slog larm
om, som t ex den för ett demokratiskt samhälle groteska undantagslagen från
1974, en djup och försåtlig spricka i det svenska rättssamhället som gav 5 000
höga byråkrater total straffrihet. De första som upplyste allmänheten om
undantagslagens existens var E/P. Först flera år senare började den svenska
pressen intressera sig för lagen, men då hade redan Europarådet uppmanat den
svenska regeringen att omgående avskaffa den. E/P riktade också uppmärksamheten
på de antidemokratiska lagar som den dåvarande socialdemokratiska ledningen
tänkt driva igenom om man inte förlorat valet 1976: yttrandefriheten och
demonstrationsrätten skulle bort ur grundlagen och därmed kunna hävas genom ett
enkelt beslut i en riksdag med socialdemokratisk majoritet.
Att redogöra för alla de trakasserier som E/P utsatts för genom åren skulle
kräva en hel bok om ett förskräckande diktaturmaskineri i det fördolda. Det
första slag som drabbade paret var tvångsomhändertagandet 1975 av Alf
Enerströms äldste son från ett tidigare äktenskap: av den socialdemokratiske
ordföranden i den socialnämnd som skötte hantverket fick han i klartext höra
att sonen skulle få komma tillbaka till familjen om E/P slutade agitera mot
partiledningen och inrättade sig i leden.
Denna avskyvärda utpressning fick motsatt effekt: E/P intensifierade sina
ansträngningar att på egen hand upplysa allmänheten om diktaturtendenserna i
SAP under ledning av Olof Palme, vilket ledde till att man tog ifrån Alf
Enerström hans arbete som företagsläkare på KF. När de anställda överlämnade en
protestlista uppmanades deras ombud att kasta den i papperskorgen. Sedan
saboterade man med lagvidriga metoder också doktor Enerströms möjligheter att
bedriva privatmottagning för att tvinga paret på knä ekonomiskt. När inte
heller den manövern lyckades försattes det filmbolag som Gio Petré ärvt efter
sin man, filmproducenten Lorens Marmstedt, i konkurs, genom att man pådyvlade
det en fiktiv skuld. 1986 fastslog Högsta Domstolen att konkursförklaringen
varit grundlös, men det utslaget rapporterade inte den press om som i åratal
låtit sig styras av etablissemanget och beskyllt E/P för allehanda ekonomiska
skumraskhistorier, naturligtvis utan att ge dem en chans att försvara sig.
Ändå fortsatte tiotusentals så kallade vanliga människor att stödja paret
Enerström/Petré genom att skicka pengar till dem så att de kunde fortsätta
annonsera i det krympande antal tidningar som fortfarande tog emot deras
betalda inlägg. Ett nytt försök att knäcka E/P gjordes när tillgångarna på
deras postgirokonto konfiskerades under den lögnaktiga förevändningen att Alf
Enerström hade skatteskulder.
Utöver dessa trakasserier - som var fullt tillräckliga för att knäcka vem
som helst - tvingades paret Enerström/Petré och deras fyra barn att leva i
ständig skräck för livet: vid två tillfällen utsattes man för regelrätta
attentat. Så farligt var det att försvara demokratin i Sverige på sjuttio- och
åttiotalet. Men trots att de hade kunnat flytta utomlands och slippa mardrömmen
valde de att stanna och göra motstånd i sitt land.
För att äntligen ta itu med denna affär, som är en skamfläck för den
svenska demokratin, bör regeringen snarast tillsätta en kommission med uppgift
att granska de övergrepp som begåtts under en rad år mot Alf Enerström och Gio
Petré. Medborgarnas förtroende för den svenska rättsstaten vacklar som bekant
betänkligt; tillsättandet av en sådan kommission skulle vara ett stort steg i
riktning mot att återupprätta det.
Fallet Ulf Enerström: En
politisk het potatis
Dags
att avskaffa odemokratiska maktstrukturer