Fallet Ulf Enerström:
EN POLITISK HET POTATIS
Av Ulf Sandmark
|
Ulf Sandmark är ansvarig utgivare för tidskriften Stoppa Knarket.
Nedanstående artikeln publicerades i STOPPA KNARKET 4/92. Artikeln publicerades tillsammans med ett öppet brev med titel "En
skamfläck för svensk demokrati" som Britt Arenander skrev till
dåvarande justitieministern Gun Hellsvik. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl
värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s
anm. |
Tvångsomhändertagandet av dr Alf Enerströms son Ulf är en så politiskt
känslig fråga att inga dagstidningar vågat ta i den. Bakom kulisserna har
fallet manövrerats ända sedan dess som en het potatis. I dag är sonen död,
driven till självmord av ett sjukt system.
Den då 13-årige Ulf togs hösten 1975 från familjen Alf Enerström och Gio
Petré, som en politisk bestraffningsåtgärd. Alf Enerström berättar, att han
kvällen före länsrättens förhandling blev uppringd av den dåvarande ordföranden
i Arvika socialnämnd, socialdemokraten Stig Magnor, som sa till honom att Ulf,
hans son från ett tidigare äktenskap, skulle få komma hem igen om Alf slutade
med sin agitation mot partiledningen.
Alf Enerström har lyckats kartlägga hur beslutet handlades, vilket ger en
mycket intressant inblick i hur en socialförvaltning egentligen styrs. Pojken
hade anmält sin far till sin klassforeståndare för en örfil han fått kvällen innan.
Sonen hade kommit i gräl med sin far efter att ha skolkat från en skrivning i
skolan. Det första socialtjänstemännen gjorde, nar de såg en chans att ta
pojken, var att ta kontakt med Partiet, i detta fallet ända upp till
partistyrelsen i Stockholm. Efter klartecken därifrån, i detta fallet från
partiordförande Palme själv, blev den fortsatta utvecklingen bara en formsak -
dock inte utan komplikationer, eftersom alla visste att ärendet var en politisk
het potatis.
Pojken tvångsomhändertogs omedelbart genom ett sk ordförandebeslut.
Socialförvaltingen tog därefter kontakt med psykiatriker Margareta
Brandell-Forsberg på Karlstad lasarett för att få det nödvändiga psykologiska
utlåtandet. Hon vågade dock inte utfärda detta utan sanktion från Socialstyrelsen.
Den ansvarige där vägrade att befatta sig med ärendet, och bollade det
tillbaka till psykkliniken i Karlstad, som genom sin överläkare bollade det
till Socialdepartementet. Där måste ytterligare ett politiskt ingripande göras:
Från tjänstemannanivå beordrades sektionschefen i Socialstyrelsen Ulf
Nicolausson att ta på sig fallet. Enerström erfor senare att socialminister
Sven Aspling inte varit inkopplad.
Nicolausson hade till uppgift att se till att läkare inte gjorde felbehandlingar
m.m. och hade darmed ett tillsynsansvar över Alf Enerström.
Han ringde upp dr Enerström, som på så sätt, från en instans som inte hade
med pojken att göra, fick reda på att något var i görningen. Uppenbarligen fick
Margareta Brandell-Forsberg sitt klartecken och utfärdade intyget. Sedan var
det klart för Länsrätten att trumfa igenom beslutet.
Overläkare Bo Svedberg, en erfaren barnpsykiatriker och fd
generalsekreterare i Sveriges barnpsykiatriförening, kommenterade i pressen
hanteringen av fallet på följande sätt: "Psykiaterns utlåtande utgör ett
rent beställningsarbete från sociala centralnämnden. Jag hävdar detta i allra
högsta grad. Det hela är oskickligt, för att inte säga osmakligt skött."
I stället för i familjens omvårdnad hamnade Ulf i det ökända
familjehemsgeschäftet, som tacksamt tog emot ett nytt fall att utnyttjas till
att mjölka kommunen på pengar.
Trots familjens intensiva ansträngningar att få kontakt med Ulf fick de
inte återse honom på 16 år. De fick inte ens veta var han fanns, bara
ryktesvägen höra att han drevs till missbruk och narkomani i en vandring mellan
olika institutioner.
Ny regering - nytt hopp
Långt senare fick dr Enerström veta att den då myndige Ulf ett år före
valet 1985 hade tvångsintagits på mentalsjukhus. Ulf fick aldrig veta varför,
men han hölls inspärrad och neddrogad till efter valet, då han släpptes.
Mentalt förstörd gjorde han två självmordsförsök. På så sätt undanröjdes ett
potentiellt politiskt hot med samma metoder som i sovjetisk "psykiatri".
Manövrerna pågick ännu i somras, då Ulf slutligen tog sitt liv.
Efter regeringsskiftet trodde man på många håll att det skulle finnas
möjlighet att få slut på mörkläggningen av detta och andra, nästan lika
groteska fall av myndighetsövergrepp. Framstötar gjordes till den nya
regeringen. Fd hälsovårdsnämndsordföranden i Årjäng, Erik Svanqvist, som
tidigare engagerat sig i fallet, gjorde förnyade ansträngningar att få en
upprättelse till stånd.
Andra som engagerade sig var EAP:s ordförande Michael Ericson, som skrev
två öppna brev till socialminister Bengt Westerberg vilka delades ut som
flygblad. I ett svar skrev dock Westerberg att det ej föreligger något
systemfel i frågan om tvångomhändertagande av barn, utan att det i varje
enskilt fall har rört sig om enstaka fall av myndighetsövergrepp.
Journalisten Britt Arenander skrev ett öppet brev till justitieminister Gun
Hellsvik, som vi publicerar här.
En
skamfläck för svensk demokrati
Dags
att avskaffa odemokratiska maktstrukturer