Fallet Karin är inget unikt olycksfall i arbetet

Av Astrid Holgerson, fil dr, vittnespsykolog

Astrid Holgerson är fil dr och vittnespsykolog. Hon har varit utredande psykolog i ett stort antal uppmärksammade mål i drygt två decennier. Astrid Holgerson var nära medarbetare med professor Arne Trankell på Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet vid Pedagogiska Institutionen, Stockholms Universitet.

Artikeln är tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 5 augusti 1995. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Karin-fallet. Bakgrund:

Sommaren 1995 granskade Nerikes Allehanda handläggningen i fallet Karin där en Örebropolitiker misstänktes för grovt sexuellt utnyttjande av sin egen åttaåriga dotter. Karins och familjens förklaring - en hund som förövare - uppfattades som osannolik av myndigheterna. Pappan häktades och Karin skildes från hemmet i sju månader. Efter en lång process lade åklagaren ned målet och kammarrätten gav Karin rätt att flytta hem igen. Myndigheternas handläggning av ärendet anmäldes till justitieombudsmannen. JO har tidigare konstaterat att polis, åklagare och tingsrätt inte begått några olagligheter. Den 16 juni 1995 offentliggjordes JO:s bedömning av den sociala och medicinska handläggningen.
Socialstyrelsens högsta ledning utdelade förra året kraftig kritik mot den barn - och ungdomspsykiatriska kliniken i Örebro. Bland annat för att Karin inte fick någon vård under processen. Men socialstyrelsens Örebroenhet ansåg inte att någon disciplinpåföljd skulle utdelas
Nerikes Allehanda publicerade en serie artiklar om Karin-fallet med början den 17 juni 1995. Här följer en förteckning över de större artiklarna:

17/6 1995 Huvudartikel - om tre helsidor
20/6 Ledarinlägg
20/6 D. åkl. M. Oscarssons inlägg + tidningens svar
11/7 Chefsöl. L. Heinemans inlägg + tidningens svar

11/7 Jan Greves inlägg + tidningens svar

18/7 Bo Ammers inlägg

3/8 Per-Allan Sandbergs inlägg

5/8 A. Holgersons inlägg

Det är förtjänstfullt av NA att ha tagit på sig den viktiga och arbetskrävande uppgiften att i samhällets och svenska barns intresse i detalj granska vad som faktiskt har förekommit i ett enskilt omhändertagandeärende, där incestmisstanke införts utan någon som helst saklig grund.

Karin-fallet är tyvärr inte ett unikt 'olycksfall i arbetet'. BUP:s hantering av incestärenden och BUP:s ställningstaganden i sådana ärenden har i många andra fall och på många olika platser i landet fått avgörande betydelse för den rättsliga bedömningen av LVU- och vårdnadsärenden och även av brottmål, som innehållit misstankar om incest. Ett sådant fall ar det s k Umeå-målet, där en oskyldig man dömdes till 10 års fängelse, och där BUP-kliniken vid universitetssjukhuset i Umeå är i högsta grad medansvarig för detta felaktiga domslut. Tack vare ett förnämligt försvarararbete av advokaten Pelle Svensson, kunde i en ny rättegång en vittnespsykologisk och psykiatrisk granskning komma till stand, varigenom BUP:s agerande kunde klarläggas och dokumenteras. Detta material har emellertid liksom samtliga sakkunnigutredningar i målet hemligstämplats, varför ingen kan få insyn i de faktiska förhållandena och heller inte lära sig något av misstagen. En utförligare beskrivning ges i Pelle Svenssons bok "Skymningslandet". (Mål nr B 333/93, Hovr för Övre Norrland).

Feministiskt opportunt

Jag vill gärna lämna några kommentarer till en del av NA:s 18 frågor:

Ett av skälen till att myndigheternas handläggning av incest- och LVU-ärenden inte debatteras offentligt, är förmodligen att detta är politiskt, fackligt och feministiskt inopportunt och att massmedia - kanske av just det skälet - refuserar inlägg med saklig kritisk granskning av sådana ärenden. Myndighetsrepresentanterna (från socialtjänst, barnpsykiatri, polis och åklagare) har utvecklat ett okontrollerbart samarbete av 'nätverksmodell, vilket massmedia antingen inte noterat eller kanske i vissa fall själva deltar i och därför inte kritiserar. Detta nätverkssamarbete sanktioneras av Socialstyrelsen, Riksåklagaren och den svenska lagstiftningen och underblåses av organisationer som Rädda Barnen och BRIS - allt med inriktning på att finna vägar att 'bevisa' övergrepp - inte att objektivt utreda. Nätverkens agerande för inte sällan tankarna till det som Jan Myrdal en gång i tiden kallade "mygel". I dessa nätverk byggs personliga relationer upp mellan de olika yrkesrepresentanterna, och man både påverkar och skyddar varann - till men för barns och familjers rättssäkerhet. Den egna professionaliteten är som bortblast.

Ledande frågor

I barnpsykiatriska utredningar finner man exempelvis uttalanden om vad ett barn faktiskt kan ha varit utsatt för, vilka grundats på tolkningar av leksituationer, teckningar eller enskilda bilder ur projektiva test. Det borde av en professionellt verksam psykolog i allmän tjänst krävas att han/hon vet att man från projektiva test inte har rätt att uttala sig om vilka faktiska händelser ett barn upplevt.

I polisutredningar rörande incest och i åklagarnas hantering av dessa saknas också ofta professionaliteten, nämligen det objektiva förhållningssätt, som både polis och åklagare bör vara utbildade i och enligt lag skall tillämpa. I stället för att förutsättningslöst söka utreda om incest förekommit, använder man sig av ledande frågor och andra knep med barnet för att till varje pris bevisa att incest förekommit.

När polisen i Karin-fallet inte lyckas få Karin att säga något som kan tolkas som incest från faderns sida, så nöjer hon sig inte med det utan söker hjälp hos BUP, som beredvilligt ställer upp på 'brottsutredning'. Vid sina fyra samtalstillfällen med Karin later BUP polisen sitta i ett rum bredvid, och varje gång informeras polisen efteråt om innehållet i samtalen. Är detta vanligt förekommande vid denna BUP-klinik? I fallet Karin kom detta oetiska agerande lyckligtvis att bekräfta att man inte heller hos BUP fick fram någon utsaga till stöd för incestmisstanken.

Skyddas av sekretess

Det informella, ej dokumenterade och därmed okontrollerbara samarbetet mellan olika myndighetspersoner (ibland inkluderande även de av myndigheterna utvalda fosterföräldrarna), skyddas dessutom av sekretessbestämmelser som närmast omöjliggör en ingående kritisk granskning och därmed också bidrar till att föra domstolarna bakom ljuset.

Exempel: I ett mål i Stockholm hölls sammanlagt 4 videobandade polisförhör med en 8-årig flicka som misstänktes ha varit utsatt för övergrepp av sin styvfar. Det första förhöret hölls i juni manad och de tre senare i augusti-september samma år. En senare företagen vittnespsykologisk utredning kom att visa att i det första polisförhöret blev det tveklöst klarlagt att denna flicka inte varit utsatt för något övergrepp. Här borde alltså en professionell polisutredning ha avslutats. I stället fick flickan efter detta första förhörstillfälle trots löfte inte åka till sitt hem. Hon omhändertogs och fördes till ett fosterhem, där fostermamman särskilt intresserat sig för problematiken kring sexuella övergrepp. En rättsmedicinsk undersökning gjordes, som fann något vid flickans slida som kunde vara ett ärr - ett påstående som rättsläkaren under huvudförhandling måste ta tillbaka, men som användes av fostermamman och polisen under utredningstiden för att få flickan att berätta. Ett par månader efter det första polisförhöret, ringde fostermamman till polisen och meddelade att nu hade flickan börjat berätta. Polisen höll sedan tre förhör med flickan i fosterhemmet. Alla tre förhören tillkom genom all fostermamman ringde upp polisen och sade att "nu har flickan berättat mer".

Vid alla dessa förhör använde polisen påtryckningen att "eftersom du har ett ärr måste någon ha gjort något". Först vid det sista polisförhöret kom det några utsagor från flickan, som åklagaren fann tillräckliga för att väcka åtal.

Endast sista förhöret

I tingsrätten åberopade åklagaren endast detta sista förhör, och domstolen fick aldrig ta del av det första spontana förhöret med flickan - före påståendet om "ärret" - eller av de andra förhören. Ett sådant agerande från åklagarens sida är inte förenligt med det krav på objektivitet och allsidig informationsinsamling som åligger åklagarmyndigheten. Det blev fållande dom i tingsrätten.

Inför hovrättsförhandlingen förordnades om vittnespsykologisk utredning, vilken förutom klarläggande av den starka påverkansprocessen kunde lyfta fram det faktiska innehållet i flickans spontana utsagor i det första polisförhöret, där hon frimodigt motstår alla förhörsledarens insinuationer om övergrepp. Flickan frågar flera gånger polisen "varför tror inte du på mig?". Hovrättsdomen blev friande (Svea hovrätts dom, DB 123, 1993-04-16; Lnr: 1993:118). Omhändertagandet fortsatte emellertid. Ingen har ställts till ansvar för vad denna flicka och hennes familj utsatts för av myndighetsövergrepp.

Måste vara självständig

2. Givetvis bör massmedia granska myndigheternas hantering av dessa ärenden, där enskilda barn och familjer lätt kan utsättas för rättsövergrepp. Men massmedia måste då göra en självständig kritisk granskning av det totala faktiska materialet och inte låta sig hindras av etablissemangets skyddsmurar. Förutsättningen för att göra en så noggrann, väldokumenterad och kontrollerbar granskning som den NA gjort av fallet Karin är - förutom seriöst arbetande kompetenta journalister och en tidningsredaktion som vågar publicera - möjligheten att få tillgång till allt material för att kronologiskt kunna följa och dokumentera utvecklingen av ett ärende och de bakomliggande påverkansprocesserna och nätverkstrycket.

Aldrig erkänt misstag

3. Från min egen 17-årlga erfarenhet av incestutredningar har jag inget exempel på att barnpsyklatrin medgivit att de gjort misstag. Tvärtom finns det många exempel på att man försvarat de mest uppenbara felbedömningar, inte med sakargument utan med åberopande av t ex mångårig klinisk erfarenhet och/eller av Socialstyrelsens instruktioner. Någon faktisk "klinisk erfarenhet" av ogrundade incestmisstankar finns ofta inte hos BUP och PBU , eftersom man inte vill tro att det existerar.

Vi ser i Karin-fallet hur chefsöverläkaren vid BUP från att ha framfört allvarlig kritik mot sin kliniks agerande (vilket hon som chef är ansvarig för) nu hävdar att klinikens utredning är "föredömlig" och helt i överensstämmelse med Socialstyrelsens föreskrifter. Det är ytterst illavarslande att klinikchefen tar tillbaka sin kritik, därför att annars vill ingen åta sig de här svåra utredningarna. I stället för att ta lärdom av och sakligt diskutera NA:s på fakta byggda kritik av BUP:s hantering av fallet Karin, säger chefsöverläkaren att hon "aldrig mer kommer att prata med massmedia". Detta tyder inte på chefsansvar och bådar inte gott för den framtida kontrollen av hur man behandlar barn- och familjeärenden vid BUP-kliniken i Örebro.

Tio i hela landet

4. Det finns bara ett 10-tal utbildade vittnespsykologer i landet. Vittnespsykologiska kunskaper om inlärning och om barns och vuxnas perceptionsförmåga och suggestibilitet saknas inom den kliniska barnpsykologin och barnpsykiatrin. Man förvånas ofta över hur litet kunskap och erfarenhet man där tycks ha om hur barn i allmänhet fungerar i sitt vardagsliv - inte bara i en 45 minuters testsituation.

Självfallet tror man från rättsväsendets sida att barnpsykiatriker och barnpsykologer är bast lämpade att uttala sig om barns "trovärdighet". Inom den kliniska barnpsykiatrin finns det emellertid inte någon metod att fastställa om ett barn faktiskt varit utsatt för sexuella övergrepp. Trots detta tillmäts ofta kritiklöst just barnpsykiatriska uttalanden stor betydelse som stöd för incestmisstankar. Olyckligtvis är det också så att man från Socialstyrelsens sida kommit att rekommendera kliniska barnpsykologer med vittnespsykologisk påbyggnadskurs som lämpliga att göra utredningar i incestfall. Den 'påbyggnadskurs' som hittills saluförts av Psykologförbundet är emellertid ingen akademisk utbildning i vittnespsykologi och innebär således inte att man får kompetens att tillämpa den vittnespsykologiska arbetsmetoden. Det har i stället visat sig att psykologer efter genomgång av denna kurs i sitt skrivande använder vittnespsykologisk terminologi utan att kunna utföra en systematisk hypotesprövande analys av hela den föreliggande informationen.

Vad är det bästa?

6. "Barnets bästa" har blivit ett honnörsbegrepp, som används som huvudargument för alla åtgärder. Förutfattade meningar om vad barnet varit med om medför emellertid ofta att man inte gör klart för sig vad som faktiskt är "barnets bästa" i det enskilda fallet.

"Hetsar" varandra

8. Rörande myndigheternas samarbete hänvisar jag till mitt svar ovan på fråga 1. Jag har själv som vittnespsykolog under flera år suttit med i en samrådsgrupp rörande sexuella övergrepp med åklagare, polis, PBU och socialtjänst. Som en fördel med samarbete av detta slag var det tänkt att man skulle gå försiktigt fram och inte fatta förhastade beslut. I praktiken synes det på många håll ha blivit en motsatt utveckling. Man 'hetsar' varandra att fatta beslut, vilka ofta år i sak dåligt underbyggda.

Tendentiös

9. BUP:s 'brottsutredning' i Karin-fallet är tendentiös och oprofessionell. BUP:s samarbete med polisen är etiskt oförsvarbart liksom allt man därefter åtar sig det vårdande ansvaret för Karin. Karin torde knappast kunna få någon hjälp på en klinik, där man inte tror på henne utan utgår ifrån att det är pappa och inte hunden som utsatt henne för 'övergrepp'.

Ingen möjlighet

11. Genom ett okontrollerbart utredningsförfarande ges politikerna ingen möjlighet att göra en självständig bedömning. Detsamma gäller också för domstolarna.

Ensidighet

12. Ensidighet och okunskap i incestdebatten och i den litteratur inom området, som framförallt lanseras genom Rädda Barnen, har medfört att vi i dag i Sverige har incestutredare, både psykologer och poliser, för vilka uttrycket att "tro på barnet" endast betyder att tro att barnet varit utsatt för övergrepp. Man synes inte ens medveten om att man inte lever upp till honnörsbegreppet att "tro på barnet", når barnet bedyrar att det inte varit utsatt för övergrepp, eller som i Karin-fallet när Karin klart och entydigt förklarar att det är hunden Dino som åstadkommit hennes skador.

Alla är ansvariga

16. Alla de personer och myndigheter som på något avgörande sätt deltar i en sådan här utredning bör givetvis kunna hållas ansvariga för sina insatser och också hindras från att fortsätta sin verksamhet. Enligt min mening vilar ansvaret särskilt tungt på BUP resp. PBU. De förutsätts vara sakkunniga och får därför ett stort inflytande på åklagares och domstolars bedömning.