EXPERTVÄLDET OCH VÄLFÄRDSSTATENS FÖRLORARE.
Av
Lennart Hane, advokat, Stockholm
|
Advokat Lennart Hane är en flitig
samhällsdebattör. Han har skrivit flera artiklar och böcker, och han är en ofta
anlitad föredragshållare och föreläsare. Det här inlägget i Oskarshamnsfallet
publicerades i Barometern. Artikeln återges här med Lennart Hanes benägna
tillstånd. |
Programledaren Janne Josefson har väldokumenterat påvisat de tvivelaktiga
grunderna för omhändertagandet av Carl, vilka med all rätt upprört en häpen
allmänhet medan det ifrågasatta expertskrået och socialbyråkratin går till
motangrepp.
Med min nära 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om tvångsomhändertagande
av barn har jag fått erfara en växande rättslöshet för familjen gentemot socialbyråkratin.
Under de senaste decennierna har två omfattande lagändringar genomförts,
1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag och lagen om vård av unga utan märkbara
ändringar i lagens inriktning på statsmaktens skyldighet att i omtanke om barnen skydda familjen.
Den för barnen katastrofala förändringen infördes så att säga i lönndom genom att den
psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tillfördes bedömningen utan att domstolarna var rustade därför. Förändringen inleddes
1975 då Kammarrätten i Stockholm godtog en prognos om att riskerna för en
10-årig flickas känslomässiga utveckling var katastrofala om hon ej separerades
från sin mor, en ensamstående skötsam kvinna men som det påstods av experten -
en barnpsykiatriker- hade svårigheter att
ge sitt barn ett emotionellt gensvar. Abstrakta prognoser fick ersätta
kraven på bevisade konkreta och allvarliga faror för att faktiskt på relativt
kort sikt bli det avgörande och efter hand enda beviset för föräldrars misslyckande.
Domstolskontrollen sattes ur spel vilket i TV-programmet exponeras av den
aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de litade på
psykologen/experten.
Frågeställningen om och hur länge skall vi lita på de psykologiska
experterna; är deras psykologiska teorier vetenskapligt utprovade; är det
möjligt att prognostisera den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande
släktet eller hör detta till de delar av livet som är och måste få vara
okända? Frågeställningar som tycks ge en
hotbild för de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara
psykologen som fick en affärsuppgörelse
om 7 500 kr per dygn för flera månader, summor som kan motivera att
följa beställarens förväntningar. Jag har i 40-talet liknande undersökningar
aldrig råkat på en psykologutredning som gått emot beställarens misstro mot
föräldrarna. Min erfarenhet år att
psykologerna ej givit någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för
dessa ödesdigra ingrepp.
Josefsson har även avslöjat hur socialnämnden och de administrativa
domstolarna trotsar lagregler genom att förneka deras existens. De “experter“
som nu så häftigt angriper programmet bidrar till skandalen genom att i sin
kritik förtiga den förbrytelsen mot både lagen och den drabbade
familjen.
Detta avsnitt berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i
förvaltningsorganens grymheter mot barnen såsom även i Carls fall - barnbarnen.
Bakgrunden är ett säreget exempel på oegentligheter i lagars tillkomst och
efterlevnad. Efter stridigheter i riksdagens socialutskott kunde det s.k. mormorsupproret vinna
majoritetens gehör för en lagändring för tanken att om föräldrarna till följd
av sjukdom eller av andra orsaker ej kunde ansvara för barnen skulle
socialmyndigheten placera barnen hos deras älskade far- eller morföräldrar.
Från 1999 föreskriver en ny regel i Socialtjänstlagen § 22 att "vid
placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon
anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få
svårartade konsekvenser för socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt
samförstånd sopades bestämmelsen under mattan liksom för Carl och hans
morföräldrar.
Rätt tillämpad ger lagen två goda alternativ. Carl placeras hos
morföräldrarna eller dessa utses till stödpersoner för hans föräldrar om de på
grund av intellektuella svagheter behöver viss hjälp.
I ett fall av tvångsomhändertagande av en nyfödd från en
förståndshandikappad moder som jag hjälpte godkändes morföräldrarna som garant
för barnets trygga uppväxt, vilket blev lyckosamt för barnet och dess
anförvanter. I andra fall i min bekantskapskrets har nära anhöriga i hård kamp
med socialmyndigheten fått hjälpa numera vuxna barn till förståndshandikappade
mödrar till en harmonisk barndom.
Den expertis eller förståsigpåare som förordar tvångsomhändertagande av
dessa barn och berövar dem deras värdefulla slåkt- och familjeanknytning visar
en sådan cynism att det är genant att de kunnat få politisk gehör därför.
Avslöjandena om Carls olycksöde tycks tyvärr ge upphov till flera experter
som får sin utkomst av misstron eller snarare fientligheten mot barnets kära
och nära anförvanter.
Välfärdsstatens tysta
förlorare
Av Lennart Hane
....