Ett hems undergång i folkhemmet
Av Lillemor Holmberg, Redaktör
|
Redaktör Lillemor
Holmberg var journalist på Morgon-Bladet och har varit medarbetare i
flera andra dagstidningar i landsorten och i huvudstaden. Hon har
följt familjen Blomqvists öden under alla åren sedan Vetlanda kommuns brutala
ingripande i deras liv 1957. |
Detta är en otrolig historia. Barnavårdsmyndigheterna i en svensk stad har
skickat polisen på en fattig och försvarslös barnfamilj, slagit sönder den med våld
och skingrat dess medlemmar för himmelens vindar. Ett så oerhört ingripande
kräver oerhört starka skäl. Har föräldrarna misshandlat sina barn? Nej. Har de
förgripit sig på dem på annat sätt? Nej. Har de behandlat dem kärlekslöst,
utövat "psykisk misshandel"? Nej,
Från kärlekslösa hem brukar barn rymma. Har dessa barn rymt hemifrån? Nej,
men de har i ett rymt från de barnhem och skyddshem där de med våld placerats,
rymt tillbaka till sina fattiga och föraktade föräldrar som de älskar.
Myndigheterna har givit föräldrarna underbetyg, men barnen har genom små
rymningar givit dem högsta tänkbara betyg.
Har barnen visat vanart? Nej, på det hela taget har de skött sig väl både i
och utanför skolan, lika väl som flertalet av deras kamrater. Myndigheternas
skäl för omhändertagandet har inte varit »vanart» utan »risk för vanart». Men
vanart förekommer som bekant i de bästa familjer, och om »risk för vanart» vore
ett tillräckligt skäl för omhändertagande, vore det bäst för staten att med en
gång ta hand om alla barn.
Vi anser att barn skall ha samma rättsskydd som vuxna och anser det därför
riktigt att sociala organ i extrema fall av grymhet, misshandel eller vanvård
tar barnen från uppenbart olämpliga föräldrar. Men av samma skäl - hänsyn till
barnens bästa - anser vi det upprörande när myndigheterna tar barnen från föräldrarna,
därför att dessa betecknas som fattiga, slarviga eller ansvarslösa (= alltför
många barn i förhållande till inkomsterna), så länge föräldrarna är hyggliga
och snälla mot små barn.
Moderna barnläkare och psykologer hävdar bestämt att ett kärleksfullt hem,
om än aldrig så fattigt och primitivt, är långt bättre an aldrig så fina
barnhem. Hur vågar en barnavårdsnämnd ta på sig ett så fruktansvärt ansvar som
den här har gjort? Dess mål bör ju vara barnens bästa, men här talar allt för
att den genom sitt hjärtlösa och klumpiga ingrepp allvarligt försämrat dessa
barns möjligheter alt utvecklas till någorlunda normala och harmoniska
människor och medborgare. Och hur kan överordnade myndigheter godkänna ett
sådant ingripande?
Redaktör Holmberg har tidigare från delvis andra utgångspunkter skildrat
fallet i artiklar i Perspektiv och Arbetaren. Hon har noggrant satt sig in i
händelseförloppet, och att hon är djupt upprörd kan hon inte dölja. Det är ett lidelsefullt
j'accuse hon utslungar mot de ansvariga myndigheterna, Vad har de att andraga
till sitt försvar?
Eftersom författaren diskuterar även den juridiska aspekten på fallet, har
vi bett en av vårt lands främsta experter på området, professor Halvar G. F.
Sundberg, om en kommentar, och vi tackar honom för att han velat villfara vår
begäran,
S. R
En tragedi håller på att slutspelas på den svenska barnavårdslagens arena -
hetsen mot åttabarnsfamiljen Blomqvist i Vetlanda.
Till för något år sedan levde pappa och mamma, farmor och de åtta barnen
Blomqvist ett glatt och sammansvetsat familjeliv trots stora bekymmer. Fadern
var lungsjuk och hade svårt att få arbete, körde lastbil at en skrothandlare
ett tag, sålde billiga klockor och tavlor, orkade inte arbeta på fabrik som han
blev anmodad. Trots små inkomster och omodern bostad klarade modern med sitt
strålande humor och sin arbetslust att hålla hemmet och den stora barnaskaran i
hyggligt skick. Farmor hjälpte till så gott hon kunde och var barnens ögonsten.
De äldre barnen skötte sig för det mesta fint i skolan, trots att
kamraterna utsatte dem för gliringar för deras fattiga och "konstiga"
föräldrars skull. Barnen stod helt på föräldrarnas sida och hjälpte också med
glädje till att bära ut tidningar och springa ärenden för att hålla ihop
hemmets ekonomi.
Stadens övriga familjer vände Blomqvists ryggen, men familjen Blomqvist
öppnade gästfritt sin dörr för några andra människor, som också hade det
knapert och var utstötta. Vilken spännande miljö för åtta pigga ungar att växa,
upp i! Det började då gå rykten om att Blomqvists höll hus åt "Vetlandas
undre värld". Det blev också en nagel i ögat på folk att familjen fick så
många barnbidrag. Illvilliga grannar intygade att barnen var smutsiga och
slarviga. Nedsättande och otroliga rykten spreds om familjen och upptecknades
utan urskillning av barnavårdsnämnden. Under motivering "risk för
vanart" (obs! Inte »vanart») ville nämnden skilja barnen från hemmet, men
länsstyrelsen sade nej. Barnavårdsnämnden gick då till regerings rätten och
fick dess välsignelse. I augusti 1957 överföll man familjen Blomqvist med
poliser och slet trots läkarprotest alla barnen med våld från den förtvivlade
modern, medan stora torget i Vetlanda var packat av nyfikna, skadeglada och
skräckslagna åskådare. Barnen fördes till ett barnhem. När modern gråtande
rusade dit för att ta tillbaka barnen skilde man barnen åt och satte dem på ett
par olika hem, vars adresser hemlighölls för modern.
Men barnen längtade genast hem, och de större syskonen rusade hem i skydd
av mörkret med de mindre vid handen. Barnens frihetsrevolt kuvades emellertid
med polisvåld. Väl tio gånger rymde barnen hem, och lika många gånger jagades
de och infångades av poliser och landsfiskal i skogarna. Mark väl att delta
genomdrevs för att skydda barnen mot vanart. Men inbillar sig någon att dessa
barn efter sådana fasansfulla upplevelser kan se en beskyddare i samhället?
En splittrad familj
I dag är familjen splittrad. Myndigheterna har krossat en harmonisk familj
i ett land, där skilsmässornas antal är skrämmande.
Fadern är märkt av sjukdom och fängelse vistelse han har straffats för
alkoholmissbruk. Men han har aldrig uppträtt våldsamt. Han har dessutom
straffats för ett så absurt »brott» som kidnapping av små egna barn: när han
längtat sig fördärvad har han begivit sig till barnhemmen och sökt ta dem med
sig.
De två äldsta pojkarna, 14 och 13 år gamla, är dramats unga hjältar och har
vågat allt för att få återförenas med sina föräldrar. De är på papperet
omhändertagna för skyddsuppfostran liksom alla sina syskon, men icke förty
befinner de sig hos far och mor. De har flytt hem från anstalter så många
gånger att ortens polisstyrka till slut tröttnat på jakten, och ännu är de för
unga att låsas in på anstalt. Dessa pojkar har stolthet och triumf i blicken
över att ha överlistat samhället, men de har samtidigt ett outsläckligt hat
till samhället som stämplat deras kärlek till föräldrarna som brottslig. De har
liftat hem dödströtta långa, långa vägar, sprungit regnvåta genom skogen,
kommit hem på skälvande ben och gömts på vindar och i garderober av sin kära
farmor för att nästa dag letas fram igen och gripas som förbrytare av polisen.
Farmor var familjen Blomqvists medelpunkt, och man ville ha henne bland sig
– inte skicka henne till ålderdomshem som så många andra familjer gör. Men nu
är hemmet skövlat, och farmor sitter på ett ålderdomshem, rödgråten och
nedbruten över att inte längre kunna hjälpa de sina.
Äldsta barnet, en präktig numera 16-årig flicka, som inte
gjort det minsta ont, är intagen på en av dessa s. k. yrkesskolor som ingenting
annat är än yrkesskolor för trots och brottslighet. Denna flicka, som hjälpt
sin mor med sju småsyskon, som har fått hugga i med femtiolitersflaskor iskallt
vatten för att klara all barntvätt, som vet åtskilligt om livet och dess ansvar
och som just skulle ha börjat arbeta och tjäna lite pengar utanför hemmet, blev
plötsligt "omhändertagen". Denna storasyster, som pysslat om sina
småsyskon och sammansvetsats med dem, har fått sitta vilsen och ensam i ett
fint rum med egen radio, men känt ångesten från de många förtvivlade
flickkamraterna, som när de grips av naturlig frihetslängtan låses in och
"sprutas ner". Nu har flickan genom ett privat initiativ
försöksutskrivits från skolan för att arbeta i familj.
Att se hur skräckscenen på stora torget i Vetlanda etsat sig in i hennes
minne och höra denna unga människa förklara: »De behandlar folk värre an djur
nu för tiden.» Myndigheterna har fördärvat denna unga flickas framtid och borde
betala ett astronomiskt skadestånd at henne. Dåliga möjligheter att få arbete
väntar henne som stämplats som omhändertagen. Och vad värre är - - samhället
har begått helgerånet att krossa denna unga människas rättmätiga, eggande
framtidsdröm att få arbeta och tjäna pengar och så småningom kunna hjälpa far
och mor och syskonen ur fattigdom och förnedring.
En mor utan barn
Så denna moder, som har åtta barn utan att äga dem. Hon gråter dag och natt
over de små på barnhemmen, vankar rastlös omkring utan att veta vad hon skall
lägga händerna på, hon som haft liv och rörelse, skratt och gråt, slit och
glädje omkring sig varenda dag. Föreställer sig verkligen myndigheterna att de
små barnhemsbarnen skall kunna bli lyckliga och harmoniska människor, när de
omsider får kunskap och begrepp om att deras mor försmäktat av längtan efter
dem?
Myndigheterna har kommit till fru Blomqvist med skamliga förslag: Skilj er
från mannen, sterilisera er, så får ni behålla barnen. . . Men hon har inte
kunnat förmås att förneka sin kärlek till sin man, och hon har fått plikta med
att förlora sina barn. Hon har förnedrats med att i åratal inte få ut
barnbidragen i reda pengar som alla andra svenska mödrar, hon har dömts till
fängelse (villkorligt) och satts under övervakare för att hon förbannat och
okvädat de myndighetspersoner som kom och rövade barnen från henne. Men vad är
naturligare av en mor an att rasa och skrika i himlens höjd när man med våld
tar hennes barn ifrån henne?
Rättegång vid kaffebord
Att denna och liknande tragedier kan få förekomma bottnar i
barnavårdsnämndernas nära nog oinskränkta makt. Dessa nämnders "bevis” i
ett ärende utgörs av vittnesmål från barnfamiljens grannar som anonymt kan få framföra vilka
sladderaktiga beskyllningar som helst.
"Rättegången" vid vilken de anklagade ej får vara närvarande, kan
i de små kommunerna äga rum vid kafferep hos prästen eller lärarinnan. Vid
dessa »domstolar» är åklagare, försvarare och domare fullt inkvisitionsmässigt
samma personer. I stora städer är det inte stort bättre. Där anlitas experter
som ofta så förläst sig på psykologi att de blir upprörda så fort de i folks
beteendemönster hittar minsta avvikelse från det normala (vad som nu kan menas
med normalt) och genast ropar på anstaltsintagning.
Ingen skulle väl tveka att tala om rättsröta, ifall en vanlig domstol
fastslog: "Det är utan betydelse vad den anklagade har att saga; rätten har
redan bestämt sig för om han är skyldig eller icke och vilken domen skall bli,
och hans eget yttrande kan inget ändra." De
svenska barnavårdsmyndigheterna finner däremot en sådan rättsröta fullt
i sin ordning: I ett förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956: 61), som man
trodde skulle reformera den gamla usla lagen, framgår det med skrämmande
tydlighet hur ostört barnavårdsnämnderna vill operera:
Barnavårdskommittén har . . . icke funnit erforderligt .
. . uppställa någon allmän regel om att den eller de personer, ett ärende rör,
såvitt möjligt skall horas ... I åtskilliga . . . ärenden . . . är hörande av
dessa personer . . . onödigt eller av mycket ringa betydelse . . . ärendet kan
vara sådant ... att de enskildas mening och intrycket av dem själva ej kan öva
inflytande. utgången kan vara given . . . (sid. 307 f.) ... Frågan, huruvida
enskild har ett bärande intresse av att få yttra sig, måste också bedömas . . .
Kommittén har ansett det kunna utan närmare föreskrifter anförtros at
barnavårdsnämnden att bedöma . . . huruvida yttrande uppenbarligen skulle sakna
betydelse (sid. 314).
Här närmar man sig häxprocesserna.
Det egendomliga absurda rättstillstånd råder alltså i Sveriges land att vi
– begapade som vi är i det materiella – kopplar på en väldig domstolsapparat
med ordentliga vittnen och fingrarna på Bibeln, om det minsta föremål stulits
från en person, men nöjer oss med mörkläggningsbehandling av det mest
himmelsskriande av alla tjuvnadsbrott: att röva barn från deras föräldrar.
Vi lär våra barn att inte lyssna till skvaller, och vid de vanliga
domstolarna kastas anonyma brev i papperskorgen, men i kommunerna kan
illvilliga osannfärdiga grannars förtal bli utslagsgivande för en barnfamiljs
hela framtida öde.
Välfärdssamhällets ödesdigra avigsida är att det avlar nya, förut helt
okända brott. Den märkliga och tragiska utvecklingen har skett att de svaga,
klena, fattiga, avvikande, som idealisterna i seklets början till stor del
lyckades ge rättvisa, nu är mer beträngda, mer ensamma an någonsin. De får
föralldel socialhjälp, men det är on ringaktande hjälp som ofta stjälper.
Socialhjälpen, enkannerligen barnaroven, är nämligen i flera fall ett straff
som utmäts till dem som hankat efter i välståndsutvecklingen. När så väldigt
många nuförtiden "har det bra", blir det ett allt värre brott att
inte "ha det bra". De flesta, de präktiga, de frodiga medborgarna
vill inte se det som stör dem i deras välmåga. De inte lika vällyckade och lika
standardiserade medborgarna skall in på ytligt prydliga anstalter och deras
familjer splittras.
Uppstår en smädekampanj i en kommun mot några människor, som på något sätt
avviker från flertalet, har sin egen rytm, ser annorlunda ut, kanske lever
bohemiskt, har en annan religiös åskådning än man har på orten, är sjuka, skygga
och motståndslösa, så slår inte ortens kommunalmän – vilket borde vara deras
sanna uppgift - - näven i bordet och säger: »Sluta upp att hacka på dessa
stackars människor, de har inget ont gjort!" Nej, de faller ofta ängsligt
undan för den allmänna opinionen, och de särpräglade människorna blir lätt
offer för de fördomar som råkar härska på deras ort. Det kommunala självstyre
som det på många håll propageras för är nog bra ibland, men när kommunen har
makt att beröva människor deras personliga frihet, kan man komma farligt nära
justitiemord.
Vi blir lätt tårögda, när vi ser människor som sluppit ut från andra sidan
järnridån återförenas med släktingar på svensk botten. Men vi borde jämväl
gråta over alla de svenska barn och föräldrar som varje år orättfärdigt slits
från varandra, vi borde riva upp himmel och jord för att rädda de barn som blir
deporterade till avlägsna barnhem och fosterhem, medan föräldrarna vid vite
förbjuds att besöka dem.
Sverige skonades från kriget, hur kan vi då vara så besynnerligt otacksamma
och grymma att vi i fredstid drar krigets hjärtslitande skilsmässotragedier
över många svenska familjer?
Hur kan juristerna tiga?
I barnavårdsnämnderna anser man inte att juridiskt biträde bör få vara
närvarande vid sammanträde för att stödja den anklagade:
Det står naturligtvis fritt för envar, vars intresse
berörs av barnavårdsärende, att rådföra sig med annan och att anlita biträde
för upprättande av skrifter och dylikt. Däremot är det icke givet, att biträde må
bevista och taga del i förhör, som hålles inför barnavårdsnämnd eller för dess
räkning. Offentlighet råder icke vid sådant förhör, och vissa olägenheter kan
väl vara förbundna med biträdes närvaro, särskilt om biträdet icke har
särskilda kvalifikationer och förutsättningar att förstå de synpunkter, som
måste vara ledande i barnavårdsarbetet. Biträdes närvaro och verksamhet kan
bl.a. göra hörandet mera tidsödande, försvåra kontakten mellan den som höres
och den som ställer frågor samt over huvud taget göra uppgiften mer komplicerad
för nämnden eller dess företrädare. (SOU 1956/61, sid. 320.)
Man jämföre vilken reaktionen skulle bli, ifall en domare vid en vanlig
domstol skulle tillåtas köra ut försvarsadvokaten med motivering att denne
kunde tänkas ha synpunkter att komma med som bleve besvärande och tidsödande
för ratten!
Det är mig faktiskt en gåta hur de svenska juristerna kan finna sig i att
de kommunala nämndernas och länsstyrelsernas juridiska klåpare faller dem i
ämbetet. Juristerna kan sannerligen inte säga sig stå i rättvisans tjänst, när
de endast betjänar halva rättvisan, halva folket, om ens det, eftersom de mest
livsavgörande domarna avkunnas i lönndom utan juristernas och allmänhetens
insyn.
Det är gott och väl att det blir insyn i sådana stora, dramatiska
rättsaffärer som vi blivit vittne till de senaste åren. Mycken energi har lagts
ned på dessa rättsfall, ty det rör sig om brännbart och pikant stoff. Det
skulle dock vara hedersammare och lända riket till större och djupare gagn om
juristerna för en stund vände sig från pikanterierna och tog itu med de
tusentals grå och trista »små» rättsfallen, de många opåtalade kränkningar som
vanliga, enkla medborgare runt om i bygderna fått utstå från de sociala
myndigheternas sida. Ett förödande gift av otrygghet sprider sig bland folket,
om myndigheters oförrätter mot försvarslösa medborgare får bestå utan rättelse.
Massor av
förtvivlade, förnedrade människor ute i landet sitter och längtar efter att få
sitt sociala rättsfall prövat av en riktig domstol, med en djupt engagerad,
privat försvarsadvokat med full insyn – vad är det
för glädje med den skenheligt finkänsliga sekretessen för den enskilde. Han
hatar det för honom oåtkomliga skvaller och det anonyma angiveri som bragt
honom på fall och vill hellre blotta hela sitt privatliv inför domstol, bara
han finge ett hederligt tillfälle att bemöta förtalet.
Vid den internationella kriminologkongressen i Stockholm
i höstas framstod den unika kluvenhet i svenskt rättsväsende i bjärt belysning.
I de allra flesta länder, de totalitära staterna och Sverige undantagna, anses
domstolskontroll domstolsförfarande vid alla frihetsberövanden som det enda
naturliga och rättssäkra. Men svenskarna tanker framhärda med sitt system tills
»påtagliga fördelar» hos det internationella förfarandet kan påvisas. Är inte
säkrandet av den enskildes rättssäkerhet argument nog? Nej, för de svenska
barnavårdsnämnderna tycks nämndernas egen rättssäkerhet och bekvämlighet komma
i första rummet.
Fallet
Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Fallet
Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.
Ledare
i Norrköpings Tidningar
Fallet
Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta
dem
Elva
års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar
Ett hems undergång i
folkhemmet
Kommentar av Halvar G.
F. Sundberg