Ett
grundläggande systemfel
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR
|
Artikeln är tidigare publicerad i
Smålands-Tidningen och Tranås-Tidningen den 9 januari 2003. En artikel med stora likheter med den nedan
skickades till Aftonbladets diskussionsforum den 18 december 2002. På grund
av inläggets längd skickades det uppdelat i två delar. Aftonbladet har inte
publicerat inlägget. |
Det är med stor tillfredsställelse jag noterar den upprördhet som präglar
minst 90 % av inläggen beträffande socialtjänstens i Oskarshamn sätt att
behandla Lars och Karin Holmgren och deras lille son. Men, jag hoppas att ingen
tror att detta fall är unikt. Oskarshamnsfallet är endast ett av tusentals
likadana fall där barn behandlas som handelsvaror i Sverige. Det är alltså
fråga om ett grundläggande systemfel - dvs utarmningen av och rovdriften på
Familjen, samhällets grundsten. Svenska staten, med delegation till kommunernas
sociala nämnder begår allvarliga kränkningar av individers grundläggande
mänskliga rättighet till privat- och familjeliv.
Artikel 8 i den Europeiska
Konventionen om de mänskliga rättigheterna garanterar alla individers rätt till
privat- och familjeliv enligt följande:
'Envar har rätt att få sitt
privat- och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondens.
Offentliga myndigheter får inte
störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle..'
Samhällsfenomenet onödiga tvångsomhändertaganden av barn i Sverige blev
först uppmärksammat av fd hovrättsrådet och lagmannen i Solna tingsrätt Brita
Sundberg-Weitman i april 1981 i samband med fallet Alexander Aminoff. Läs gärna
hennes briljanta förord till Fallet
Alexander - Ett beslagtaget barn. Fallet Alexander, Liljafallet och några
andra internationellt uppmärksammade fall gav Sverige epitetet "Barn
Gulag" i Der Speigl 1983. Läs gärna Newsweekartikeln A Family's Flight From the Welfare State
och Spectre of Children's Gulag haunts Sweden.
1988 kom Olsson mot Sverige, den första fällande domen mot Sverige i
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, tätt följt av
domarna i Erikssonmålet, Anderssonmålet och Olsson II. I ett särskilt yttrande till
domen i Olsson II uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher
och Russo, kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i
Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över
socialarbetarna. I Erikssonmålet uttalade sig den norska delegaten i
Europakommissionen Gro Hillestad Thune enligt följande: "Jag finner det
mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan
strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd
utdöms."
Dessvärre har inte domarna i Europadomstolen förändrat någonting. Sveriges
regering - dvs vi skattebetalare - har betalt skadeståndet som Europadomstolen
har utdömt, men ingen socialarbetare, socialnämndspolitiker eller domare i
förvaltningsdomstolarna som bar skulden till att Sverige har fått schavottera
internationellt har fått vidkännas någon disciplinär påföljd. I samtliga dessa
mål var föräldrarnas ombud i Europadomstolen, jur. kand., med. lic Siv
Westerberg, en av NKMR:s grundare.
I en artikel i DN den 26/4 1988
skrev ambassadör Hans Corell, UD att han i barnmålen i Strasbourg hade med
förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna
mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna. Av artikeln att döma
synes ambassadör Corell efterlysa en lagändring i Sverige som belägger de
juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta
med sin klients motpart, socialmyndigheten. Läs Barnmålen blir
skenrättegångar av Siv Westerberg. Utvecklingen har utvisat att
förvaltningsdomstolarna har följt Corells anvisningar.
I den pågående debatten har vissa påstått att Karin och
Lars har en dålig advokat. Så behöver inte nödvändigtvis vara fallet. Faktum är
att jurister som arbetar för att hjälpa barn och deras familjer mot övergreppen
från de sociala myndigheterna och domstolarna utsätts för kritik, kraftiga
arvodesnedsättningar, trakasserier och till och med yrkesförbud. Läs gärna Max
Scharnbergs artikel Domarkåren
förbjuder effektivt försvar och Professor Eric Brodins artikel "Limiting
the rights of attorneys and denying the right to counsel". Det stora problemet är att politikerna sitter i knäet
på socialarbetarna och att förvaltningsdomstolarna fungerar som socialtjänstens
förlängda armar. Läs gärna Karlskogafallet - Artikelserie om tvångsomhändertagande av ett litet barn.
Frågan som vi alla måste ställa os är denna: Är det acceptabelt och nödvändigt
med sådana till synes brutala ingripanden i ett civiliserat, demokratiskt
samhälle? Många uttalar sin förvåning att en demokrati kan kränka den
grundläggande rättigheten att vara förälder på det sätt som skett i Oskarshamn.
Men, det är faktiskt så här det ser ut i Sverige. Janne Josefsson (Striptease)
har under årens lopp visat åtskilliga tvivelaktiga ingripanden som
socialtjänsten har verkställt. Jag vill därför påminna om fallet Frank, där
fadern flyttade runt om i Sverige för att undkomma socialen i Lerum. Det som
Uppdrag Granskning visade förra tisdagen är vardagsmat för mig och andra
jurister som arbetar med dessa mål - särskilt för oss som arbetar med mänskliga
rättigheter som legalstrategi. Och, Ni bör vara klara över att det ena
fallet är mer hårresande än det andra.
Vi ska också beröra de samhällsekonomiska och mänskliga kostnaderna för
socialtjänstens ingripanden i individers privat- och familjeliv. Kränkningarna
av barns och deras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter har nått
astronomiska proportioner i Sverige. Under år 2001 var drygt 18 000 barn
berörda av tvångsåtgärder vare sig det gällde de s k frivilliga insatserna
genom SoL eller LVU. Skattebetalarna tyngs mer och mer under kostnaderna för
socialbudgeten. Under
perioden 1982 - 1992 steg kommunernas kostnader för socialtjänsten från 29,5
till 112 miljarder kronor (SOU 1994/139:291). Tidningarna rapporterar regelbundet
om hur kommunerna ligger back - på grund av köpt vård. Smålands-Tidningens
läsare kommer säkert ihåg fallet med ynglingen som var tvångsplacerad hos paret
Qvist i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kr dygnet, dvs 3,65 miljoner kr/år för
att ta hand om ett barn. Luktar inte detta handel med barn?
Lidandet
för barnen och deras föräldrar och släktingar kan dock inte mätas i pengar. En mor, offer för LVU, åtalades
nyligen för mordbrand. "Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem", säger
kvinnan. Ungefär samtidigt brände en 13-årig
LVU-flicka ner ett varuhus i Skåne.
Åtskilliga
föräldrar har tagit sina barn och flytt från Sverige för att kunna hålla sina
familjer samlade. Se t ex Tillsammans igen och
Den norska familjen i Nora. Människor lider av det
nuvarande systemets hårdhet, okänslighet och brutalitet.
Ordföranden
i socialnämnden grät i TV pga att hon hade fått hatbrev och blivit utsatt för
mordhotelser. Detta var ett typiskt psykopatiskt beteende. Det enda lidandet
som psykopater känner är det egna lidandet. Läs artikeln "Om psykopati"
av den norske journalisten Bent Jensen.
En ledare i Göteborgs-Posten den 14/12 påstås att "Barn är inte vuxnas rättighet". Nej, det är uppenbart att barn i Sverige är endast vissa vuxnas
rättighet, dock inte om den vuxna är förälder eller släkting, utan tjänsteman
avlönad av skattemedel.
Slutligen: Socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson avslutar sin partsinlaga i DN
den 14/12 med följande ord "Jag känner en stark oro för vad detta får för konsekvenser". Själv ser
jag fram med tillförsikt emot vad fallet Lars och Karin i Oskarshamn får för
konsekvenser.
Oskarshamnsfallet: Hur långt har socialtjänsten
rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de
bedriver sin utredning? Av Susanna Svensson
Janne
Josefsson och häxjakten. Av Bertil
Grennberg